Det här med amning



Jag var långt innan en graviditet ens var påtänkt, medveten om att den dagen jag fick barn skulle det mest troligt bli problem med att amma någon längre tid, i och med att jag äter en medicin som går över i bröstmjölken.
Under graviditeten bestämde jag mig för att jag efter födseln skulle göra ett uppehåll med medicineringen, så länge jag kände att jag fungerade någorlunda utan, var planen.
För att under den tiden amma + pumpa ut så mycket mjölk som möjligt och frysa in.


Den första tiden efter förlossningen kunde Alexander inte amma, utan åt endast via sond, så då pumpade jag så mycket jag kunde och orkade, och så kompleterades det med ersättning.
Som jag skrivit i tidigare inlägg mådde jag väldigt dåligt både under graviditeten och efter förlossningen, så det smartaste ur den aspekten hade väl varit att inte amma alls, och istället fortsätta med medicinen.
Det är som alltid lätt att vara efterklok, men när jag satt där efter förlossningen, med ett förtidigt fött barn som jag var livrädd skulle dra på sig någon infektion, så kändes bröstmjölk som det enda rätta.


En dag kom en av läkarna som hade följt mig under graviditeten, in på vårt rum.
Efter att vi pratat en liten stund, och hon förstått hur jag mådde, sa hon: ”Jag tycker att du ska låta bli att amma.
Det viktigaste för ditt barn är inte att få bröstmjölk, utan att ha en mamma som mår så bra som möjligt”.
Tanken på att ge upp var ångestladdad, och förstärkte min oro för Alexander.
Jag hade fått ett prematurbarn, som därav förmodligen var extra mottaglig för smittor än normalt, och nu kunde jag inte ens ge honom det som skulle vara allra bäst för honom, som kanske skulle kunna stärka hans immunförsvaret något.
Det tyngde mig enormt vid den tidpunkten.
Trots det så visste jag innerst inne att hon hade rätt.
Och det var precis de där orden jag behövde höra.


Jag kände aldrig någon direkt press från omgivningen om amningen, utan tvärtom var både personal på neo samt senare barnmorskan på BVC förstående och stöttande.
Dock har jag hört och läst otaliga historier från kvinnor som blivit mer eller mindre ifrågasatta och en del som blivit rent av illa behandlade, vilket jag tycker är upprörande.


Det är självklart toppen om amningen fungerar!
Men om det av någon anledning inte gör det, är det absolut ingen katastrof.
I utvecklingsländer där sjukdomsrisken är stor och dör det är brist på rent vatten kan det vara en fråga om liv och död, men i vår del av världen är ersättning helt okej.
Det är viktigt att poängtera, då jag vet att det finns många kvinnor som suttit, eller i detta nu sitter, med samma ångest och skuldkänslor som jag gjorde.
Något man inte ska behöva, då det är alldeles tillräckligt tufft som det är att just ha blivit mamma.


Nu, snart 8 månader efter födseln, känner jag mer än någonsin att det beslut jag motvilligt tog den där dagen på sjukhuset var det rätta för mig.
Det gjorde att jag fick möjlighet att fokusera på att må så bra som möjligt, vilket innefattar medicinering, för att kunna vara en så bra förälder som möjligt.


Jag fick även möjlighet att ”bli mig själv igen” snabbare, då jag slapp en längre tid med amningshormoner, vilket mest troligt hade blivit väldigt påfrestande för mig i och med att jag är så känslig för hormoner.


Så här med facit i hand känner jag också att har varit en nödvändighet för mig att jag och sambon kunnat dela på matningarna, jag insåg efter vägen att det hade varit för tufft för mig att axla det ansvaret själv.




PSFix_20190515_213910

En glad kille som har klarat sig mer än fint på ersättning. :-)



Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>