Ryggrad (s)ökes

Av , , 2 kommentarer 11

En het diskussion just nu gäller socialdemokraternas utspel där de ställer välfärd mot invandring. Kommunalrådet Hans Lindberg, mumlandets okrönta konung, mumlade givetvis med partitoppen i denna fråga.

Som jag ser det finns det tre anledningar till varför sossarnas brist på hållning i denna fråga är idiotisk.1) Uttalanden som det där Morgan Johansson hävdar att gratis kollektivtrafik för unga är möjlig på grund av skärpt migrationspolitik ger Sverigedemokratisk systemkollapsretorik understöd från högsta ort. Detta istället för att påpeka att Sverige till skillnad från många andra länder har ett stort outnyttjat reformutrymme och visa det genom offensiva satsningar för att minska klyftorna i vårt land. 2) Den reducerar aktivt politik till PR, där väljarna ska manipuleras att stödja partiet med hjälp av diverse motstridiga utspel. Detta istället för att formulera en sammanhållen politik där medborgarna har att välja mellan tydliga ideologiskt grundade vägval. 3) Det är PRECIS den här typen av ängslig opportunism som gör att folk tappar respekten för politiker.

Vi är många som längtar efter förtroendevalda med principer. Ni vet, sådana som står upp för en linje som ligger i samklang med deras grundläggande värderingar. Förtroendevalda som tar sig tid att förklara för folk varför den är rätt och rimlig, som håller fast vid den även när det stormar, som visar att denna princip är så viktig att de är beredda att stå upp för den även om de riskerar förlora sina maktpositioner. Det är sådant agerande som lämnar varaktiga intryck, som väcker respekt och hopp.

2 kommentarer

Socialdemokraternas dövhet blir extra tydlig när de försöker lyssna

Av , , Bli först att kommentera 11

Socialdemokraterna gör ett stort nummer av att de genom en samtalskampanj ska gå från att bli ett tondövt till ett ”lyssnande” parti. De redovisar kampanjen löpande på sin Facebooksida.

Otroligt nog är alla samtal trevliga, positiva och givande. Inte ett enda exempel på kritik mot partiets arroganta och odemokratiska klavertrampande under denna mandatperiod lyfts fram.

Jag är inte korkad. Visst fattar jag att det hör till valrörelseindustrins logik att alla ska lyfta fram sin egen förträfflighet. Men socialdemokraterna lyckas med sin klämkäcka tummen-upp–smiley-kampanj ironiskt nog visa hur döva de faktiskt är när de försöker demonstrera sin förmåga att lyssna.

Åh vad jag hoppas att detta straffar sig i valet i höst.

Bli först att kommentera

Förskolan i uppror

Av , , 2 kommentarer 12

Under namnet Förskoleupproret samlas pedagoger i hela landet för en upprustning och uppvärdering av förskolan. Med hjälp av sociala medier sprids vittnesmål om en arbetssituation som blivit ohållbar. Kraven handlar om minskade barngrupper, högre personaltäthet och mer tid för pedagogisk planering. Allt för att skapa tid, utrymme och förutsättningar för pedagoger att göra det de är bäst på, nämligen att skapa kreativa miljöer för våra minsta barn.

Kommunpolitiker i ledande ställning möter dessa protester med tystnad eller förnekelse. Identitetskrisen och självbedrägeriet blir särskilt tydligt hos socialdemokrater. Ledande politiker tycks mena att ”Vi, som pratar så mycket om välfärd, kan väl inte vara en del av problemet?!?”. Socialdemokraterna i Umeå är som vanligt bäst i klassen när det kommer till att vara sämst i ämnet självinsikt. När oroliga föräldrar aktiva i Föräldranätverket intervjuades i lokalmedia för ett år sedan kommenterade partiets kommunalråd Hans Lindberg det hela via sin blogg. Där skrev han bland annat att ”det finns definitivt inte någon förskolekris i vår kommun”. Han passar också på att avfärda Föräldranätverket som en lobbygrupp som består ”vältaliga människor med goda kontakter till media”. För Lindberg är alltså Föräldranätverket, som i sin Facebookgrupp samlar tusentals föräldrar, inte mer än en högljudd minoritet.

Nu är det valår och socialdemokraterna meddelar att de ska bli ett ”lyssnande parti”. Därför promenerar de runt i Umeås bostadsområden i en dörrknackningskampanj. Via sin Facebooksida rapporterar de med klämkäcka bilder med politiker och valarbetare som gör tummen upp. Alla de pratar med är glada. Alla samtal är givande och positiva. Det är riktigt patetiskt med andra ord. För inte ska man väl blanda samman ett så vackert ord som lyssnande med den självförhärligande marknadsföringskampanj de nu sysslar med? Vi som varit med ett tag vet att lika säkert som att Lindberg och socialdemokraterna öppnar sina öron under valrörelsen så slår dövheten till igen efter valdagen. Lika säkert som att Lindberg och Ågren låtsasbråkar sig genom valrörelsen så kommer de hand i hand vandra genom nästa mandatperiod. Det enda som kan ändra på det är att tomprat börjar straffa sig. Politiken förändras när vi sätter så stark press på beslutsfattare att de tvingas ändra välfärdspolitisk riktning.

Ett sätt att bidra till det är att delta i den demonstration som den nationella rörelsen Förskoleupproret samarrangerar med Föräldranätverket i Umeå. Så här beskrivs demonstrationen på eventsidan på Facebook:

”Tillsammans med den nationella rörelsen Förskoleuppropet demonstrerar vi idag för att uppmärksamma den ohållbara arbetsmiljön i förskolan med flertalet berättelser under #pressatläge

Vi kräver ökade resurser till resurser till förskolan.
Vi vill ha
- Minskade barngrupper
- Fler förskoleplatser
- Ökad personaltäthet

13.30 träffas vi i Vänortsparken
13.45 avgång mot Renmarkstorget
14.00 tal på Renmarkstorget

Talare
Anna Olskog, ordförande Lärarförbundet i Umeå
Liv Öberg, Föräldranätverket”.

Hoppas att vi ses där!

2 kommentarer

Bostadsvrålet kommer till Umeå

Av , , Bli först att kommentera 9

Den 26-27 maj arrangeras Bostadsvrålet i Umeå. Det är ett bostadspolitiskt forum som samlar nätverk och organisationer från hela Sverige som på olika sätt strider för bostad som social rättighet.

Det känns kul att forumet arrangeras just i Umeå. I samband med förra årets utförsäljningar visade de starka protesterna att det finns många som vill se en seriös och långsiktig politik för att utveckla, inte avveckla, allmännyttan. Ska vi utmana segregeringen och ojämlikheten i samhället behövs ett offentligt ägande där bostadsbyggandet anpassas efter människors behov, inte efter vad som ger kortsiktig avkastning.

Bostadsvrålet blir ett tillfälle för alla som upprördes över den kuppartade utförsäljningen att ta vårt engagemang vidare. Nu när valrörelsen börjar komma igång måste vi tvinga upp frågan om allmännyttan och bostadspolitiken på den politiska dagordningen.

31945677_1973055976280329_972099335586054144_o

Bli först att kommentera

Visselblåsarna och demokratin

Av , , Bli först att kommentera 10

Under den senaste veckan har jag tittat på den SVT-sända dokumentärserien ”Länge leve demokratin”. Där reser journalisten Jan Scherman runt i landet och möter makthavare i vad som närmast kan betraktas som en hälsoundersökning av den svenska demokratin. Scherman talar om en ny verklighet för politiken där utrymmet mellan folkvalda och medborgare fylls, inte bara av media, utan av en växande kader av kommunikatörer. Det handlar om pressekreterare som aktivt regisserar mötet mellan politiker och journalister, om konsulter som tar fram partiernas kommunikationsstrategier eller om politiska sekreterare som förser beslutsfattarna med faktaunderlag och research. Vilka följder får då denna verklighet? Jo, en malande likriktning. Reportrar som följt svensk politik under en längre tid vittnar om en utbredd ängslighet där folkvalda blir allt försiktigare med att tala klarspråk.

Jag vill tillägga att likriktningen inte stannar vid politiken. Det är en allmän trend i offentliga organisationer. Under paraplybegrepp som New Public Management och Offentlig-Privat Samverkan grumlas gränserna mellan det offentliga och det privata. Varje enhet ska ha ett eget varumärke som skiljer ut det och gör det konkurrenskraftigt. Det gäller inte bara politiska partier, äldreboenden och förskolor. Hela städer och regioner ska arbeta fram ett platsvarumärke. Det betyder i sin tur att de som är delar av organisationerna förväntas fungera som ambassadörer för varumärkena. Alla delar ska signalera samma budskap, de ska ”tala med en röst”. Med en sådan norm blir den interna takhöjden låg. I politiken betyder detta att debatten blir förutsägbar, överdrivet försiktig och ärligt talat dödligt tråkig. I offentliga organisationer ser man en liknande process (den som i ett ärende på Försäkringskassan haft svårt att avgöra om handläggaren på andra sidan luren är en robot som hakat upp sig eller en medmänniska vet vad jag menar). Men det betyder också försämrade förutsättningar att upptäcka missförhållanden i tid. I organisationer där ängslig likriktning är norm är det nämligen mycket riskfyllt att höja rösten.
Under de senaste åren har medvetenheten om dessa risker ökat med väckarklockor som Nuon-affären och Macchiarini-skandalen. Den 1 januari 2017 skärptes skyddet för så kallade visselblåsare. Vidare planerar myndigheter, kommuner och landsting att införa olika typer av system där man möjliggör för enskilda att rapportera problem anonymt. Allt detta är positivt, men det räcker knappast. De många gråzonerna komplicerar. När har missförhållanden gått så långt att det är läge att slå larm? När har chefer missbrukat sin position så grovt att det inte längre är frågan om olämpligt beteende utan repressalier? Riksrevisionen påpekar exempelvis att vissa typer av offentliga organisationer har mycket begränsade system för att granska och agera mot maktmissbruk och att det särskilt i mindre samhällen finns stora risker för vänskapskorruption där chefer och partikamrater håller varandra om ryggen.

En annan gråzon gäller repressalierna komplexa uttryck. I samband med visselblåsning aktiveras nämligen mekanismer och processer där repressalierna sällan kan isoleras till en enskild individ utan snarare genomsyrar kulturen på arbetsplatsen. Detta illustreras på ett mycket bra sätt i boken ”När man måste säga ifrån: Om kritik och whistleblowing i offentliga organisationer”. Där argumenterar forskarna Ulla-Carin Hedin, Sven-Axel Månsson och Ronny Tikkanen hur arbetsplatskonflikter tenderar att utvecklas i samband med visselblåsning. De menar att visselblåsning tenderar att mötas med en strategi som kallas omdefiniering och utsortering. Det börjar ofta med att måltavlan för kritiken – i regel en chef – med olika medel försöker få konflikten till att handla om något annat. Visselblåsandet beskrivs som ett brott mot en oskriven regel: detta skulle vi ju hålla tyst om! En andra reaktion är kritisera visselblåsaren för vad den dragit igång, vilka risker den utsätter kollegorna för. Problemet formuleras därmed om från att handla om missförhållanden i organisationen till att visselblåsaren har orsakat oro i organisationen och utgör ett hot mot den. Vidare individualiseras problemet till att handla om visselblåsarens personlighet. Man vill få det till att det inte är yrkesstolthet eller rättspatos som är visselblåsarens drivkraft utan dennes påstådda aggressivitet, psykiska instabilitet eller egenintressen. Den som slagit larm kan då framstå som någon som ”gjort sig omöjlig” på arbetsplatsen.

Forskarna understryker att denna strategi inte är något som arbetsgivare kan ro i land själv. För det krävs en kultur som tillåter negativ ryktesspridning. Bilden av visselblåsaren som problemet etableras kollektivt genom skitsnack i korridoren, i samband med After work, via e-posttrådar och annat. Detta ledningslojala pratande skapar en kollektiv norm om visselblåsaren som ett problem och ger kollegorna, även de som inte direkt är inblandade, skäl att dra sig undan från den enskilde. I takt med att visselblåsaren sorteras ut och blir alltmer ensam, så växer dennes övertygelse om att den enda utvägen är att sluta. Ur maktens perspektiv är denna utveckling perfekt. Förutom att måltavlan för kritiken blir av med en ”bråkstake” så sänder konflikten ut en avskräckande sensmoral till övriga anställda: om du får för dig att höja rösten så vet du nu hur det kan gå!

Nu gäller denna forskning offentliga verksamheter men det är inte särskilt vågat att säga att omdefinieringens och utsorteringens logik är ett interndemokratiskt problem också i politiska partier. Mot denna bakgrund så framstår det bristfälliga skyddet av visselblåsare som ett symptom på en underliggande sjuka. Det behövs ett radikalt brott mot idén politiska partier och offentliga organisationer är företag som ängsligt ska anpassa sin verksamhet efter en nyckfull marknad. Skärpta lagar kan stödja en sådan förändring men knappast ersätta rörelser på vardagsplanet. För vad är demokrati utan aktiva, självständiga och starka gräsrotsinitiativ i partierna, stridbara fackföreningar och medborgarinitiativ inom de offentliga verksamheterna eller utan den solidariska impulsen om att alltid stå upp för den som höjer rösten?

Bli först att kommentera