Lokalpolitiker i kampanj mot media

Av , , Bli först att kommentera 15

Debattinlägg publicerat i VK den 2/5:

I VK den 30/4 går den kristdemokratiska politikern Anders Sellström till angrepp mot Västerbottens-Kurirens påstådda brist på professionalitet. Bakgrunden är att Sellström, i en serie granskade artiklar, tvingats medge att den statistik han tagit fram när Region Västerbotten ansökt om förnyade medel till det så kallade Stockholmskontoret inte stämmer. Istället för att medge den egna bristande professionaliteten när det gäller statistik och sifferhantering ger sig alltså Sellström på journalisterna.

 

Denna logiska kullerbyta skulle man så klart kunna se mellan fingrarna för om det inte vore för att Sellströms utbrott är en del av en pågående kampanj mot media. Fullmäktigeledamoten och före detta kommunalrådet Lennart Holmlund attackerar återkommande ”media” i sin blogg”. Vi har bland annat fått läsa om hur SVT Västerbotten styrs av en ”kommunistsekt”. I ett blogginlägg från den 30/4 skriver Holmlund att kritiken mot Sellström är del av en pågående ”liberal kampanj mot Region Västerbotten”. För ett år sedan föreslog jag själv på debattplats i VK en oberoende granskning av Region Västerbotten efter att en tjänsteman slagit larm om missförhållanden i organisationen. Då svarade Holmlund att de enda som kritiserar Region Västerbotten är ”kommunister som hatar frimurare”.

 

Det socialdemokratiska kommunalrådet Hans Lindberg har återkommande skyllt på ”negativa skriverier” i media när den politik han ansvarar för kritiserats. När Lindberg, i samband med den kontroversiella utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter, kritiserades för att inte ta debatten svarade han att han kommunicerade via sin blogg. Vem som helst kan förstå att blogginlägg (som Lindbergs politiska sekreterare skriver) inte kan ersätta en direkt debatt och dialog med oroliga hyresgäster eller meningsmotståndare. Moderaterna i Umeå, med riksdagsledamoten Edward Riedl i spetsen, driver sedan några år tillbaka webbsidan Nyheter i Västerbotten. På klassiskt fake-news-vis presenteras partipolitiskt vinklat material under nyhetsflagg. Det var först efter att ”media” uppmärksammat detta som Riedl förtydligade hur det ligger till.

 

Detta tyder på att ledande lokalpolitiker inte bara misstror massmedia utan aktivt söker undergräva dess förtroende. Det har antagligen att göra med att många politiker idag blandar samman politik med PR. De tror att politikers uppgift är att skapa en ”attraktiv bild” av sitt parti och sin kommun för att locka väljare eller investerare. Problemet med den inställningen är förstås att negativ publicitet – läs seriös journalistik – blir paria. Logiken tycks lyda ”Svartmåla inte den fasad som jag arbetat så hårt med att bygga upp!”.

 

Nu är det inget snack om att mediesituationen i Sverige är djupt problematisk. Digitalisering och vikande prenumerationssiffror har lett till svårare förutsättningar att bedriva granskande journalistiskt arbete. Nedläggningen av arbetarpressen gör dessutom att den absoluta majoriteten av pressrösterna är borgerliga. Men i en sådan situation är det politikers uppgift att strida för politiska reformer som säkrar en fri press och en oberoende journalistik, inte att sprida misstro mot journalister.

 

Bli först att kommentera

Blanda inte ihop politisk konflikt med politikerförakt

Av , , Bli först att kommentera 13

Fick nyligen bekräftat det jag anat under en period. Har tillsammans med några andra blockerats från Socialdemokraterna i Umeås Facebooksida. Det är en speciell funktion som gör det möjligt för administratören för en sida att dölja vissa personers kommentarer så att de bara syns av vännerna till den som kommenterar.

Igår kväll blev jag – efter att detta uppmärksammats – avblockerad vilket tyder på att det var en administratör som lämnade sitt uppdrag kring årsskiftet som tröttnade på oss och gjorde detta.

Jag medger att jag kan vara jobbig. I frågan om Bostaden-affären har jag haft en konfrontativ hållning där jag menar att de ansvariga gjort sådana övertramp att de bör avgå. Men en av de nuvarande administratörerna motiverade bortplockandet av kommentarer pga att de är ”digital pajkastning” som ger politikerna en orimlig arbetsmiljö. Det är ett reellt problem att politiker får utstå mer än vad som kan accepteras men det måste finnas nyanser. Om det handlar om personangrepp eller rena hot ska det plockas bort och – när det finns misstanke om lagbrott – polisanmälas.

Men att blanda ihop den typen av hat mot politiker med kritik, obekväma frågor och med att driva en annan politisk linje det är oseriöst och förbannat ohederligt. Då handlar det bara om att man vill hålla sina kommentarsfält ”rena”. Plocka bort kritik, lämna kvar berömmet.

I politik måste det finnas utrymme för konfrontation mellan motstridiga intressen. Det beror helt enkelt på att samhället består av motstridiga intressen och de måste komma till uttryck på politiska/demokratiska arenor. Om de trängs ut från politiken då skärper man klyftan mellan politik och omgivande samhälle och det är ohälsosamt för demokratin.

Bli först att kommentera

Umeå och den pinsamma tystnadens diplomati

Av , , Bli först att kommentera 18

När kontroversiella frågor lyfts i Umeå kommun ser man framför sig hur Hans Lindberg (s) och Anders Ågren (m) kryper in under sina skrivbord. Där håller de händerna för öronen, blundar och väntar tills telefonen slutar ringa. De är nämligen helt ointresserade av politiska debatter. Det de vill prata om är marknadsföring. De vill tala om Umeå som ett varumärke och att de stärker det varumärket. Därför blir det så förtvivlat jobbigt när taskiga personer påpekar att de gjort felaktiga prioriteringar, att de för en politik som gynnar vissa och missgynnar många. Följden av denna undvikande hållning är att de två ledande politikerna i Umeå är tysta i frågor som berör många av oss andra. Jag tänker till exempel på den ohållbara arbetssituationen i stadens förskolor.  Glöm inte att Lindberg, som går in hårt i valrörelsen genom att nämna ordet ”välfärd” i varannan mening, helt förnekat att det finns strukturella problem i förskolan i Umeå.

 

Jag kallar detta systematiska tigande för den pinsamma tystnadens diplomati. När Carl Bildt var utrikesminister talades det om en ”tyst diplomati”. Svenska medborgare som hölls fångna i diktaturer skulle inte befrias genom öppna konfrontationer med ländernas ledare. Istället för att som Palme tala om ”diktaturens kreatur” skulle regeringen tiga medan förhandlingar hölls i det tysta. I Umeå har Lindberg och Ågren tagit fasta på tigandet som strategi, men här handlar det snarare om att trötta ut opinionen. Förhoppningen är att om de låtsats som att det inte finns andra uppfattningar än deras så finns de inte.

 

Denna pinsamma tystnad tar sig tre olika uttryck. Antingen går Lindberg och Ågren tillfälligt under jorden och vägrar svara på journalisters eller medborgares frågor. En annan strategi går ut på att spela rundpingis med andra politiker och tjänstemän. Kommunalråden hänvisar till nämndsordföranden för det aktuella området som i sin tur hänvisar till tjänstemännen som i sin tur bollar tillbaka till politikerna. Resultatet blir att debatten går i stå. Ingen tycks beredd att ansvara för kommunen i stort. De som reser frågor får inga substantiella svar och blir antingen argare eller ger upp hoppet om politiken. En tredje strategi, som blivit vanlig under senaste mandatperioden, är misstänkliggörande och smutskastning av motståndare. Istället för att ställa upp i debatter, svara på insändare eller svara på frågor avfärdas kritiker som samtalspartners. Det visade sig inte minst när Lindberg, istället för att svara på frågor om varför hans parti år efter år sviker vallöftet om att minska storleken på barngrupperna i förskolan, påstod att Föräldranätverket består av en högljudd minoritet med goda kontakter med media. Att nätverket, som organiserar föräldrar i protest mot de stora barngrupperna, samlar tusentals föräldrar via sin Facebooksida, låtsades sig Lindberg arrogant nog inte om.

 

Dessa olika strategier – tigande, rundpingis och smutskastning – är effektiva för att uppnå den pinsamma tystnadens viktigaste uppgift: att inte diskutera sakfrågor. Men vad får det för konsekvenser i övrigt? För det första är jag rädd att den politiska tröttheten breder ut sig. Under mina år som rörelseaktiv har jag träffat många människor som gott från brinnande engagemang till uppgivenhet. Förtroendevalda, som Lindberg och Ågren, får mycket (jag skulle säga orimligt) höga arvoden för sina politiska uppdrag. Det minsta man kan begära är då att de tar signaler från allmänheten på allvar och behandlar de medborgare de ska företräda med respekt. För det andra uppstår ett märkligt och frustrerande tomrum i politiken. De kontroversiella frågor som vi som bor i Umeå tycker olika saker om får inget utrymme i den politiska debatten. I en sådan situation växer glappet mellan den verklighet vi som bor i Umeå lever i och diskuterar och den trötta regisserade debatt som socialdemokraterna och moderaterna spelar upp var fjärde år. Vi är ju inte korkade. Efter valet vet vi att socialdemokraterna och moderaterna styr Umeå i samförstånd (på det hela taget).

 

Problemet fördjupas av tystnaden inom de styrande partierna. Moderaterna kan man visserligen inte förvänta sig mycket av. Det är mer av ett företag än en rörelse. Men socialdemokratin har gräsrötter och en tradition av folkrörelseförankring. Vi som följt politiken i Umeå vet att dessa gräsrötter och medlemmar med rörelseförankring protesterar. Men de gör det genom att inte vara öppna i sin kritik. Istället hänvisar man till principen om att ”vi för debatter internt, inte via media”. Det är ädelt, men har allvarliga konsekvenser. Förutom att partierna utifrån sett verkar helt tondöva för opinionen tenderar gräsrötterna att, om och om igen, förlora på denna princip. De som leder partiet gör ju det för att de byggt upp en intern maktbas som gräsrötter sällan har. Genom att göra bruk av denna maktbas ser man till att gräsrötter passar sig noga för att säga ifrån eller isoleras som enskilda ”bråkstakar”.

 

Hur bryter man då denna pinsamma tystnad? Jag tror att det blir möjligt först när gräsrötterna inom socialdemokraterna bryter mot principen om att tiga utåt och sluter sig samman med de rörelser som står fria från de politiska partierna. Då kan den kritiska opinion som nu växer fram i Umeå bli tillräckligt stark för att byta ut dagens ledarskap och etablera nya normer för hur den politiska debatten förs. Vilka normer då? Den viktigaste och mest grundläggande, som jag ser det, är att politik ska handla om prioriteringar och vägval. De frågor som vi som bor i Umeå upplever som viktiga problem eller prioriteringar ska speglas i den politik som debatteras och förs. Då är chansen större att fler av oss som bor här söker oss till politiken och demokratiska beslutsformer för att lösa de problem vi står inför.

 

 

Bli först att kommentera