De utvisade går att utvisa. Det handlar om regeringens handlingskraft – eller brist på sådan. SD-Nilssons ”juridiska” kritik mot M missar målet.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

 

Inledning

Är det hopplöst att utvisa de sex personerna i det wahhabitisk-salafistiska nätverket?

Frågan var aktuell redan innan en av de sex personerna ”försvann”. Vi syftar på imamen i Göteborg som även vad VD för den så kallade Vetenskapsskolan. Och frågan är naturligtvis ännu mer aktuell när de sex personerna nu har börjat gå under jorden.

 

Del ett

Alltså: Är det hopplöst att utvisa dessa individer som utgör en ständig fara för nya terrordåd som det på Drottninggatan? Jag tvingas upprepa att det dog fem personer i detta attentat, det skadades 15 personer samtidigt som oändligt många fler lever vidare i sorg och förtvivlan. Svaret är NEJ – det går att göra något. Vad det handlar om är att den svenska regeringen måste våga göra vad andra regeringar redan har gjort och gör. Jag har tidigare kritiserat regeringen för att den inte har skaffat sig en fungerande terroristlagstiftning – som alla jämförbara länder har lyckats med. Och när det gäller utvisningen av de sex personerna i det wahhabitisk-salafistiska nätverket måste den svenska regeringen åtminstone försöka göra vad både Danmarks, Storbritanniens och Italiens regeringar har lyckats med.

Och vad är då detta?
Dessa länder har utvisat imamer som, liksom personerna i det svenska nätverket, har klassats som hot mot rikets säkerhet. Danmark, Storbritannien och Italien har utvisat personer bland annat till Marocko och Jordanien efter att ha erhållit ”diplomatiska garantier” mot en sådan behandling som inte är acceptabel enligt lagstiftningen i dessa länder. Bara Italien har utvisat 19 personer med koppling till terrorverksamhet sedan år 2010. (Allt detta enligt en debattartikel av Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan, i GP 5 nov.)

Den svenska regeringen måste naturligtvis också försöka skaffa sig ”diplomatiska garantier” från bland annat den irakiska regeringen som säger att de tre personer som borde utvisas till Irak inte ska torteras eller dömas till döden. Detta borde inte vara omöjligt med tanke på att den svenska kvinna som dömts till 15 års fängelse av irakisk domstol – inte till tortyr eller dödsstraff (se min blogg publicerad den 31 oktober) – trots att hon levt ihop med en IS-jihadist. Och på plats i Irak-Syrien bidragit till att bygga upp ”IS-kalifatet”.

Men detta kräver naturligtvis att den svenska regeringen gör ett försök att erhålla sådana garantier. Om sådana garantier erhålls kan den svenska regeringen utvisa de sex personerna i det wahhabitiska-salafistiska nätverket. Och det som har varit möjligt för regeringarna i Danmark, Storbritannien och Italien borde inte vara omöjligt för den svenska regeringen.

Det handlar om viljeinriktningen och handlingskraften hos regeringen och dess två partier (S+MP).

 

Del två

Petter Nilsson (SD) angriper Moderaterna, och alla andra partier, och påstår att det bara är med hjälp av det parti han tillhör som Sverige skulle ha en lagstiftning som innebär trygghet för medborgarna i landet. Men Petter Nilsson (SD) har fel.

För det första: Sverige har mycket länge haft en lagstiftning som möjliggör utvisning av personer för ”…vilken det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig…”. Närmare bestämt ända sedan den 24 januari 1955. Det var då den s.k. Geneve-konventionen (FN:s ”Konvention angående flyktingars rättsliga ställning”) trädde i kraft som svensk lag. Formuleringen ovan utgör ett undantag mot förbudet att utvisa eller avvisa flyktingar. Som alla själva kan se handlar undantaget just om personer som de Säpo grep i våras och som har dömts att utvisas från Sverige i tre olika instanser. Sverige har alltså haft en grundläggande lagstiftning i snart 65 år som borde kunna ligga till grund för att utvisa de sex personerna som haft ledande ställningar i det wahhabitiska-salafistiska nätverket.

Se utdrag ur Geneve-konventionen nedan.

Artikel 33 – Förbud mot utvisning och avvisning

1. Fördragsslutande stat må icke, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning.

2. Denna bestämmelse må likväl icke åberopas av flykting, vilken det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig eller vilken, med hänsyn till att han genom lagakraftägande dom har dömts för synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i sagda land.

 

För det andra: Petter Nilssons hänvisning till en formulering som är tre år gammal gör varken till eller från. Problemet ligger inte där.

Det som har hänt under de årtionden som har gått efter 1955 är att Sverige har antagit andra lagstiftningar som gör det svårt, vissa skulle säga omöjligt, att utvisa personer som riskerar att utsättas för tortyr eller dödsstraff. Sådana diskussioner har förts internationellt åtminstone sedan 1960-talet och finns idag inskrivna i gällande svensk lagstiftning (Utlänningslagen 12 kapitlet, 1 §). Det lagförslag som Petter Nilsson hänvisar till, skrivet av två SD:are, skulle varken göra till eller från. Återigen: problemet när det gäller att utvisa personer ligger i att den svenska lagstiftningen inte tillåter avvisning eller utvisning av personer som riskerar att utsättas för tortyr eller dödsstraff.

Petter Nilsson skulle då kunna invända att förslaget från SD är att sätta folk i förvar till dess att de kan utvisas. Men det går inte att sätta folk i förvar. i väntan på en utvisning, ifall det är oklart om det kan bli fråga om en utvisning. Om det är klart att det kan bli fråga om en utvisning, och att utvisningen bara är en tidsfråga, så kan folk sättas i förvar. Men återigen: om det är inte är säkert att personer kan utvisas kan man inte sätta dem i förvar. Detta skulle kunna innebära livstids fängelse. Och i SD:arna förslag ingick inte livstids fängelse.

För att avsluta kommentaren till Petter Nilsson:  Hans angrepp på Moderaterna skjuter helt bredvid målet. Sanningen är att frågan om framtiden för personer ”…vilken det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig…” (för att tala med 1955-års vokabulär) eller som utgör en vara för rikets säkerhet (för att tala med dagens språkbruk) kommer inte att lösas via formuleringar antagna i riksdagen.

 

Avslutning

Petter Nilsson (SD) siktar åt helt fel håll. Det handlar inte om listiga juridiska formuleringar. Dessa är redan gjorda. Det handlar om handlingskraft eller brist på handlingskraft.

___________________________________

Läs även mina två föregående blogginlägg i detta ämne som publicerades den 31 oktober och 3  november.

Läs om behovet av en Alternativ  vänster som backas upp av en alternativ media
Det första inlägget publicerades den 25 oktober.
Det andra den 27 oktober.