Sossetoppars misstänkliggörande av mediala granskningar

När en ledande socialdemokrat kritiseras i media, då dras ett enormt maskineri igång. Efter Hans Lindbergs huvudlösa efterforskande av SVTs anonyma källor gick arbetarekommunens ordförande Harriet Hedlund, riksdagsledamoten Isak From och kommunikationschefen på Region Västerbotten Thomas Hartman ut och slätade över det Lindberg gjort. För att inte tala om de politiska sekreterare som jobbar för partiet. De ägnar dag och natt åt att skriva kommentarer i olika forum för att föra fram sin efterhandskonstruerade version av vad som hänt.

Det är förstås helt förväntat såhär under ett valår. Men hur de gör det är bedrövligt. För det första ägnar de tid åt att blint lojalt försvara sin partikamrat utan att någon av dem varit på plats. Denna beskyddarverksamhet pekar ut det centrala problemet inom socialdemokratin: det styrs av människor som är intresserade av att behålla eller stärka sina positioner, inte av att göra rätt. Därför backar de instinktivt upp varandra för att de vet att de behöver samma uppbackning när de själva trampar över gränsen. För det andra diskuterar de överhuvudtaget inte det som rimligen borde vara huvudproblemet i denna fråga: ett otryggt klimat på kommunala arbetsplatser. Den viktigaste frågan här är vilka åtgärder kommunledningen ska ta till för att skapa ett klimat där anställda vågar rikta kritik och ifrågasätta utan att vara rädda att bli utfrysta, avstängda eller avskedade. Det faktum att man, trots att beslutet fattades år 2011, ännu inte infört en stärkt visselblåsarfunktion är ett övertydligt tecken på att ledningen helt enkelt inte vill ha obekväma anställda. För det tredje ägnar de sig åt att systematiskt misstänkliggöra mediala granskningar. Den som har följt Lennart Holmlunds trumpska utfall på sin blogg vet vad jag talar om. Ett exempel: När VK visade att Region Västerbotten fuskat med statistik i ansökningar om förnyade medel då svarade Holmlund att det pågår ”en liberal kampanj mot Region Västerbotten”. Strategin går ut på att utnyttja en allmän misstro mot journalister och massmedia för att misstänkliggöra de som granskar och ställer kritiska frågor till makthavare och därigenom rikta rampljuset bort från sitt eget ansvar.

I frågan om Lindbergs brott mot efterforskningsförbud går Lindbergs egen politiska sekreterare ut och avfärdar kritiken som ”trams” och ”svepande anklagelser”. När det påpekas att han talar i egen sak, det vill säga försvarar sin chef, svarar han att han INTE diskuterar denna fråga som politisk sekreterare utan [trumvirvel] som jurist [otajmat cymbalslag följt av pinsam tystnad]. Vänta nu… Som politisk sekreterare – en icke folkvald kommunal tjänsteman – går en del av uppdraget ut på att stötta politiker i deras mediala kommunikation. Att inbilla sig att man, med det uppdraget, kan kliva in och ur den rollen när det passar är en märklig inställning. Särskilt när det juridiska fall man förment neutral vill kommentera gäller den egna chefen. Om denna politiska sekreterare skulle engagera sig lika energiskt för att visa hur hans chef och det egna partiet byter på rådande regelverk (som i fallet när man vägrade lämna ut offentliga handlingar till engagerade föräldrar som kämpade för byskolorna eller varför inte den regelvidriga beslutsgången vid utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter) då skulle jag uppriktigt känna respekt för civilkuraget hos denna politiska sekreterare. Nu missbrukar han bara sin akademiska titel i egenintresse. Tack gode Gud för att vi fortfarande har rester kvar av lokalpress som inte lämnar politikers och deras assistenter oemotsagda!

Den goda nyheten med att socialdemokraterna piskar igång denna apparat för att rädda sin magstarke man är att de är nervösa. De vill äga den här valrörelsen. De vill kunna säga att de är ”välfärdspartiet”, att de står för ”stabilitet”, ”trovärdighet” och andra positivt laddade ord utan att bli motsagda. När störiga jävlar påminner om hur partiet under nuvarande mandatperiod brutit vallöften, fällts av Förvaltningsrätten för odemokratiska beslutsgångar svarar de genom att yra om sammansvärjningar från höger och vänster, blockera meningsmotståndare från sina forum, vägra släppa in kritiska kommentarer på sina bloggar och bemöta medborgares frågor och kritik på insändarsidorna med tystnad. Den nervositeten tyder på en insikt om att man håller på att tappa greppet. I den bästa av världar skulle sossarna då svara med att lägga om sin politik och sitt sätt att arbeta istället för att ägna sig åt propaganda och smutskastning. Nu lämnas hoppet till att rörelse-Umeå och andra partier steg för steg bryter upp den osunda konsensuspolitik som socialdemokraterna och moderaterna etablerat.