(S)vängdörrar mellan politik och näringsliv undergräver allmänhetens förtroende för politiken

Ett återkommande tema i inläggen på denna blogg gäller förtroendet för politiken. Om inte vi medborgare känner tilltro till förtroendevalda försvagas också tron på.demokratin. Det förtroendet undergrävs när det blir oklart om politiska aktörer agerar i väljarnas eller i sitt eget intresse. Denna fråga har vid ett flertal tillfällen väckts under innevarande mandatperiod. Det tydligaste exemplet är kommunalrådet Hans Lindbergs förra politiska sekreterare Lena Sandlin. Sandlin har en lång historia inom socialdemokraterna. Under sin tid i SSU var hon profilerad som vänstersosse. När hon sedan tog över som ledarskribent för Folkbladet var hon fortsatt kritisk mot vinster i välfärden och andra frågor som varit omdebatterade inom s.

Detta engagemang gick dock om intet i och med övergången till ett företag som baserade sin verksamhet på just vinster i välfärden. Efter några år återfick Sandlin dock en central position inom s, nu som politisk sekreterare till Hans Lindberg. Sandlin var dock mer än assistent. Hon tog över den externa kommunikationen genom att sköta Lindbergs blogg och sociala medier-konton. Därmed fick hon ett inflytande som gick utöver det som politiska sekreterare – som ju inte är folkvalda utan kommunala tjänstemän – vanligtvis har. Ett exempel på vilka bisarra situationer som uppstod var att den som kommenterade ett Facebook- eller blogginägg från kommunalrådet och fick svar antagligen hade en dialog med den politiska sekreteraren, inte den ansvariga politikern.

Efter en tid på denna post lämnade Sandlin den politiska arenan igen och gick nu över till att arbeta som VD-assistent för en annan företagskoncern, den skandalomsusade Thoréngruppen. Det inte så lilla problemet var att denna övergång föregicks av att Umeå kommun med Lindberg i spetsen meddelat att de slutit ett, för Thoréngruppen, mycket förmånligt offentlig-privat samverkansavtal.

Naturligtvis förnekar alla inblandade att det skulle vara något korrupt i detta. Det är också så att detta område är en gråzon. Hur många exempel på moderata politiker som gått från riksdagen till välfärdskapitalister har vi inte? Men att socialdemokraterna i Umeå, som nu i valtider skyltar med att vinstjakten i välfärden ska stoppas, tillåter svängdörrar mellan lokalpolitik och välfärdskapitalister tyder på ett svagt omdöme. Naturligtvis påverkas allmänhetens förtroende för ett parti som så obekymrat låter medlemmar röra sig mellan maktens korridorer och de företag som omvandlar skattemedel till privata vinster. När ni möter välfärdskramande sossar som är ute och kvart-i-två-raggar röster så kan det ju vara värt att påminna sig om hur de agerat under innevarande mandatperiod och hur de mest sannolikt kommer agera under nästa.