Etikett: Socialdemokraterna

En falsk och cynisk flyktingpolitik

Av Jan Hägglund, 30 april 2015 kl 17:02, 5 kommentarer

FN-organen säger att antalet flyktingar uppgår till 50 miljoner.

Det var fel och falskt av Fredrik Reinfeldt att inte understryka att Sverige inte kan ta emot alla samt att inte berätta att hans sätt att ”öppna sitt hjärta” gick ut på att ta gigantiska summor pengar från biståndsbudgeten. Det är lika fel och falskt av den nuvarande regeringen att göra samma sak. Varken Reinfeldt, Löfven eller Språkrören öppnar sina hjärtan. Eller sina plånböcker. Däremot är de, allihopa, bra på skådespel.

Jag anser att Sverige ska fortsätta att ta emot flyktingar. Och tillhöra de länder i Europa som tar störst ansvar. Men flyktingmottagandet måste framöver klaras oändligt mycket bättre än idag. Alla vi som såg programmet ”Uppdrag granskning” (Den slutna cirkeln) den 25 mars vet hur dåligt flyktingmottagandet är. Direkt inhumant. Allt pekar på att de flyktingar som beviljats asyl och uppehållstillstånd i Sverige kommer att omvandlas till en permanent arbetslös underklass – i utanförskapsområden. Det finns idag 155 utanförskapsområden med nästan 520 000 invånare. Av denna dryga halvmiljon är strax över hälften utrikes födda och ca 32 procent är födda utanför Europa.

Låt oss sedan titta på hur regeringen plundrar biståndsbudgeten.

För det är inte bara de utsatta flyktingar som kommer till Sverige som behandlas illa. De som inte kommer till Sverige behandlas också illa. Och alldeles förbannat cyniskt. ”I år går nästan var fjärde biståndskrona till att betala för asylsökande” (DN 30/4). Regeringen (S och MP) tog ytterligare nästan 500 miljoner från Sveriges utlandsbistånd för att bekosta den ökade asylinvandringen – till Sverige! ”Sammanlagt innebär det att 9 miljarder kronor för 2015 försvinner ur biståndsbudgeten – nästan en fjärdedel – till att finansiera mottagandet av asylsökande” (DN igen). Detta innebär en väldig nedskärning på Sveriges insatser mot fattigdom och ohälsa säger en representant för en av landets största biståndsorganisationer (Diakonia). ”Det motsvarar Sveriges samlade årliga bistånd till allt som har att göra med hälsovård, allt till barns utbildning, allt till att få fram rent vatten och allt katastrofbistånd tillsammans. Detta är mer än dubbelt så mycket som går till Afrika per år”, säger denne representant. På detta sätt ställer det politiska etablissemanget svaga grupper mot varandra.

Det politiska etablissemanget leker, på det mest cyniska sätt, ”humanistisk stormakt”. Men i verkligheten behandlar detta överbetalda skattefrälse både de flyktingar som kommer till Sverige – OCH de fattiga som blir av med Sveriges bistånd – mycket illa. Cynismen och falskheten är fruktansvärd.

Återigen: se ”Uppdrag Granskning” (Den slutna cirkeln) från den 25 mars. Detta program beskriver verkligheten på ett sant, och därför mycket smärtsamt, sätt för alla självbelåtna välgörenhetsivrare. Sådana personlighetstyper som lever sitt liv i vad en psykolog skulle kalla politisk ”förnekelse”. Just denna ”förnekelse” något som gör det möjligt för dessa att belåtet viska ”du är en riktig fet-humanist” när de tittar sig själva i spegeln varje morgon. Om självgodhet och självbedrägeri vore straffbelagt skulle dessa ”förnekare” sitta inne på livstid. Inte bara de ledande politikerna utan även deras låtsashumanistiska hejarklack runt om i landet.

Detta är det osmakliga resultatet då man inte vågar utmana makten – men samtidigt vill vara med och gapa om ”öppna hjärtan”.

Det som krävs i Sverige idag är ett väldigt upprustningsprogram för att renovera gamla, och bygga nya, för- och grundskolor, äldreboenden, vårdcentraler och lasarett. Men framförallt bostäder. Men detta kommer inte automatiskt. Det enda som kommer automatiskt, för de asylsökande i Sverige och fattiga utomlands, är arbetslöshet och modullägenheter samt svält. Och när arbetslösheten väl slagit rot och modullägenheterna börjat massproducerats i Sverige samtidigt som sjukdomarna ökar i Afrika, kommer arbetslöshet, misärboende och svältdöd att sätta sin prägel på samhället. Hemma, i Afrika och på andra ställen.

Därför måste vi kämpa för en akut upprustning av välfärden. Detta kräver resurser. Resurser får man inte genom att krypa för Makten. Det får man genom att sparka Makten mellan benen. Hårt. Och med båda fötterna.

Det krävs både återtagna skattesänkningar från Alliansregeringens tid och att resurser från de mest vinstrika storföretagen och bankerna ianspråktas. Vinsten i de tjugo mest framgångsrika svenska företagen uppgick ifjol till 450 miljarder. Även kapitalexporten, som leder till avindustrialisering i Sverige och industriuppbyggnad i diktaturländer, måste stoppas. Landet har inte råd med den förlust av jobb, skatteinkomster och kunnande som en fortsatt industridöd innebär. Både ökade skatteintäkter och företagsvinster måste sedan koncentreras till ett väldig nysatsning på jobb och bostäder om välfärden ska kunna försvaras. Och utlandsbiståndet försvaras.

En viktig del i detta består av en demokratisk kontroll över kapitalströmmarna. Detta för att styra skatteinkomster och vinster till de akuta och nödvändiga investeringar som krävs. Samhället måste ta över ägandet av bankerna och övriga kreditföretag. En demokratisk facklig rörelse utgör en viktig del av samhället. Kommunsektorn en annan.

Arbetarpartiet kommer aldrig att reducera sig självt till att bistå Regeringens, Oppositionens och Svenskt Näringslivs önskan att splittra arbetare och fackföreningar genom att bygga barriärer – i form av arbetslöshet och nya och värre utanförskapsområden med modulbostäder – mellan svenskfödda och de som nu får asyl och uppehållstillstånd. Det är Arbetarpartiets plikt att utmana Makten för att skaffa de resurser som krävs för att, så många som möjligt, ska få ett drägligt liv. Och för att förhindra att arbetarrörelsen samt facket splittras.

Första Maj ska inte vara någon promenad i solskenet. Det kommer att bli en regnig dag för de med mörkt sinne. Slut upp i morgon.

Maktelitens felinvesteringar i skrytprojekt hotar ruinera Umeå kommun

Av Jan Hägglund, 21 oktober 2013 kl 09:26, Bli först att kommentera

Ingress.
Makteliten i Umeå har agerat sällsynt oansvarigt. Det är tid att makteliten ställs till ansvar. Vi ska återkomma till vilka som ingår i makteliten. Men låt oss först beskriva maktelitens ansvarslösa felinvesteringar och aggressiva reaktioner då verkligheten hinner upp denna elit.

Deras beslut har nämligen redan påbörjat en process som kommer att utarma äldreomsorg och hemtjänst, för- och grundskola. Maktelitens oansvariga beslut hotar även den nödvändiga utbyggnadstakten för, och underhållet, av de lokaler som krävs för undervisning och barnomsorg.

Två förödande felinvesteringar.

Bara två av skrytbyggen riskerar ensamma att kvadda kommunens ekonomi. Det handlar om besluten att bygga det redan uppförda Kulturhuset ”Väven” nere på kajen samt det planerade Äventyrsbadet intill ÖK. Jämför vi den ökade kostnaden för att driva kulturhuset på kajen, samt det nya Äventyrsbadet vid ÖK, med dagens anläggningar (stadsbiblioteket vid Vasaplan och Badhuset vid Gammlia) så blir fördyringen 125 miljoner kr. Per år! (Detta enligt budgethandlingarna som producerades i april men som blev offentliga i oktober). På tio års sikt blir det 1 250 miljoner kr – i onödiga utlägg. Och detta utgör en del av maktelitens felinvesteringar som hotar att ruinera kommunen. Och som bl a hotar äldreomsorg, för- och grundskola samt nödvändiga lokaler.

Hotande konsekvenser som inte kommer ut via nyhetsbevakningen

Låt oss sammanfatta V+S-förslaget till budget för år 2014 i tre punkter:

A. De förnekar att budgeten innebär nedskärningar i verksamheterna skola och omsorg – men nedskärningarna uppgår till ganska precis hundra (100) miljoner,
B. dessa nedskärningar är inte nödvändiga – beroende på att Umeå, än så länge, har en så stark ekonomi (exempelvis i en dold förmögenhet),
C. men om kommunen, under åren framöver, satsar pengar på nya skrytbyggen som Äventyrsbadet vid ÖK, istället för att satsa på att dra sig ur Kulturväven på kajen, så kommer detta att ruinera Umeå – vilket kommer att hota både omsorgen om äldre och undervisningen av de yngre.

Aggressiva reaktioner då verkligheten hinner ikapp.

Detta vill inte makteliten höra. Men den (makteliten) kan inte hjälpa att konsekvenserna av deras massiva felinvesteringar nu håller på att hinna upp den. När så sker reagerar makteliten aggressivt. Låt oss börja med att hämta två exempel från den del av makteliten vars uppgift det är att lura de umebor som ”vill vara vänster” (alltså Vänsterpartiet) att det som i verkligheten är vägen åt helvete faktiskt är vägen till, om inte himlen, så i alla fall till något bra. Låt oss ta två exempel: ett kortsiktigt/enfaldigt och ett brutalt.

Tekniska nämndens ordförande, vänsterpartisten Lasse Jacobsson (som tillhör ett av de två partier V + S som styr Umeå kommun) uttalade sig nyligen om nedskärningarna inom den tekniska sektorn. Innebörden av Jacobssons uttalande var dessa inte var så farliga eftersom barn måste gå före hårdare sektorer. Vänsterpartiets Jacobsson verkar inte känna till att förskoleundervisningen sker i lokaler. Beroende på att det redan tidigare förekommit exakt samma resonemang tvingas Umeå kommun nu rusta upp hela tio förskolor p g a fuktskador. Detta är alltså resultatet av bristande investeringar i form av underhåll – och uppenbart vill Jacobsson ha mer av den varan. Men åtgärdas inte problemen nu kommer snart barnen att vistas i ”sjuka hus”. Och detta kommer i sin tur att leda till sjukdom både bland barn och vuxen personal. Under 2014 kommer fuktskadorna från tidigare år att åtgärdas. Men det hade blivit billigare om man vidtagit förebyggande åtgärder så att dessa aldrig uppstått.

Det andra exemplet på aggressivitet utgörs av Tamara Spiric angrepp på två av Umeå kommuns kvinnliga chefer. Tamara Spiric är Vänsterpartiets kommunalråd och utgör en av ledamöterna i Umeås själva regering. Då effekterna av de beslut som makteliten fattat (i vilken Spiric själv ingår) slutligen stod klar för henne ledde detta inte till självrannsakan (vi ska återkomma till varför detta borde ha varit det naturliga). Nej, istället angrep det vänsterpartistiska kommunalrådet de båda kvinnliga ekonomerna. Inför elva vittnen påstod Spiric att dessa”manipulerat” det ekonomiska sifferunderlaget till den budget som ska antas den 28 oktober. Spirics uttalande innebar att hon anklagade de båda kvinnliga tjänstemännen för grovt tjänstefel. Och kvinnorna anmälde kommunalrådet och makthavaren Tamara Spiric (V) för kränkning och för att utgöra ett arbetsmiljöproblem. En utredning gjordes och en av Sveriges ledande experter på området uttalade sig. I utlåtandet ansågs Tamara Spiric ha kränkt de båda kvinnorna. Detta är en fullständigt unik händelse inom Umeå kommun. Detta bör ses i ljuset att Spiric, genom sitt uppträdande, fått den kvinnliga chef som anställts för att bygga upp det kvinnohistoriska museet att säga upp sig.

Varför borde just Spiric (V), ställd inför de hemska konsekvenserna av sina beslut, reagera med ödmjukhet? Varför har Spiric ett speciellt ansvar att försöka stoppa marschen mot den ekonomiska ruinen?

Jo, därför att Spiric bara någon vecka före valet 2010 lovade att dagens Stadsbibliotek skulle vara kvar vid Vasaplan. Men när Socialdemokraterna, efter valet, lockade med kommunalrådspost och platser i Umeås regering bröts snabbt löftet om Stadsbiblioteket. Och Tamara Spiric, tillsammans med resten av V, röstade både för att bygga Kulturhuset ”Väven” nere på kajen och för att tvångsförflytta Stadsbiblioteket. Spiric borde ha ångrat sin medverkan i detta katastrofala beslut. Speciellt som det innebar ett brott mot ett vallöfte. Men istället kom utfallen mot två kvinnliga chefer för att ha manipulerat siffrorna. Därmed underminerade Tamara Spiric ytterligare förtroendet för sig själv, och för sitt parti, hos de umebor som verkligen följer med i turerna. Uppenbarligen räknar Spiric med att det inte är så många som gör det.

Upprättelse för de båda kvinnliga cheferna

Kom ihåg att det förslag från tjänstemännen som gjorde Spiric mest upprörd i våras var att använda s.k. ”projektpengar” för att täcka underskotten i nämndernas ordinarie budgetar. Nu är det just detta förslag som är det stora numret i budgeten för 2014 för S och V. Det som i våras, enligt Spiric, var ”högerpolitik” och ”manipulation” hålls nu fram av samma Spiric som ett genialt sätt att ”undvika nedskärningar”. (Trots detta är nedskärningarna inom skola och omsorger ca 100 miljoner kr)

Otack är världens lön. För dessa båda kvinnor. Och Spiric – hon ångar på som en rysk stridsvagn modell T 34. För så gör makteliten. Och Spiric är inte ensam.

Avrundning och frestelser…

Men är det bara Vänsterpartiet som reagerar aggressivt? Nej – se bara på Holmlunds senaste blogg-påhopp på Föreningen Byggnadskultur.

Och är den moderatledda borgerliga alliansen bättre än V+S-budgeten? Nej – se bara hur de velat sälja stora av Bostadens fastighetsbestånd.

Men de andra delarna av maktelitens speciella ansvar, och reaktioner, får bli ämnet för kommande bloggar. Liksom en genomgång av alliansens budget.

Vi syns.

Skrivet en ångestens kväll, söndag den 20 oktober.

Vardagsverksamheterna kommer i kläm då S och V fullföljer skrytprojekten

Av Jan Hägglund, 16 oktober 2013 kl 08:04, Bli först att kommentera

Det finns ett stort behov av att öka personaltätheten inom äldreomsorg och skola. I den budget som S och V lägger för 2014 uteblir dessa satsningar. Istället fullföljs linjen av att satsa på skrytprojekt. Skrytprojekt som dessutom inte är finansierade! Den totala kostnaden för att bygga kulturhuset ”Väven” på kajen beräknas öka från 700 miljoner kr till 910 miljoner kr (varav Umeå kommun står för hälften). Den årliga driftskostnaden för kulturhuset har i budgethandlingarna uppgivits vara 148 miljoner kronor – per år, varje år. I det ingår hyra och drift. För att täcka dessa kostnader ska Stadsbiblioteket och några andra verksamheter tvingas flytta in i det stora huset på kajen. Detta beräknas ge 50 miljoner kr. Hyran kommer att gå på 65 miljoner per helår (för 2014 blir det 32,5 miljoner). Utgifterna för detta skrytbygge är inte finansierade i den budget som S och V lägger.

Detsamma gäller för Äventyrsbadet på Mimerskolans fotbollsplan. Kostnaden för detta bygge ligger strax under 400 miljoner kr. Ansvariga tjänstemän uppger att den årliga driftskostnaden kommer att ligga på 25 miljoner kr mer än dagens badhus. I den budget som S och V har lagt är inte dessa 25 miljoner kr finansierade fullt ut.

Det är mycket som blir lidande på grund av detta. Satsningen på skrytbyggena sker bland annat på bekostnad av upprustning av gamla fastigheter, som exempelvis Sofiehemsskolan, Rödängsskolan och Tegs Centralskola.

Skrytprojekten prioriteras alltså före vardagsverksamheterna. Detta gäller i form av utebliven satsning på mer personal, bättre vikariesituation och ett avskaffande av de så illa omtyckta delade turerna. Men även i form av att det nödvändiga underhållet av äldre byggnader, som inhyser skolor, förskolor och äldreboenden, eftersätts. Detsamma kommer att gälla för gator, cykelstråk samt snöröjning.

I våras fick Vänsterpartiets gruppledare Tamara Spiric, och hennes vapendragare Lasse Jacobsson, närmast krupp då tjänstemännen i Umeå kommun presenterade de ekonomiska förutsättningarna för budgetarna för år 2014 och framöver. S och V hade nämligen lagt beslag på cirka 200 miljoner kr i en form av ”utspelspengar”. Ett av skälen till att Tamara Spiric smutskastade två kvinnliga chefstjänstemän var att dessa föreslagit att ”utspelspengarna” skulle användas inom den ordinarie verksamheten (skola, förskola, äldreomsorg). Men det som hindrar att 2014 års budget blir en total katastrof är att just detta tjänstemannaförslag omsätts i verkligheten. Som vanligt försöker Vänsterpartiet dölja sanningen. Dels berömmer man sig av att ha använt dessa 200 miljoner till ungdomsjobb, satsningar inom äldreomsorgen, m.m, dels berömmer man sig av att ha dämpat stålbadet genom att följa tjänstemannaförslaget och satsa pengarna inom just den ordinarie verksamheten. Men det går inte att använda samma pengar två gånger.

Denna budget är en seger för de kvinnliga tjänstemän som Tamara Spiric angrep så hårt i våras. Något som för övrigt ledde till att hon blev anmäld för kränkande särbehandling (Spiric hade påstått att de båda kvinnliga ekonomerna hade ”manipulerat” siffrorna i budgetunderlaget).

Varför det s.k ”stålbadet” mot kommunens verksamheter mildras år 2014 beror på att S och V skjuter problemen framför sig. Detta genom att använda engångsinkomster för just detta år. Ska Umeå kommuns vardagsverksamheter, såsom skola, barn- och äldreomsorg samt underhåll av gator och fastigheter, kunna upprätthållas måste det sparas någonstans. För oss är sparmålen självklara: kommunen måste göra allt för att dra sig ur kulturhuset på kajen; kommunen måste också låta bli att bygga äventyrsbadet mitt i centrala Umeå – detta både av ekonomiska och miljömässiga skäl. Som alla vet är luften i centrala Umeå farlig att andas. Ett äventyrsbad kommer att göra den än värre. Och vi får betala 400 miljoner kronor för nöjet.

Förkrossande JA-seger – kurs i krishantering för MP och S

Av Jan Hägglund, 9 september 2013 kl 09:01, Bli först att kommentera

En förkrossande majoritet på 88,4 procent röstade JA till en lika (och bra) sjukvård i hela länet. Detta innebar ett förödande nederlag för NEJ-sidan som endast fick 7,3 procent av de avgivna rösterna. Det betyder tolv JA-röster på varje NEJ-röst.

Jag, och det Arbetarparti som jag tillhör, har aktivt ”kampanjat” för en JA-seger. Jag är glad, till och med mycket glad, för att JA-sidan segrade.

Men samtidigt är glädjen delad med en stor oro inför framtiden

Den hittills värsta krishanteringen som världen känner skedde året 1914 i staden Sarajevo. Då sköts en arvtagare till en kejsartitel ihjäl. Bristen på krishantering slutade i Det Första Världskriget vilket beräknas ha lett till att uppåt tjugo miljoner människor miste livet.

Den sämsta politiska krishanteringen i modern tid, i Västerbotten, har Miljöpartiet och Socialdemokraterna visat prov på. Det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna som styr landstinget – tillsammans. MP + S utgör alltså landstingets regering. Och dessa båda partierhar i praktiken utgjort NEJ-sidan i den nyss slutförda folkomröstningen om sjukvården i Västerbotten. Det fruktansvärt prestigefyllda agerande från MP och S har nu spelat borjaralliansen rakt i händerna inför nästa val.

Och för vad? För tre (3) miljoner av en budget på ca 7 240 miljoner! Det utgör 0,4 promille. Så lite gav alltså besparingarna av sjukvårdsplatser i Dorotea och ambulansen i Åsele. Men det kostade MP och S en väldig prestigeförlust. En förlust som, utan tvekan, kommer att gynna borgaralliansen i valet – inte bara till landstinget – utan även till länets 15 kommuner och riksdagen den 14 september nästa år.

MP och S hade kunnat backa på denna mindre-än-halva-promille av budgeten. Istället kunde MP och S ha hållit fram att borgaralliansens skattesänkningar nu innebär att den offentliga sektorn (inklusive sjukvården) numera får 123 miljarder mindre per år – varje år. MP och S kunde ha framhållit att detta bidragit till att statsbidragen till landstinget inte räknas i takt med inflationen. Och att detta innebär att landstinget i Västerbottens län måste skära ned med 124 miljoner kronor per år – varje år.

Men istället för att backa på de tre (av 7 240) miljonerna – och hålla fram de fruktansvärda resultaten av borgarnas politik – så gav MP och S prov på en nästan osannolikt dålig krishantering. Som alltså innebar att de nu framstår som förlorade i folkomröstningen med 12 -1 !

Men det som verkligen oroar mig är två andra saker.

1. Att MP och S inte ska rspektera valresultatet och ytterligare förvärra skadan – och på detta sätt göra det ännu mer sannolikt att borgaralliansen går framåt i valet,

2. Att inte bara borgarallians som – av rent taktiska skäl – hoppade på JA-sidan utan att även andra organisationer och personer, nu ska hoppa av det arbete som återstår för att vända trenden för inlandet.

För oss i Arbetarpartiet var folkomröstningen bara ett första steg – i arbetet för en industri- och regionalpolitik som innebär att det skapas fler jobb i Västerbottens skogs- och fjällkommuner. För utan fler jobb kommer inte den avfolkning som pågått i inlandet under många decennier att kunna vändas till en positiv trend – där antalet sysselsatta och boende åter börjar öka.

Janne H.

PS. Miljöpartiet (MP) vill alltid vara partiet som är för det som är bra och emot det som är dåligt. Och på sina nationella partikongresser talar de, både högstämt och gulligt om att folkomröstningen förstärker demokratin. Men nu – då det verkligen gällde – här i Västerbotten vad ser vi då: ett MP som är redo att sälja sina principer för att få sitta kvar och styra landstinget med S. Eller kommer MP att respektera folkviljan i form av att endast 7,3 procent stödde den NEJ-sida som MP representerade. DS.

S ovh V:s bojkott av SVT:s partiledardebatt stort misstag

Av Jan Hägglund, 13 oktober 2011 kl 13:40, Bli först att kommentera

Efter helgens partiledardebatt i SVT:s Agenda undrar man om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet verkligen vill besegra Reinfeldt? I programmet deltog nämligen alla riksdagspartiers ledare – utom Juholt och Ohly. De bojkottade programmet (!). Argumentet var att de inte ville stå för nära Jimmie Åkesson – i TV-studion. Men viktigare är väl att inte stå för nära SD utanför studion som exempelvis genom det utspel om temporära medborgarskap som Illmar Reepalu just gjort.

Bojkotten var ett stort misstag – av två skäl: Först lämnade man tittare och väljare utan ett politiskt alternativ till Alliansregeringen. Detta samma vecka som både S och V presenterat sina s.k. skuggbudgetar. Sedan lämnade man fältet fritt för SD-Åkessons rasistiska argumentation.

De ökande klassklyftorna, massarbetslösheten och bristen på åtgärder för att försvara industrijobben är misslyckanden som visar att Alliansregeringen bör få sparken i valet 2014. Det är något som arbetarrörelsens olika delar bör kunna ena sig om. Låginkomsttagare, sjukskrivna, arbetslösa och andra som drabbats av Alliansregeringens politik har rätt att kräva av arbetarrörelsens partier att de åtminstone försöker presentera ett politiskt alternativ till högerpolitiken. Och att de bemöter SD:s rasism. Tack vare sin bojkott misslyckades S och V i båda dessa uppgifter. Om Reinfeldt ska kunna besegras i valet 2014 krävs skärpning – och ett program som slår vakt om jobb och arbetsvillkor inom både industrin, skola-vård-omsorg samt privat service.

AB1, AB2, DN, SvD

Krisen fortsätter inom S de antifackliga bidar sin tid

Av Jan Hägglund, 19 maj 2011 kl 14:40, Bli först att kommentera

Valet av Håkan Juholt till partiledare för Socialdemokraterna satte punkt för den uppslitande striden om vem som skulle ersätta Mona Sahlin. Men de djupa motsättningar och upplösningstendenser inom S, som blottlades av partiledarstriden, riskerar åter att komma upp till ytan. Detta så länge Juholts socialdemokrater saknar en politik för att försvara välfärden och ta kamp mot massarbetslösheten.

Juholts första tid som partiledare har inte övertygat. I ett av sina första utspel bjöd Juholt in LO, TCO och Saco till samtal för att diskutera pensionerna. Inbjudan var dock inte förankrad i förväg – och både TCO och Saco tackade nej. Juholt tvingades då backa från inbjudan och menade att han egentligen inte ville ha några större förändringar av pensionssystemen. Valet av Tommy Waidelich som ekonomisk-politisk talesman signalerade att de antifackliga fortsatt skulle ha stort inflytande över S-politiken. Waidelich vill ha kvar RUT-avdraget för hushållsnära tjänster, vinster i välfärden samt är neutral till nya jobbskatteavdrag. När Juholt presenterade en idé om en förmögenhetsskatt fick han mothugg av S nya partisekreterare, Carin Jämtin, som hävdade att detta var omöjligt i en globaliserad ekonomi.

I opinionsmätningarna har S återhämtat sig något. I Sifos april-mätning får S 31,2 %, vilket är en ökning sedan bottennoteringen 26,9 % i december 2010 – men lika dåligt som i katastrofvalet 2010. Det är tveksamt om ökningen kan förklaras med en Juholt-effekt. Uppgången beror snarare på katastrofen Mona Sahlins avgång, samt att partiet inte längre befinner sig i öppet inbördeskrig. Denna blygsamma ”återställare” av opinionssiffrorna måste dock jämföras med S toppnoteringar på över 40 % år 2007, när Alliansen suttit vid regeringsmakten i några månader.

Krisen inom socialdemokratin fortsätter. Detta så länge partiet saknar ett politiskt program. Juholts linjetal på extrakongressen var kryddat med citat av Olof Palme, Tage Erlander och August Palm. Detta gav säkert ett visst hopp åt de socialdemokrater som tittar tillbaka och minns historien med stolthet. Juholts problem är att de är ganska få. De – ytterst få – konkreta politiska förslag som Juholt presenterat har dock inte motsvarat de stora orden. Den vårbudgetmotion som S presenterade i början av maj kallade man ett första steg mot full sysselsättning. Den innehåller bland annat förslag om att skrota det hårt kritiserade FAS 3, mer pengar till sommarjobb för ungdomar samt utbildningsinsatser för arbetslösa. 25 miljoner ska satsas på forskning inom bl a fordonsindustri, gruvindustri, förnyelsebar energi, m.m. Totalt handlar det om satsningar på 485 miljoner kronor mer än Alliansen – vilket motsvarar promille i statsbudgetsammanhang.

Socialdemokratins framtid hänger på förmågan att formulera en politik mot avindustrialiseringen, för arbete åt alla och för stärkt arbetsrätt. Tanken är att S ska ta beslut om sitt politiska program på nästa ordinarie kongress – som infaller först år 2013! Juholt har dock inte två år på sig att presentera ett politiskt program. Han må just nu ha en smekmånad inom partiet, men till hösten – i samband med att regeringen lägger fram sin höstbudget – är det upp till bevis. De antifackliga krafterna inom S ligger för tillfället lågt. Men vid första möjlighet kommer de att försöka återta initiativet inom partiet. Kan inte Juholt presentera en politik till hösten 2011 riskerar de centrifugala krafterna och upplösningstendenserna inom socialdemokratin återigen att komma upp till ytan. S vårbudgetmotion och radarparet Juholt-Jämtins mindre lyckade utspel sedan extrakongressen understryker detta.

Frågan om rekordvinster, investeringar och löneavtal måste åter upp på dagordningen. Detsamma gäller frågan om den hotande avindustrialiseringen. De finansfurstar som idag kontrollerar vinsterna flyttar jobben utomlands. Men inte nog med detta. Under åren 2002-2006 delade 20 granskade industriföretag ut hela 352 miljarder till sina ägare, medan investeringarna endast uppgick till 312 miljarder! Att Juholts nya partiledning inte vågat ta tag i frågan om avindustrialiseringen, och därmed hotet mot välfärden, visar på behovet av ett nytt arbetarparti. Detta parti måste utarbeta ett krisprogram för industriella investeringar och arbetarkontroll över vinsterna. Ett sådant programarbete måste förankras på arbetsplatserna och i lokala fack.

VK, DN

Ovanstående artikel finns publicerad på www.arbetartidningen.se

Partiledarstriden över inom SAP men arbetarrörelsen behöver fortfarande ett krisprogram

Av Jan Hägglund, 29 mars 2011 kl 11:23, 1 kommentar

Två av huvudfrågorna som avgör framtiden för socialdemokratin är: ska banden till facket bevaras; klarar partiet av att utforma en politik för bevarad välfärd, med full sysselsättning i centrum, i en global ekonomi.

Det som gjort socialdemokraterna unikt är dess förhållande till fackföreningarna. Främst till LO men även till TCO. Det var inte för inte som Olof Palme tog dåvarande TCO-ordföranden, Lennart Bodström, direkt in i regeringen! Partier som Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna samt Vänsterpartiet skulle snabbt tyna bort och dö utan statsbidrag och mediabevakning. De utgör endast utskott på statsförvaltningens höger-vänster skala. Med Socialdemokraterna är det annorlunda. LO har idag fortfarande drygt 1,5 miljoner medlemmar – trots ett stort ras efter 2006. TCO:s medlemsförbund samlar idag ca 1,2 miljoner medlemmar. Så länge socialdemokratins band till facken består kan S göra politisk comeback. Men om banden till facken kapas är en comeback inte sannolik.

Hotet mot välfärden …
Om bevarade band till fackföreningarna utgör den ena ödesfrågan för socialdemokratin så handlar den andra frågan om förmågan att utforma ett handlingsprogram för bevarad välfärd, med jobben i centrum, i en global ekonomi. Detta kräver ett handlingsprogram mot den kris som kan beskrivas på följande sätt: Sverige hotas av en avindustrialisering. Antalet industrijobb ökar i ”svenska” företag men de minskar i Sverige. Detta krymper skattebasen. Och pengarna till vård-skola-omsorg minskar – med ytterligare nedskärningar som följd. Dessutom tvingar bemanningsföretag ned lönerna samtidigt som arbetsrätten luckras upp.

… kräver ett krisprogram
För att möta dessa hot mot välfärden krävs ett krisprogram. Varifrån ska då arbetarna – och alla lågavlönade tjänstemän liksom andra låginkomsttagare – hämta styrka för att stoppa avindustrialiseringen, nedskärningarna inom vård-skola-omsorg samt hotet från bl a bemanningsföretag när det gäller löner och anställningstrygghet?

Försvaret av industrin, jobben och välfärden kommer att föras via facken. Eller inte alls. Under 70-talet genomfördes en rad arbetsrättsreformer, som lagarna om medbestämmande och anställningsskydd. Kronan på 70-talets fackliga offensiv var löntagarfonderna. Fonddebatten gav en insikt. De som kontrollerar företagens vinster styr samhällsutvecklingen: var ska investeringarna göras – i Kiruna eller Kina; vad ska produceras – vapen eller snabbtåg? Fonderna är döda. Men kampen, klasskampen, för kontroll över vinster, investeringar och löneavtal måste åter upp på dagordningen – fast denna gång på internationell nivå. Arbetsrätten kan inte göra halt vid nationsgränsen som på 70-talet. Klarar dagens fackföreningar denna uppgift? Nej. Inte utan ett verkligt arbetarparti.

Löntagarmakt mot avindustrialisering
Under hela valrörelsen undvek alla partiledare frågan om den hotande avindustrialiseringen. Detsamma gäller i diskussionen kring vem som skulle bli ny partiledare inom S. Istället talas det ständigt om den s k höger-vänster skalan. Detta är en fördummande diskussion. Striden inom S har stått mellan de som vill kapa banden LO – och de som inte vill göra detta. Framledes borde striden stå mellan de som vill stoppa avindustrialiseringen – och inte.
För finansfurstarna flyttar dels jobben utomlands, dels missköter de företagen. Under åren 2002 – 2006 delade tjugo granskade industriföretag ut 352 miljarder till sina ägare. Samtidigt uppgick investeringarna, i samma företag, endast till 312 miljarder. Trenden förstärks dessutom. I slutet på den undersökta perioden var utdelningarna dubbelt så stora som investeringarna! Detta visar på behovet av verklig löntagarmakt över vinsternas användning.

Socialdemokratins framtid hänger på förmågan att formulera en politik som ger lösningar på dessa, globaliseringens och kvartalkapitalismens, problem. En ny partiledare kan kanske svänga opinionssiffrorna för stunden – men ska alliansen besegras i valet 2014 krävs ett verkligt krisprogram för arbetarrörelsen. Men om istället banden till facken bryts måste ett nytt arbetarparti, med rötterna i fackföreningsrörelsen, byggas upp.

Marinofficerare moraliskt ansvariga för mordet på Olof Palme

Av Jan Hägglund, 4 mars 2011 kl 09:07, Bli först att kommentera

En avgörande faktor till att högern kunde erövra det politiska initiativet i Sverige under 1980-talets första hälft var u-båtsjakterna. Med hjälp av påstådda sovjetiska u-båtskränkningar piskade ett militär-medialt etablissemang – uppbackat av näringsliv och borgerliga partier – fram en hatstämning som idag är svår att föreställa sig.

Ett exempel är dåvarande utrikesminister Lennart Bodströms öde. Denne, modige, minister dristade sig till att ifrågasätta bevisen för att Sovjet verkligen bedrev ett systematiskt spioneri mot Sverige. Trots att ifrågasättandet skedde inofficiellt läckte Bodströms uppfattning ut. En närmast vanvettig kampanj drogs igång mot utrikesministern. Undertonen i denna kampanj var att Bodström var snudd på landsförrädare. De borgerliga partierna ställde ett misstroendevotum mot Bodström i riksdagen – som dock röstades ned. Men efter S-valsegern 1985 kände sig Olof Palme tvingad att ersätta Bodström. Kritiken från det militär-mediala etablissemanget gjorde det omöjligt för honom att stanna kvar. Palme offrade Bodström. Detta stärkte de högerextrema krafterna.

Bland de högerextrema utmärkte sig marinens officerare. Den 10 nov 1985 publicerade Svenska Dagbladet (SvD) intervjuer med tolv höga marinofficerare i vad som i praktiken utgjorde ett ”officersuppror” mot en folkvald regering. Ledningen för ett helt vapenslag – marinen – förklarade att den saknade förtroende för regeringen! Om något liknande hade skett, exempelvis i USA eller Frankrike, skulle regeringen omedelbart ha avskedat samtliga officerare. Dessutom skulle sannolikt den tongivande av officerarna ha ställts inför rätta för högförräderi.

Officersupproret hade inletts exakt en vecka tidigare. Detta i en debattartikel, också den i SvD, av kommendörkapten Hans von Hofsten. I sin artikel berör von Hofsten bl a diciplinen och befälsordningen inom det militära systemet. von Hofsten ställer bl a följande, i efterhand, mycket intressanta, fråga: ”Varför har då tecken på sprickor i lojaliteten (mot diciplin och befälsordning) visat sig de senaste dagarna?”. Han besvarar själv frågan: ”Omfattningen, intensiteten och allvaret i den främmande undervattensverksamheten i våra vatten förtigs, förringas eller t.o.m förlöjligas av statsminister och utrikesminister…”

Hofstens artikel innebar en upptrappning, dels av de högerextrema kretsarnas hets mot regeringen, dels av högerkrafternas strävan att ta över det allmänna politiska initiativet i Sverige. De tolv marinofficerarna backade inte bara upp von Hofsten. De gick längre i två avseenden. Vissa sa rakt ut att de saknade förtroende för regeringen. Till detta kom att flera av marinofficerarna speciellt pekade ut Olof Palme. Låt oss citera örlogskapten Leif Nylander respektive kapten Peter Nyrén: ”Regeringens reaktion är alltför lam. Den tar inte hotet på allvar. Jag litar inte på Olof Palme och regeringen i den här frågan”… ”Det kan vara personliga reflektioner från statsministern som styr utrikespolitiken. Jag litar inte på Olof Palme men på regeringen”.

Det är i diktaturer som militären förklarar om den har förtroende för en vald regering eller inte. I november 1985 utspelades, i all tysthet, en verklig konstitutionell kris i Sverige. Marinofficerarna utmanade helt öppet regeringen. I detta läge var det regeringens skyldighet att omedelbart vidta hårda diciplinära åtgärder mot de 13 officerarna. Så skedde inte. I det avgörande ögonblicket visade regeringen en farlig svaghet gentemot dessa, öppet antidemokratiska, officerare inom marinen.

Officerarna pekade offentligt ut statsministern som näst intill en landsförrädare. Om detta kunde ske offentligt i SvD behöver ingen sväva i tvivelsmål om vad som sades inofficiellt. Många militärer och poliser ansåg att Olof Palme var en spion och landsförrädare. Detta väckte den ena komponenten bakom mordet: blodtörsten. När regeringen sedan inte visade vem som bestämde, trots att den på ett öppet sätt utmanades av ledningen för marinen, kompletterades blodtörsten med den andra, nödvändiga, komponenten: ett förakt för regeringens och regeringschefens svaghet. Detta innebar att den kritiska massan uppnåddes. Kombinationen av officerarnas antydningar om landsförräderi, och regeringens tvekan att besvara denna öppna utmaning, ledde fram till mordet på Olof Palme.

Marinofficerarna är moraliskt ansvariga för mordet. Det är artikelförfattarens uppfattning. Detta innebär inte att någon av dessa officerare deltog i mordet. Den som kramade avtryckaren, kvällen den 28 februari, behövde inte ens ha tjänstgjort vid marinen – även om så naturligtvis kan ha varit fallet. Men de signaler som dessa 13 marinofficerare gav var så tydliga att såväl militärer, poliser som andra skjutkunniga högerextremister lätt kunde känna en ”kallelse” att ta saken i egna händer. Mordet behöver alltså inte ha några personliga, direkta eller indirekta, kopplingar till marinofficerarna. Men dessa 13 kan dock aldrig komma ifrån sitt moraliska ansvar för dådet. Detsamma gäller för övriga högre officerare inom marinen. Det var deras skyldighet att gå ut med en artikel där de tog tydligt avstånd ifrån von Hofsten och de övriga tolv. Men de teg, och samtyckte därmed, till skriverierna i SvD. Tre månader senare låg Olof Palme skjuten till döds på Sveavägen.

Hysterin kring u-båtsjakterna bidrog påtagligt till att högern, under 80-talet, kunde erövra det politiska initiativet. Senare utredningar, i ett annat samhällsklimat, har inte kunnat visa på sovjetiska u-båtskränkningar. Desto lättare är det att visa på effekterna av högervridningen: orimligt hög arbetslöshet, försvagad arbetsrätt, försämrad a-kassa. Mordet på Olof Palme utgör en del av detta politiska epokskifte.

Svd

SAP och LO letar ledare men arbetarrörelsen behöver ett verkligt krisprogram

Av Jan Hägglund, 20 januari 2011 kl 13:37, Bli först att kommentera

Det råder kris inom arbetarrörelsen. Socialdemokraterna förlamas av valnederlaget och striden om vem som ska ersätta Mona Sahlin. Någon självklar kandidat finns ej. Inom LO avgår den av skandaler nedsvärtade Wanja Lundby-Wedin. Även inom LO finns inre motsättningar. De stukade byråkraterna inom SAP och LO letar syndabockar och nya ledare. Men vad arbetare och andra löntagare behöver är ett verkligt krisprogram som försvarar skola-vård-omsorg och bekämpar den pågående avindustrialiseringen.

Alliansregeringen har hittills stärkts av krisen inom oppositionen. I den senaste opinionsundersökningen från SKOP får SAP historiskt låga 24,4 procent – tio procentenheter mindre än M som fick 35,7 procent! På de borgerliga ledarsidorna råder glädjeyra. Göteborgsposten har t o m jämfört Reinfeldt med Tage Erlander och Per-Albin Hansson.

Jämförelsen är absurd. Erlander var statsminister under kapitalismens starkaste tillväxtepok då Fattigsverige avskaffades; då semestrar, pensioner och andra trygghetssystem byggdes ut samtidigt som sjukvård, skola och boende förbättrades. Reinfeldtregeringen, däremot, har inte lyckats bygga någonting. Den river ned. Massarbetslösheten ligger, efter finanskrisen, på en ny rekordhög nivå. Den höga arbetslösheten används som ett vapen för att pressa ned löner, försämra arbetstrygghet, a-kassa och sjukersättning. Alliansen genomför ett av de värsta angreppen mot välfärden genom tiderna. Med ett sådant program blir man aldrig folkkär – utan motsatsen.
Det katastrofala valnederlaget belastar alla i S-ledningen som stödde idén med det rödgröna samarbetet. Till detta ska nu läggas Primeskandalen. Kända socialdemokrater, t ex SSU:s tidigare ordförande Niklas Nordström, har tagit emot betalning av arbetsgivarnas organisation Svenskt Näringsliv för att vrida partiet än mer åt höger. Denna nya drängtjänst åt kapitalet visar hur långt delar av partibyråkratin fjärmat sig från arbetarklassen. S-ledningens passiva hållning i frågan tyder på att många har känt till förhållandet – om än inte deltagit själva.

Ett av Sahlins syften med samarbetet med det antifackliga MP var att kapa banden med facket. Primeskandalen understryker att den verkliga striden inom SAP står mellan den partihöger som vill frigöra sig från allt inflytande från arbetare och låginkomsttagare – genom att kapa banden med facket – och de som inser att det just är kopplingen till LO som gör Socialdemokraterna unika. Skandalen visar också att rötan inom SAP:s antifackliga kretsar inte längre känner några gränser. Att IF Metalls ordförande, Stefan Löfvén, på nämnts som en tänkbar kandidat till partiledarposten är ett tecken på att partihögern gått för långt och framkallat en motreaktion.

Även inom Vänsterpartiet blåser det upp till strid om partiledarposten. Men inte mellan två kandidater med olika politiska program. Ohly och Sjöstedt har varit rörande överens om att offra sitt partis hjärtefrågor för möjligheten att få en och annan ministerpost i händelse av en seger för de rödgröna. Inte heller i V märks någon insikt om att arbetare och löntagare behöver ett verkligt krisprogram att samlas kring.

Det behövs ett verkligt arbetarparti som organiserar och mobiliserar arbetare och andra löntagare till kamp för ett krisprogram – i strid med den globaliserade storfinansen. Ett program som tar strid mot att löntagarna nu får betala finanskrisen genom nya nedskärningar inom skola-vård-omsorg; ett program som riktar blickarna mot behovet av att stoppa avindustrialiseringen genom att arbetare, och andra löntagare, tillkämpar sig makten att styra storföretagens jättevinster tillbaka in i produktionen, för att säkra jobb och välfärdssystem. Ett sådant arbetarparti måste ha starka band till fackföreningsrörelsen.

SvD DN LO-tidningen VK DN VF

Socialdemokraterna mot splittring eller omvandling till borgerligt parti?

Av Jan Hägglund, 17 december 2010 kl 15:31, Bli först att kommentera

Socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) har ett katastrofval bakom sig. Framför sig har partiet en debatt om program och ledning. Media fylls av förvirrade inlägg. Om partiledarkandidater, om en höger respektive vänster, om behovet av politisk förnyelse. Frågan är: vad är den djupare betydelsen av SAP:s kris och eftervalsdebatt?

Även borgerligheten är försvagad. Detta måste understrykas innan någon djupare analys av SAP:s framtid kan göras. Vad gäller antalet erhållna procent stod Alliansen i praktiken still i riksdagsvalet (från 48,2 % till 49,3). Till detta ska läggas både borgerlig försvagning och splittring. För inom alliansen krympte alla partier utom M. Då SAP förlorade makten 1976 var det till enbart tre partier (C, M och FP). Men idag är borgerligheten uppsplittrad på dubbelt så många partier (KD, MP och SD har tillkommit). Och Alliansen kommer inte att klara sitt huvudlöfte, att avskaffa utanförskapet, eftersom kapitalismen inte förmår skapa jobb till den dryga miljon som står utanför arbetsmarknaden. För detta kommer sannolikt Alliansen att bestraffas av väljarna 2014. Dessa faktorer gör det högst osannolikt att alla borgerliga partier överlever nästa val. Borgerligheten vann inte valet – det var SAP som förlorade.

Två frågor avgör SAP:s framtid. Ska banden mellan parti och fack bevaras? Kan SAP formulera en politik för en globaliserad kapitalism? Banden till fackföreningarna är det som gör SAP unikt. Partiet är främst kopplat till LO men även till TCO. Partier som C, FP och även V utgör bara riksdagsutskott på statsförvaltningen. De dör utan skattebidrag och mediabevakning. Med SAP är det annorlunda. Samhällets rikedomar skapas inom produktionen och fördelas genom kampen mellan arbetsgivarna och facken. Fackföreningarna utgör samhällets starkaste maktstruktur – om dess ledare vågar att använda styrkan hos arbetare och tjänstemän. Så länge SAP:s band till facken består kan partiet komma igen. Borgerlighetens splittring och svaghet underlättar en politisk comeback. Men kapas banden är en politisk comeback för SAP inte trolig.

Sahlin ville omvandla SAP till ett borgarparti. Detta låg bakom hennes försök till en allians enbart med det anti-fackliga MP. Den partihöger Sahlin tillhör vill, precis som Borgerligheten, avveckla välfärdssamhället i snabbare tempo. Men partihögern bromsas av att de lågavlönade, som är de största förlorarna då välfärden slås sönder, fortfarande har ett inflytande över SAP – just via facken. Partihögerns slutuppgörelse med välfärden skulle gå mycket lättare om de lyckades frigöra sig från LO. Sahlins försök misslyckades, och banden mellan parti och fack finns kvar, hårt ansträngda. Men högern inom SAP kommer att försätta angreppen, på välfärden och banden till facket. Avindustrialisering och försämrad arbetsrätt oroar inte de karriärister partihögern består av. Den vill hämta sin kraft från statsapparat och skattepengar istället för från den fackliga struktur den ser som sin fiende. Den djupare betydelsen av SAP:s kris, och eftervalsdebatt, är att det är partiets själva klasskaraktär som angrips. Partihögern vill kapa banden till facket och omvandla SAP till ett, sjunde, borgarparti. Deras motståndare inom SAP saknar ett eget svar på hur industri och välfärd ska försvaras i en global ekonomi. De kan därför bara vänta på nästa angrepp från partihögern.

Kraften måste hämtas från arbetsplatserna. Under 70-talet innebar pressen underifrån, från arbetsplatserna, en offensiv period för facken och SAP. Reformer genomfördes på arbetsmarknaden med lagar om medbestämmande och anställningsskydd. Skarpast var debatten om Meidners förslag till löntagarfonder. Förändringarna var otillräckliga. Men perioden innebar att många då insåg att den som kontrollerade företagens vinster också bestämde utvecklingen på arbetsplatser och i övriga samhället. Var ska investeringarna göras – i Kiruna eller Kina; i vad – vapen eller järnväg; hur – i självstyre eller själsdöd? Det krävs ett krisprogram mot avindustrialisering, till försvar av arbetsrätt och välfärd. Antalet industrijobb i ”svenska” företag ökar, men i Sverige krymper industrin. Därmed minskar skattebasen och även pengarna till vård-skola-omsorg. Samtidigt ökar inkomstklyftorna liksom otryggheten på arbetsplatserna. Pressen från bemanningsföretag måste bemötas. Återigen måste kampen om kontrollen över vinster och investeringar upp på dagordningen. Men denna gång på en europeisk nivå med början i internationella koncerner som Volvo Group. Kampen kring vinster, löner och arbetstrygghet gör inte halt vid nationsgränsen. Kring alla dessa frågor måste löntagarna få säga sitt i demokratiska rådslag.

Arbetarna behöver ett eget parti. Arbetsgivarna har sex stycken. Arbetarnas parti måste sträva efter brett stöd kring det skisserade krisprogrammet för kontroll över vinster och investeringar; för att stoppa avindustrialisering och nedskärningar inom vård-skola-omsorg. Krisprogrammet måste även stödja en facklig offensiv för anständiga löner, anställningstrygghet genom stridsåtgärder och kollektivavtal på internationell nivå. Ett sådant program kan besegra Alliansen 2014. Ett sådant program kan också mobilisera arbetare, i blå kläder och i vita, för en demokratisk socialistisk samhällsomvandling.

Partisplittring eller omvandling till borgarparti? Den exakta utvecklingen inom SAP är omöjlig att förutsäga. Men en process har inletts som, för eller senare, kommer att avgöra frågan om SAP:s klasskaraktär som öppet har ifrågasatts av partihögerns Mona Sahlin. Segrar högern, och lyckas kapa banden till LO, blir facken politiskt hemlösa och SAP omvandlas till ett borgerligt parti. En partisplittring, i en eller annan form, kan inte uteslutas. Behovet av att arbetarklassen samlas runt ett krisprogram ökar – med varje förlorat jobb och varje ny nedskärning. Ett krisprogram utgör den grund som ett nytt arbetsplats- och fackföreningsbaserat parti måste ha. Rättvisepartiet Socialisterna Enhet förbereder sig för en av de mest dramatiska perioderna inom arbetarrörelsen någonsin. I Sverige och internationellt.

AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, DN, LoT, LoT