Löfven misslyckades med att förklara gängvåldet. Stegvis närmar sig debatten den verklighet som skapats av en misslyckad integrationspolitik

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

 

Dessa dagar riktas hård kritik mot statsminister Stefan Löfven på grund av hans, minst sagt, bleka insats i Agenda i söndags. Utfrågningen handlade om gängvåldet, som har blivit mycket brutalt och omfattande i Sverige. Till saken hör att Danmark har infört gränskontroller mot Sverige på grund av vår ”export” av organiserad brottslighet. Agenda ville bland annat att statsministern skulle förklara varför Sverige ligger i topp i Europa när det gäller andelen unga män som mördas med skjutvapen.

Statsministerns bleka insats berodde på att han vägrade erkänna betydelsen av den havererade integrationspolitiken. Istället bet han sig fast vid två förklaringar, och endast dessa: arbetslöshet och skola. Naturligtvis är dessa två faktorer viktiga. Men storleken på arbetslösheten och hur många som lyckas eller misslyckas i skolan kommer också det att påverka hur integrationspolitiken fungerar. Med detta sagt vill jag återpublicera en artikel från Nya Arbetartidningen som skrevs för ca 2,5 år sedan. Den handlar om hur omfattande skjutningarna i Malmö då var i förhållande till andra städer i Sverige och Europa. Artikeln utgör även en kritik mot de som försöker blanda bort korten.

Kartan och den tillhörande texten nedan känns väldigt aktuell idag. Steg för steg håller debatten på att hinna ikapp verkligheten.

_______________________________________________________

”Morden i Malmö ska inte förminskas

Davis Kaza | Nya Arbetartidningen | 2017-02-28
Siffrorna anger antal mord per 100 000 invånare och år.

I svallvågorna efter den senaste tidens dödsskjutningar i Malmö har Sydsvenskan jämfört mordstatistiken mellan Malmö och en rad andra städer. Statistiken är skrämmande och utgör en mätare på det akuta behovet av krafttag mot segregeringen i Malmö. Samtidigt visar media, i form av Sydsvenskan, upp sig från sin sämsta sida genom att försöka relativisera bort våldet i Malmö.

 

Vi har tyvärr haft anledning att återkomma till det ökade antalet mord och skjutningar i Malmö. Söndagen den 12 februari skedde den senaste dödsskjutningen. En 23-årig man sköts ihjäl mitt på Möllevångstorget i centrala Malmö. Mordet skedde vid halv sju på kvällen, när restaurangerna runt torget är fyllda med gäster. Onsdagen före blev en 50-årig vaktmästare skjuten med fem skott – varav ett träffade i bakhuvudet. Mannens skador är i skrivande stund fortsatt livshotande. Den misstänkte skytten som sitter häktad är bara 15 år gammal. Polisen misstänker att skytten tagit fel på person, han skulle egentligen skjuta någon annan.

Under 2016 skedde elva mord i Malmö. Med en befolkning på 326 000 invånare ger det 3,4 mord per 100 000 invånare. Detta är fler mord per invånare än i någon annan stad i Norden. Men även i jämförelse med stora städer ute i Europa som Paris, London och Berlin ligger Malmö högt. Se kartan. Det är först i en jämförelse med fattigare delar av östra Europa som vi hittar städer med fler mord per 100 000 invånare än i Malmö. Mordstatistiken i Malmö ska dock främst jämföras med andra städer i Norden och västra Europa. Att använda statistiken på annat sätt blir missvisande och innebär en oärlig förminskning av Malmös problem.

Men att förminska problemen genom att blanda bort korten och jämföra Malmö med städer i fattiga länder i östra Europa är precis vad Sydsvenskans journalist gör i sin granskning. Detta kallas för ”relativisering” och är ett otyg i den politiska debatten. Innehållet i Sydsvenskans budskap är att morden i Malmö egentligen inte är så farliga, för det finns andra städer i världen där det är värre. Underförstått så ska malmöborna inte gnälla så mycket. Detta budskap är dels respektlöst mot både offer och anhöriga som drabbats av alla skjutningar. Dels är det fördummande.

Lågvattenmärket i Sydsvenskans artikel är när journalisten börjar jämföra Malmö med städer i USA och Latinamerika. I folkmun kallas Malmö ibland för ”Sveriges Chicago” – vilket refererar till att Chicago sedan Al Capones dagar haft rykte om sig att vara en våldsam gangsterstad. Sydsvenskan jämför därefter mordstatistiken i Malmö med mordstatistiken i Chicago. Och konstaterar – föga förvånande – att det i Chicago sker åtta gånger fler mord per 100 000 invånare än i Malmö! Nästan triumferande drar journalisten slutsatsen att Malmö inte alls är som Chicago. Men vem trodde det? Öknamnet ”Sveriges Chicago” har aldrig betytt att Malmö bokstavligen är som Chicago. ”Sveriges Chicago” syftar på att det är en stad där det förekommer mycket våld och kriminalitet. Så kallades t.ex Gävle för Sveriges Chicago under 1960-talet och en bit in på 70-talet.

Efter jämförelsen med Chicago går journalisten obekymrat vidare och jämför mordstatistiken i Malmö med världens mordtätaste stad – Venezuelas huvudstad Caracas! Naturligtvis är Malmö inte i närheten av Caracas när det gäller mordstatistik. Och det är det ingen som trodde heller. I Caracas sker årligen ca 120 mord per 100 000 invånare. Artikeln avslutas med orden ”Så är Malmö en trygg stad? Tja, svaret beror på vem man frågar. En köpenhamnare eller berlinare skulle kanske svara nej. Den som bor i Caracas eller Baltimore förmodligen ja”. Därmed skulle det vara bevisat att Malmö minsann inte är en så otrygg stad.

Problemen i Malmö låter sig dock inte relativiseras bort. Hur hårt Sydsvenskan än försöker. Problemen låter sig inte heller döljas bakom nya ”flashiga” skrytbyggen, som Malmös politiker försökt i årtionden. Samtidigt besitter de boende i Malmös utsatta områden en väldig kraft. Den 1000 människor starka manifestationen mot våld efter mordet på 16-årige Ahmed Obaid i mitten av januari visar på just detta. Om kraften som finns i de utsatta områdena kan kanaliseras till en rörelse mot segregeringen skulle våldsspiralen kunna brytas och ett bättre Malmö vara inom räckhåll.”

Länk till originalartikeln: https://arbetartidningen.se/2017/02/28/morden-i-malmo-ska-inte-forminskas/

 

6 kommentarer

  1. Bergis

    Stefan Löfven svar i Agenda tyder på att han funderar på att avgå som statsminister. Stefan bryr sig inte längre. han planerar redan sin reträtt till stugan i övik.

    • Jan Hägglund (inläggsförfattare)

      Svar till Bergis – 21 nov 2019
      Stefan Löfvén valdes för att hålla ihop partiet efter de väldiga slitningarna mellan bland annat partiets fackliga och anti-fackliga falanger då Mona Sahlin och Håkan Juholt var partiledare. Stefan Löfvén klarade detta. Då. Men han klarar inte av att leda partiet i strid mot sina politiska motståndare. MEN, vad som är MYCKET värre är att Löfvén inte klarar av att hantera verkligheten. Personligen tror jag att han kommer att få samma eftermäle som Håkan Juholt. Räckte inte till för att ens göra ett rejält försök.

  2. Jonsson

    Finns jämförbara aktuella siffror?
    Rimfrosts effekt kan bli att våldet förflyttar sig en bit. Och det kan bli mycket värre. Våldet verkar ha normaliserats, blivit vardag i Sverige. När man sopar problem under mattan som S/Mp gjort, då är det risk att man snubblar. Så S/Mp står och faller med detta. Hög tid att Löfven slutar slira på sanningen.

    • Jan Hägglund (inläggsförfattare)

      Svar till Jonsson – 21 nov 2019
      Det kan bli mycket värre. Och det kommer att bli mycket värre. Våldet HAR normaliserats. Danmark har infört gränskontroller mot Sverige på grund av att Sverige ”exporterar” organiserad brottslighet. Stefan Löfvén kan inte sluta slira. Jag tror att det är slut för honom. Och att det är en öppen fråga om S överlever. Partiet befinner sig i en dödskamp. Det KAN överleva. Men, det nya är, partiet KAN även dö (som statsbärande parti). Jag ska försöka få tag på senare siffror. Men det kommer att ta ett tag!

  3. Åsa Sundh

    Hade det funnits en bra kandidat i partiet hade Löfven kanske kunnat hoppa av nu. Det interna ‘toppgarnityret’ har bara orerat. En ny partiledare måste göra skillnad och leverera om såssarna ska komma tillbaka.

    • Jan Hägglund (inläggsförfattare)

      Svar till Åsa Sundh – 24 nov 2019
      Du har helt rätt. Det räcker inte med att önska sig en tidsmaskin och hoppas på att få börja om på 1950-talet. Igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>