Nu vare gjort, mitt tack- och förlåttal till Sverige och Umeå:

Jag bekänner kära svealand.

Jag havfa haft negatifa tankar om diger och ditt fvolk. Jag hafvat dragit med osanningar och fskit. Jag hafva dig underskattat.

Mitt senaste förväl var mitt hittills tyngsta. Och jag tror att det är för att jag insett vilket älskvärt hem det är (läs mitt hem + umeå) jag är uppvuxen i.

Skillnaderna är enorma. Glädjen och nyfikenheten umeåborna har på sina medmänniskor existerar inte här.

Välviljan och hjälpsamheten är unik.

Och jag har talat osanningar om hur sveriges folk är kalla som snö och ensamma som vargen. Det är bara fördomar.

Lyssna inte på dom, det är inte sant.

Tro mig, o folket af umeå, ni är varma som spisplattan på 6an, sociala som stimfiskar! Ni är vackra och vänliga. Era leenden får mig att sväva på moln när jag går på stan.

Den kärleken går inte att hitta i paris. Dom är otrevliga. Dom är egoistiska. Dom är tråkiga och dom drar ner dig i deras snuskiga gegga. 

Jag har alltid sagt att det inte finns något för mig i U-town. Inget jobb, inga vänner kvar. Här i Paris finns exotismen, äventyret, jobbet och lite av solen.

Ändå var jag så hemmablind att jag missade det mest exotiska av allt: ert öppna hjärta för nära och främlingar. Ni är solen som lyser på vintern. Ni är dom som tinar varandra.

Keep up the good work, skit i jantelagen, prata med bussgrannen, be indiska-tjejen om smakråd, ställ dig och smaska upp din parisare bredvid säljaren så du har nån att snacka med mellan tuggorna.

Mitt kära umeå med mitt kära folk.

Ni är underbara!