Dagen D. Hela garberoben, alla julklappar och allt annat är packat. Nu är jag redo att fara hem. Hem, hem.

Hem är ju ett konstigt ord, egentligen. Vad är definitionen? Jag orkar inte googla, men enligt mig är det där man känner sig hemma.

Jag har 3 hem. Först hemma-hemma. Sen i Lycksele och så här. Men det är inget jag har dålgit samvete för ett störs på på något sätt, för om ett hem är bra, vad är då tre hem?

Hemmet här nere i söder är ju dock bara ett tillfälligt hem, likaså det i Lycksele. Men hemma-hemma kommer alltid att vara hem nummer ett, och det är jag glad för.

Så håll i hatten och håll tummarna för att tågen går och kommer i tid. För idag, ska jag, äntligen, få fara hem och fira jul!

Lilla killen är sjuk. Han snorar enormt mycket och jag torkar snor enormt mycket. Så har han feber också.

Jag är sjuk. Jag snorar inte enormt mycket, men det värker i mitt huvud. Så har jag feber också.

Jag mår precis bara kräk och tycker egentligen att måndagen den 17 december inte är så rolig. Men å andra sidan. Vi ser på film, myser, nyser på varandra och så länge vi överlever går det ingen nöd på oss.

5 dagar kvar. Oh oh.

Ungefär så ser planeringen ut i mitt huvud nu. Om en vecka plus en dag åker vi hem med tåget, sen är det helg och sen julafton. Men i år spelar julaftonen inte någon roll. Det som spelar roll är alla dessa människor.

Jag har inte varit hemifrån såhär länge någonsin och det känns bra att jag kan och klarar av det men samtidigt konstigt och jag saknar alla, till och med de jag inte visste att jag kände.

I alla fall så såg jag på E’s luciatåg igår (hon var lucia, storasyster i familjen) och idag var jag och Ville och D på öppna förskolan och Ville var dressad i Mariestads sötaste pepparkaksdräkt.

I måndags var det dessutom 4 månader sedan jag kom hit och idag fick jag förfrågan om en förlängning till maj 2009. Men det tåls att tänka på.

Att hinna låsa en byrålåda men ändå hinna med att slänga in nyckeln i den sägs vara höjden av snabbhet. Det har jag bräckt, eller, jag var i närheten i alla fall.

Det var i söndags, jag hade golfen med pjutt pjutt (såndär så att man kan låsa med bara en knapp). Så jag ska stiga ur utan ICA i Götene och följande händer:

Jag har mobilen i handen och dessutom köpt en såndär mobilrem till den eftersom min standardreplik bruakde vara ’var är min telefon’? Nu är det dock lätthittad.

I alla fall, jag kliver ur bilen samtidigt som jag av någon anledning tryckar på pjutt pjutt och jag känner inte att mobilen glider ur min hand mellan börsen och vad jag nu höll mobilen mot.

Så när jag klivit ur hör jag ett donk och ser min mobil som inte längre är i min hand.

Jag har alltså lyckats kroka fast mobilremmen i låsplutten på insidan bilen medan resten av remmen och själva mobilen hänger utanför bilen samtidigt som bilen är låst. Så jag ställer mig som ett fån och stirrar ett tag.

Hur fan lyckades jag med det? Och hur nära var det inte här att jag nästan skulle ha råkat klämma min stackars mobil (det är en samsung som jag egentligen inte alls gillar, men den är vad de kallas livsnödvändig, så, ja) i bildörren? Vem låser en bil innan man kliver ur?

Ja, det många frågor. Men mobilen är hel, bilen står i garaget och idag är det 11 dagar kvar tills jag får fara hem!

Det är ungefär så det ser ut just nu. Jag vilar benen, Ville vilar maten och det har smattrat regn hela dagen. Men av någon underlig anledning så blir jag snarare glad än grå och surmulen av det, varför? Jag har verkligen ingen aning alls.

Nu är det 18 dagar kvar tills jag planterar min rumpa på ett säte i ett tåg och inte överger det förän jag eventuellt köper den sedvanliga tågölen. Sen sätter jag mig igen och kliver inte upp förän jag är i sköna Norrland med precis allt vad det innebär på egen risk.

Det absolut värsta som kan hända är att jag får världens hemlängtan och vill hem-hem-hem så fort jag kommit tillbaka hit. Vad gör vi åt det? Turligt nog så har D en konferens i Piteå i slutet av januari så då ska jag och Villen följa med. Det är en plan. En bra plan.

Haha, jag måste få berätta för er om dagens garv. Det står Ville för, i vanlig ordning.

Jag har skaffat mig en fitnessboll, en ganska stor sak som Ville tyckte var väldigt roligt att leka med. Så lade han sig på den och jag tänkte direkt att det går ju inte, han kommer att vippa framåt och slå sig i huvudet. Så jag sa åt honom att inte ligga på den, men putta på den, det fick han.

Då går han och puttar den en liten stund, sedan börjar han springa mot bollen i full karriär och slänger sig på den varvid han självklart följer med i bollens rörelse, kraschar på golvet och får bollen över sig. Och inte nog med det, han stoppades av sängen också.

Till slut så låg han där, ihopknycklad nästan under sängen och fattade nog inte riktigt själv vad som hade hänt. Men han grät inte, fast jag var tvungen att fråga ändå. ’Gick det bra Ville?’ Till svar får jag; ’no no’.

Jag tar upp honom i knäet och i nästa sekund får han syn på min spöklampa och säger ’DÄÄÄÄÄ!’. Allt är glömt och förlåtet.

I alla fall, löpningsnörden som jag börjar bli så skall resultat och personliga rekord redovisas.

2,5 km, Bästa tid: 00:12:25, Snitt: 4,58 min/km (19/11)
5 km, Bästa tid: 00:27:40, Snitt: 5,32 min/km (1/12)
10 km, Bästa tid: 01:04:29, Snitt: 6,27min/km (26/11)

Allt för mig, över och ut.

Det hjälps inte, jag är oftast lite sådär lurigt rädd när jag kör bil här nere.

Igår var vi i Göteborg, och på vägen dit hade några krockar. Inne i Göteborg hade någno krockat. Tidigare har en lasbil kört i diket, någno hade kört på en älgkalv, några hade frontalkrockat utanför Mariestad.

Det är alltså en salig blandning av singelolyckor men även många krockningar. Så även fast jag kör som man ska så kan man ju inte alltid räkna med att alla andra kör det. ’Kör som om alla andra vore idioter’, så brukade min mamma resonera när jag skulle ta körkortet, och det fick jag praktisera när jag körde hem efter simningen en kväll.

Jag har redan raddat upp historien för alla jag känner så jag ska inte bli så långdragen. Men summa summarum så var jag påväg att frontalkrocka med någon som hade väldigt bråttom och körde om lastbilen som jag mötte i ett backkrön. Jag såg inte han, och han ville nog inte se mig. Jag väjde i alla fall för allt var jag var värd och det gick ju bra, men ändå, tänk om.

Det värsta är att en del kör med livet som insats. En gång blev jag omkörd av två bilder, samtidigt (!). Vi låg alltså 3 i bredd och liksom, det gick bra men varför har en del så jäkla bråttom?

Nu ska jag i alla fall köra försiktigt as usual till min syster i Götene och hämta lite grejer. Sen blir det löpning, pyssel och Oz för hela slanten resten av helgen!