Under hela min uppväxt har jag blivit kallad för lill-Jenny! Varför vet jag inte. Jag ser helt normal ut, 165 cm lång och vikten varierar, men nuförtiden ligger den normalt runt 57-60 kg!

Jag har tidigare berättat om min dröm att skaffa mc-kort. När jag berättade det för mina vänner fick jag höra ”du som är så liten, hur skall det gå” eller ”men hur tänker du, det kommer du aldrig att klara”. Men jag klarade det!!

Samma visa när jag berättade att jag kommit in på Polishögskolan ”men Jenny, du kommer aldrig att klara det” eller ”du som är så liten, borde du inte satsa på något annat”. Till och med under utbildningen blev jag ifrågasatt många gånger av en del lärare om jag verkligen själv trodde att jag skulle fixa detta. Det var tungt och ibland grät jag, men jag klarade det!

Den enda som trott på mig, är mig själv, och idag vet jag att jag fixar det mesta!

En del vänner kan än idag skoja med mig och kalla mig lill-Jenny men jag har bevisat så mycket under många år så idag kan jag skratta med dem åt det, och jag njuter!

Min poäng med denna blogg, om lill-Jenny, är att mannen som jag tidigare hade en relation med råkade se en dag när jag ställde mig på vågen. Jag vägde 60 kg. Jag har under många år haft svårt att gå upp i vikt så jag var jättenöjd. Han sa att jag var för tjock och att jag var tvungen att tänka på min vikt. Han föraktar tjocka människor!

Jag slutade äta. Mitt enda mål på dagen var middagen och kaffet på morgonen förstås. Jag fick inte äta lunch på jobbet med mina arbetskamrater utan han kom och hämtade mig varje dag. Vi åkte till Statoil! Där blev jag bjuden på en bars av något slag, eller en keso, sedan tillbaka till jobbet! Jag ville så gärna äta med mina jobbarkompisar så en dag ljög jag för honom om att vi skulle ha ett lunchmöte där vi blev bjudna på lunch, vilket inte var sant, men åh vad jag njöt av att sitta med mina kompisar igen!

Efter en tid, eftersom att vi alltid skulle stå och spegla oss tillsammans framför en spegel som ett par, sa han en dag att jag inte fick gå ner något mer i vikt! Då hade jag gått ner från 60 kg till 54 kg på bara någon månad. Han var rädd att folk skulle tro att vi inte hade det bra!

Nu har jag precis för en vecka sedan kommit hem från Rhodos där jag ätit och druckit gott med mina grabbar i en hel vecka. Vi har haft det gudomligt och vi har verkligen firat livet.

Ställde mig på vågen häromdan, 60 kg, yes!!!

INGEN ÄGER MIG!!!!

Lev och må och var rädd om dig!

//Jenny

Så har jag just spenderat två helt magiska veckor tillsammans med kärleken, både i Norrland och i Skåne. Tänk hur det kan bli och tänk hur det har varit!

Jag behövde inte ens tala om att jag gick på toaletten på morgonen, kunde bara kliva upp, gå på toaletten och gå och sätta på kaffet. Ingen som ifrågasatte mig eller som blev arg på mig.

Bad om lov att få lägga i ännu ett vedträ i den öppna spisen, men herre Gud, det behöver du inte ens fråga om lov om.

Sa att jag gärna stannade hemma på torpet och latade mig i solen, Jenny du får göra precis vad du vill!

Jag kunde gå ut på gården på morgonen i morgonrock, ingen tyckte att det var opassande.

Tänk, det är ju så det skall vara!

Jamen – självklart tänker många, men det är inte självklart för alla.

Kom på mig själv när vi var ute och åkte bil och stannade vid ett rödljus att det var bäst att jag tittade rakt fram så att jag inte skulle råka titta på en kille som stod och väntade på grönt ljus. Men det var ju Christian jag åkte med, vågade titta flera gånger utan att han ens sa något.

Vilken frihet, oj, vilken frihet!!!

Du är min fina, fina skåning Christian! ❤️️

Lev och må och ta hand om dig

//Jenny