Umeå och den pinsamma tystnadens diplomati

När kontroversiella frågor lyfts i Umeå kommun ser man framför sig hur Hans Lindberg (s) och Anders Ågren (m) kryper in under sina skrivbord. Där håller de händerna för öronen, blundar och väntar tills telefonen slutar ringa. De är nämligen helt ointresserade av politiska debatter. Det de vill prata om är marknadsföring. De vill tala om Umeå som ett varumärke och att de stärker det varumärket. Därför blir det så förtvivlat jobbigt när taskiga personer påpekar att de gjort felaktiga prioriteringar, att de för en politik som gynnar vissa och missgynnar många. Följden av denna undvikande hållning är att de två ledande politikerna i Umeå är tysta i frågor som berör många av oss andra. Jag tänker till exempel på den ohållbara arbetssituationen i stadens förskolor.  Glöm inte att Lindberg, som går in hårt i valrörelsen genom att nämna ordet ”välfärd” i varannan mening, helt förnekat att det finns strukturella problem i förskolan i Umeå.

Jag kallar detta systematiska tigande för den pinsamma tystnadens diplomati. När Carl Bildt var utrikesminister talades det om en ”tyst diplomati”. Svenska medborgare som hölls fångna i diktaturer skulle inte befrias genom öppna konfrontationer med ländernas ledare. Istället för att som Palme tala om ”diktaturens kreatur” skulle regeringen tiga medan förhandlingar hölls i det tysta. I Umeå har Lindberg och Ågren tagit fasta på tigandet som strategi, men här handlar det snarare om att trötta ut opinionen. Förhoppningen är att om de låtsats som att det inte finns andra uppfattningar än deras så finns de inte.

Denna pinsamma tystnad tar sig tre olika uttryck. Antingen går Lindberg och Ågren tillfälligt under jorden och vägrar svara på journalisters eller medborgares frågor. En annan strategi går ut på att spela rundpingis med andra politiker och tjänstemän. Kommunalråden hänvisar till nämndsordföranden för det aktuella området som i sin tur hänvisar till tjänstemännen som i sin tur bollar tillbaka till politikerna. Resultatet blir att debatten går i stå. Ingen tycks beredd att ansvara för kommunen i stort. De som reser frågor får inga substantiella svar och blir antingen argare eller ger upp hoppet om politiken. En tredje strategi, som blivit vanlig under senaste mandatperioden, är misstänkliggörande och smutskastning av motståndare. Istället för att ställa upp i debatter, svara på insändare eller svara på frågor avfärdas kritiker som samtalspartners. Det visade sig inte minst när Lindberg, istället för att svara på frågor om varför hans parti år efter år sviker vallöftet om att minska storleken på barngrupperna i förskolan, påstod att Föräldranätverket består av en högljudd minoritet med goda kontakter med media. Att nätverket, som organiserar föräldrar i protest mot de stora barngrupperna, samlar tusentals föräldrar via sin Facebooksida, låtsades sig Lindberg arrogant nog inte om.

Dessa olika strategier – tigande, rundpingis och smutskastning – är effektiva för att uppnå den pinsamma tystnadens viktigaste uppgift: att inte diskutera sakfrågor. Men vad får det för konsekvenser i övrigt? För det första är jag rädd att den politiska tröttheten breder ut sig. Under mina år som rörelseaktiv har jag träffat många människor som gott från brinnande engagemang till uppgivenhet. Förtroendevalda, som Lindberg och Ågren, får mycket (jag skulle säga orimligt) höga arvoden för sina politiska uppdrag. Det minsta man kan begära är då att de tar signaler från allmänheten på allvar och behandlar de medborgare de ska företräda med respekt. För det andra uppstår ett märkligt och frustrerande tomrum i politiken. De kontroversiella frågor som vi som bor i Umeå tycker olika saker om får inget utrymme i den politiska debatten. I en sådan situation växer glappet mellan den verklighet vi som bor i Umeå lever i och diskuterar och den trötta regisserade debatt som socialdemokraterna och moderaterna spelar upp var fjärde år. Vi är ju inte korkade. Efter valet vet vi att socialdemokraterna och moderaterna styr Umeå i samförstånd (på det hela taget).

Problemet fördjupas av tystnaden inom de styrande partierna. Moderaterna kan man visserligen inte förvänta sig mycket av. Det är mer av ett företag än en rörelse. Men socialdemokratin har gräsrötter och en tradition av folkrörelseförankring. Vi som följt politiken i Umeå vet att dessa gräsrötter och medlemmar med rörelseförankring protesterar. Men de gör det genom att inte vara öppna i sin kritik. Istället hänvisar man till principen om att ”vi för debatter internt, inte via media”. Det är ädelt, men har allvarliga konsekvenser. Förutom att partierna utifrån sett verkar helt tondöva för opinionen tenderar gräsrötterna att, om och om igen, förlora på denna princip. De som leder partiet gör ju det för att de byggt upp en intern maktbas som gräsrötter sällan har. Genom att göra bruk av denna maktbas ser man till att gräsrötter passar sig noga för att säga ifrån eller isoleras som enskilda ”bråkstakar”.

Hur bryter man då denna pinsamma tystnad? Jag tror att det blir möjligt först när gräsrötterna inom socialdemokraterna bryter mot principen om att tiga utåt och sluter sig samman med de rörelser som står fria från de politiska partierna. Då kan den kritiska opinion som nu växer fram i Umeå bli tillräckligt stark för att byta ut dagens ledarskap och etablera nya normer för hur den politiska debatten förs. Vilka normer då? Den viktigaste och mest grundläggande, som jag ser det, är att politik ska handla om prioriteringar och vägval. De frågor som vi som bor i Umeå upplever som viktiga problem eller prioriteringar ska speglas i den politik som debatteras och förs. Då är chansen större att fler av oss som bor här söker oss till politiken och demokratiska beslutsformer för att lösa de problem vi står inför.