Kokosrutor LCHF

Av , , Bli först att kommentera 4



20171102_203736




Kokosrutor har så länge jag kan minnas varit en av mina favoriter när det kommer till bakverk.
Jag provade nyligen ett alternativt, LCHF-inspirerat recept på kokosrutor.
Jag hade inga jättestora förväntningar, då det långt ifrån alltid är lätt att få smaken jämförbar med vanliga bakverk.
Jag var mest nyfiken på att prova och se om det kunde bli ett hyfsat gott substitut.


Resultat: En bra bit över förväntan!




Kakan:


75 g smör
2 dl grädde
4 msk kakao
1 krm vaniljpulver
2 tsk bakpulver
2 msk kokosmjöl
11/2 dl mandelmjöl
3 ägg
Stevia och/ eller honung (jag blandade)


Glasyr:


75 g smör
1 dl starkt kaffe
0,5 dl kakao
Mandelmjöl
Stevia och/eller honung efter behag (jag blandade)



Gör såhär:

Sätt ugnen på 175 grader

Vispa ihop ägg, stevia och honung (man får smaka av tills smeten fått önskad sötma)

Blanda ihop mandelmjöl, kokosmjöl, bakpulver, vaniljpulver och kakao i en bunke

Häll grädden i en kastrull tillsammans med smöret och låt det stå på värme tills smöret smällt

Vispa ner mjölblandningen i äggvispet och sedan grädden och smöret

Häll smeten i en ugnsform klädd med bakplåtspapper, storleken på formen ska vara ungefär 20×30 cm
Fördela smeten till att jämnt lager

Grädda i ca 15-20 minuter

Smält smöret, blanda i kakao, kaffe, mandelmjöl (för att glasyren inte ska bli alltför tunn)
Söta med stevia och/eller honung efter behag

Bred ut glasyren över kakan, strö på kokosflingor och skär upp i bitar




Enjoy!



Bli först att kommentera

Parmalindad brieost i ugn

Av , , Bli först att kommentera 5





20171116_023840


Det här är verkligen superenkelt och supergott!
Som lunch, middag eller varför inte som förrätt.


Sätt ugnen på 175 grader.
Skär osten i trekanter och vira en bit parmaskinka runt, pensla på lite olivolja och skjutsa in i ugnen i några minuter, tills osten smält något.
Tiden kan variera beroende på vilken brieost man använder.
Ananas till vart enligt mig pricken över i:et!



Bli först att kommentera

Back at it

Av , , 2 kommentarer 18



Hej!




Nu är det visst ett par veckor sedan jag tittade in här senast.
Det har kommit lite saker i vägen – positiva som negativa – som tagit både min tid och motivation.
Sist jag skrev var jag mitt uppe i en väldigt tung period.
Jag har fortfarande mina stunder när ångesten är överväldigande, men i övrigt mår jag tack och lov bättre än jag gjorde då.
Jag har ingen direkt förklaring till varför, det är som att den värsta smärtan bara…ebbat ut…och gjort det lite lättare att andas.

Jag längtar så tillbaka till den hälsosamma livsstil jag tidigare hade.
Men även om jag inte kan träna på den nivån just nu, så känner jag mig ändå motiverad till att återigen ta mig tillbaka till hälsosamma kostvanor.
Jag ska så snart som möjligt försöka komma igång med mer matlagning efter recept igen.
Det blir så mycket enklare för mig att hålla mig till planen då och stå emot frestelser om jag inte bara trugar i mig någon nyttig men ack så tråkig mat, utan får äta mat som inte bara är hälsosam utan även riktigt GOD.
Jag ska verkligen satsa på min hälsa rejält framöver!
Jag ska boosta kroppen med nyttigheter, och hoppas att jag på så sätt också kan ge psyket (och i och med det kanske även immunförsvaret) en liten boost.


Det här blir ett kortare inlägg, på grund av förkylning och inte så optimalt med sömn den senaste veckan är min hjärna inte riktigt med.

På återseende snart!





5a0c383e80f0469fd99bb56ac26454e9



2 kommentarer

Panikångest – när det känns som att man tappar kontrollen

Av , , Bli först att kommentera 16



Jag har under livets gång haft problem med olika typer av ångest.
Framför allt den generella ångesten, vilket innebär att man mer eller mindre ständigt går runt och känner sig orolig och ångestfylld.
Det går liksom aldrig riktigt över. Även när jag mår som bäst har jag någon nivå av ångest i kroppen.
Det jobbigaste med generell ångest är att det ofta inte ens finns någon verklig anledning till att oroa sig så pass mycket som man gör, vilket ju gör det svårt att veta hur man ska bära sig åt för att kunna bli kvitt ångesten.

En annan typ av ångest (som jag tack och lov varit förskonad från i åratal, men som den senaste tiden hittat tillbaka till mig igen) är panikångest.
Panikångest är nog något av det läskigaste man kan uppleva, speciellt första gången man drabbas av det.
Det kommer ofta lite som en blixt från en klar himmel, och man fattar verkligen inte vad som händer.
Min första panikattack fick jag för drygt 8 år sedan, en tidig helgmorgon vid 04-tiden.
Jag hade varit ute på krogen under kvällen, och låg i sängen och varvade ner framför en film.
Jag minns att jag plötsligt kände en obehagskänsla komma krypande, och det började liksom pirra i kroppen.
Jag försökte ignorera det hela, men snart slog hjärtat oregelbundet, jag kände ett starkt tryck över bröstet, fick svårt att andas normalt och vart alldeles yr.
Jag flög upp ur sängen i panik, var övertygad om att något var riktigt fel. Att jag hade drabbats av en stroke eller hjärtinfarkt.
Jag kunde knappt stå på benen, de kändes som gelé och jag skakade i kroppen.
Det svartnade för ögonen och jag upplevde en stark overklighetskänsla.
Jag ringde och väckte upp min mamma och var helt hysterisk, grät och skrek att ”jag håller på att dö!”
Min mamma förstod på en gång vad det var fråga om, och som tur var bodde hon då väldigt nära mig och kunde på bara några minuter komma över och försöka lugna ner mig.

Ofta får man en panikattack i samband med mycket stress. Det kan också hända när man varvar ner efter en jobbig period.
Jag hade tiden innan panikattacken varit utsatt för enormt mycket inre stress och oro efter en traumatisk händelse.
Jag hade dessutom, för att försöka lindra den inre smärta jag kände till följd av händelsen, intagit för mycket alkohol under en tid, vilket nog till sist fick bägaren att rinna över.
Det kom en panikattack någon gång då och då under de följande åren.
Trots att det alltid var otroligt obehagligt och omtumlande och jag blev rejält uppskrämd så visste jag i alla fall någonstans inom mig, till skillnad från första gången, vad det handlade om – att det hur obehagligt det än kändes inte var farligt.
Det började gå längre och längre tid mellan gångerna jag drabbades av panikångest, och till slut hade det gått flera år utan att jag drabbats av en enda riktig attack.
Tills för drygt en och en halv vecka sedan, när jag fick den första panikattacken på många år.
Precis som första gången jag drabbades av panikångest, har jag under en tid byggt upp ovanligt mycket inre stress och oro, så det var förmodligen ingen slump att panikångesten gav sig till känna igen just nu.
I och med att det var så länge sedan sist, så hade jag nästan glömt bort hur det kändes, och vart nära på lika rädd som den där första gången.
En panikattack brukar hålla på i några minuter upp till någon timme, fast för mig tog det nästan två timmar innan den helt klingade av.

Min strategi för att ta mig igenom en panikattack så smärtfritt som möjligt är att ha en förstående och lugnande person runtomkring, och att gå ut och gå i frisk luft.
Att promenera i lugn takt, hålla huvudet högt och ta djupa, långsamma andetag har hjälpt mig att stå ut de senaste gångerna panikångesten slagit till.
Jag får i princip bara panikångest sent på kvällen eller på natten, när kroppen börjar gå ner i varv.
Vilket kanske är tur i oturen, för att man då oftast får möjlighet att promenera bort panikattacken utan att stöta på folk ute.

Efter en panikattack blir man ofta otroligt trött, jag tycker att ”efterskalv” är ett passande ord.
Hela kroppen har ju varit spänd något oerhört, så det är inte heller konstigt att man får ont både här och där
Efter min senaste panikattack fick jag enorm träningsvärk i magen och även lite i låren, som att jag skulle ha varit effektiv på gymmet.
Jag kunde inte annat än att skratta åt det och säga: ”Skit samma att jag knappt kan träna på grund av ständiga förkylningar, ångesten kommer att göra mig vältränad”. :P
Det har alltid varit en liten hjälp mitt i eländet, att mellan varven kunna skämta så mycket som möjligt om även det allra jobbigaste.




qq



Bli först att kommentera

Små steg framåt

Av , , Bli först att kommentera 12



Hej!


Det känns som att jag har gått omkring lite som i ett vakuum den senaste månaden, jag har bara försökt ta mig från A till B och göra det som förväntats av mig utan att stupa.
Det är väl fortfarande lite så det är, den vanliga orken och lusten till saker finns inte, men jag har i alla fall tänkt komma igång så bra det går med träningen som legat vilande de senaste veckorna.
Jag ska förutom styrketräning försöka orka hålla igång med lite intervallträning en eller ett par gånger i veckan, något som en del hävdar ska vara den allra bästa träningen för att motverka psykisk ohälsa.
Varför inte testa att ”behandla” sig själv, tänker jag.

Jag körde ett pass igår ikväll, började superlugnt då min kondition rent utsagt är åt h-vete.
Jag gjorde ett arbets-EKG för ett par månader sedan, som visade att min kondition inte direkt är i den övre skalan av vad som förväntas av någon i min ålder, inte heller låg jag i den undre skalan utan jag hamnade UNDER skalan. :D Haha.
Nåja, det är kanske inte så jättekonstigt egentligen med tanke på att jag knappt kunnat anstränga mig det senaste året utan att bli förkyld.
Nu när det tack och lov äntligen vänt en aning *peppar peppar* så ska jag sakta men säkert se till att bygga upp både muskler och kondition.
Och så kommer väl ork och lust både för träning och allt annat tillbaka, tids nog.
En dag och ett steg i taget.  

 

 

20170126_182537




small+steps+everyday



Bli först att kommentera

Leendets förbannelse

Av , , 2 kommentarer 16



När det gäller själslig smärta finns det för mig två saker som är allra svårast att hantera.
Dels smärtan i sig, men även hur man ska förhålla sig till den utåt sett.
Jag har alltid varit bra på att kamouflera smärtan. Med ett lugnt ansiktsuttryck, leenden och skratt.
Det känns som en självklarhet för att i längden över huvud taget kunna florera i sociala sammanhang.
Det resulterar ju självklart i att människor runtomkring tror att det yttre speglar det inre.
Det är det jag menar med leendets förbannelse.
För många går det inte ihop, hur någon som verkar vara så lugn, harmonisk och full av livsglädje skulle kunna ha ett sådant kaos inom sig.

Det tar ofta mer eller mindre kraft att gå ut och möta världen som en till synes stark och välordnad människa, när man i själva verket känner sig som världens svagaste.
Vissa (tack och lov sällsynta) gånger har jag inte energi till att ens försöka lägga på någon typ av mask, all kraft går åt till att bara orka existera.

Det är lätt att förklara såret på handen, men desto svårare att förklara såret i själen.
När man drabbas av depression och ångest under något tillfälle i livet, på grund av en traumatisk händelse är det fullt begripligt både för en själv och andra.
Men när depression och ångest blir till något slags normaltillstånd (som för mig som med största sannolikhet har GAD), då är det inte lika lätt vare sig att själv förstå eller att få andra att förstå.
Endast den som gått genom livet med en permanent osynlig tyngd på sina axlar kan till fullo förstå den känslan.

Även den kraftigaste av stormar passerar tids nog, tills dess är det inte mycket annat att göra än att med näbbar och klor klamra sig fast vid båten, andas djupt och långsamt och göra sitt bästa för att försöka behålla någon form av lugn.




a9a139d3b5e4eba422971310c69d2c61

2 kommentarer

Into the deep

Av , , 2 kommentarer 15



Hej!




De senaste dagarna har varit jobbigare än på ett tag.
Jag som anser mig vara väl van vid ångest har verkligen haft något extra att bita i.
Jag började känna en stigande ångest i fredags, vilket inte direkt vart bättre efter några glas vin i lördags.
Något jag borde ha insett på förhand, med tanke på hur jag redan mådde sedan innan.
Jag har de senaste dygnens vakna tid legat på en hög ångestnivå, och jag har haft sådana krypningar i kroppen att jag nog hade krupit ur mitt eget skinn om jag kunnat.
Även om jag vanligtvis mer eller mindre alltid känner av ångest på någon nivå, så är jag glad över att jag nu för tiden ofta är förskonad från en nivå som denna.

Den här veckan spenderar jag hemma, tar det väldigt lugnt och försöker ”rida ut stormen”, så att säga.
Jag försöker få i mig lite mat emellanåt, vilket inte är lätt då jag har en konstant smärta i mellangärdet och mår lite illa till och från.
Jag försöker också skriva lite grann, trots att jag känner mig nästan handlingsförlamad och ofokuserad i tankarna.
Några ord är bättre än inget i alla fall. Allt är bättre än inget.


Ett allmänt råd när man lider av ångest och/eller depression är att man bör försöka ta sig för någonting, att inte bara ”vara i ångesten/depressionen”.
Det är ett råd som jag gör mitt bästa för att leva efter så ofta som möjligt.
Under en sämre period brukar jag, om jag känner att jag absolut inte orkar annat, tillåta mig själv att ”bara vara” under några dagar.
Därefter försöker jag successivt i den mån det är möjligt att ta mig framåt igen.
Det behöver inte, speciellt inte i extrema fall av ångest eller depression, innebära några stora saker.
Det kan vara att gå en promenad eller göra ett ärende, och sedan inget ”mer” vettigt under den dagen.
Det kan vara mindre saker än så också.
Saker som för andra som inte lider av detta kan verka självklara, men för någon som har riktigt ont i själen kan kännas överväldigande.




quote-on-anxiety-76-healthyplace



2 kommentarer

Mitt löfte till mig själv

Av , , 9 kommentarer 24



Hej där!


Den här veckan hade jag tänkt viga åt i huvudsak två saker: Arbeta med min bok och få ordentligt med mental och fysisk vila.
Så har det inte blivit, då en hel del annat dykt upp och ersatt de planerna. Så som det alltför ofta blir för mig.
Så är givetvis livet ibland, det är svårt att alltid hålla sig till de planer man satt upp.
Men jag upplever att jag många gånger har betydligt svårare än ändra att hålla mig till mina planer, dyker det upp saker och ting som jag känner att ”det där bör jag nog göra/ställa upp på”, så får nästan jämt mina egna planer stå åt sidan till senare tillfälle.
Jag känner dock att det inte längre funkar att göra så, jag blir bara mer och mer stressad över att inte ha någon struktur, någon plan.
Jag måste lära mig att göra avkall på vissa saker, för att på så vis ha ork och energi till det som just nu känns viktigast, och som kommer gynna mig i det långa loppet.
Jag har och har så långt jag kan minnas haft otroligt svårt att säga nej, jag vill ständigt finnas till hands för mina nära och kära – helst dygnet runt.
I en perfekt värld hade jag orkat med både och, men så är ju inte fallet nu.

Från och med nästa vecka tänker jag på allvar köra igång med det nya ”schemat”, skriva, äta, träna, sova.
Jag kommer inte att boka upp mig på lika många sociala aktiviteter, eller aktiviteter över huvud taget, utan det får bli när det finns tid och ork helt enkelt.
Jag brukar inte ha nyårslöften, fast det här får väl bli lite som ett nyårslöfte till mig själv.

Att ett nytt år tar sin början betyder så klart inte det att något magiskt händer, livet lär mest troligt inte förändras så mycket till det bättre om man inte kämpar för att det ska göra det.
Däremot känns ett nytt år, för mig som under förra året byggde upp en allt större beslutsamhet om att komma till skott med mitt skrivande, som ett utmärkt tillfälle att börja lägga ner massor av tid och energi på att förverkliga den drömmen.




God fortsättning till er. a8878x



239. 2017

9 kommentarer

Mot uppfyllda drömmar

Av , , Bli först att kommentera 9



Hej!


Knappt ett dygn kvar av 2016. Det här året kommer nog inte direkt gå till historien som ett av de bättre, inte i min bok.
Även om jag så klart är tacksam för mycket av det jag har och för de stunder under året som trots allt varit bra och glädjefyllda, så vet jag att det kan bli så mycket bättre.
Trots att 2016 varit kantat av hinder, så har det förmodligen varit det år då jag förändrats mest på det personliga planet, och på riktigt kommit underfund med – och verkligen bestämt mig – för vad jag vill göra i livet.
Det har också varit det år då jag sakta börjat bygga upp en tro på mig själv, något jag tidigare aldrig haft i någon större utsträckning.
Sådant som förut kändes som en total omöjlighet, som jag trodde att jag aldrig skulle klara av, känns inte längre lika avlägset i tanken.
Vilket har skapat någon sorts inre glöd hos mig, ett hopp, om att jag faktiskt kanske kan lyckas styra mitt liv i den riktning jag vill.
Jag har tänkt mycket på det här den sista tiden, och önskat att jag skulle ha varit där jag är nu, för flera år sedan.
Men å andra sidan vet jag att livet inte funkar så, utan att saker och ting måste få mogna fram i den takt det tar.

Jag välkomnar 2017 med öppna armar, och en förhoppning om att det blir det år då många bitar faller på plats för mig.
Det år då drömmar slår in, och ett nytt och spännande kapitel i livet börjar.
Jag har äntligen en liten tro på att det faktiskt kan bli så, och har man tron på att det finns en möjlighet så är väl i princip halva slaget vunnet – eller hur?




Jag önskar er ett fint slut på det gamla året, och en lika fin start på det nya! a8878x


good



Bli först att kommentera

Lugnet efter stormen

Av , , Bli först att kommentera 13



Hej på er!




Jag har problem med att komma på något vettigt att skriva, jag har försökt flera gånger men jag känner mig så tom i huvudet och har gjort det i några dagar. Så det här får bli vad det blir.
För många åtaganden innan jul, samt julen som blev rätt stressig har sugit musten ur mig.
Jag har känt mig så slut mentalt de senaste dagarna, så gårdagen och denna dag har jag tillbringat hemma varav ca 95 % av tiden spenderats i soffan.
Jag började även känna mig småkrasslig igår vilket förvärrades idag, så nu är det verkligen tid för återhämtning – på alla sätt.

Det är så svårt att förmedla hur det känns, att vara totalt mentalt slut.
Jag får stora svårigheter med att tänka klart, tankarna blir liksom…dimmiga. Raka motsatsen till min annars övertänkande hjärna, alltså.
Jag blir som handlingsförlamad, tar mig knappt för någonting.
Jag tappar även lusten för det mesta. Utom för mat, tydligen, för det är något jag ägnat stor del av tiden åt. :-P
Inte för att aptiten direkt varit på topp, utan mer för att jag känt ett ständigt sug efter att oavbrutet proppa käften full med mestadels onyttiga saker – ett vanligt beteende för mig under sådana här perioder.
Som jag oftast försöker motarbeta, eftersom det inte direkt är någonting som gynnar mig.
Men man är ju inte mer än människa, vissa gånger när allt bara känns tungt orkar jag helt enkelt inte bry mig.
Vilket med handen på hjärtat kan vara jäkligt skönt, att helt släppa på kontrollen för ett ögonblick.




God fortsättning på er. a8878x




sometimes-the-strongest-among-us-are-the-ones-who-smile-through-silent-pain-cry-behind-closed-doors-quote-1



Bli först att kommentera