Etikett: Våldtäkter

Slutreplik i debatt om våld mot kvinnor – Kroksjö-Karlsson ställer inte upp i kampen mot våldet

Av , , Bli först att kommentera 15

Bengt-Ove Karlsson från Kroksjö påstår att han är ”enormt less på folk som utger sig för att vara stora bekämpare av kvinnovåldet utan att i praktiken uträtta ett endaste dugg”. Detta gör att jag ställer mig frågan vad Kroksjö-Karlsson själv gör.

Utifrån hans tre inlägg i debatten i VK består hans insats i att konsekvent försöker förneka och osynliggöra mäns våld mot kvinnor. Han tror inte att manifestationer hjälper. De är pseudohandlingar. I sitt tredje inlägg retirerar Kroksjö-Karlsson – i praktiken – till positionen att det är bra att våldet synliggörs. Men sedan skriver han att ”enbart synliggörande räcker inte för att få stopp på det”.

Nu är det så att synliggörandet av omfattningen på den misshandel och det sexuella våld mot kvinnor som förekommer är enormt viktigt. Detta eftersom det under så lång tid har osynliggjorts och förnekats. Ska kvinnor och män kunna bekämpa män våld tillsammans är ett av det första, och absolut ett av de viktigaste stegen, just synliggörandet av våldet. Och det är just här – i kampen mot synliggörandet – som personer som Kroksjö-Karlsson avslöjar sig. De vill kväva kampen mot våldet i sin linda. Deras strävan efter att osynliggöra och förneka kryper alltid fram. Antingen är det helt och hållet fel med manifestationer för att synliggöra mäns våld eftersom dessa är desamma som ”att odla ett allmänt mansförakt”.

När detta argumentet inte räcker byter debattörer som Kroksjö-Karlsson position. Då blir synliggörandet plötsligt fel av ett helt annat skäl – det räcker inte. Och nu är det plötsligt därför som man borde låta bli att synliggöra.

Eftersom detta ämne uppenbarligen inte är Kroksjö-Karlssons hemmaplan förvånar det inte att han, mycket medvetet, valt bort att läsa det jag skrivit i mina två inlägg i VK.
Nämligen att kampen mot mäns våld mot kvinnor måste föras på i hela samhället: på arbetsplatser och i skolklasser, i kultur- och idrottssammanhang, samt inom politiken och juridiken.

Denna kamp mot mäns våld måste föras av män och kvinnor tillsammans. Och en sak är säker: för många kvinnor, och för många män, är synliggörandet det första steget.
Det är ett steg åt rätt håll.

Uppenbarligen är det detta, visserligen lilla men dock, steg åt rätt håll som skrämmer Kroksjö-Karlsson. För rädd är han uppenbarligen. Det visar han envetna argumentation mot de som gör något – för en passivitet som innebär ett försvar av status quo. Och status quo innebär att våldet mot kvinnor fortsätter – i en skrämmande omfattning.

Det är detta som måste bekämpas. Uppenbarligen utan stöd av Kroksjö-Karlsson.

Läs debatten genom följande länkar (alla inlägg finns tyvärr inte på nätet):

http://www.vk.se/1501822/maste-bli-normalt-att-man-reagerar-pa-mans-vald

http://www.vk.se/1505817/vald-ingen-pseudofraga-2

http://www.vk.se/1505806/ni-nar-inte-de-man-som-slar

Massprotesterna mot våldtäkter utgör en strimma hopp

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag läste just att en tränare vid alpina gymnasiet i Tärnaby gått på bordell för kommunens pengar. Man borde inte bli chockad. Däremot förbannad. Det är uppenbart att vad som krävs är stora folkliga mobiliseringar mot en kvinnosyn som allt för länge tillåtits överleva inte bara inom idrottsvärlden utan också runt om i världen. Men det finns också sådant som inger hopp i det smärtsamma mörkret.

Att fler våldtäktsoffer vågar och orkar polisanmäla utgör ett hopp i det mörker som övergreppet utgör. Det gäller i Indien och USA såväl som i Sverige. Men när hundratusentals människor tar gatorna i besittning, i ursinne över den fruktansvärda våldtäkten med dödlig utgång, utgör detta även ett symptom på en djupare rörelse i det indiska samhället.

För protesterna i Indien är historiska. Att män och kvinnor demonstrerar över hela subkontinenten för kvinnors rättigheter saknar motsvarighet. Den geografiska spridningen, antalet deltagare och ursinnet som präglar protesterna visar på att Indien befinner sig i en brytningstid. Allt större delar av det enorma landet håller på att bryta upp från bondesamhällets feodala kast- och patriarkala strukturer. De senaste decennierna har både Indien och Kina industrialiserats allt snabbare.  Hundratals miljoner bönder har under de senaste decennierna lämnat byarnas efterblivna isolering  och flyttat in till städerna. Där har de blivit en del av de större kollektiv som utgörs av den nya arbetarklassen. Och medelklassen. För parallellt har hundratusentals yrkesskickliga datatekniker, ekonomer, civilingenjörer, m.fl, lämnat universiteten och befolkar, även de, de stora städerna. 

Förr eller senare skulle det indiska samhället komma till en brytpunkt. De kvinnor och män som befolkar fabriker och kontor i storstäderna kommer förr eller senare att göra upp räkningen med de kvarlevande feodala strukturerna där kvinnan fortfarande ses som mannens egendom. De väldiga protesterna mot våldtäkterna utgör en del av denna uppgörelse.  Då väldiga protester äger rum har dessa en egen dynamik. Även andra frågor, som att den nya rikedomen fördelas ojämlikt, kan ha bidragit till att ytterligare bredda demonstrationerna.  

Om protesterna i Indien speglar ett allt modernare samhälles uppbrott mot föråldrade värderingar ger våldtäkten i Steubenville, USA, bilden av en helt annan samhällsutveckling, nämligen en struktur i förfall. Och utgör ytterligare ett nytt exempel på de svinaktiga attityder som frodas inom idrottsvärlden. I kretsen av unga spelare har det uppenbarligen utvecklats en primitiv syn på de tjejer som ofta cirkulerar kring spelarna i ett lag. De är fans – precis som de manliga supportrarna. Men bara mer utsatta. Den brutala våldtäkt som en 16-årig flicka blev utsatt för, då hon medvetslös släpades från fest till fest, speglar dels en grundläggande primitiv kvinnosyn. Dels hur idrottens gängmentalitet, tillsammans med alkohol och andra droger, kan få unga människor att degenerera på ett nästan ofattbart sätt. Men tyvärr var denna händelse inte den första i sitt slag. Och den kommer heller inte att bli den sista. 

De i laget som deltog i gruppvåldtäkten kallade sig ”the rape crew”. För många är detta ett uttryck som man hittills enbart skulle ha förknippat med ett ökänt gäng som Hells Angels. Nu användes begreppet av stadens unga stoltheter. Händelsen innebär att staden aldrig mer kommer att bli densamma. Tyvärr gäller det även för den unga kvinna som utsattes för denna sällsynt förnedrande och brutala våldtäkt.

Även i USA ger dock reaktionerna på våldtäkten någon form av hopp. Demonstrationer mot våldtäkter tillhör inte vardagsmaten i det stora landet i väst. Att över 1 000 personer demontrerade i Steubenville är också det en unik händelse. Det krävs tyvärr mycket mod att ta ställning för någon och mot några trots att detta borde vara en fullständig självklarhet. Att så inte är fallet visar hur djupt rotat kvinnoföraktet och kvinnans underordning sitter i USA. Det som hände i Steubenville får inte stanna vid att vara ytterligare ett exempel på en tragedi som drabbat en ung människa. De olika massakrerna på en rad skolor har gett upphov till en debatt kring USAs vapenlagar. På samma sätt måste fackföreningar, kvinnorättsorganisationer och andra rörelser ta händelsen i Steubenville som utgångspunkt för att utmana både den groteska mentalitet som råder även bland unga idrottsutövare, och den allmäna bristen på jämställdhet och jämlikhet som råder i USA.