Det här med amning

Av , , Bli först att kommentera 11



Jag var långt innan en graviditet ens var påtänkt, medveten om att den dagen jag fick barn skulle det mest troligt bli problem med att amma någon längre tid, i och med att jag äter en medicin som går över i bröstmjölken.
Under graviditeten bestämde jag mig för att jag efter födseln skulle göra ett uppehåll med medicineringen, så länge jag kände att jag fungerade någorlunda utan, var planen.
För att under den tiden amma + pumpa ut så mycket mjölk som möjligt och frysa in.


Den första tiden efter förlossningen kunde Alexander inte amma, utan åt endast via sond, så då pumpade jag så mycket jag kunde och orkade, och så kompleterades det med ersättning.
Som jag skrivit i tidigare inlägg mådde jag väldigt dåligt både under graviditeten och efter förlossningen, så det smartaste ur den aspekten hade väl varit att inte amma alls, och istället fortsätta med medicinen.
Det är som alltid lätt att vara efterklok, men när jag satt där efter förlossningen, med ett förtidigt fött barn som jag var livrädd skulle dra på sig någon infektion, så kändes bröstmjölk som det enda rätta.


En dag kom en av läkarna som hade följt mig under graviditeten, in på vårt rum.
Efter att vi pratat en liten stund, och hon förstått hur jag mådde, sa hon: ”Jag tycker att du ska låta bli att amma.
Det viktigaste för ditt barn är inte att få bröstmjölk, utan att ha en mamma som mår så bra som möjligt”.
Tanken på att ge upp var ångestladdad, och förstärkte min oro för Alexander.
Jag hade fått ett prematurbarn, som därav förmodligen var extra mottaglig för smittor än normalt, och nu kunde jag inte ens ge honom det som skulle vara allra bäst för honom, som kanske skulle kunna stärka hans immunförsvaret något.
Det tyngde mig enormt vid den tidpunkten.
Trots det så visste jag innerst inne att hon hade rätt.
Och det var precis de där orden jag behövde höra.


Jag kände aldrig någon direkt press från omgivningen om amningen, utan tvärtom var både personal på neo samt senare barnmorskan på BVC förstående och stöttande.
Dock har jag hört och läst otaliga historier från kvinnor som blivit mer eller mindre ifrågasatta och en del som blivit rent av illa behandlade, vilket jag tycker är upprörande.


Det är självklart toppen om amningen fungerar!
Men om det av någon anledning inte gör det, är det absolut ingen katastrof.
I utvecklingsländer där sjukdomsrisken är stor och dör det är brist på rent vatten kan det vara en fråga om liv och död, men i vår del av världen är ersättning helt okej.
Det är viktigt att poängtera, då jag vet att det finns många kvinnor som suttit, eller i detta nu sitter, med samma ångest och skuldkänslor som jag gjorde.
Något man inte ska behöva, då det är alldeles tillräckligt tufft som det är att just ha blivit mamma.


Nu, snart 8 månader efter födseln, känner jag mer än någonsin att det beslut jag motvilligt tog den där dagen på sjukhuset var det rätta för mig.
Det gjorde att jag fick möjlighet att fokusera på att må så bra som möjligt, vilket innefattar medicinering, för att kunna vara en så bra förälder som möjligt.


Jag fick även möjlighet att ”bli mig själv igen” snabbare, då jag slapp en längre tid med amningshormoner, vilket mest troligt hade blivit väldigt påfrestande för mig i och med att jag är så känslig för hormoner.


Så här med facit i hand känner jag också att har varit en nödvändighet för mig att jag och sambon kunnat dela på matningarna, jag insåg efter vägen att det hade varit för tufft för mig att axla det ansvaret själv.




PSFix_20190515_213910

En glad kille som har klarat sig mer än fint på ersättning. :-)



Bli först att kommentera

Mjölkchokladbiskvier LCHF

Av , , Bli först att kommentera 4



Hej!


Jag gillar recept som man enkelt kan göra om till LCHF utan att för den skull dra ner smaken.
Då passar biskvier bra eftersom originalreceptet inte innehåller vetemjöl, så det är bara sötningen man behöver byta ut.
Jag valde att använda mjölkchoklad istället för mörk choklad, lite sötsliskigare så man kan lätt nöja sig med en (i mitt fall 3) åt gången. :-D


PSFix_20190509_005557




Ca 10 stycken


Ingredienser:

Botten
3 1/2 dl mandelmjöl
3 äggvitor
1/2 dl sötströ

Smörkräm
175 gram smör
1 äggula
50 gram (smält) sockerfri mjölkchoklad
4 msk sötströ
1/2 tesked vaniljpulver

Garnering

50 gram sockerfri mjölkchoklad


Gör så här:


Vispa äggvitorna med elvisp till ett hårt skum.
Blanda i mandelmjöl och sötströ och fortsätt vispa till en jämn smet.


Rulla till bollar och platta ut dem på en bakplåtsklädd plåt.
Grädda i mitten av ugnen i 10-12 minuter.
Ta ut, lossa från bakplåtspappret och låt svalna.


Blanda ingredienserna till smörkrämen i en bunke.
När kakorna har svalnat, bred på ett generöst lager.
Låt stå i kylskåp ett tag tills smörkrämen hårdnat något.

Smält sedan choklad och pensla på kakorna, alternativt smält chokladen i ett vattenbad och doppa biskvierna.
Låt stelna i kylen.




Enjoy!



Bli först att kommentera

Tiden på neo, del 3

Av , , Bli först att kommentera 9



Efter ett tag med periodvis svajig syresättning satte man in koffeincitrat, en medicin som skulle hjälpa andningen.
Det fungerade fint, och larmen från syresättningsmaskinen kom alltmer sällan.
Ett par veckor senare bedömde man att Alexanders lungor borde ha mognat så pass att han skulle kunna andas stabilt själv, och man planerade att sätta ut koffeincitratet.
De tre första dygnen efter utsättningen skulle han vara fortsatt uppkopplad till syresättningsmaskinen, och om han då andades bra skulle man ta bort övervakningen.
En positiv, men för mig även ångestladdad milstolpe.
Jag tänker att många föräldrar till prematurbarn förstår vad jag menar.
Även om man förbannat den där maskinen i tid och otid, så har den även bidragit till ett visst lugn och en känsla av viss trygghet.
När jag en dag kom in i salen och såg att maskinen var avstängd slog hjärtat några vålter.


När Alexander var 37, 38 veckor bedömde man att han skulle kunna åka hem.
Men eftersom jag hade mått, och fortfarande mådde så pass dåligt fick vi stanna kvar några veckor till.
Då bodde Alexander med oss i familjerummet i princip hela tiden.
Även om jag såklart längtade hem till ett mer normalt liv, så kändes det samtidigt mycket skrämmande.
Tanken på att lämna den trygga bubbla vi levt i, där kunnig och fantastisk personal (en del av dem kommer jag aldrig att glömma) alltid var endast en knapptryckning bort, stressade mig enormt.


Då vi förstod att det inte var lång tid kvar på neo, började jag så smått att mentalt förbereda mig på hemgång och på ett liv hemma.
När den dagen väl kom, ja…då kändes det plötsligt inte längre så skrämmande.



20181029_211123

Liten plutt just hemkommen.



Bli först att kommentera

Efterlängtade tid

Av , , Bli först att kommentera 14

Hej hej!


Äntligen är den här, tiden då jag för det mesta brukar börja ”leva upp” mer.
Då jag oftast blir lite ljusare i sinnet och tillvaron i det stora hela känns några nivåer lättare.
Detta år känns det skönare än någonsin att maj månad väntar runt hörnet.

I och med att vi kom hem från neonatalen i början av november, när sjukdomssäsongen börjat dra igång, var vi försiktiga med en del gällande Alexander.
Virus i allmänhet och RS-virus i synnerhet är ju något man gärna vill undvika även när man har en nyfödd som är fullgången, och för oss kändes det än viktigare i och med att prematura barn generellt har större infektionsrisk.

Det har varit några långa månader med försiktighetsåtgärder som att undvika att vistas med Alexander i folksamlingar, typ ICA MAXI, inte åka kommunalt, inte träffa folk som känt sig krassliga, vara försiktiga med att träffa förskolebarn samt vara noga med handhygienen.
Saker som även rekommenderades av neonatalen.
Små och för oss självklara uppoffringar, som säkerligen bidragit till att Alexander hållit sig i princip frisk hela vägen.

Det känns som att livet till viss del stått på paus sedan i februari förra året, och att det nu börjar om på nytt igen.
Jag ser fram emot alla allt längre promenader, alla utflykter och allt annat jag vill göra i sommar.
Förra sommaren vart den jobbigaste någonsin, nu då här ett år senare känner jag att denna har potential till att bli den bästa hittills. :-)


258. 2019


PSFix_20190411_213124


PSFix_20190411_220139



Bli först att kommentera

Tiden på neo, del 2

Av , , Bli först att kommentera 13



Jag minns när jag i slutet av graviditeten sa till min mamma att
”Jag tror att det kommer att komma en smäll när det här är över”.
Lite så kan man väl säga att det blev också.
Det var som om kropp och sinne sa till att: ”nu har vi gjort vårt, nu tar vi semester”.
Jag var fullkomligt utmattad den första tiden efter förlossningen.
Som att luften fullständigt gått ur mig.
Jag sov dessutom riktigt dåligt, vilket såklart försvårade återhämtningen.
Jag var så psykiskt slut efter alla månader av oro, och nu tog en ny tid av oro sin början.
Trots att jag varit förberedd på att vi mest troligt skulle hamna på neonatalen, hade jag svårt att hantera situationen när den väl kom.
Graviditetshormonerna som fortfarande löpte amok i min kropp, och det faktum att jag drastiskt minskat min medicin de sista veckorna av graviditeten för att minska risken för utsättningssymtom hos Alexander, gjorde en redan tuff situation än mer tuff.


Jag kämpade för att orka spendera så mycket tid som möjligt inne i salen där Alexander låg.
Att se honom när han låg och snusade och verkade må väl gav mig alltid ett visst lugn.
Men tiden inne i salen innebar ofta även mental påfrestning.
Larmen som tjöt i tid och otid, varav många gånger från Alexanders håll, stressade mig enormt.
Barnen var kopplade till varsin monitor som visade puls och syresättning.
När pulsen eller syresättningen damp ner under ”gränsen”, larmade maskinen och personal gick fram för att kontrollera att det stod rätt till.


Jag försökte ta in personalens ord, om att det är normalt att för tidigt födda barn svajar i puls och syresättning, och att de för det mesta återhämtar sig själva.
Ändå satt jag där med hjärtat i halsgropen varje gång det tjöt.
Att inte riktigt veta vad man kunde förvänta sig från dag till dag var nog det tuffaste med allting.
Att ena dagen komma in i salen till en liten kille som andades bra själv, till att andra dagen – eller bara timmar senare – komma in och se honom med c-pap eller syrgas.
Jag hade nog, i och med att han föddes så pass sent och för att jag fått sprutor för att skynda på lungmognaden, trott att det skulle bli en lite rakare resa mot hemfärd.


Det var som att man levde i sin egen lilla bubbla.
Större delen av tiden, när vi inte var inne hos Alexander, gick ut på att försöka få i sig mat, och att försöka få lite sömn här och där.
Några gånger under dessa veckor fick vi besök av familjemedlemmar och vänner, vilket blev väldigt uppskattade uppbrott i vardagen.



20181003_010518

Liten plutt på 35 veckor.




Fortsättning följer.



Bli först att kommentera

Gudomliga sockerfria och glutenfria snickerskakor

Av , , Bli först att kommentera 8

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bodystore



PSX_20190327_222316

Hej hopp!


Jag har exprementerat ovanligt mycket i köket den senaste tiden.
Trots att de senaste månaderna varit de mest fullspäckade någonsin, med en bebis i hushållet, så har jag bakat och hållit på mer än någon gång tidigare.
Jag vet inte riktigt hur det går ihop?! Haha.

När man bakar sockerfritt och glutenfritt kan det vara klurigt att få till ett resultat som smakar ”som vanligt”, tycker jag.
Många gånger blir det någonting som ”funkar”, som man inte alltför entusiastiskt slevar i sig i ett försök att stilla sötsuget.
Ofta fungerar det, men det blir dock ganska tråkigt i längden då den egentliga anledningen till att man bakar, själva njutningseffekten, går förlorad.

Det här receptet har jag provat mig fram till.
Jag har plockat lite här och lite där, tagit bort och lagt till, vilket lett fram till en, i mitt tycke, fulländad slutprodukt.
Jag kan helt klart säga att detta är det absolut godaste ”alternativa” bakverk jag hittills gjort. :-)


Ca 25 stycken


Ingredienser

10 dl glutenfria flingor (exempelvis dessa eller dessa)
1 burk jordnötssmör, cirka 340 gram
75 gram smör
2 dl fibersirap clear
2 msk sötströ
2 dl vispgrädde
1/2 fibersirap gold
En gnutta salt
200 g sockerfri mjölkchoklad (till exempel denna eller denna)


Gör såhär:


Botten

*Krossa flingorna i en skål.
*Smält smöret i en kastrull.
*Blanda i jordnötssmör, sötströ och fibersirap clear i kastrullen.
*Häll ner de krossade flingorna och rör ihop.
*Platta ut smeten i en bakplåtspappersklädd form och ställ in i kylen.

Kolasås

*Häll grädde, fibersirap gold och en gnutta salt i en kastrull och låt koka tills det tjocknar, ca 20 minuter.

*Bred kolasåsen på kakan och ställ tillbaka formen i kylen.

*Smält chokladen, bred den över kakan och låt den stå i kylen för att stelna något.
*Ta ut formen efter en stund och skär kakan i rutor.




Enjoy!

Bli först att kommentera

Tiden på neo, del 1

Av , , Bli först att kommentera 14



Måndagen den 24 septemper strax efter kl 19, knappt en timme efter att förlossningen satt igång på riktigt, föddes Alexander.
Han vägde 2019 gram och var 44 cm lång.
Jag hade känt en liten rädsla för att han inte skulle skrika, men det gjorde han. Ett tappert försök i alla fall.
Jag fick honom i min famn för ett ögonblick, jag tyckte att han var så himla liten, och alldeles lilaröd.
I övrigt såg han precis ut som jag hade fått med mig hem efter en av alla mina kontroller.
Ett läkarteam kom snart in i rummet, lade Alexander i en liten glasbox på hjul, tejpade på honom en släng för att underlätta andningen samt en sladd för att mäta pulsen.
Sedan rullade de iväg honom till neonatalen, och hans pappa följde med.
30, 40 minuter senare rullades jag också ner för att få träffa honom.


Dagarna efter att Alexander föddes var en känslostorm utan dess like.
Enorm lättnad, oro och en förlamande trötthet såväl fysiskt som mentalt.
Men det jag alltid kommer att minnas som allra starkast, det var kärleken.
Den ögonblickliga, okontrollerbara och nästan smärtsama kärlek som fullkomligt överrumplade mig.
Och den vetskap jag redan hade ekade som starkast i mitt huvud då;
Nu kommer du att bära ditt hjärta utanpå kroppen för resten av ditt liv.


Vi fick veta att vi mest troligt skulle stanna kvar på sjukhuset till beräknad födsel, beroende på hur snabba framsteg Alexander gjorde.
Alexander var i det stora hela stabil, han hade dock ”omogna lungor” och behövde hjälp med andningen i omgångar, tills lungorna hunnit ikapp.
Efter en tid utvecklade han (precis som många andra nyfödda barn och inte minst prematurer) gulsot, så han fick ”sola”.
Det vill säga ligga i en specialtillverkad ljuskasse medans huvudet ljusbehandlades. 
Han fick också för lågt blodvärde och gavs två blodtransfusioner.
I början kunde han inte reglera värmen, så han låg på en uppvärmd vattenbädd.
Han orkade inte äta själv, så han sondmatades var tredje timme.




Fortsättning följer.




20180925_014715

Första bilden i livet.



Bli först att kommentera

Ekokul

Av , , Bli först att kommentera 6



Hej hej!


I slutet av min graviditet vågade jag mig på att börja kika på saker inför lillens ankomst.
Jag föredrar att handla så mycket som möjligt av mina produkter på nätet (sorry de lokala butikerna :-P ), så bekvämt då jag kan tycka det är påfrestande att trängas i butiker, och så tidssparande.
För att inte tala om skillnaden i utbud.

Jag köper gärna ekologiskt i den mån jag har möjlighet, och sedan Alexander kom är det något som känns än mer värt att prioritera.
I början av september satt jag och sökte efter sidor där jag skulle kunna köpa ett ”startpaket” med ekologiska grejer till hans hemkomst.
Jag fastnade för Ekokul, där alla deras prylar inte bara är ekologiska och därmed giftfria, utan bra av fler anledningar:

Hållbart - Producerat av råvaror vars återväxt är garanterad. 

Återvunnet - Gjort av återvunnet material.

Återvinningsbart - Materialet är biologiskt nedbrytbart eller återvinningsbart.

Närproducerat - För att minimera utsläpp från transporter. 

Rättvist handlat - Arbets- och produktionsförhållanden är kontrollerat goda.

Energisnålt - Smart användning av energi i tillverkningsprocesser, eller i produkten. 

Pedagogiskt - Ger bättre förståelse för energi- miljö- och klimatfrågor.


Super, eller hur. :-)




20180907_155523


Lite nödvändiga saker så som våtservetter, nappflaska och nappar, och så slank det med några, tja…ej akuta saker som tandborstar och tandkräm. :-D




Bli först att kommentera

LCHF cheesecake – Chokladdröm

Av , , 2 kommentarer 6



20190326_195645


Jag har ätit så kallad normal LCHF (max 25 gram kolhydrater per dag) strax över en månad, för att försöka få lite ”fason” på kroppen efter graviditeten.

Sötsuget har minskat brutalt under denna tid, men då och då, framförallt på kvällarna, kommer det stunder när det slår till och jag verkligen måste ha någonting som stillar.
Ofta kan faktiskt en frukt eller två funka för mig (blodapelsin har jag dille på för tillfället), och/eller en god kopp te med en gnutta sötströ.
Men ibland är det inte nog, så jag har experimenterat lite grann på slutet och tänkte nu dela med mig av en ny favorit.




Ingredienser (8 bitar):

Botten

3 dl mandelmjöl
1 dl kokosmjöl
1 msk fiberhusk
1/4 tsk vaniljpulver
2-3 msk sötströ
100 g smör
1 ägg

Fyllning

200 g färskost
1 dl sötströ
3 msk kakao
1/4 tsk vaniljpulver
3 äggulor
3 dl vispgrädde

Glasyr

100 g smör
2 dl vispgrädde
5 msk sötströ
1/2 tsk vaniljpulver
3 msk kakao
1/2 dl starkt kaffe



Gör så här:


1. Sätt på ugnen på 175 grader.
2. Blanda mandelmjöl, kokosmjöl, fiberhusk och vaniljpulver i en bunke.
3. Tärna smöret och nyp ihop med de torra ingredienserna. Rör till sist ner ägget.
4. Tryck ut degen i en smörad form med löstagbar kant och grädda i ugnen i 8 minuter. Låt svalna.
5. Vispa ost, sötströ, kakao och vaniljpulver till en slät smet. Blanda i äggulorna.
6. Vispa grädden hårt.
Häll sendan smeten i formen och ställ in i frysen.

Smält smöret i en kastrull
Tillsätt grädde, sötströ, kakao, vaniljpulver och kaffe.
Låt koka en liten stund tills krämen tjocknar.


När kakan har blivit fast i konsistensen, ta ut den ur frysen och bred glasyren över.
Ställ in den i frysen igen i några timmar.
Ta ut kakan ca 30 minuter innan den ska ätas och dekorera med färska hallon eller andra bär.




Enjoy!



2 kommentarer

Nytt år, nytt (litet) liv

Av , , Bli först att kommentera 13



Hej hej på er!


Nu var det sannerligen inte igår jag skrev.
Jag har mer och mer saknat att blogga, men det är först nyligen som jag börjat känna att det är något jag orkar ge mig på igen.
Jag har precis sett att det kommit in kommentarer på några av mina inlägg under tiden jag varit borta härifrån.
Dem tackar jag för! Jag har – bättre sent än aldrig – svarat på dem. :-)


Det har hänt något stort i mitt liv sedan sist.
För 6 månader och två dagar sedan fick jag en son.
Men vägen dit vart minst sagt krokig.


I början av februari förra året, precis efter att jag och min nya sambo bestämt oss för att försöka skaffa barn, vart jag till min stora glädje gravid.
Jag hade försökt förbereda mig på att det skulle kunna komma att ta lite tid, både för att jag kommit en bit över 30 och för att jag har endometrios vilket i en del fall kan försvåra det hela.
Så döm om min förvåning när det gick redan på första försöket!


När vi tagit oss igenom de där många och långa veckorna i början av graviditeten, och just passerat vecka 13, så började jag att blöda.
Man upptäckte en blodansamling (hematom) i livmodern, som man inte hade någon förklaring till, men som man till en början inte trodde skulle innebära någon risk för fostret då den var så pass liten (några cm i diameter) och satt på ”ett bra ställe” (snett ovanför där fostret låg).
Man bedömde att hematomet mest troligt skulle försvinna av sig själv inom några veckor, genom att antingen blöda ut eller tas upp av kroppen.
Så vart det inte, utan blödningarna förföljde mig, i större eller mindre utstreckning, genom resten av graviditeten.


Jag valde att göra ett uppehåll i min medicinering de första tre månaderna, för att undvika den lilla, lilla ökade risk för vissa typer av missbildningar som dokumenterats.
Brist på medicin, skenande graviditetshormoner och – senare – oron för vad de konstanta blödningarna skulle kunna ställa till tärde enormt på mitt psyke.
Blödningar under graviditet retar fosterhinnorna, lärde jag mig under denna tid, vilket i värsta fall kan få vattnet att gå och orsaka ett sent missfall eller en tidig förlossning.
Jag fick äta tabletter för att minska risken att nya färska blödningar skulle uppstå, vilket funkade sisådär.
Samt gå på kontroller hos specialistmödravården två gånger i veckan, och efter varje kontroll där det konstaterats att allt såg fint ut ökade hoppet om att det skulle gå vägen.
Läkarna sa att det absolut fanns en chans för mig att gå hela graviditeten ut, MEN att risken var stor att det inte skulle bli så.

Jag satte upp små delmål för mig själv, det första var att klara mig förbi vecka 22, då det finns en liten chans att barnet överlever om det skulle komma då.
Det andra delmålet var att ta mig förbi vecka 24, då över hälften av de barn som föds i den veckan överlever.
I vecka 24 fick jag två kortisonsprutor, för att skynda på barnets lungmognad utifall att.
När jag passerat mitt tredje delmål, vecka 27, vågade jag äntligen slappna av lite grann.

I mitten av vecka 28 fick jag en riktig störtblödning, och åkte i panik in till förlossningen där jag förberedes på att det kunde vara dags.
Även om jag visste att det mest troligt skulle gå vägen om han kom vid denna tidpunkt, var jag där och då ändå fullkomligt panikslagen.
Efter att ha legat inlagd i en vecka med misstänkt vattenavgång, visade det sig att förlossning inte alls var aktuellt.
Utan att det endast rörde sig om en extra kraftig blödning från hematomet, så jag blev utskriven. Lättnaden var enorm.

Jag hade tidigare en klar bild av hur jag tänkte att min graviditet skulle se ut: Jag skulle fortsätta träna (i den mån som rekommenderas så klart) och vara allmänt aktiv i vardagen.
Ingenting av detta fungerade, då träning riskerade att starta en ny blödning och en vanlig, kort promenad runt kvarteret resulterade i sammandragningar och smärta i magen.
Den extrema inaktiviteten gav i sin tur i alltmer smärtor i kroppen och stor mental påfrestning.
Att planera hela livet kring graviditeten var stundvis tärande, jag vågade sällan åka alltför långt bort från hemmet då jag aldrig visste när en större blödning skulle starta.
Jag började så småningom att slitas mellan förhoppningen om att han skulle stanna i magen till vecka 37, då han skulle vara fullgången, (då det fanns möjlighet för mig att bli igångsatt om jag ville, på grund av den stora påfrestningen på mitt psyke) och känslan av att jag snart inte orkade vara gravid mer, varken fysiskt eller psykiskt.

I början av vecka 33, efter misstanke om att jag läckt vatten i minst någon veckas tid men blivit avfärdad med att så inte var fallet, åkte jag in till förlossningen ännu en gång och där och då bekräftades det att det var tal om vattenavgång.
Efter att ha varit inlagd exakt en vecka med antibiotikadropp för att förhindra att jag eller barnet skulle drabbas av en infektion till följd av långvarig vattenavgång, föddes Alexander i vecka 33+5.

Trots att en del av mig fortfarande kände att jag önskade att han hade fått vara kvar till åtminstone vecka 37, kände jag nog nästan lika stor lättad över att en tid som aldrig kändes som att den skulle ta slut, äntligen tog slut.
Att jag klarade det. Att vi klarade det.
Att min lille kämpe stannade kvar så länge som han gjorde, och kom ut välmående.
Tacksamheten jag kände och känner från den dagen är, som många andra stora känslor, svår att sätta ord på.



255. 2018

Jag och min lille man firar in det nya året.


Om det just nu sitter någon i en liknande situation som den jag var i, som precis som jag gjorde googlar i förtvivlan efter positiv läsning och sedan hittar hit – så hoppas jag att min historia ska kunna skänka dig lite mer hopp på vägen. 1200px-Heart_corazón.svg



Bli först att kommentera