Bak-och fram-språket.

Av , , Bli först att kommentera 0

Älven rann från inlandet mot kusten sedan minst tusen år, fjällvattnet som silats mellan Västerbottens stenar och dalar. På sin väg mot Bottenviken flöt den jämnare och på flodbankens två sidor några mil från havet uppstod det som skkulle bli Umeå.

Enkla trähus, enkla förhållanden. Kanske 400 år sedan, något så när. Lärda män och kvinnor på Universitetet har noga räknat ut hur tiden har gått sedan dess. Detta var utkanten av vildmarken. Ryssar skulle komma och härja och finnar skulle komma och eftersom det låg någorlunda nära havet skulle det komma andra därifrån, långt ifrån. Jägare och hantverkare. Byteshandel och så småningom timmer. Några av de boende var skickligare än andra att bygga upp sitt kapital, sin makt. Baggböle låg något söder om stan. Den som är stark skor sig på den som är svag. Den som vet mer tar för sig på de som vet mindres bekostnad. Som överallt på jorden.

Det skickades upp lärde män som oftast var lärda i kyrklig tappning. Kyrkan är den första kontrollinstansen. Det är alltid bättre att kontrollera människronas tankar än att låsa in dem eller prygla dem. Men skräck, med manipulation, med förförelse och med rena tvångsmedel när inget annat biter. Utanför stadsgränsen bredde urskogen, urfjällen och urberget ut sig.Nöden var stor, enkla uthus och fäbodar, svält och dödlighet, kolera och infektionssjukdomar, kyla och isolering. Kanske inte bättre i stan – utom på vissa adresser – där fröna till det som skulle utvecklas – långsamt – men ändock – till början av ett universitet. Civilisationens yttersta markering. Det högsta och mest överjordiska (eftersom vi inte hade någon påve att ära, den delen av kyrkligheten var förpassad).

Hur såg det ut när dessa de första lärde besökte Umeå de första gångerna? Och de som axlade dessa första lärdoms och upphöjdhetens mantlar? En förhoppning och ett löfte om att ta del av SANNINGEN, kunskapen och därmed makten.

Var det här det föddes? Embryot till den långvariga traditionen av utvald makt, av idén om den oantastliga eliten som vårdats så länge i Umeå, utan att man känner till dess ursprung.

Efter ett tag insåg jag att detta var en plats där jägarnas och nybyggarnas ättlingar levde.  Fanns där kvar någonstans i det outtalade arvet – jägarmentaliteten – nybyggarmentaliteten, på gott och på ont. Vurmandet för den fysiska styrkan och skräcken för det okända, de okända som ska hållas på avstånd (man kan inte dela med sig av sina förråd – det är inte de mest solidariska som överlevt här i generationer, man vårdar sitt eget och sina egna. Misstron och försiktigheten inför utifrån kommande – ska de tränga sig in och tära på förråden eller bär de  på någon smitta, bäst att stänga dörren). Strategier som räddade liv en gång men som nu kan ge detta drag av kyla,, av avvisande, avutstötning. Det finns en kyla och en råhet under de hemstickade toppluvorna, det är som om jägarens blick har följt med till dagens konditorimiljö i staden. De värderande blickarna – vän eller fiende? Stark eller svag? Man håller sig väl med de starka och stöter reflexmässigt bort den som visar svaghet.

Det är inte lätt att orientera sig här.

 

Bli först att kommentera