Panikångest – när det känns som att man tappar kontrollen



Jag har under livets gång haft problem med olika typer av ångest.
Framför allt den generella ångesten, vilket innebär att man mer eller mindre ständigt går runt och känner sig orolig och ångestfylld.
Det går liksom aldrig riktigt över. Även när jag mår som bäst har jag någon nivå av ångest i kroppen.
Det jobbigaste med generell ångest är att det ofta inte ens finns någon verklig anledning till att oroa sig så pass mycket som man gör, vilket ju gör det svårt att veta hur man ska bära sig åt för att kunna bli kvitt ångesten.

En annan typ av ångest (som jag tack och lov varit förskonad från i åratal, men som den senaste tiden hittat tillbaka till mig igen) är panikångest.
Panikångest är nog något av det läskigaste man kan uppleva, speciellt första gången man drabbas av det.
Det kommer ofta lite som en blixt från en klar himmel, och man fattar verkligen inte vad som händer.
Min första panikattack fick jag för drygt 8 år sedan, en tidig helgmorgon vid 04-tiden.
Jag hade varit ute på krogen under kvällen, och låg i sängen och varvade ner framför en film.
Jag minns att jag plötsligt kände en obehagskänsla komma krypande, och det började liksom pirra i kroppen.
Jag försökte ignorera det hela, men snart slog hjärtat oregelbundet, jag kände ett starkt tryck över bröstet, fick svårt att andas normalt och vart alldeles yr.
Jag flög upp ur sängen i panik, var övertygad om att något var riktigt fel. Att jag hade drabbats av en stroke eller hjärtinfarkt.
Jag kunde knappt stå på benen, de kändes som gelé och jag skakade i kroppen.
Det svartnade för ögonen och jag upplevde en stark overklighetskänsla.
Jag ringde och väckte upp min mamma och var helt hysterisk, grät och skrek att ”jag håller på att dö!”
Min mamma förstod på en gång vad det var fråga om, och som tur var bodde hon då väldigt nära mig och kunde på bara några minuter komma över och försöka lugna ner mig.

Ofta får man en panikattack i samband med mycket stress. Det kan också hända när man varvar ner efter en jobbig period.
Jag hade tiden innan panikattacken varit utsatt för enormt mycket inre stress och oro efter en traumatisk händelse.
Jag hade dessutom, för att försöka lindra den inre smärta jag kände till följd av händelsen, intagit för mycket alkohol under en tid, vilket nog till sist fick bägaren att rinna över.
Det kom en panikattack någon gång då och då under de följande åren.
Trots att det alltid var otroligt obehagligt och omtumlande och jag blev rejält uppskrämd så visste jag i alla fall någonstans inom mig, till skillnad från första gången, vad det handlade om – att det hur obehagligt det än kändes inte var farligt.
Det började gå längre och längre tid mellan gångerna jag drabbades av panikångest, och till slut hade det gått flera år utan att jag drabbats av en enda riktig attack.
Tills för drygt en och en halv vecka sedan, när jag fick den första panikattacken på många år.
Precis som första gången jag drabbades av panikångest, har jag under en tid byggt upp ovanligt mycket inre stress och oro, så det var förmodligen ingen slump att panikångesten gav sig till känna igen just nu.
I och med att det var så länge sedan sist, så hade jag nästan glömt bort hur det kändes, och vart nära på lika rädd som den där första gången.
En panikattack brukar hålla på i några minuter upp till någon timme, fast för mig tog det nästan två timmar innan den helt klingade av.

Min strategi för att ta mig igenom en panikattack så smärtfritt som möjligt är att ha en förstående och lugnande person runtomkring, och att gå ut och gå i frisk luft.
Att promenera i lugn takt, hålla huvudet högt och ta djupa, långsamma andetag har hjälpt mig att stå ut de senaste gångerna panikångesten slagit till.
Jag får i princip bara panikångest sent på kvällen eller på natten, när kroppen börjar gå ner i varv.
Vilket kanske är tur i oturen, för att man då oftast får möjlighet att promenera bort panikattacken utan att stöta på folk ute.

Efter en panikattack blir man ofta otroligt trött, jag tycker att ”efterskalv” är ett passande ord.
Hela kroppen har ju varit spänd något oerhört, så det är inte heller konstigt att man får ont både här och där
Efter min senaste panikattack fick jag enorm träningsvärk i magen och även lite i låren, som att jag skulle ha varit effektiv på gymmet.
Jag kunde inte annat än att skratta åt det och säga: ”Skit samma att jag knappt kan träna på grund av ständiga förkylningar, ångesten kommer att göra mig vältränad”. :P
Det har alltid varit en liten hjälp mitt i eländet, att mellan varven kunna skämta så mycket som möjligt om även det allra jobbigaste.




qq



Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>