Holmlund bekänner borgerlig färg i Folkbladet

Av , , Bli först att kommentera 12

Senaste tiden har socialdemokratiska och moderata kommunpolitiker upprörts över ”lögner” om att partierna styr Umeå i samförstånd. De vill få det till att de är varandras motsatser. Det hela blir komiskt när dessa politiker bekräftar att de inte utgör alternativ till varandra i sina egna utspel. Senast i raden är Lennart Holmlund som i en insändare i Folkbladet uppmanar läsarna att ”inte rösta på Vänsterpartiet”.

Varför ska vi då inte göra det enligt Holmlund? Jo för att Vänsterpartiet föreslår en höjning av skatten för öronmärkta satsningar på skolan. I likhet med moderaterna tycks Holmlund tro att en skattehöjning skulle innebära först Umeås och sedan jorden omedelbara undergång.

Samtidigt ignorerar de frågan hur den helt akuta situationen i dagens skola ska hanteras. Med akuta syftar jag inte minst på det faktum att duktiga lärare, som brinner för sitt pedagogiska uppdrag och som aktivt sökt sig till ett yrke där de får jobba med barn och ungdomar inte orkar stanna kvar. I ett sådant läge bör förstås varje seriös politiker, som fortfarande har markkontakt med arbetarrörelsens grundvärderingar, tänka långsiktigt och kreativt för att hitta lösningar på problem som man uppenbarligen inte klarar av att hantera i nuläget.

Ytterligare en omständighet är det ekonomiska trångmål som Umeåandans politiker grundat för genom de senaste årens skuldsättning av kommunen. Vilka är det som vanligtvis brukar få betala för sådana kriser i den kommunala ekonomin? Jo, de som arbetar inom, eller som är beroende av, verksamheter inom vård, skola och omsorg. Om vi ska få bukt med de redan tunga villkor som gäller inom dessa områden så krävs ökade resurser. Med tanke på de demografiska förändringar vi står inför så kommer välfärden att ”kosta mer”. I ett sådant läge vore det rimliga att socialdemokrater, med utgångspunkt i värden om solidaritet, jämlikhet och sociala rättigheter, argumenterar för varför vi måste vara beredda att ta den kostnaden tillsammans.

Istället för att föra denna viktiga framåtsyftande debatt bekräftar Holmlund än en gång att det är moderaterna som han ser som socialdemokraternas självklara parhäst.

Bli först att kommentera

Nu kommer den avskedade ekonomidirektörens egen version fram

Av , , Bli först att kommentera 42

Nu har jag läst igenom den stämningsansökan mot Umeå kommun som lämnats in till Södertörns tingsrätt av den avskedade ekonomidirektören Susanne Aidanpää. Aidanpää begär bl.a. att avskedandet ogiltigförklaras och att hon får ekonomisk ersättning, bl.a. i form av ekonomiskt skadestånd.

Här är min slutsats:
Efter genomläsningen av stämningsansökan är den bild jag hade innan bekräftad. Aidanpää har blivit obekväm för kommunalråden och skulle därför tvingas bort. Därför drog man igång en process för att gräva fram tillräckligt med skit för att kunna rättfärdiga sina drastiska åtgärder. Följden har blivit en skendebatt där vi medborgare fått ta del av en ensidig berättelse om ”brottsmisstänkta” chefer. Detta har fått till följd att den kritik mot politikerna i Kommunstyrelsens arbetsutskott som också kommer fram i konsultrapporten alls inte diskuteras. Vidare har de kraftfulla åtgärderna, de allvarliga anklagelserna och bristen på öppenhet och information skapat ett otryggt klimat i den kommunala organisationen där anställda är rädda för repressalier (syftar exempelvis på de tjänstemän som uttryckte sin oro anonymt i Västerbottens-Kuriren). Jag hoppas verkligen att denna process leder till större klarhet i vad som hänt. När kommunalråd och högt uppsatta chefer drämmer till med något så ovanligt som avstängning, utredningar, offentlig uthängning och avsked så finns det goda skäl att ana ugglor i mossen. Om det visar sig att kommunalråden har drivit på denna process i syfte att göra sig av med obekväma tjänstemän och samtidigt vilselett allmänheten om att processen handlar om något annat då bör de naturligtvis avgå från sina uppdrag med omedelbar verkan.

Processen enligt Aidanpää
I dokumentet går Aidanpää igenom händelseutvecklingen ur sitt perspektiv vilket är helt olikt det som framförs av kommunalråden och den tillförodnade stadsdirektören Margaretha Alfredsson.
Aidanpää menar att processen mot henne uppstod från en dag till en annan. Den viktiga händelsen, enligt henne, är att tidigare stadsdirektören Jonas Jonasson lämnat sitt uppdrag och att han ersattes av den tillförordnade stadsdirektören Margaretha Alfredsson. Redan dagen efter att Alfredsson tillträdde ska hon ha kontaktat Aidanpää och framfört att alla tre kommunalråd – Hans Lindberg (s), Margareta Rönngren (s) och Anders Ågren (m) – tillsammans gjort en ”beställning” om arbetsuppgifterna för en budgetchef (han som senare blev avstängd tillsammans med Aidanpää) skulle ”tas bort”. Aidanpää vägrade att göra detta då hon menade att det inte fanns saklig grund att ta till sådana åtgärder. Dagen efter ville Alfredsson äta lunch med Aidanpää och hon ska där ha förklarat att om Aidanpää var villig att samarbeta i den här frågan så skulle hon belönas med utökade befogenheter.

Aidanpää stod fast vid att inga skäl för ett sådant beslut fanns och förtydligade också detta i ett mejl till Alfredsson. Därefter ska Aidanpää ha kontaktat Lindberg och Rönngren för ett möte för att få prata med ”beställarna” direkt, utan ombud. Varken Lindberg eller Rönngren förnekade att det var de som låg bakom påtryckningarna men sa också att frågan hädanefter ska skötas ”inom förvaltningen”, dvs. på tjänstemannasidan. Det är efter detta, menar Aidanpää, som processen mot henne drar igång.

En vecka senare får Aidanpää ett telefonsamtal från Alfredsson. Jag citerar här ett längre utdrag från stämningsansökan:

”En vecka senare, den 6 april 2018, jobbade Susanne Aidanpää från hemmet i Stockholm när hon fick ett telefonsamtal från Margaretha Alfredsson. Margaretha Alfredsson förklarade att hon skulle läsa upp ett brev, vilket hon också gjorde. Av uppläsningen framgick att Susanne Aidanpää var avstängd från sin tjänst som ekonomidirektör vid kommunen p g a brottsmisstanke. Susanne Aidanpää blev chockad och frågade ”Brottsmisstanke!? Får jag veta vad jag är misstänkt för?” Margaretha Alfredsson svarade kort ”nej” på detta. Sedan fortsatte
hon uppläsningen av brevet och sa bl a att Susanne inte fick ha någon kontakt med sina medarbetare. På fråga om vad Susanne Aidanpää skulle göra om de hörde av sig till henne var svaret ”du vet själv vad du borde säga”. Susanne Aidanpää blev oerhört chockad av samtalet och vad Margaretha Alfredsson framförde men lyckades ändå tacka artigt för att hon ringde. Därefter avslutades samtalet.

Härefter följde djup tystnad från kommunen. Ingen från kommunledningen eller HR hörde av sig till Susanne Aidanpää för att följa upp samtalet och försäkra sig om att det landat rätt, varken med brev eller uppföljande samtal. Inte heller fick Susanne någon ytterligare information om vad som skulle gälla under avstängningen,
t ex när hon skulle kunna förvänta sig mer information, vart hon skulle kunna vända sig i händelse av ohälsa till följd av den chockartade situationen etc.”

Några veckor senare, efter att Aidanpää kontaktat en advokat som utövat påtryckningar mot kommunen för att få klarhet vad dessa brottsmisstankar är och vad de är grundade i får Aidanpää ett brev där kommunen meddelar att skälen till avstängningen är att det ”har framkommit uppgifter om hur verksamheten bedrivits” och att ”[d]et har skett händelser som kan bedömas som risk för ohälsa inom det psykosociala riskområdet vilket medför att arbetsgivaren måste vidta sitt ansvar för att undersöka och kartlägga arbetsmiljön”. Notera här att kommunen inte längre säger något om brottsmisstankar. Ur Aidanpääs perspektiv är detta förstås ett stort problem eftersom Alfredsson har gått ut med att det är just brottsmisstankar som ligger bakom i kontakt med media.

Dammsugning efter fel
När nu kommunen har tagit till en så pass ovanlig och kraftfull åtgärd som att stänga av en av sina chefer och hänvisat till brottsmisstankar så behövs förstås bevis. Ur Aidanpääs perspektiv är detta inget annat än en ”jakt på omständigheter”. En konsultfirma, Ernst & Young, anlitas för en utredning. I stämningsansökan framkommer att Ernst & Young inledningsvis fick ”i uppdrag att gå igenom ”allt” för att undersöka om Susanne Aidanpää kunde beläggas med att ha på något sätt ha åsidosatt vad som ålegat henne i tjänsten”. Vidare uppdrogs ett psykologikonsultbolag att kartlägga om det förekommit kränkande särbehandling och om det finns andra risker i
den psykosociala arbetsmiljön inom ekonomifunktionen.

I stämningsansökan framträder en bild av en pressad kommunledning som med ljus och lykta söker efter omständigheter som ger tillräcklig grund för avstängningen och för avsked: ”Kommunens personaldirektör, Birgitta Forsberg, bekräftade också vid mötet att EY:s utredning inte var avslutad utan att de fortsatte att ”leta”. Medarbetare vid ekonomifunktionen har också bekräftat att EY i sin utredning ”dammsög varje vrå”, alltså gick igenom allt från Susanne Aidanpääs representation, privata utlägg, om hon hade använt Arlanda Expresskortet privat till om hon hade bisysslor, om hon hade fakturerat kommunen etc.”.

Skälen för avstängning och avsked
I stämningsansökan presenteras också de skäl för åtgärderna som kommunen lagt fram. Aidanpää bestrider samtliga dessa punkter. Bl.a. bifogas ett mejl från den tidigare budgetchefen som beskrivs som ett ”indirekt hot”. Eftersom Aidanpää var CC:ad i mejlet menar kommunen att hon borde känna till att hot förekommet. Den formuleringen som kommunen beskriver som indirekt hotfull lyder såhär: ”det är bra att du är försiktig[t]. Framför allt nu när du även har ett utökat ekonomiskt ansvar privat”. Aidanpää bestrider till att börja med att e-postmeddelandet på något sätt är en kränkande särbehandling eller hot. Vidare menar hon att den inte alls har att göra med Ernst & Youngs rapport utan är ”en konversation mellan dåvarande budgetchefen och medarbetaren om vilken prognos för avskrivningskostnader som skulle användas för helåret i rapport till kommunstyrelsen (korrespondensen har alltså på inget sätt att göra med det som EY:s rapport handlar om). När medarbetaren i e-postkorrespondens med budgetchefen angav att en ”försiktig prognos” på totalen är ett visst belopp, svarade budgetchefen att ”Tack – bra att du är försiktig[t].

De andra situationerna som lyfts fram handlar om kommentarer som tolkats som kränkande. Jag vet förstås ingenting om hur Aidanpää varit som chef, men den bevisning som kommunen lyfter fram som avgörande för avskedet framstår som, milt uttryckt, forcerad. Om man skulle tillämpa samma kriterier för avsked på samtliga chefer tror jag att få skulle få behålla jobbet (Klumpiga, olämpliga och t.o.m. gränslösa kommentarer från chefer är trots allt alltför vanligt i dagens arbetsliv). Ytterligare en omständighet i detta fall är att den psykolog som skrivit en rapport om just arbetsmiljön själv understryker att ”inga generella slutsatser kan dras” utifrån den.

Efter genomläsningen av stämningsansökan är den bild jag hade innan bekräftad. Aidanpää har blivit obekväm för kommunalråden och skulle därför tvingas bort. Därför drog man igång en process för att gräva fram tillräckligt med skit för att kunna rättfärdiga sina drastiska åtgärder. Följden har blivit en skendebatt där vi medborgare fått ta del av en ensidig berättelse om ”brottsmisstänkta” chefer. Detta har fått till följd att den kritik mot politikerna i Kommunstyrelsens arbetsutskott som också kommer fram i konsultrapporten alls inte diskuteras. Vidare har de kraftfulla åtgärderna, de allvarliga anklagelserna och bristen på öppenhet och information skapat ett otryggt klimat i den kommunala organisationen där anställda är rädda för repressalier (syftar exempelvis på de tjänstemän som uttryckte sin oro anonymt i Västerbottens-Kuriren). Jag hoppas verkligen att denna process leder till större klarhet i vad som hänt. När kommunalråd och högt uppsatta chefer drämmer till med något så ovanligt som avstängning, utredningar, offentlig uthängning och avsked så finns det goda skäl att ana ugglor i mossen. Om det visar sig att kommunalråden har drivit på denna process i syfte att göra sig av med obekväma tjänstemän och samtidigt vilselett allmänheten om att processen handlar om något annat då bör de naturligtvis avgå från sina uppdrag med omedelbar verkan.

Bli först att kommentera

F.d. ekonomidirektören stämmer Umeå kommun

Av , , 2 kommentarer 20

Kanske kan denna process skapa klarhet i en fråga som socialdemokraterna och moderaterna vill sopa under mattan.

2 kommentarer

Edward Riedl (m) jämförs med Trump

Av , , Bli först att kommentera 11

Den rekordvarma sommaren med skogsbränder och katastrofer över stora delar av världen har naturligtvis gett klimatfrågan plats på löpsedlarna. Galet vore det ju annars. Men (vilse)ledande moderater, bl.a. Västerbottens Edward Riedl, sprider istället den fantasifulla konspirationsteorin om att media försöker rädda Miljöpartiet. Så dumt och oansvarigt att man tar sig för pannan.

I en artikel i Expressen kommenterar medieforskaren Marie Grusell tilltaget såhär:

”Att underminera journalistiken, som är grundpelaren i ett demokratiskt samhälle, tycker jag är under all kritik”.

Ytterligare ett exempel på det återkommande misstänkliggörande av media som jag skrivit om i tidigare inlägg med andra ord.

Bli först att kommentera

Därför bör du inte lägga din röst på socialdemokraterna eller moderaterna i kommunvalet

Av , , 1 kommentar 33

En osund kultur har vuxit fram i Umeå kommun. Denna kultur har, tror jag, mycket att göra med de täta banden mellan ledningen för socialdemokraterna och moderaterna. Dessa band betyder mer för den faktiska politik som förs och hur den förs än de skillnader som Lindberg och Ågren nu krystar fram under valrörelsen. Jag tror, och hoppas, att det finns många till höger och vänster politiskt som, trots övriga politiska meningsskiljaktigheter, ser att denna kultur är ett allvarligt demokratiskt problem som måste brytas. I detta inlägg ska jag lyfta fram exempel på denna osunda kultur och ge min bild av varför jag anser att Umeå skulle må bättre av att socialdemokraterna och moderaterna försvagas politiskt. För att förekomma en uppenbar invändning: formellt sett är moderaterna i opposition till socialdemokraterna. Men jag menar att detta formella faktum betyder mindre i praktiken är vad som är hälsosamt för den lokala demokratin.

1) Varken socialdemokraterna eller moderaterna ifrågasätter uppenbart odemokratiska metoder
Paradexemplen här är rivningen av Apberget och Bostaden-affären. I det första fallet framkommer att både politiker och tjänstemän spridit missvisande uppgifter om orsakerna bakom rivningen. I själva verket revs samlingsplatsen/talarstolen efter påtryckningar från fastighetsägare och enskilda handlare i centrum. Ett sådant övertramp – där man fört allmänheten bakom ljuset – borde i en sund politisk kultur leda till kraftfulla åtgärder för att förhindra att liknande saker händer igen.

I det andra fallet visade det sig att folkvalda undanhållit planer på att sälja ut allmännyttiga hyresrätter. Detta trots att kommunalrådet Lindberg en månad före valet 2014 lovade att allmännyttan INTE skulle säljas ut. (Läs min kommentar till processen här) I en sund politisk kultur skulle förstås ledningen inom socialdemokraterna gå ut till sina egna medlemmar och väljare och öppet deklarera att man bytt fot i frågan om utförsäljningar och föra en debatt i frågan. Istället förde man hemliga förhandlingar med det privata fastighetsbolaget Heimstaden om affären, kallade till extrainsatta möten med kort varsel utan att utlysa mötena på korrekta sätt (detta fälldes man senare för i Förvaltningsrätten) och skyndade igenom beslutet. Detta trots att tusentals Umeåbor, via en namninsamling, protesterat mot hanteringen efter att uppgifterna läckt till pressen. Denna punkt anser jag personligen borde räcka för att neka Lindberg och Ågren samt deras hejaklackar i fullmäktigegrupperna fortsatt förtroende.

2) Socialdemokraterna och moderaterna har ett helt inkonsekvent sätt att agera mot missförhållanden inom kommunen. År 2017 genomförde Västerbottens-Kuriren en granskning av slöseri inom Umeå kommun. I denna granskning visade det sig att verksamheter under Stadsbyggnadskontoret haft en mängd svårförsvarade utgifter. Det har rört sig om nöjesresor, skotersafari, trerättersluncher, surfplattor till 90 anställda vid jul, dansbandsfest när en chef gick i pension och höga kostnader för höga chefers resande. Ställda inför detta anmärkningsvärda faktum stod den politiska ledningen passiv. Istället lät man Margareta Alfredsson, dåvarande direktör för Samhällsbyggnadskontoret och därmed i sista hand ansvarig för de kritiserade verksamheterna, själv utreda den verksamhet hon ansvarade över.

År 2018 stängdes två chefer, bl.a. den nu avskedade ekonomidirektören Susanne Aidanpää, av. Många frågade sig förstås vad denna mycket ovanliga åtgärd berodde på. Efter en tids tystnad menade kommunalråden Lindberg och Ågren att det handlade om arbetsmiljöproblem. Efter ytterligare en tid kom det fram att det tillsatts två utredningar om arbetsmiljön inom ekonomienheten. Både Lindberg och Ågren tog tydlig ställning i ansvarsfrågan men påpekade, trots detta, att det var en fråga för tjänstemännen. Återigen var det Margareta Alfredsson, nu i rollen som tillförordnad Stadsdirektör som hamnade i centrum.

Sista ordet är inte sagt i frågan om cheferna vid ekonomienheten. Granskningar har till exempel visat att det också fanns en konflikt mellan Alfredsson och Aidanpää. Dessutom menar Jan Hägglund från Arbetarpartiet att det har att göra med att Aidanpää har arbetat fram siffror som visar att kommunens ekonomi är på väg i en allvarlig kris. Om så är fallet har naturligt vis både Lindberg (som högsta ansvariga för den förda politiken) och Ågren (som vill betala mindre och inte mer skatt) ett intresse av att det inte kommer ut inför valet. Vad som stämmer och inte stämmer i denna förvirrande soppa vet jag inte eftersom tystnaden är så kompakt i denna fråga.

Det jag vill lyfta fram här är vad den här typen av inkonsekvent agerande leder till. För det första skapar det en rädsla och otrygghet bland kommunens anställda. Detta kan i sin tur leda till att färre vågar påpeka brister och missförhållanden i verksamheten. Om den som övervägar att lyfta fram obekväma saker gällande verksamheten sett hur andra stängts av och karaktärsmördats i pressen utan att någon egentligen inte vet varför kommer man tyvärr nog att tänka sig för bara en och två gånger innan man landar i att det är för riskabelt att säga ifrån. Ytterligare en omständighet som pekar på att Umeåandans politiker inte tar denna fråga på allvar är att det beslut om skärpt skydd för visselblåsare i kommunen som fattades 2011 (!) ännu inte lett till några konkreta åtgärder.

3) Socialdemokraterna och moderaterna har ett respektlöst och arrogant förhållningssätt mot kritiker och meningsmotståndare Under senaste mandatperioden har det uppstått kritik och protester mot den förda politiken. Socialdemokratiska och moderata politiker svarar systematiskt på sådan kritik genom att försöka misstänkliggöra eller smutskasta. Ta exempelvis de föräldrar som i sin oro över de stora barngrupperna i Umeås förskolor bildat Föräldranätverket för att få politiker att agera. Istället för att vissa uppskattning för föräldrars engagemang väljer man att försöka förminska problemen eller misstänkliggöra föräldrarna som en högljudd bortskämd minoritet. (Se Lindbergs kommentar om Föräldranätverket här.) Ett annat exempel, där moderaterna har tagit på sig vilseledartröjan, är det huvudlösa misstänkliggörandet av lokalmedia. Läs mer om detta här och en debattartikel jag själv skrivit i en angränsande fråga här.

Jag ska inte försöka mig på att psykologisera över varför ledande politiker är så känsliga för kritik. Men de flesta borde vara överens om att det inte är ett gott tecken när politiskt ansvariga impulsivt reagerar med att slå ifrån sig all kritik. En allvarlig effekt är att de delar av allmänheten som anstränger sig för att följa med i, sätta sig in i, granska och kritisera den politik som förs nöts ut och tystnar. Jag känner många personer som gått in i ett engagemang i lokala frågor men skrämts bort av hur de bemötts. Det är förvisso bara en personlig anekdot men ni som läser detta har säkert fler exempel på att denna arrogans skapar en trötthet hos många vettiga personer som försöker bidra till förändring.

Ett annat exempel är förstås den här bloggen som det före detta kommunalrådet och nuvarande fullmäktigeledamoten Lennart Holmlund inte bara krävt ska stängas ner. Han menar också att jag är olämplig för mitt jobb (som ju inte har något att göra med den här bloggen) och tycks också (även om det inte är helt lätt att hänga med) anse att min arbetsgivare bör tänka sig för om man vill ha en anställd som kritiserar en samarbetspartner (nämligen kommunen). Holmlund har också givit sig på bloggaren Beatworld och då handlar kritiken om att bloggaren är anonym. Men med tanke på hur Holmlund behandlar de som går ut med namn (gäller ju inte bara mig utan det finns fler exempel) så är det ju fullt begriplig att folk vill utnyttja sin rätt att vara just anonyma. Men detta är ju bara Holmlund, kanske någon invänder. Men tystnaden från Lindberg och resten av hans entourage är tydlig: detta är helt ok beteende från partiets politiker.

4) Socialdemokraterna och moderaterna har satt i system att skjuta ansvar från politiker till tjänstemän. Kommunens verksamheter är alltid i sista hand ett politiskt ansvar. Lindberg och Ågren har vid upprepade tillfällen struntat i detta och låtit tjänstemän klä skott i kontroversiella frågor. Exemplen på detta är många men jag nöjer mig här med att lyfta fram den aktuella frågan om de chefer som stängdes av i våras. Lindberg och Ågren har i hårda ordalag kritiserat cheferna i vad som närmast kan beskrivas som ett karaktärsmord. Underlaget för dessa slutsatser har varit två utredningar som togs fram efter avstängningarna. I utredningen av Ernst & Young framkommer skarp kritik mot Kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) där Lindberg är ordförande och Ågren är vice ordförande. Ingen av dessa politiker låtsas om denna kritik utan fortsätter skjuta ifrån sig ansvaret till enskilda tjänstemän vilket naturligtvis är oansvarigt. Läs Inge-Bert Täljedals, bl.a. före detta socialdemokrat och ordförande i Umeå kommunfullmäktige, långa men viktiga och skarpa analys här.

Vad ska vi då rösta på?
Vad ni som läser detta röstar på är inte min ensak. Däremot kan jag ju skriva något om hur jag tänker inför kommande kommunval. Jag hoppas på ett val som ger en tydlig signal till socialdemokraterna och moderaterna om att vi är många i Umeå som är trötta på den ”Umeåanda” som punkterna ovan är uttryck för. Det görs genom att tillräckligt många som övervägt att rösta på socialdemokraterna eller moderaterna aktivt väljer att inte göra det. Det behöver förstås inte betyda att dessa aldrig mer ”återvänder” till de partier de sympatiserar mest med. Men det betyder att man, för denna gång, väljer att agera mot en oroväckande utveckling. OM det nu vore så att det fanns oppositioner inom dessa partier som visar en verklig vilja till förändring hade det förstås varit ett alternativ att kryssa de personer på listorna som representerar det alternativet. Men i nuläget finns, som jag ser det, inga sådana trovärdiga alternativ varför det är ett bättre alternativ att rösta med fötterna.

På den borgerliga sidan har jag egentligen bara sett ett parti som stuckit ut under mandatperioden och det är Centerpartiet. Där verkar det finnas politiker som tar principer om transparens på allvar. Partiet har politiker som agerat på respektingivande sätt i frågan om bevarande av byskolorna som engagerat många föräldrar och bybor. Jag vill också lyfta fram det faktum att Centerpartiet var det parti som – trots att de var för Bostaden-affären, ändå ansträngde sig att skriva ett svar på de kritiska mejl som hundratals Umeåbor skickade istället för att tiga. På den andra sidan av det politiska spektrumet är det Vänsterpartiet och Arbetarpartiet som aktivt höjt rösten mot ovan nämnda missförhållanden. Vad som händer med Miljöpartiet och Feministiskt initiativ är svårt att säga och det låter jag därför bli att uttala mig om.

Det här är mitt försök att väcka en tanke hos fler inför det stundande kommunvalet. Men jag vill också vara tydlig med att jag inte tror att det räcker. Om vi vill se en verklig politisk förändring – där det följer konkreta åtgärder för att förändra kulturen i Umeå kommun (skydd för visselblåsare, stopp för hemlighetsmakeri och bristfällig insyn i beslutsprocesser, öppen debatt med högt i tak osv.) krävs att vi engagerar oss i enskilda frågor och utövar ett tillräckligt starkt folkligt tryck. Det är vårt gemensamma ansvar.

1 kommentar

Demokratins kris och vägar ut: del 2

Av , , Bli först att kommentera 19

I en krönika i Västerbottens-Kuriren skriver Olof Kleberg om behovet av att förnya demokratin. Där oroar han sig över om regeringen verkligen tar de utmaningar demokratin står inför på allvar: ynka fyra miljoner kronor avsätts för bildnings- och studieförbundens demokratiarbete. Han konstaterar: ”Andra måste nu ta på sig uppgiften att stärka medvetenheten om fördelarna med en demokrati: lika rättigheter för alla, hänsyn till alla och inflytande för alla”.

En sådan uppmaning måste tas på allvar och gäller inte bara på riksplanet. Även lokalt kan man ta till åtgärder för att stärka demokratin. Om den politiska viljan finns vill säga. De som idag styr Umeå verkar mest av allt intresserade av att lämnas ifred och inte störas av allmänhetens frågor och synpunkter. En första åtgärd vore att upphöra med ”påverkansformer” som ger demokrati dåligt rykte. Här skulle jag som exempel vilja påminna om den ”kreativa workshop” som Umeå kommun kallade till efter den hårt kritiserade rivningen av mötesplatsen Apberget i centrala Umeå år 2013.

Först en kort bakgrund: Hösten 2013 revs Apberget på Rådhustorget. Många frågade sig förstås varför. Politiker och tjänstemän påstod att det hade att göra med att det skulle grävas kablar till det nya köpcentret. Mediala granskningar visade dock att detta var lögn. Istället revs Apberget efter möten med privata intressenter som fastighetsägare och handlare som tyckte att Apberget hindrade flödet mellan köpcentren. Även om man kan tycka olika om Apberget som sådant så fick det en symbolisk betydelse: det speglar den stadsomvandling där kontrollen över Umeås utveckling flyttas till informella överenskommelser mellan en klick politiker och företagare. När Apberget, som länge fungerat som en mötesplats och en demokratisk scen, revs lämnades ett tomrum som gav en föraning av det tomma och livlösa Rådhustorg vi ser idag (Fotbolls-VM undantaget).

När protesterna växte bjöds alltså Umeåborna in till en ”kreativ workshop”. Arrangörerna gjorde i början klart att workshopen skulle vara framåtsyftande och inte gräva i det som varit. Men en stor del av det 50-tal personer som sökt sig dit ville förstås också diskutera vad som hänt. Varför ljög politiker och tjänstemän om orsakerna bakom rivningen? Hur ställs de till svars? Hur kan vi vara säkra på att dessa odemokratiska fasoner inte upprepas framöver, i andra frågor?

Den här typen av arrangemang har blivit allt vanligare. Man bjuder in till öppna möten i frågor som rör utveckling för att ge medborgare en känsla av att påverka. Problemet uppstår förstås när människor tar sig till dessa möten och upptäcker att de inte har något röst. Istället är mötena så strikt regisserade att frågor som politiker och tjänstemän vill undvika helt enkelt är bortplockade från agendan. Jag tror att det är ett stort misstag att prata om den här typen av ”dialoger” i samma andetag som man pratar om ”inflytande”, ”påverkansmöjligheter” eller ”demokrati”. Varför? Därför att om man låter den här typen av arrangemang representera demokrati då riskerar man svärta ner själva idén om demokrati.

Så, vad ska man göra istället? Se till att skapa forum där folk ges verklig möjlighet att påverka och göra sin röst hörd. I boken Emot allmänna val: ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin ger författaren David van Reybrouck exempel på hur detta kan se ut. Bjud till att börja med inte in till öppna möten. Problemet är att många människor har begränsat med tid och möjlighet att närvara. Lägg där till att många människor är väldigt obekväma i politiska sammanhang. Om man inte riktigt vet hur upplägget ser ut och vad som förväntas av dem som deltar kommer många dra sig för att gå dit. Det gör att urvalet av medborgare som påverkar blir skevt. Skapa istället ett system för påverkan som folk känner till och som tillämpas konsekvent. van Reybrouck föreslår ett system där medborgare lottas fram att delta. Målet är att få fram ett representativt urval som speglar de många olika intressen och perspektiv som finns i en befolkning.

En annan viktig sak är att skapa villkor för att delta i dessa möten som är lockande. Om det nu är viktigt att fördjupa demokratin genom att öka folkliga påverkansmöjligheter bör man visa det genom att ge deltagarna möjlighet att vara lediga från sina arbeten och få skälig ersättning. Men det räcker inte. Dessutom ska deltagarna, precis som politiker, få tillgång till sakkunniga som kan hjälpa dem att sätta sig in i frågor om lagstiftning, budget och andra tekniska frågor. Genom en sådan åtgärd kan man komma åt ett stort problem med hur man ofta rådfrågar ”folket” idag. Bjuder man in till ett öppet möte eller ber medborgare skicka in synpunkter i en viss politisk fråga tar man bara del av det som på engelska kallas ”raw opinion” och som grovt översatt kan kallas löst tyckande. van Reybrouck påpekar att sådant löst tyckande är något helt annat än grundade åsikter. Personer som får tid, resurser och möjlighet att tänka efter, läsa på, lyssna och diskutera kommer landa i andra, och antagligen vettigare och rimligare, slutsatser än vad de på magkänsla angav i en opinionsundersökning.

Fördelarna med denna typ av påverkansformer är många. För det första ger det medborgare möjlighet till inflytande mellan val. För det andra leder det fram till mer balanserad input än vad ytliga opinionsundersökningar eller informella möten med fastighetsägare gör. För det tredje skulle det ge en större del av befolkningen möjlighet att delta i demokratiska processer som, rätt skötta, skulle ge fler de positiva erfarenheter av demokrati som krävs för att man ska vara beredd att försvara demokratin mot dess fiender.

Exakt hur sådana påverkansformer ska utformas beror förstås på gällande lagstiftning, lokala förhållanden och politiska prioriteringar men jag hoppas att detta inlägg gett inspiration för tankar och diskussion om i vilken riktning vi kan gå för att fördjupa demokratin.

Bli först att kommentera

Umeå behöver inte ”Umeandan”. Umeå behöver tydliga politiska alternativ

Av , , Bli först att kommentera 27

Det finns något märkligt i hur företrädare för socialdemokraterna och moderaterna reagerar på kritik från bloggare eller personer som skriver inlägg på sociala medier. Båda dessa partier har anställda och arvoderade som sprider valmaterial på gator och torg. Dessutom har de pengar att köpa annonsplatser i massmedia för att nå ut med sitt budskap. Ändå reagerar de som om enskilda personer som skriver kritiska inlägg dominerar informationsflödet. Senast går det moderata kommunalrådet Anders Ågren ut i ett inlägg och uppmanar sina läsare att ”inte gå på lögnerna” som sprids om att socialdemokraterna och moderaterna styr Umeå tillsammans.

Vad beror denna smått paranoida ängslighet på? Kanske har det att göra med en känsla av att förlora opinionen? Det skulle förklara varför man undviker att svara på så många frågor eller att kommentera medias granskningar. Det skulle förklara varför man har så bråttom att skicka fram tjänstemän i känsliga frågor istället för att ta politiskt ansvar. Men att allmänhetens bild av den socialdemokratiska och moderata kommunledningen förändras beror knappast på några enskilda bloggares eller insändarskribenters texter. Om något så är det den egna arrogansen som syresätter kritik och missnöje.

Exempel på denna arrogans? Förra året skrev hundratals Umeåbor mejl till ledamöter i kommunfullmäktige inför den skandalöst hanterade Bostaden-affären. Insändarsidor fylldes med frågor och kritik mot de regelvidriga sammanträden som lagt grunden för beslutet. Lindberg och Ågren, som båda drev på denna kuppartade försäljning, valde tigande eller misstänkliggörande av meningsmotståndare istället för att, som ansvarsfulla politiker gör, svara på frågor och ta debatten med en oroad allmänhet. Samma arrogans ser vi nu inför valrörelsen: de två partier som säger sig stå i opposition till varandra har företrädare som möter meningsmotståndare i kör och avfärdar kritik och frågor som ”lögner” från ”kommunister” (Holmlund, s) eller ”vänsteraktivister” (Ågren, m)?

Det är förstås den här typen av agerande som sprider känslan av att de partier som formellt sett står i opposition till varandra i praktiken är som ler och långhalm. Så fort det blåser upp till storm, då ställer sig Ågren, Lindberg och Holmlund upp och gastar LÖGNARE eller (den mildare varianten) Prata med tjänstemännen istället.

Självklart är inte socialdemokraterna och moderaterna samma parti. I partierna finns medlemmar och förtroendevalda som står långt ifrån varandra politiskt. Men i nuläget har kommungrupperna en ledning som står så nära varandra att det är svårt att skilja dem åt. Som jag skrivit tidigare hoppades jag länge att de vettiga socialdemokrater som jag vet finns i partiet ska bli tillräckligt starka för att agera mot den egna ledningen. När Holmlund skrev sina imfamösa inlägg om hur romer ”bajsar” eller om hur tiggande romer åker i ”lyxbilar” så blåste det visserligen upp till storm. Samma sak i samband med utförsäljningen: enskilda socialdemokrater påpekade att så här får det inte gå till. Men till syvende och sist ändrades ingenting. Nu har partiet enats om en lista inför valet där man belönar Umeandans politiker med höga listplaceringar inför ännu en mandatperiod. Det tyder att de vettiga krafterna i s antingen är för svaga eller för rädda för partipiskan för att vända denna skuta själva. Därför hoppas jag att tillräckligt många Umebor, som vanligtvis röstar på socialdemokraterna eller moderaterna, väljer att lägga sin röst på andra partier med företrädare som uppvisar ödmjukhet, förmåga till självkritik och en genuin vilja att förändra Umeå i en riktning där kommunens framtid avgörs genom en öppen debatt mellan tydliga politiska alternativ, inte genom på förhand uppgjorda handskakningar.

Bli först att kommentera

En kommunledning som inte förmår formulera vår tids stora frågor tar inte ansvar

Av , , 1 kommentar 33

En av de tröttaste kommentarerna från politiker som kritiseras är den här: ”Det är lätt att stå på sidan och klaga! Det är svårare att ta ansvar”. Problemet är förstås att dessa politiker får kritik just för sin flykt från ansvar. Det kan handla om att ständigt gömma sig bakom tjänstemän och låta dem ta smällen (som i fallet med ekonomidirektören) eller vägran att möta medborgare i en offentlig debatt om allmännyttans framtid (som i fallet med Bostaden-kuppen).

Politik behöver förvaltare och förändrare. En god förvaltare har god kännedom om gällande lagar och avtal, politiskt uppdrag och budgetramar. En god förvaltare håller ordning och reda. En god förändrare lyfter blicken, ifrågasätter det förvaltarna tar för givet, påminner om att politik bygger på ideologi, värderingar och prioriteringar och att det vi gör nu inte räcker.

I ett sunt politiskt klimat finns plats för både förvaltare och förnyare. Men något händer när det politiska rummet fylls av personer som underordnar alla ideologiska mål under målet att sitta kvar på sin maktposition. Då blir förändrarna ett hot som till varje pris måste demoniseras och trängas undan. Den som har makt och vill behålla den – som Hans Lindberg och Anders Ågren – är förstås främst intresserad att framställa det som att det mesta fungerar som det ska. Ur detta perspektiv är Umeås utveckling ”på rätt väg” och får inte störas av frågor. Ifrågasättande av den vision som dominerar framställs då som naiv, oansvarig och som ett ”särintressenas” sabotage mot det arbete för allas bästa som redan pågår.

Någon kanske invänder och hänvisar till moderaternas alarmistiska kampanj om brottsligheten i Umeå. Detta förljugna och huvudlösa missbruk av kriminalstatistik handlar ju inte om att framställa Umeå som den bästa av världar utan som en krets i helvetet. Visserligen. Men det handlar inte om en politisk kursändring utan om ett desperat försök att flytta ledartröjan från en sosse till en moderat som har d e t gemensamt att de inte vill så mycket annat än att uppnå vissa positioner och klamra sig fast vid dem. Det bekräftar egentligen bara min poäng: moderaterna i Umeå är så ensidigt besatta av idén av makt att de är beredda att smutskasta den stad de själva är med och styr för att skrämma över väljare på sin sida.

En konsekvens av att karriärister och förvaltare i det närmaste totalt dominerar det politiska rummet är att många av de frågor som är akuta för oss som lever i samhället aldrig ställs. Varför? Därför att karriärister och förvaltare som redan sitter vid makten har ett intresse av att vi andra ska tro att det enda vi behöver göra är att välja om dem. Låt mig utveckla (för attparafrasera en Klungankaraktär) hur jag ser på den situation vi nu har att hantera:

Vi är ganska många som är födda under en tid av löften. Själv föddes jag i slutet av 70-talet. När jag växte upp fick jag lära mig att Sverige var ett av de bästa länderna i världen att råka födas i. Många saker framstod som självklara. Vuxna jobbade och pensionerades vid 65. När man blev sjuk fick man hjälp istället för att bli misstänkliggjord. Arbetarklassfamiljer kunde bo i stora rymliga hus och hade sommarstuga (i Norrland, men som barn var ju Norrland lika med världen). Under dessa uppväxtår staplades löften om en ljus framtid på varandra (för många av oss i alla fall).

En emotionssociolog som heter Jack Barbalet menar att generationer eller grupper inom generationer som växer upp med löften om ett gott liv men som förnekas detta (på grund av ekonomiska kriser, ett hårdnat klassamhälle, neddragningar i utbildningssystem, socialförsäkringssystem osv.) tenderar att bilda en delad känsla av förbittring (resentiment), en ilska mot att ha berövats något man anser sig ha rätt till och lovats.

Grejen med denna förbittring är att den inte är på förhand riktad åt ett visst håll. Den kan riktas mot grupper som får representera en inre fiende (”Det är invandrarna som tar våra jobb”, ”Det är migrationen som förklarar de låga pensionerna”, ”Det är feministerna som inte låter män vara män”). Den kan också riktas mot grupper som representerar etablissemanget (”Socialdemokraterna har svikit”, ”Politikerna är korrumperade”, ”Akademikerna sprider sjuka idéer”, ”Bankirerna lurar hederligt folk”). Sist men inte minst kan den riktas mot den ekonomiska och politiska ordning som bygger på/förutsätter ojämlikhet och exploatering.

Det sista alternativet är både det bästa och det svåraste. De föregående alternativen är sämre och sämst men frestande enkla eftersom de erbjuder ansikten som fungerar som måltavlor av kött och blod istället för en måltavla i form av ett opersonligt system av lagar (ekonomiska och juridiska).

Jag tror att en av orsakerna till den politiska situationen idag (det finns förstås fler orsaker) är denna uppdämda kollektiva förbittring hos oss som växt upp under framstegstankens guldår. Jag tror också att kraften i denna affekt är en viktig anledning till att ”fakta”, statistik och argumentation biter så dåligt. Folk behöver lösningar på problem, inte bli övertygade om att tänka annorlunda kring sin utsatthet (även om insikt förstås är nödvändig för att agera annorlunda). Nu pågår en dragkamp mellan reaktionärer och Oss om hur denna uppdämda vrede ska politiseras. Emellan oss står ett gäng: det kan handla om politiska karriärister, kommunalråd och PR-människor som irrat sig in i politiken. Eftersom de själva lever gott inbillar de sig att vi lever i den bästa av världar och lägger ned sin energi på att ropa att det egentligen inte finns något att kämpa för. Välj oss igen så gör vi några finjusteringar. Problemet är förstås att finjusteringar inte hindrar ett skepp från att sjunka.

1 kommentar

Demokratins kris och vägar ut: Del 1

Av , , Bli först att kommentera 28

1836744_10151964118490509_997619961_o

En stor del av inläggen i denna blogg handlar om enskilda exempel på demokratiskt tvivelaktiga ageranden från den socialdemokratiska och moderata kommunledningen. Men dessa olika exempel hänger ju samman. I några inlägg framöver ska jag försöka formulera den röda tråden, som jag ser den, under rubriken ”Demokratins kris och vägar ut”.

Det återkommande side-steppandet av demokratiska spelregler är inte unikt för Umeå kommun utan del i en internationell trend. Som jag skrivit om tidigare så dras alltfler städer in i en konkurrens om att ”placera sig på kartan”. Målet är att bli attraktivare än andra städer och locka till sig investerare och välbeställda grupper. Det bästa jag läst om detta är kulturgeografen Ståle Holgersens bok ”Staden och Kapitalet” som jag recenserat här. För att lyckas med detta tenderar politiker att göra upp informellt med fastighetsägare istället för att föra en öppen diskussion där också andra gruppers intressen och synpunkter kommer fram. Målet är att förändringarna ska gå snabbt, men de politiska ledningarna får ofta brottas med protester, överklaganden och missnöje från de överkörda. Förutom att denna politik bidrar till ökade klyftor i ett redan ojämlikt samhälle så är jag övertygad om att det är skadligt för demokratin. Om politiker vid upprepade tillfällen kör över sina egna medborgare och bemöter dem med arrogans så spär man på en redan växande fientlighet mot demokratin som sådan.

Den belgiske författaren David van Reybrouck kallar denna ökande misstro för ”demokratins utmattningssyndrom”. I boken ”Emot allmänna val: ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin” (på svenska år 2018) utvecklar han vad som får honom att dra denna dramatiska slutsats. I detta inlägg ska jag, med utgångspunkt i hans mycket läsvärda bok, skissera de olika samhällsförändringar som han menar har lett fram till den tilltagande krisen för den representativa demokratin.

Balansgången mellan effektivitet och legitimitet
Han börjar med att slå fast något grundläggande: Demokratiska politiska system måste alltid balansera mellan effektivitet och legitimitet. Ett politiskt system kan inte överleva om det inte förmår leverera lösningar på de problem människor upplever som svåra. Därför måste man kunna agera snabbt och kraftfullt. Men om ett demokratiskt politiskt system för ensidigt fokuserar på effektivitet riskerar man hota dess legitimitet. Om beslut fattas över huvudet på de som sägs företrädas så kommer snart motreaktioner där folk kräver att bli lyssnade på. Det är egentligen detta som är grunden i det som kallas populism. Populister säger att de är bättre och trovärdigare representanter för Folket än det sittande politiska etablissemanget. Men återigen: den regering eller ledning som fokuserar ensidigt på legitimitet riskerar att bli ineffektiv. Ängsliga försök att inte stöta sig med den allmänna opinionen gör de styrande benägna att undvika kontroversiella, men på lång sikt nödvändiga, beslut.

van Reybrouck konstaterar att effektivitetskriser och legitimitetskriser ofta kommit var för sig. Men idag sammanfaller de. Vi har alltså både en effektivitets- och en legitimitetskris. Effektivitetskrisen tar sig i uttryck i politisk handlingsförlamning. Över stora delar av världen, inte minst i Europa, vänder de politiska vindarna snabbt. Färre regeringar blir långlivade och färre partier har egen majoritet. Istället domineras de beslutande organen av svajiga tillfälliga koalitioner som får mycket svårt att fatta snabba och effektiva beslut. Här är kanske klimatfrågan det tydligaste exemplet. Det finns ett överflöd av kunskap om hur klimatkrisen kan och bör mötas men det är förtvivlat svårt att nå politisk enighet.

Legitimitetskrisen tar sig uttryck genom ett ökat folkligt missnöje med de styrande. En nedsättande term för detta är ”politikerförakt”. Och visst finns det ogrundad fientlighet mot politiker. Men det handlar i ännu högre grad om ett missnöje över ett faktum: många beslutsfattare lever under villkor som är mycket bättre än de som de ska representera vilket gör att många med rätta upplever att de inte representeras.

Orsaker bakom den representativa demokratins kris
Varför ser vi denna djupa kris? van Reybrouck radar upp flera faktorer och samhällsförändringar som han menar samspelar. Demokratiska system har aldrig varit jämlika. Tvärtom har de grupper som är mäktigast i samhället i regel också varit starkast politiskt. Under 1800-talet och 1900-talet hände dock saker som rubbade maktbalansen. Den amerikanska och den franska revolutionen beredde vägen för en serie åtgärder där aristokratins makt begränsades. Dessutom växte mäktiga folkrörelser fram. Fackföreningsrörelsen, småbrukarorganisationer och kvinnorörelsen byggde upp motmakter. Dessa rörelser startade egna tidningar, skaffade egna samlingslokaler och grundade föreningar och partier som förde fram deras intressen.

Men från cirka 1980 och framåt ändrades detta. Rörelsepressen lades ned. Andelen aktiva gräsrötter minskade kraftigt och det ideella engagemanget ersattes av avlönade funktionärer. Samtidigt ökade de kommersiella massmediernas inflytande. van Reybrouck menar att det var nu som valrörelserna och politiken övergick till ett medialt spektakel. Istället för att politiker förankrade sin politik i debatter i den egna rörelsens forum blev de istället upptagna med att få genomslag i de stora medierna. Denna utveckling förstärktes ytterligare av sociala mediers genomslag. Partierna blir alltmer upptagna vid att ”profilera sig” och etablera ”varumärken” som når genom mediebruset och allt mindre intresserade av ideologi och folkrörelsebyggande. Det verkar som att politiken alltmer liknar en marknad där politiker reduceras till ”producenter” som ängsligt svarar på signaler från medborgare – som i sin tur reducerats till konsumenter – via opinionsmätningar. Detta är ingen liten förändring. Opinionsmätningar mäter det som på engelska kallas ”raw opinion”. Enskilda individer ger uttryck för en åsikt utan att ha fått tid eller resurser att sätta sig in i sakfrågan. Det är något helt annat än åsikter som växer fram i rörelser där människor studerar och diskuterar sakfrågor kollektivt innan de landar i en ståndpunkt.

Dessa förändringar – försvagade folkrörelser och kommersialisering av massmedia – är nog så allvarliga hot mot demokratin. Men krisen förstärktes ytterligare av den djupa internationella ekonomiska kris som slog till år 2008. Sedan dess har klyftorna i samhället ökat kraftigt och politikers handlingsförlamning när det gäller reformer som många upplever som nödvändiga tilltagit.

Vi behöver skapa erfarenheter av demokrati
Nu ser förstås demokratins kris ut på olika sätt i olika länder. Men jag tror att den måste erkännas och mötas överallt. En vanlig strategi är att prata om demokrati. Men vad hjälper det om de som pratar om demokrati i praktiken motarbetar och tröttar ut dem som granskar och kritiserar de styrande? De styrande i Umeå – med Hans Lindberg och Anders Ågren i spetsen – gör just detta. De framställer sig som demokratins omslagspojkar men tvekar inte att smutskasta och misstänkliggöra meningsmotståndare eller motarbeta folkligt inflytande när det passar dem. Den typen av praktik förstärker demokratins kris genom att ge människor som engagerar sig negativa och avskräckande erfarenheter av mötet med de institutioner som ska stå för just demokrati. Jag tror istället att demokratin bäst försvaras genom att fler människor får uppleva demokratins fördelar. Om samhällen ser till att fler människor får verklig möjlighet att sätta sig in i enskilda frågor, att diskutera tillsammans med andra och får sin röst hörd så kommer demokratins försvarare att växa i antal. För att lyckas med det krävs dels ett politiskt ledarskap med respekt för demokratiska principer, dels aktiva åtgärder för att skapa förutsättningar för fler att delta i politiska processer. I kommande inlägg i denna serie ska jag gå in på några exempel på hur man kan göra för att öka det medborgerliga engagemanget och inflytandet.

Bli först att kommentera

Ekonomidirektörens avstängning och politikens ansvar

Av , , Bli först att kommentera 42

Frågan om varför kommunledningen tog till en så pass ovanlig och kraftfull åtgärd som att först stänga av och sedan avskeda ekonomidirektören Susanne Aidanpää har förblivit obesvarad. Kommunalråden Hans Lindberg (s) och Anders Ågren (m) har försökt reducera det hela till en icke-politisk fråga. När Arbetarpartiet och Vänsterpartiet lyft en debatt har kommunalråden tigit och istället låtit tjänstemän sköta debatten. Det bästa jag hittills läst om denna märkliga situation är skrivet som ett Facebook-inlägg av Inge-Bert Täljedal, före detta socialdemokrat med lång erfarenhet av kommunpolitik i Umeå. Jag frågade Inge-Bert om jag kunde publicera hans inlägg på bloggen, vilket han vänligt nog så ja till. Läs och dela gärna!

”Ekonomidirektören och budgetchefen bör inte ensamma vara syndabockar för politikers tillkortakommanden.

Det drastiska beslutet att avskeda Umeå kommuns ekonomidirektör har bland annat motiverats med en revisionsrapport från konsultfirman EY (Ernst och Young). För att försöka förstå vad saken gäller, har jag idag ägnat några timmar åt att läsa den aktuella rapporten (10 sidor) samt ett antal protokoll från kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU), kommunstyrelsen (KS) och kommunfullmäktige (KF). Dessutom har jag lyssnat i cirka en halv timme till ljudinspelningen av KF:s sammanträde den 21 december 2015. Då beslöt KF att ändra kommunens budgetsystem på ett sätt som gett upphov till det trassel som i detta avseende läggs ekonomidirektören och den tidigare budgetchefen till last.

KF beslutade att det tidigare s.k. ”köp-sälj-systemet” för vissa verksamheter skulle överges till förmån för mer konsekvent rambudgetering. Det var resultatet av ett uppdrag som KS fått av KF ett halvår tidigare, nämligen att värdera köp-sälj-systemet och föreslå förbättringar.

Fullmäktigedebatten i december visade inte på några svåra motsättningar men väl på ett tvivel hos en del om att förslaget vore det bästa. Bland annat ville KD:s Anders Sellström att frågan skulle återremitteras för djupare analys.

Revisionsrapporten innehåller en hel del kritiska synpunkter på både tillkomsten och genomförandet av KF:s beslut. Till min överraskning är det dock ingalunda bara tjänstemän som kritiseras. EY har några verkligt bistra ord om hur KS och KSAU agerat. Med den vändning som historien har tagit, får man intrycket att tjänstemännen ensamma utsetts att klä skott offentligt för vad som i betydande del har varit ett ansvar för KS, inte minst dess ordförande som ju är den som har det yttersta ansvaret för att ärendena i styrelsen och arbetsutskottet handläggs korrekt.

Man kan naturligtvis säga att politiker alltid är beroende av att få bra underlag från de beredande tjänstemännen. Det befriar dock inte ordföranden, eller övriga politiska ledamöter, för att också ha ett eget ansvar för att saker och ting går rätt till. När man bedömer eventuella brister i tjänstemäns handläggning bör man ta hänsyn till de svårigheter att agera som eventuellt kan ha skapats av felaktigheter eller oklarheter i politiska beslut.

Enkelt uttryckt förefaller det vara så att tjänstemännens beräkningar har lett till att kommunens budgetram 2016 kom att öka något utan att vederbörligt beslut därom fattats i KF. Orsaken tycks vara svårigheter för budgetchefen och hans medarbetare att ordna övergången från det ena budgetsystemet till det andra. Det kanske är klandervärt, kanske ursäktligt givet förutsättningarna, vad vet jag.

Men är det så klandervärt att det kan utgöra skäl för att avskeda ekonomidirektören? Det tycks mig inte självklart, när man tar i beaktande vad EY skriver om KS.

För det första klandras KS för att över huvud taget inte ha levt upp till KF:s uppdrag att pröva möjliga förbättringar av köp-sälj-systemet. Den kritiken samspelar direkt med KD:s synpunkter under decemberdebatten. Som jag läser EY:s rapport, borde KF ha bifallit förslaget om återremiss.

För det andra säger EY att det förslag som KF biföll var otillräckligt berett och borde ha gett klarare besked om hur en successiv övergång till rambudgetering skulle genomföras.

Det är en i mina ögon mycket märklig omständighet, värd beaktande, att KF:s protokoll inte (sic!) redovisar det underlag från KS som kom att bifallas. Beslutsformuleringarna finns där förstås, men det framgår inte av KF:s protkoll att de inte härrör från tjänstemännen. Det antagna förslaget beskrivs bara med uttrycket ”det reviderade förslaget”. Därmed avses ett förslag som på väsentliga punkter avviker från det som tjänstemännen presenterat i KSAU och där tydligen fått antaget. Avvikelsen tillkom senare i KS, där det i praktiken lades fram av stadsdirektören, men pro forma, måste man anta, av ordföranden.

Tjänstemännen och KSAU hade föreslagit att övergången skulle ske direkt 1 januari 2016 och att nämndernas förändrade ramar skulle fastställas i januari. Detta ändrades i KS till att övergången skulle ske successivt under 2016 och att ramarna skulle fastställas i februari. Likväl innehåller det beslutsunderlag som presenteras i KF:s protokoll följande formulering, och endast den:

”Förslag till beslut:
att ta bort köp-och-sälj-modellen vad avser ekonomiska transaktioner fr o m 2016-01-01 [- - -]
att förändrade ramar per nämnd fastställs i januari 2016 [- - -]”

En viktig synpunkt i EY:s granskningsrapport tycks mig vara följande:

”Det underlag som i praktiken fanns bifogat till förslaget att fasa ut köp- och säljmodellen lever enligt vår bedömning inte upp till det krav som kan ställas på ärendeberedning d.v.s. att den ska resultera i ett tillförlitligt, allsidigt och tillräckligt utrett underlag som gör det möjligt att fatta ett välgrundat beslut. Av ärendet framgår t.ex. inte hur och när utfasningen av köp- och sälj ska göras, vem som ansvarar för vad och en sammanfattande konsekvensanalys.”

Notera nu att förslaget att fasa ut köp- och säljmodellen inte kom från ekonomitjänstemännen utan från KS (tydligen efter ett inpass från stadsdirektören vid sittande bord). Det är alltså inte ekonomidirektörens utan Hans Lindbergs förslag till KF som har sägs inte leva upp till kraven på ärendeberedning. Som särskilt graverande framstår det att ansvaret och sättet för genomförandet inte har preciserats i beredningen.

Man ser framför sig några ekonomitjänstemän som får ett dåligt berett KF-beslut i knät och ska försöka göra det bästa av situationen. När KS agerat på det viset, bör väl i rimlighetens namn även KS vara med och bära hundhuvudet för att det sedan gick som det gick.

Men EY:s kritik mot KS slutar inte där. Konsulterna säger att de beslut om ramändring som kom att fattas av KSAU ligger utanför de befogenheter som KSAU egentligen bör anses ha. KS sägs ha gett KSAU en vidare delegation än vad KS självt har fått från KF! Revisorna säger till och med att denna vida delegation innebär en risk för beslut i strid med kommunallagen.

Enligt EY:s revisionsrapport borde beslutet om ramändring ha tagits av KF, och inte av KSAU.

Naturligtvis bör höga tjänstemän ha god kläm på hur ärenden ska beredas och vad lagar och förordningar säger. Men av politikerna på hög nivå måste man kräva minst detsamma.

Att KSAU sitter och fattar felaktiga beslut, felaktiga till både innehåll och vad gäller KSAU:s behörighet, kan inte bara vara tjänstemäns fel. I så fall kan man undra vad vi ska ha kommunalråd till över huvud taget. Jag lutar åt att tycka att den väldigt vassa kritiken mot ekonomidirektören borde balanseras av lite ödmjuk självkritik från kommunalrådens, och gärna även från övriga KS-ledamöters sida”.

Bli först att kommentera