Världen brinner och Region Västerbotten ”står upp för flyget”

Av , , Bli först att kommentera 9

Region Västerbotten är på politikerväckelsen i Almedalen. Sossen Richard Carstedt och moderatkompisen Åsa Ågren Wikström meddelar på debattplats i Västerbottens-Kuriren att ”I Almedalen kommer vi stå upp för flyget”. Varför? Därför att transporter är viktigt i ett avlångt land som Sverige och för att Västerbotten har en geografisk placering som gör oss särskilt beroende av flyget för att säkra tillväxten.

Det är förstås inget snack om att visa regioner kommer att ha mycket svårare att möta en klimatomställning än andra. Men… Carstedts och Ågren Wikström verkar inte ha förstått någonting om allvaret i och konsekvenserna av klimatkrisen. Klimatkrisen kommer att kringskära möjligheterna att resa vare sig vi vill det eller inte. Ställda inför detta faktum har vi två alternativ. Ett alternativ är att följa vad vi kan kalla s&m-strategin. Den går ut på att i sadistiskt självplågeri låtsas som att polarisarna inte smälter, att havsnivåerna inte höjs, att arter inte dör ut eller att odlingsmark och vattenreserver inte förstörs och bara tuta och köra på.

Ett annat förnuftigare alternativ är att erkänna att klimatkrisen tvingar oss till omfattande förändringar och planera för och genomdriva dem. Fördelen med att välja det alternativet nu och inte om 10-15 år är att vi nu har möjlighet att genom kloka och genomtänkta omställningsstrategier se till att klimatomställningen sker på sätt som minskar orättvisorna och klyftorna i samhället (t.ex. klyftorna mellan stad och landsbygd, södra och norra Sverige eller olika skikt i samhället). Om 10-15 år är det sannolikare att omställningen sker yrvaket och desperat och genomförs på sätt som klyver samhället ännu mer. Vi ser redan nu hur välbeställda grupper försöker köpa sig skydd från klimatförändringarnas konsekvenser medan andra grupper, i Sverige och världen, aldrig kommer få den möjligheten.

Företrädare för politiska institutioner borde ägna tid och kraft åt att skaffa sig kunskaper om klimatfrågan och dess lösningar, inte lalla på i Almedalen med PR-snack som står direkt i strid med dessa kunskaper.

Edit: Enligt en landstingspolitiker har Region Västerbottens politiker nyligen antagit en Regionplan som betonar hållbarhetsmål och minskat flygande. Om detta stämmer följer förstås frågan om Carstedt och Ågren Wikström på eget bevåg för en linje som strider mot linjen hos den organisation de säger sig företräda? I så fall är de ju högst olämpliga som representanter.

Bli först att kommentera

Två år sedan socialdemokraternas Bostaden-skandal

Av , , 3 kommentarer 11

Idag, den 19 juni 2019, är det två år sedan den skandalösa Bostaden-affären klubbades igenom i Umeå kommunfullmäktige. Utförsäljningen av 1601 hyresrätter gick tvärtemot socialdemokraternas vallöfte om att låta allmännyttan vara i fred för privatiseringar. Planerna hemlighålls medvetet i hopp om att slippa protester. Beslutsunderlagen var så undermåliga att beslutet ogiltigförklarades av Förvaltningsrätten och fick tas om.

1,5 år efter denna skandal var det val och socialdemokraterna backade 6 procent. Jag tycker det är viktigt att inte glömma denna gränslösa maktfullkomlighet. Därför återpublicerar jag ett inlägg som jag skrev till Västerbottens-Kuriren som kommentar till beslutet i kommunfullmäktige:

Umeå har genomgått två parallella skandaler. Den första har att göra med hanteringen av den affär som innebär att 1600 lägenheter på Carlshem och Mariehem säljs av allmännyttiga AB Bostaden till privatägda Heimstaden. Allt började med att Västerbottens-Kuriren avslöjade att den socialdemokratiska ledningen i Umeå svängt i frågan om utförsäljningar. Omsvängningen skedde inte genom ett pressmeddelande om att partiet, efter långa och hårda debatter, landat i en ny linje i denna kontroversiella fråga. Istället hade man, utan att konsultera vare sig medlemmar eller invånare, kallat till extrainsatta sammanträden för att ”diskutera AB Bostadens långsiktiga finansiering”. Inga handlingar skickades ut i kallelserna. Det fanns därmed ingen möjlighet för de ledamöter som representerar Umeås medborgare att sätta sig in i det förslag de förväntades fatta beslut om. Än mindre fanns utrymme för motförslag eller att dryfta förslaget bland partimedlemmar och Umeåbor. Dessutom förlades mötena till en tid på året då risken för protester är som lägst. Det råder faktiskt inget tvivel om att det som framstod som en kupp var just en kupp. På en direkt fråga i SVT Västerbotten bekräftar Bernt Andersson, socialdemokratisk ordförande för AB Bostadens styrelse, detta genom att framhålla att affären hemlighölls för att man inte ville “ha fullt krig” i frågan. Det råder heller inget tvivel om att det Andersson inte ville ha var precis vad han fick. 

Under den följande veckan följde nämligen en osannolik mobilisering. Protester samordnades via särskilda Facebook-grupper. Redan på måndagen genomfördes manifestationer utanför de kuppartade extrainsatta sammanträdena. Efteråt skickade hundratals personer protestmejl till kommunfullmäktiges ledamöter. Ett Facebook-event skapades där Umeåbor lade upp bilder på balkonger som dekorerats med banderoller till stöd för allmännyttan. Samma vecka bildades också ett så kallat Folkinitiativ för att samla in namn och kräva en lokal folkomröstning. En demonstration hölls med “öppen scen” där talare bytte av varandra för att tala ut om hur det kändes att bli överkörda av sina företrädare. Sist men inte minst bevakade ett stort antal personer debatten under fullmäktige då kuppen skulle fullbordas.

Det var i samband med dessa protester som den andra, och mindre diskuterade, skandalen utspelade sig. Den har att göra med den socialdemokratiska kommunledningens krishantering. I detta läge fanns det förstås möjlighet för ledningen att stanna upp, ta till sig av kritiken och medge att processen brustit demokratiskt. Istället valde man att avfärda allt som missförstånd eller som en illvillig sammansvärjning. Ett exempel på detta är när kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg och partikamraten Lennart Holmlund viftade bort oroväckande uppgifter om köparen Heimstaden med att det rör sig om en “långsiktig aktör med pensionsstiftelser i ryggen”. Denna utsaga visade sig, efter en granskning av SVT Västerbotten, vara felaktig. Om Lindberg och Holmlund medvetet vilseledde allmänheten eller bara var okunniga låter jag vara osagt. Båda alternativen är nämligen lika allvarliga eftersom man spred falska förhoppningar inför avgörandet i fullmäktige. Ytterligare ett exempel är hur bland andra Lindberg spred uppgifter om att kritiker gått ut med “desinformation” i form av informationsblad med lögner om konsekvenserna av försäljningen. Syftet skulle enligt Lindberg ha varit att skrämma boende i områdena och borde polisanmälas. Detta visade sig, efter en uppföljning, vara mycket svagt grundat. Ingen av de lappar som sägs ha delats ut finns bevarade. Detta hindrade dock inte socialdemokraten Margareta Rönngren från att upprepa samma tveksamma uppgifter inför fullmäktige där hon beskrev protesterna som “ovärdiga”. Det skandalösa i socialdemokraternas krishantering är för det första att de möter påstådd desinformation med, just det, desinformation. För det andra består det skandalösa i deras vägran att ta ansvar för en situation de själva skapat. Det var partiets ledning som aktivt undanhöll information, inte bara från medborgare utan till och med från styrelseledamöter som förväntades fatta beslut som berör många. Då är det naturligtvis också de som undanhållit informationen som ska klandras för den oro, de missförstånd och den ilska som uppstod.

När jag samlar intrycken från den turbulenta veckan kokar allt ner till en slutsats: Umeå är en kluven stad och polariseringen drivs på av en destruktiv kultur inom kommunledningen i allmänhet och den socialdemokratiska ledningen i synnerhet. Denna kultur bygger på en arrogant inställning till människor utanför Stadshusets korridorer. När kritik och protester uppstår är det inte öppenhet eller lyssnande som präglar reaktionerna utan förnekelse och aktiva försök att försvåra för kritiker att följa och granska beslutsprocesser. Medias granskningar avfärdas på tidsenligt konspirationsteoretiskt vis som kampanjer. Denna kultur är visserligen inte ny. Föräldrar som kämpat för byskolornas framtid i byar som Bullmark kan, med stöd av Kammarrätten, vittna om hur de undanhållits offentliga handlingar under sina försök att förstå För- och grundskolenämndens förvirrande turer. De Umeåbor som ifrågasatte den plötsliga rivningen av Apberget på Rådhustorget möttes med lögner både om anledningen bakom rivningen och planerna för torgets framtida utformning. Föräldrar som kritiserat de stora barngrupperna i förskolan i Umeå har avfärdats av Lindberg som en högljudd minoritet som sprider en felaktig bild om att förskolan skulle vara i kris. Men även om kulturen inte är ny så driver den polariseringen mellan medborgare och kommunledning längre och längre.

Detta blev särskilt tydligt under fullmäktigesammanträdet den 19 juni. Flera på plats beskrev det som att det är som om vi inte finns. I talarstolen vägrade s-märkta ledamöter konsekvent att bemöta den kritik och de motargument som människor ägnat den senaste veckan åt att utveckla. Det faktum att över 2000 Umeåbor på mindre än två dygn undertecknat kravet på folkomröstning verkade inte värt att ta notis om ens en gång. Faktum är att ledande politiker under stora delar av debatten satt i sofforna utanför fullmäktigesalen och skojade friskt över partigränserna och talade högljutt om helt andra saker än sakfrågan. Allt detta tyder på ett gott självförtroende hos de styrande i Umeå kommun. Men frågan som lämnas hängande är om det verkligen, såhär ett år före nästa kommunalval, är klokt att köra över så många människor och klyva staden ytterligare?

3 kommentarer

EU-parlamentskandidat utan trovärdighet

Av , , Bli först att kommentera 11

Det finns något slags mörk humor i det faktum att skojaren Erik Bergkvist är socialdemokraternas omslagspojke inför EU-parlamentsvalet. Kanske hatar valberedarna EU så mycket att de vill skicka en torped från skandalomsusade Region Västerbotten för att avverka EU inifrån? Han kan ju bränna varenda Euro på huvudlösa events och sänka hela unionen. Vore ju fantastiskt. Eller så hatar de tanken på att se en partikamrat gå arbetslös och kliver in som arbetsförmedlare. Vad vet jag.

Oavsett vilket så är det förstås tragikomiskt att höra Bergkvist, som för bara några månader sa att det inte är flygandet till Hong Kong som är problemet utan att flygplan inte drivs av ”miljövänliga bränslen” (Goddag yxskaft!), föra socialdemokraternas talan i debatter där klimatpolitik på Europanivå diskuteras. Lite som om man skulle bjuda in Hans Lindberg eller Anders Ågren som föreläsare om vikten av demokrati och transparens i kommunpolitiken.

Bli först att kommentera

Hans Lindberg (s) avkrävs svar

Av , , 1 kommentar 9

I Västerbottens-Kuriren riktar Jan Brännvall och Ulf Bergström ett öppet brev till Umeås mediaskygga kommunalråd Hans ”Bara ett helt vanligt samtal” Lindberg (s):

”När vi ställer frågor på vilka grunder detta beslut är fattat möter vi en kompakt tystnad. Tystnaden väcker misstanken att KSAU:s beslut inte vilar på seriösa kostnadskalkyler utan att det är annat som styrt beslutet.

Än allvarligare riskerar tystnaden skada förtroendet för politiken och demokratin i Umeå kommun.

Ta nu bladet ur munnen, svara på några mycket grundläggande frågor och återupprätta förtroendet.”

För visst vore det rimligt att Umeå kommuns högst uppsatta politiker förklarar sig och KSAUs beslut? Hur kan man klubba igenom en affär som kostar kommunen cirka 300 miljoner kronor utan att ta fram kalkyler för vad det skulle kosta om kommunen byggde dessa hallar i egen regi? Det verkar ju milt uttryckt oseriöst. Det duger inte att nervöst peka mot Fritidsnämnden eller mot tjänstemännen. Det är KSAUs eget ansvar att försäkra sig om att de beslut man fattar är rimliga och där är ordförande Lindberg högsta hönset.

1 kommentar

Umeå kommun bygger luftslott när Thoréngruppen bygger fotbollshall

Av , , Bli först att kommentera 17

Det har ärligt talat varit skönt att pausa bloggandet. Målet var att påminna om de skandaler som socialdemokraterna och moderaterna ville att vi skulle glömma under valrörelsen. Men utvecklingen efter valet visar att den fiffel- och båg-kultur som kallas Umeandan fortsätter i samma inslagna urspårning (trots att socialdemokraterna i Umeå straffades med ett tapp på över sex procent i väljarstöd).

Arrogansen är särskilt tydlig i fotbollshallsfrågan. Långt innan det att den officiella upphandlingen av bygget var klar meddelade socialdemokraterna stolt att det redan var uppgjort att hallen ska byggas av Thoréngruppen. (Just det: samma Thoréngruppen som är (ö)känt från TV4s Kalla Fakta.)

Sakkunniga människor som Jan Brännvall och Ulf Bergström har noggrant granskat denna affär i en serie artiklar. De menar att det står bortom allt rimligt tvivel att det hade varit billigare för kommunen att bygga hallen själv än att gå på Thoréngruppens bud. Denna invändning har bemötts med patenterad socialdemokratisk arrogans. Ari Leinonen, Lennart Holmlund och Hans Lindberg dundrar via sina olika kanaler på om att de minsann ”vet” att Brännvall och Bergström har fel. Innan jul hävdades rentav att kommunen sitter på siffror som bevisar att så är fallet.

Vad hände då när Brännvall och Bergström begärde att få se dessa siffror? Jo, kommunen vägrade att lämna ut dokumenten. Istället fick Brännvall och Bergström överklaga till Kammarrätten som i en dom konstaterade att kommunen var skyldig att lämna över dokumenten. I en debattartikel i Västerbottens-Kuriren konstaterar Brännvall och Bergström att siffrorna precis som man kunde vänta sig är ett luftslott.

Det vi ser spela upp sig här är en farsartad repris av vad som blivit ”standard procedure” i Umeå. De slarviga kalkylerna, försöken att undanhålla offentliga dokument från medborgare, smutskastning av ”media” och så vidare känns igen från konflikten om byskolorna, Bostaden-kuppen och rivningen av Apberget. En annan sak som går på repeat är ledande socialdemokraters totala oförmåga att visa ödmjukhet. Trots att alla ser att de haft fel på punkt efter punkt tror de att det bästa de kan göra är att fortsätta upprepa samma fraser med oförtrutet självförtroende.

Är det smart att jobba på det här sättet? På kort sikt kanske detta utmattningskrig kan hjälpa socialdemokraterna att trötta ut de som har mage att ifrågasätta deras politiska metoder. Men på lång sikt kommer den pyspunka som arrogansen, tigandet och smutskastningen rivit upp tillslut ha tömt partiet självt på luft.

Bli först att kommentera

Klimatvägval i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 13

Journalisten och författaren Arne Müller uppmärksammar i en debattartikel i Västerbottens-Kuriren en ny rapport om konsumtionsbaserade utsläpp i Umeå kommun. Läs den!

Kommunledningen i Umeå älskar utmärkelser. Efter kulturhuvudstadsåret har man hoppats på att få en utmärkelse på miljöområdet. Man vill visa hur bra vi är och hur bra det går. I det ljuset framstår rapporter som pekar på allvarliga problem och svagheter som glädjedödare och party-poopers. Tystnaden kring ovan nämnda rapport visar också att det finns en feghet i dessa frågor. Varför? Därför att sittande kommunledning med Hans Lindberg och Anders Ågren i spetsen bara tycks intresserade av en sak och det är att sitta kvar på sina maktpositioner. Därför talar de inte om frågor som skulle kunna göra dem ännu mindre populära än vad de redan är. Frågan om flygets, bilismens och köttkonsumtionens klimatpåverkan är sådana frågor. Då blir Lindberg och Ågren, som utan att blinka kör över folk i andra frågor, populister.

Men klimatfrågan behöver inte ängsliga bekräftelsesökande politiska ledare som Hans (har) Ågren utan handlingskraftiga ledare. Det som krävs är en politik för klimatomställning som driver fram omfattande förändringar av hur vi lever. Om denna omställning genomförs nu och inte i efterklok panik finns tid att göra det på sätt som upplevs rättvisa av oss som berörs. Jag är övertygad om att omställningspolitiken – som alla innerst inne vet måste komma – kan utformas på sätt som inte bara upplevs som en uppoffring utan som ett sätt att lösa många av de problem vi står inför idag.

Lyssna på de som ägnat år åt att sätta sig in i frågan och tålmodigt försöker få folk att lyssna. Ni finner dem i den vitklädda barnvagns-convoyen, i den grupp av hjältar som står utanför stadshuset varje fredag och kräver handling i klimatfrågan och i de odlingsgrupper som omvandlar stanss parker till livsmedelsförråd.

Bli först att kommentera

Av , , Bli först att kommentera 12

Folkbladet fortsätter sin granskning av upphandlingsförfarandet för den inomhushall Thoréngruppen ska bygga. I artikeln konstateras att Kommunstyrelsens arbetsutskott, som leds av den oheliga alliansen mellan Hans Lindberg (s) och Anders Ågren (m), ”beslutade att upphandlingen av idrottshallarna skulle jämföras med hur mycket det skulle kosta att bygga själv. Men det gjordes aldrig”.

Hans Lindberg, allmänt känd för sin oförmåga att hantera journalister, väljer sin ovana trogen att svara per sms och det är som vanligt svamligt och svagt förankrat i de frågor som ställs. Han har fått information av Fritidschefen… Jaha, men varför gjordes det ingen kalkyl? Väger beslut och riktlinjer från KSAU så lätt att de som genomför upphandlingen bara kan strunta i dem utan konsekvenser?

Kompisen Anders Ågren håller sig undan. Peder Westerberg (L) säger att han litar på tjänstemännen.

Jag tolkar Westerbergs svar som att han struntar blankt i om det har varit Vilda västern i upphandlingsförfaranden. Det får gå till hur som helst så länge det blir en hall. Det förstärker bilden av en notoriskt slarvig kommunledning understödda av en naiv och slapp klick jasägare i framförallt Liberalerna och Kristdemokraterna.

Detta slappa förhållningssätt till hur skattepengar används blir naturligtvis särskilt provocerande när samma politiker förväntar sig att egna verksamheter ska acceptera ”besparingar”, dvs hårdare arbetsvillkor och sämre välfärd.

Bli först att kommentera

Cirkusen kring inomhushallen symptomatisk för s

Av , , Bli först att kommentera 9

Nytt klargörande och välskrivet debattinlägg av Jan Brännvall och Ulf Bergström:

”Hans Lindberg tiger ihjäl denna och andra frågor genom att bara vara tyst och negligera oss och andra. Han deltar heller inte i interpellationsdebatten i fullmäktige och vägrar svara på Folkbladets frågor om detta projekt. Detta är inte acceptabelt av ett kommunalråd som ska arbeta för oss alla kommuninvånare och som har ansvar att på bästa sätt använda allas våra skattepengar”.

Socialdemokraterna fortsätter underminera sin trovärdighet och sitt förtroende i Umeå genom att systematiskt vägra hålla sig till sak och erkänna fel som är uppenbara för alla. Istället lämnar man över megafonen till Lennart Holmlund som med personangrepp och sin patenterade arrogans ser till att försvaga socialdemokraternas trovärdighet ytterligare. Varken charmigt,smakfullt eller,sett till partiets tapp i höstens val, särskilt smart.

Fokus fram till nästa val måste vara att bygga en bred rörelse som tar över och städar upp i kommunen efter socialdemokraterna och moderaterna. Nyckeln blir att lyckas förena de goda krafter som finns i kommunen med politiker som är beredda att genomdriva en kursändring i kommunen. Förslag på samlande frågor: Nya former för medborgerligt inflytande, Fördjupad insyn i kommunens beslutsprocesser, Skärpt skydd för anställda som slår larm om interna missförhållanden, Sänkta politikerarvoden för heltidspolitiker under perioder av nedskärningar, en seriös klimatomställningspolitik och satsningar på förbättrade arbetsvillkor i vård och omsorg.

I ett sådant arbete är det viktigt att rörelserna utanför partierna är självständiga och håller i taktpinnen för att pressa besluten i rätt riktning. Här talar jag om fackligt aktiva som inte är köpta av sossarna samt de många nätverk och föreningar som protesterat mot social-moderaternas övertramp genom åren och utvecklat djupa kunskaper i de frågor de arbetat med (förskolan, upphandlingsförfaranden, miljöpolitik, visselblåsares ställning osv.). Kanske behöver vi en ny organisation som samlar dessa olika grupper i samarbeten som ökar kraften i påtryckningarna.

Bli först att kommentera

Lennart Holmlund fortsätter sina attacker: nu mot enskilda journalister

Av , , 4 kommentarer 17

Jag hade ju tänkt lägga ner den här bloggen i samband med valet. Socialdemokraterna backade kraftigt till följd av den kritik de mött och deras skandalösa sätt att bemöta denna kritik. Men det är uppenbart att arrogansen är kvar på samma nivå trots denna tillbakagång. Istället för att, som brukligt är, lämna över exempelvis ordförandeposter i nämnder till partier som gått fram så uppfinner man nya ordförandeposter. Oförmågan eller oviljan (oklart vilket) att stå för, försvara och förklara de politiska beslut som fattas är även den på samma sandlådenivå som innan valet.

Därför dammar jag av den här bloggen igen, även om jag inte kommer att ha tid att skriva lika ofta och mycket som innan valet.

I ett av sina senaste blogginlägg går Lennart Holmlund på nytt till angrepp mot enskilda personer, denna gång mot en reporter på Folkbladet. Bakgrunden är kritiken om att uppgörelsen mellan kommunen och Thoréngruppen skulle grunda sig i vänskapskorruption. Jag återkommer till denna fråga i ett senare inlägg och ska här fokusera på sättet som debatten förs på.

Det hela började med att Jan Brännvall och Ulf Bergström skrev en debattartikel där de ifrågasatte beslutsprocessen och underlaget bakom kommunens avtal med Thoréngruppen om att bygga en fotbollshall. Debattartikeln är mycket saklig, bygger på granskningar och jämförelser av olika beslutsunderlag. De landar i att kommunen slutit ett mycket kostsamt avtal helt i onödan. Brännvall och Bergström ”bemöttes” av socialdemokraten Ari Leinonen men hans svar hade svag eller obefintlig relation till de frågor som ställdes. Hans Lindberg har som vanligt varit tyst så när som på ett sms om att Vänsterpartiet, som också kritiserat affären, ägnar sig åt ”smutskastning”. Sen händer det som ofta händer i Umeå: Lennart Holmlund äntrar scenen med ett blogginlägg skrivet (av allt att döma) i brinnande affekt.

Det är ett problem i sig att ledande socialdemokrater misstänkliggör lokalmedia. Media har uppgiften att granska beslutsfattare och då betyder allmänhetens förtroende allt. Men det blir förstås ännu olustigare när angreppen riktas mot en enskild person. Det här är nog ingenting som Holmlund själv förstår. När någon kritiserar hans partis förda politik kallar han det för personangrepp och RASAR I VERSALER. När han själv, i inlägg med varierande begriplighet, ger sig på journalister, akademiker eller anställda vid Länsmuseet så tycks han inte fatta att han agerar oanständigt. Det verkligt problematiska är DEN KOMPAKTA TYSTNADEN från hans omgivning. Kanske finns det de som försökt påpeka att hans vevande, gapande och frustande är ett demokratiskt problem (för det är det om man med sitt sätt skapar ett klimat som skrämmer folk till tystnad, misstänkliggör media som är satta att granska sådana som han själv osv.). Men om det nu inte biter, varför inte gå ut och klart deklarera att Holmlunds sätt att ge sig på enskilda personer är en form av beteende som man som kommunpolitiker i allmänhet eller socialdemokrat i synnerhet inte vill förknippas med? Då skulle jag också vilja höra någon utveckla hur de ser på denna formulering av Holmlund: ”Vill fotbollen och dess föreningar inte ha någon fotbollshall ska jag prata med Hans om det går att ta bort den ur det projekt som diskuterats för då faller även det tält som diskuterats bort då det va ett grädde på moset förslag som kommunen la fram”. För inte kan det väl vara så att det är så Umeå kommun fungerar att Lennart bara behöver ”prata med Hans” för att riva upp eller ändra beslut?

Ett svar på varför det är så tyst är antagligen rädsla över att stöta sig med kommunens f.d. ”starke man”. Ett annat svar är antagligen att åtminstone några av dessa socialdemokratiska politiker tycker det är skönt och kanske ”rätt åt” de störiga typer som har mage att ifråga sätta deras politik.

Oavsett vilket av dessa svar som är viktigare så står det klart att det är ett ovärdigt sätt att föra en politisk debatt på.

4 kommentarer

Tjänsteman kallade politiker till uppläxningsmöte efter avgångskrav

Av , , 1 kommentar 29

Jag har tagit del av information om ett telefonsamtal mellan Vänsterpartiets Ulrika Edman och Umeå kommuns personaldirektör Birgitta Forsberg. Forsberg kontaktade Edman för att begära ett ”samtal” om den senares krav på att kommunens tillförordnade stadsdirektör, Margareta Alfredsson, skulle avgå. Detta efter att avstängningen och avskedandet av den före detta ekonomidirektören Susanne Aidanpää resulterade i att Umeå kommun fick betala ut 1,2 miljoner skattekronor till Aidanpää. Edman menade att denna affär hanterats på ett sådant skandalöst dåligt sätt att det måste få konsekvenser och att en sådan konsekvens var att centralfiguren i denna process, Alfredsson, får avgå.

I telefonsamtalet ska det ha framgått att Edmans avgångskrav följdes av ett samtal mellan Forsberg och kommunalrådet Hans Lindberg som gav Forsberg klartecken att kalla Edman till ett sådant möte. Vid mötet skulle, förutom Forsberg och Edman, också Umeå kommuns förhandlingschef, Stefan Larsson, delta.

Vad var då syftet med mötet? Enligt Forsberg handlade mötet om att ”förklara” för Edman att hon, som politiker, inte är rätt person att uttala sig om tjänstemän i Umeå kommun. Det rör sig enligt personaldirektören om ett ansvar som ligger på tjänstemannasidan och Edmans krav har nu skapat ett ”arbetsmiljöproblem” för den kritiserade stadsdirektören.

Edman ska å sin sida ha meddelat att hon inte är intresserad av att komma till ett ”uppläxningsmöte”. Däremot vill hon se ett möte där de som ansvarat för avstängningen och avskedandet av Aidanpää, träffar politiker för ett allmänt möte där också politikerna får möjlighet att ställa frågor kring affären och hur den sköttes. Forsberg avfärdar detta förslag med att ”det skulle Hans aldrig gå med på”. Något möte blev det alltså inte.

Här skulle jag vilja få fram två poänger. För det första är detta samtal ytterligare ett exempel på de dubbla måttstockar som tillämpas inom Umeå kommun. Två andra politiker, Hans Lindberg (s) och Anders Ågren (m), gick till hårt angrepp mot Aidanpää i media. Förutom att de aktivt tog ställning och drev en linje i vad Forsberg beskriver som en fråga för tjänstemännen så uttalade de sig i en fråga där de hade ett klart egenintresse. Genom att rikta misstänksamhet och kritik mot Aidanpää riktade de samtidigt rampljuset bort från sig själva och den kritik de fick från samma konsultrapport som de åberopade mot Aidanpää. Jag har mycket svårt att tro att personaldirektör och förhandlingschef kallade Lindberg och Ågren till ett möte för att ta dem i örat för detta.

För det andra så är detta telefonsamtal ett uttryck för en mycket svår och viktig fråga när det gäller offentlig förvaltning: ansvarsfördelningen mellan tjänstemän och politiker. Tjänstemän ska bereda och verkställa folkvaldas beslut, inte fatta besluten. Men hur detta beredande och verkställande sköts eller missköts är i sista hand ett politiskt ansvar. Visar det sig att det i de offentliga verksamheterna uppstår missförhållanden eller att beslut och processer påverkas av vänskaps- och lojalitetsband är det en politisk fråga att agera mot detta. Offentliga verksamheter är ju i sista hand alltid politikernas ansvar. Det är, bland annat, därför vi har val: vi lägger våra röster på partier som företräder allmänhetens intressen och som ska garantera att detta följs i de offentliga verksamheterna.

Denna konflikt blir ännu märkligare sett till att Lindberg, Ågren, Forsberg och Alfredsson vid upprepade tillfällen hävdat att ansvaret ligger på tjänstemannasidan. När Aidanpää-affären debatterats i lokalmedia är det två tjänstemän som försvarat avstängningen och uppsägningen, inte politiker. När nu Umeå kommun betalar 1,2 miljoner skattekronor till den avstängde och avskedade så pekar detta på att man gjort fel och inser att man inte skulle klara en rättslig prövning. Ur detta perspektiv framstår det ju som en rimlig slutsats av Edman att ifrågasätta den tjänsteman som varit en centralfigur i processen mot Aidanpää.

Som jag skrivit tidigare så är det synd att så mycket i Aidanpää-affären inte förklarats för allmänheten. När kommunen betalar ut 1,2 miljoner till Aidanpää framstår det som ett försök att begrava frågan och få ett slut på debatten. Men i och med det så signalerar också Umeå kommun och ansvariga politiker (Lindberg och Ågren) att de förhåller sig lättvindigt både till hur skattepengar används för att friköpa sig från ansvar och till grova övertramp i behandlingen av personal.

1 kommentar