Det saknas 88 elever i Umeå. Risken är att siffran speglar tvångs- och barnäktenskap. Försöker Umeås styre mörka denna skrämmande siffra?

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

 

Inledning

I mitten på oktober denna höst, en månad efter skolstarten, rapporterades det att 30 barn och ungdomar inte återvänt till skolan i Dalarna efter sommaren. Rektorerna på nio av skolorna berättade bland annat att det var osäkert när och om eleverna kommer tillbaka. Situationen var lika skrämmande i Gävleborg. Där var det minst 27 grundskoleelever som inte återvände till skolstarten i augusti och som räknades som försvunna. Men situationen är ännu mer skrämmande. Det saknas sedan tidigare 56 elever i Gävleborg. Det blir totalt 83 saknade barn och ungdomar! (Uppgifterna kommer från Sveriges radio).

Detta väckte stor uppmärksamhet för en drygt månad sedan!

 

Del A

Så hur är läget i Umeå kommun? Idag ska de ledande skolpolitiker besvara mina frågor rörande läget bland barn och unga elever i Umeå kommun. Om frågan hinns med. Lyssna på radion under eftermiddagen. Min interpellation kanske hinner komma upp. Men låt mig börja med att citera ett stycke från svaret från Umeå kommuns två ledande skolpolitiker: dels ordföranden från för- och grundskolenämnden, dels ordföranden från gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden:

”… Det pågår för närvarande skolpliktbevakning på 88 elever F-9 som är folkbokförda i Umeå kommun men som inte har en känd skola. I flertalet fall så handlar det om elever som har flyttat till andra kommuner eller andra länder och börjat skola där men där vårdnadshavare inte anmält flytt eller där folkbokföring inte ändrats i Skatteverkets folkbokföringsregister. En del vårdnadshavare har inte kännedom att de vid flytt ska anmäla detta till Skatteverket och att de ska anmäla det till den skola de lämnar. Utifrån tidigare års skolpliktbevakning är det troligen fallet i en stor del av de bevakningar som görs för närvarande….”  

Man kan inte annat än häpna!

Det saknas alltså 88 elever! Det betyder 88 barn och ungdomar. Det betyder 88 människor. Det betyder 88 livsöden. Men svaret förvandlar dessa människor, barn och ungdomar, till statistik. Varför har inte Umeås styrande politiker slagit på trumman genom vända sig till allmänheten via media och bett om hjälp med att ta reda varför dessa 88 barn och ungdomar har försvunnit från Umeå och få hjälp med att ta reda på var de befinner sig idag! Och även få hjälp med svaret på frågan om varför de inte befinner i Umeå.

Det är förbanne mig skandalöst! För att visa hur skandalöst svaret är så låt oss bryta ned svaret i dess olika beståndsdelar.
Och låt oss börja med att repeterar vad politikerna har uppgett:
Skolpliktbevakning pågår alltså på 88 elever från 6 år upp till 16 år ”som är folkbokförda i Umeå kommun men som inte har en känd skola. I flertalet fall så handlar det om elever som har flyttat till andra kommuner eller andra länder …”

 

Del B

Beståndsdel 1
Först slår politikerna ihop de elever som har flyttat till andra kommuner (i Sverige får vi förutsätta) med elever som har flyttat till andra länder!
Detta är så fräckt att man häpnar.
Är det någon som anser att det går att slå ihop kategorierna ” …har flyttat till andra kommuner eller andra länder”.  Det är en viss skillnad om barnet har flyttat till Skövde för att fortsätta grundskolan där tillsammans med föräldrar och syskon – eller om barnet har flyttat till Somalia för att bo hos farmor och gå i en koranskola. Det är också skillnad på om flytten har skett frivilligt eller under tvång. Detta borde både nämnda skolpolitiker, och ordföranden i individ- och familjenämnden, visa att de förstå i sitt svar. Men de gör istället tvärt om.

Men den ansvarslösa attityden tar inte slut genom att jämställa en flytt till andra kommuner med en flytt till andra länder? Nej, nej!
Låt oss koncentrera oss på kategorin ” … har flyttat till andra kommuner …”. Av svaret framgår det att umepolitikerna inte känner till i vilka skolor de elever går som påstås har flyttat till ”andra kommuner”. Det har alltså gått tre (3) månader sedan skolstarten och de ansvariga i Umeå, för skola och socialtjänst, påstår sig veta i vilka kommuner vissa av de försvunna 88 barnen / eleverna befinner sig. För så måste ju vara fallet – att Umeås ansvariga VET i vilka kommuner barnen finns – för annars går det ju inte ens att hävda att barnen finns i Sverige.
Umeå ansvariga vet alltså i vilka kommuner de försvunna barnen finns / men inte i vilken skola de går!
Detta är kvalificerat nonsens.
Barn som går i skolor i Umeå har både namn och personnummer. Det har nu gått tre månader sedan skolstarten. OM politikerna i Umeå verkligen vet i vilka kommuner vissa av de saknade barnen bedriver skolgång så måste det ha gått att lokalisera i vilka skolor eleverna / barnen går i. Efter tre månader. Vad har vi annars namn, personnummer och data till.

Men om har Umeås ansvariga inte har kunnat lokalisera i vilken skola barnen går, i den kommun där barnen / eleverna påstås finnas, så är sanningen att barnen sannolikt inte finns i den angivna kommunen. Det går nämligen inte att misslyckas med att ta reda på i vilken skola ett barn går – OM barnet verkligen finns i den angivna kommunen – om Umeås ansvariga försökt under tre månader.

Beståndsdel  2.
”Till andra länder”.
Vad betyder det? Det är uppenbart att Umeås ansvariga är så fräcka att de påstår att de vet att barnen har flyttat till en viss kommun men att barnet ändå ”… inte har en känd skola…”. Detta går inte att tro på.
Men hur ska det DÅ vara möjligt att tro på de beskäftiga formuleringarna om att ”I flertalet fall så handlar det om elever som har flyttat till … andra länder och börjat skola där” samtidigt som eleverna / barnen ”inte har en känd skola”. Här blir det förolämpande. Hur kan Umeås ansvariga ens försöka påstå att de vet att de elever som försvunnit ”till andra länder” går i skola?

 

Beståndsdel 3.
Till vilka länder har barnen flyttat?
Det redovisas ingen statistik för till vilka länderna barnen har flyttat.
Detta kan jämföras med Gävleborg där det finns en hel del kunskap om var de försvinna barnen /eleverna kan finnas. Så kan Sveriges radio berätta att ett tiotal barn finns i europeiska länder medan den vanligaste platsen för de saknade barnen /eleverna är i Östafrika.
Istället för att redovisa någon sådan statistik slår alltså Umeås ansvariga istället ihop anonyma kommuner med anonyma länder och PÅSTÅR att eleverna ”börjat skola där” . Samtidigt som de alltså skriver att barnen / eleverna” inte har en känd skola”.

Alltså: varken någon konkret lista på kommuner i Sverige dit barnen flyttat eller någon lista på vilka andra länder än Sverige som barnen / eleverna befinner sig i.

Del C

Sedan 2018 har UD en speciell sektion för Familjekonfliktsärenden.

Skälet är att det är ett stort och växande problem med bortförda barn och unga. Under år 2018 förekom det 104 Familjekonfliktsärenden i UD:s sektion för sådana. I dessa var 214 individer inblandade. Av de 214 var 138 minderåriga. I 47 av ärendena uppgavs att det förekommit våld mot de inblandade individerna. I 18 av ärenden fanns en konkret risk för tvångs- eller barnäktenskap.

Mot denna bakgrund:
Hur kan det komma sig att det råder en sådan tystnad i Umeå samtidigt som frågorna om försvunna elever blir berättigat stora i Dalarna. Och i Gävleborg.  Försöker makthavarna i Umeå mörka de försvunna 88 barnen / eleverna.

Avslutning

De politiker som har besvarat mina frågor har slagit an ett tonfall som om de hade greppet om situationen. De vet att det försvunnit 88 elever / barn. Sedan påstår de sig veta att dessa har flyttat ”till andra kommuner eller andra länder och börjat skola där”. De som flyttat har bara glömt, eller inte vetat, att deras flytt ska anmälas till Skatteverket och till den skola de lämnar.
Utifrån tidigare erfarenheter ”…är det troligen fallet” i en ”stor del av de bevakningar som görs för närvarande….”.

Men det lugna tonfallet och alla vaga formuleringar om ”troligen” och ”en stor del” av fallen går inte ihop med vad som står på spel: barn- och tvångsäktenskap, könsstympning och uppfostringsresor. 
De politikerna som har försökt besvara våra frågor har försökt undvika den skrämmande utveckling som fått UD att inrätta en speciell sektion för denna typ av Familjefonfliktsärenden.

Vi i Arbetarpartiet är inte nöjda.
Och vi kommer att resa frågorna igen och igen tills den verklighet som riskerar att dölja sig bakom statistiken – de försvunna 88 barnen / eleverna – får den uppmärksamhet som den förtjänar. Både av de styrande politikerna och av media.