Denna gång handlar det om luftföroreningarna i Umeå

I gårdagens VK gjorde Vänsterpartiet ett utspel om att stänga av Storgatan för biltrafik.

Vi i Arbetarpartiet (tidigare Rättvisepartiet Offensiv) fick inget stöd av Vänsterpartiet i kampen mot luftföroreningarna längs Storgatan. Detta vare sig när det gällde flytten av Stadsbiblioteket/bygget av Kulturens hus eller när det gällde bygget av ett nytt höghus vid Thulehuset. Därför är det med stor förvåning som jag läste att V, helt plötsligt, har upptäckt luftföroreningarna på Storgatan - en fråga som vi alltså har drivit under lång tid. Men som Vänsterpartiet inte brytt sig om.

Problemet är följande: hur kan Vänsterpartiet godkänna förändring efter förändring i centrala Umeå, som alla ökar utsläppen från trafiken (bland annat på just Storgatan), å ena sidan - och å andra sidan plötsligt göra detta utspel?

Vänsterpartiet utgör tillsammans med Socialdemokraterna "regeringen", dvs kommunstyrelsen, i Umeå. Samtidigt agerar V i fråga efter fråga som en opposition mot sig själv! Förra gången handlade det om kommunalrådet Tamara Spiric (V) gåvor till sju stycken anställda inom äldreomsorgen. Som arbetsgivare stöder inte Spiric fackföreningen Kommunals avtalskrav, där bland annat en jämställdhetspott ingår. Som vänsterpartist är hon ute och delar ut pengar till några få kommunalare som råkar arbeta just den dagen på just den platsen. Det går inte ihop.

På facebook kan man läsa att en vänsterpartist tyckte det var en bra idé att dela ut pengarna eftersom de fick så stor uppmärksamhet i media. Ungefär som om de köpt reklamplats! Vi i Arbetarpartiet tycker att detta sätt att utnyttja anställda är cyniskt och vi kan inte fatta hur media går på något så genomskinligt.

I grunden handlar det dock om två allvarliga saker.
1. Är Vänsterpartiet med i Umeås "regering" eller tillhör de oppositionen? Det går nämligen inte att vara i opposition mot sig själv i hur många frågor som helst - och samtidigt bevara sin trovärdighet.
2. Vänsterpartiet saknar en genomtänkt miljöpolitik för Umeå kommun - och gör därför desperata utspel.

Här nedan kan du läsa en interpellation som vi från Arbetarpartiet har skickat in. Vi vill nämligen diskutera dessa frågor på nästa kommunfullmäktige, den 27 februari. Vårt syfte är att få reda på vilka partier som umeborna kan lita på när det gäller bland annat luftföroreningarna från trafiken.

"Interpellation om stängning av Storgatan
Till tekniska nämndens ordförande Lasse Jacobsson (V)

Sedan valet 2010 styrs Umeå kommun av en koalition bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det är deras gemensamma budget som bestämmer vilka nedskärningar eller eventuella satsningar som ska göras av kommunen i Umeå. När det gäller de olika översikts- och detaljplaner som nu i mycket rask takt omvandlar centrala Umeå, exempelvis flytten av Stadsbiblioteket och bygget av Kulturens hus vid älven är S och V eniga.

Mot denna bakgrund uppstår en orimlig situation då Vänsterpartiet både utgör en del av kommunens regering och, gång på gång, samtidigt agerar opposition mot sig själv. Det senaste exemplet handlar om Vänsterpartiets utspel om Storgatan.

I Västerbottens-Kuriren (2 februari 2012) säger tekniska nämndens ordförande Lasse Jacobsson samt Annika Herrström, ledamot i kommunstyrelsens näringslivs- och planeringsutskott, att de vill stänga av Storgatan för biltrafik och bygga om den till ett gång- och cykelstråk. Detta i syfte att minska trafiken i centrum. Dagen därpå tar dock kommunstyrelsens ordförande, Lennart Holmlund, direkt avstånd från en stängning av Storgatan. Förslaget döms ut som ”fullständigt vansinnigt” (VK 3 feb 2012). Holmlund menar att kommunen redan har tittat på möjligheten att stänga av Storgatan, men att det visat sig inte fungera. Detta då en stängning av Storgatan skulle medföra en ökning av trafiken längs Strandgatan.

Detta innebär att vi har en situation där tekniska nämndens ordförande samt en ledamot i näringslivs- och planeringsutskottet vill stänga av Storgatan, medan kommunstyrelsens ordförande inte vill stänga av Storgatan.

Mot denna bakgrund vill vi ställa följande frågor:

-    Är det Umeå kommunlednings uppfattning att Storgatan bör stängas av för trafik?
-    Hur stor del av Storgatan är tänkt att stängas av?
-    När, tidigast, kommer en stängning att ske?
-    Har det genomförts någon utredning för att kartlägga vart de 8 000 fordon som varje dygn kör längs Storgatan kommer att ta vägen vid en stängning?

Jan Hägglund,
Patrik Brännberg,
Tomas Westerström."

VK

Det råder kris inom arbetarrörelsen. Socialdemokraterna förlamas av valnederlaget och striden om vem som ska ersätta Mona Sahlin. Någon självklar kandidat finns ej. Inom LO avgår den av skandaler nedsvärtade Wanja Lundby-Wedin. Även inom LO finns inre motsättningar. De stukade byråkraterna inom SAP och LO letar syndabockar och nya ledare. Men vad arbetare och andra löntagare behöver är ett verkligt krisprogram som försvarar skola-vård-omsorg och bekämpar den pågående avindustrialiseringen.
 
Alliansregeringen har hittills stärkts av krisen inom oppositionen. I den senaste opinionsundersökningen från SKOP får SAP historiskt låga 24,4 procent - tio procentenheter mindre än M som fick 35,7 procent! På de borgerliga ledarsidorna råder glädjeyra. Göteborgsposten har t o m jämfört Reinfeldt med Tage Erlander och Per-Albin Hansson.
       
Jämförelsen är absurd. Erlander var statsminister under kapitalismens starkaste tillväxtepok då Fattigsverige avskaffades; då semestrar, pensioner och andra trygghetssystem byggdes ut samtidigt som sjukvård, skola och boende förbättrades. Reinfeldtregeringen, däremot, har inte lyckats bygga någonting. Den river ned. Massarbetslösheten ligger, efter finanskrisen, på en ny rekordhög nivå. Den höga arbetslösheten används som ett vapen för att pressa ned löner, försämra arbetstrygghet, a-kassa och sjukersättning. Alliansen genomför ett av de värsta angreppen mot välfärden genom tiderna. Med ett sådant program blir man aldrig folkkär – utan motsatsen.
Det katastrofala valnederlaget belastar alla i S-ledningen som stödde idén med det rödgröna samarbetet. Till detta ska nu läggas Primeskandalen. Kända socialdemokrater, t ex SSU:s tidigare ordförande Niklas Nordström, har tagit emot betalning av arbetsgivarnas organisation Svenskt Näringsliv för att vrida partiet än mer åt höger. Denna nya drängtjänst åt kapitalet visar hur långt delar av partibyråkratin fjärmat sig från arbetarklassen. S-ledningens passiva hållning i frågan tyder på att många har känt till förhållandet – om än inte deltagit själva.

Ett av Sahlins syften med samarbetet med det antifackliga MP var att kapa banden med facket. Primeskandalen understryker att den verkliga striden inom SAP står mellan den partihöger som vill frigöra sig från allt inflytande från arbetare och låginkomsttagare - genom att kapa banden med facket - och de som inser att det just är kopplingen till LO som gör Socialdemokraterna unika. Skandalen visar också att rötan inom SAP:s antifackliga kretsar inte längre känner några gränser. Att IF Metalls ordförande, Stefan Löfvén, på nämnts som en tänkbar kandidat till partiledarposten är ett tecken på att partihögern gått för långt och framkallat en motreaktion.

Även inom Vänsterpartiet blåser det upp till strid om partiledarposten. Men inte mellan två kandidater med olika politiska program. Ohly och Sjöstedt har varit rörande överens om att offra sitt partis hjärtefrågor för möjligheten att få en och annan ministerpost i händelse av en seger för de rödgröna. Inte heller i V märks någon insikt om att arbetare och löntagare behöver ett verkligt krisprogram att samlas kring.
   
Det behövs ett verkligt arbetarparti som organiserar och mobiliserar arbetare och andra löntagare till kamp för ett krisprogram – i strid med den globaliserade storfinansen. Ett program som tar strid mot att löntagarna nu får betala finanskrisen genom nya nedskärningar inom skola-vård-omsorg; ett program som riktar blickarna mot behovet av att stoppa avindustrialiseringen genom att arbetare, och andra löntagare, tillkämpar sig makten att styra storföretagens jättevinster tillbaka in i produktionen, för att säkra jobb och välfärdssystem. Ett sådant arbetarparti måste ha starka band till fackföreningsrörelsen.

SvD DN LO-tidningen VK DN VF

Det behövs fler anställda inom barn- och äldreomsorg, grundskola och gymnasium, i Umeå kommun. Detta skulle nu kunna förverkligas.

Det finns pengar: Umeå kommuns ekonomiska överskott, för år 2010, beräknas bli 235 miljoner kr, detta enligt prognosen i maj. Vi i Rättvisepartiet Socialisternas Enhetslista anser att huvuddelen av dessa miljoner nu borde användas för att höja personaltätheten inom de kommunala verksamheterna.

Det finns vänstermajoritet i Umeå kommunfullmäktige – även om den inte är socialistisk. Socialdemokraterna har inte egen majoritet. Men vi i Rättvisepartiet Socialisternas Enhetslista är beredda att stödja en Socialdemokratisk Kommunstyrelse - om S gör en rejäl satsning på personalen (istället för fortsatta nedskärningar). Och om Vänsterpartiet menar allvar med sina vallöften så ställer även de upp på en personalsatsning.

En satsning på personalen skulle alltså kunna skapa en vänstermajoritet bestående av S, V och Rättvisepartiet. Dessa tre partier har tillsammans fler än hälften av platserna kommunfullmäktige (33 av 65).

Detta är vårt alternativ till det principlösa köpslående om platserna vid köttgrytorna som just nu pågår bakom lyckta dörrar i Umeå - precis som på riksplanet. De Umeåpolitiker som sätter sina egna intressen före behoven hos kommunens personal, brukare och anhöriga har idag bråda tider. Efter valet har nämligen de fyra allianspartierna, tillsammans, fler mandat i kommunfullmäktige än Socialdemokraterna ensamma (26 mot 25). Detta innebär ett köpslående om hur många kommunalråd vissa partier ska ha i utbyte mot hur många ordförande-poster i olika nämnder andra partier ska ha. Allt detta sker i tysthet. Borta är valrörelsen alla löften, och låtsade öppenhet. Kvar står det sämsta i det politiska systemet. Kampen om fördelningen av platserna vid köttgrytorna. Bakom ryggen på väljarna.

Rättvisepartiets utmaning. Men det finns alltså en enkel lösning. Sätt de anställdas, brukarnas och de anhörigas intresse främst genom en rejäl satsning på vård-skola-omsorg. Pengarna finns. Om Socialdemokraterna antar vår utmaning kan en majoritet omedelbart skapas kring detta program. Vi utgår ifrån att V, som vanligt, hakar på det S gör. Därmed skulle saken vara klar. Men detta kräver att Socialdemokraterna antar Rättvisepartiets utmaning; att förpassa de fyra allianspartierna till sidlinjen genom att sätta kommunens anställda i centrum.

Om Socialdemokraterna tackar nej? I detta läge måste S göra upp med allianspartierna - som alla vill sänka skatten. Skattesänkningar skulle i längden tvinga fram ännu hårdare nedskärningar. Men också leda till protester. I dagsläget finns det dock pengar till en rejäl satsning på fler anställda. Och detta är värt att kämpa för. I kommunfullmäktige - och utanför!

Det är uppenbart att den borgerliga politik som det ”rödgröna” blocket förde fram inte förmådde att mobilisera basen bland socialdemokrater och vänsterpartister.

S-ledningen har accepterat nästan alla skattesänkningar som Alliansen har genomdrivit; Topparna inom V och MP har övergett sitt EU-motstånd. Till detta kommer den mediafixerade s k ”valrörelse” som Sahlin, Ohly och MP-språkrören bedrivit. Den ställde S- och V-gräsrötterna vid sidan om. Valrörelsen understryker hur lika blocken har blivit. Både vad gäller politik och vad gäller arbetsmetoder. Istället behövs nu en Eftervalskampanj.

Lokala och regionala rådslag. Eftervalskampanjens nästa mål måste bli att samla folk - från arbetsplatser, lokala fack, skolor, hyresgäst-, pensionärs- och invandrarföreningar - till lokala och regionala rådslag för att diskutera hur, och framför allt för vilka krav, som protester ska organiseras mot den fortsatta högerpolitiken efter valet. Ett viktigt inslag i diskussionerna måste bli att utvärdera varför den politik Sahlin, Wetterstrand m fl fört ”stött bort” ett tidigare övertag bland väljarna.

Sedan vi bildade ett eget parti har vi blivit kontaktade av, eller själva tagit kontakt med, andra organisationer och individer. I vissa fall har detta lett till upprättande av vänskapliga relationer. Exempelvis genom att skriva och publicera angelägna insändare. I ett fall har kontakterna gått längre. Här för vi idag diskussioner för att klarlägga dels i vilka frågor som vi har samma, eller liknande, uppfattningar. Dels i vilka frågor som vi skiljer oss åt. Syftet med diskussionerna är att pröva om samsynen håller som avstamp för en riksomfattande, partibyggande, verksamhet. Men redan innan en fullständig klarhet uppnåtts kommer vi att vara en pådrivande kraft för att ta striden mot den högerpolitik som kommer att bedrivas efter valet.

Vi ser framtiden an med tillförsikt. Den egna partibildningen från i mars har öppnat för en inriktning mot arbetsplatserna och för enhetssträvanden. Detta tillsammans med aktiva arbetargrupper, lokala fack och andra socialister. Vi förbereder oss för framtida kraftmätningar med kapitalägare och deras politiska allierade. Eftervalskampanjen går djupare än till ”vänsterenhet” inför enskilda händelser. Vi kan känna både självförtroende och optimism inför eftervalsarbetet – lokalt, nationellt och på det internationella planet.

V-ledningen har lagt sig platt i EU-frågan. Inför möjligheten att få ministerplatser vid köttgrytorna har man svikit EU-motståndarna. Sveket är riktat mot de egna partimedlemmarna; mot de som röstat på V samt mot EU-motståndare runt om i Sverige.
 
Under midsommarhelgen offentliggjorde V, MP och S en överenskommelse där det slås fast ”att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU…”. Jämför detta med V:s material inför EU-valet (2009) där man kunde läsa att EU skulle ”monteras ned och det fort”. Förändringen, från EU-motståndare till EU-vänner, har skett utan en bred demokratisk diskussion bland partiets medlemmar. Att omsvängningen offentliggörs under midsommarhelgen antyder att V-ledningen t o m vill dölja förändringen - för väljare och medlemmar. 

De rödgrönas uppgörelse stödjer också Lissabonfördraget, d v s EU:s ”grundlag”. Denna innefattar bl a den s.k. solidaritetsklausul som innebär att Sverige ska ställa upp om något EU-land blir angripet militärt. V, MP och S uttalar t o m att EU är en ”central utrikes- och säkerhetspolitisk aktör” och utesluter ej ett svenskt deltagande i militära insatser inom ramen för EU och Nato! I Vänsterpartiets valmaterial 2009 gjordes reklam för en bok av Jonas Sjöstedt. Det framhölls att Sjöstedt kritiserar EU:s ”stormaktsambitioner”. Vänsterpartiet kritiserade även Lissabonfördraget av andra skäl, bl a att Sverige förlorar kontrollen över sin egen flyktingpolitik.

Ifjol beskrev V hur EU, bl a via IPRED-lagen, ”tog ännu ett steg mot ett storebrorssamhälle”. Jonas Sjöstedt förklarade att ett problem med EU var ”bristen på verklig demokrati”. Ett år senare vill V, tillsammans med S och MP, inte ha ”några större fördragsförändringar” i det Lissabonfördrag som innebär att allt mer makt förflyttas till anonyma, och av sekretess skyddade, organ i Bryssel.

EU har de senaste åren både ökat sin militära ambitionsnivå och den arbetarfientliga politiken i Europa. Den uppmärksammade Lavaldomen, som ökade möjligheterna till lönedumpning, visade mer tydligt än någonsin att ” EU står på företagens sida” (citat från V:s valmaterial 2009). Att Lissabonfördraget ökat EU:s möjligheter att tvinga medlemsländer till privatiseringar och nedskärningar understryker detta.

Vänsterpartiet har, bakom ryggen på medlemmar och väljare, övergett sitt EU-motstånd. Omsvängningen är ett verkligt svek. Partiet överger de lågavlönade, ungdomar och arbetslösa som drabbas av EU-anpassning i form av nedskärningar, privatiseringar och lönedumpning.

Antingen håller alla i V med Ohly. EU är ett bra påhitt. Eller så tar partimedlemmar och Ung Vänster strid mot partitoppens svek. Ett speciellt ansvar att gå emot partitoppens helomvändning ligger på Jonas Sjöstedt. Han har i princip byggt sin politiska karriär på att vara EU-motståndare. Är han fortfarande emot EU eller sviker också Sjöstedt? Även Tamara Spiric, gruppledare för V i Umeå kommunfullmäktige och ledamot i partiets högsta styrelse, måste bekänna färg. Tillhör Tamara Spiric de i V-ledningen som sviker kampen mot EU. Eller tillhör hon oss som fortfarande är EU-motståndare?