Into the deep

Hej!




De senaste dagarna har varit jobbigare än på ett tag.
Jag som anser mig vara väl van vid ångest har verkligen haft något extra att bita i.
Jag började känna en stigande ångest i fredags, vilket inte direkt vart bättre efter några glas vin i lördags.
Något jag borde ha insett på förhand, med tanke på hur jag redan mådde sedan innan.
Jag har de senaste dygnens vakna tid legat på en hög ångestnivå, och jag har haft sådana krypningar i kroppen att jag nog hade krupit ur mitt eget skinn om jag kunnat.
Även om jag vanligtvis mer eller mindre alltid känner av ångest på någon nivå, så är jag glad över att jag nu för tiden ofta är förskonad från en nivå som denna.

Den här veckan spenderar jag hemma, tar det väldigt lugnt och försöker ”rida ut stormen”, så att säga.
Jag försöker få i mig lite mat emellanåt, vilket inte är lätt då jag har en konstant smärta i mellangärdet och mår lite illa till och från.
Jag försöker också skriva lite grann, trots att jag känner mig nästan handlingsförlamad och ofokuserad i tankarna.
Några ord är bättre än inget i alla fall. Allt är bättre än inget.


Ett allmänt råd när man lider av ångest och/eller depression är att man bör försöka ta sig för någonting, att inte bara ”vara i ångesten/depressionen”.
Det är ett råd som jag gör mitt bästa för att leva efter så ofta som möjligt.
Under en sämre period brukar jag, om jag känner att jag absolut inte orkar annat, tillåta mig själv att ”bara vara” under några dagar.
Därefter försöker jag successivt i den mån det är möjligt att ta mig framåt igen.
Det behöver inte, speciellt inte i extrema fall av ångest eller depression, innebära några stora saker.
Det kan vara att gå en promenad eller göra ett ärende, och sedan inget ”mer” vettigt under den dagen.
Det kan vara mindre saker än så också.
Saker som för andra som inte lider av detta kan verka självklara, men för någon som har riktigt ont i själen kan kännas överväldigande.