Oj vilken vår det varit. Inte i närheten av vad hösten 2015 blev, då jag levde med honom.

Har funderat mycket varför våren var så tung. Tror att det har att göra med att alla känslor fick landa och att jag insåg vad jag egentligen varit med om.

Till saken hör, jag berättade aldrig för någon om hur jag hade det, jag vågade inte. När jag väl hade flytt och började lätta mitt hjärta för mina nära och kära så fick jag veta att de skulle göra allt för att hjälpa mig. När det väl kom till kritan hade i stort sett alla vänt mig ryggen. Varför?? Jag vet inte, det vet bara de.

Jag hade en vän, min älskade Åsa, som fanns där trots att hon hade sina egna problem. Hon öppnade upp sitt hem och jag fick flytta dit. När det var som värst fick jag krypa upp mellan henne och hennes pojkvän och sova mellan dem. Det kändes tryggt!

Hur kommer det sig att de vänner man har i sin innersta krets bara vänder en ryggen?? Oj, så jag har funderat på det! Har nog inte kommit fram till ett vettigt svar men jag har mina aningar.

Hösten 2015 och våren 2016 har definitivt satt sina spår. Jag är inte längre den glada och spralliga Jenny som jag var förut, jag har fått svårt att lita på människor och jag har upptäckt vilka riktiga vänner jag har, och de är få men värdefulla.

All kärlek till er, lev och må!!

//Jenny