Stopp för interpellationer del av ett större mönster

En fråga som debatterats i dagarna gäller kommunfullmäktiges presidiums beslut att sluta publicera interpellationer och frågor på förhand innan kommunfullmäktige. Detta motiveras på svajiga grunder som ett sätt att hindra interpellationer eller frågor som inrymmer hets mot folkgrupp eller förtal. För visst borde det vara fullt möjligt att göra en bedömning av vilka inkomna interpellationer och frågor som uppenbarligen faller under förtal eller hets mot folkgrupp och lägga upp de som inte gör det?

Vänsterpartisterna Elisabet Forssell och Ulrika Edman menar i ett debattinlägg i Västerbottens-Kuriren att detta är ett sätt för framförallt socialdemokraterna att täppa igen en arena för kritik när det börjar dra ihop sig till val och partiet vill vårda sin image. De lyfter fram frågan om den avstängda och avskedade ekonomidirektören för Umeå kommun som en särskilt känslig fråga. I SVT Västerbotten bekräftar Kommunfullmäktiges vice ordförande Sven-Olov Edvinsson att en av frågorna som aktualiserat beslutet är just den om ekonomidirektören.

Vad spelar då detta för roll? Jo, kommunfullmäktige består ju både av partier som styr kommunen och av oppositionspartier. För oss som inte sitter med i dessa sammanhang är det viktigt att få ta del av flera perspektiv på de frågor som debatteras inom kommunen. En sådan källa är just de interpellationer och de frågor som oppositionspartierna ställer. Tillgången till dem ger oss motbilder till det perspektiv som de styrande vill pumpa ut.

Det har invänts att denna förändring inte betyder så mycket i praktiken. Oppositionspartierna kan ju använda andra kanaler såsom massmedia eller egna sociala medier-kanaler för att nå ut. Det stämmer. Men som vanligt gäller det att inte stirra sig blind på en enskild fråga. Gör vi det då framstår ju det mesta som litet och obetydligt.

Om vi till presidiets stopp för publicering av interpellationer och frågor lägger till ytterligare områden där de styrande täppt till arenor för kritik blir bilden en annan:

• De flesta ledande politiker (s & m) ägnar sig åt envägskommunikation via sina bloggar.

• Ledande politiker (s & m) undviker systematiskt att bemöta och debattera kritik i lokalmedias insändar- och debattsidor. Paradexemplet är förstås utförsäljningen av allmännyttan där ansvariga för kuppen teg sig genom kritikstormen, men andra – t.ex. aktiva i Föräldranätverket – kan vittna om samma brist på bemötande.

• Ledande politiker lämnar över ansvaret att föra diskussioner i sociala medier på sina politiska sekreterare. Det betyder i praktiken att dialogen mellan förtroendevalda och medborgare ersätts med dialog mellan icke folkvalda kommunala tjänstemän och medborgare

Till detta kan vi lägga slopandet av möjligheten att lägga medborgarförslag.

När jag och andra lyft fram det demokratiskt problematiska i detta svarar de politiska sekreterare som sköter ”kommunikationen” att det är deras eget forum och att de har rätten att stänga ute vilka de än behagar. Det är ju helt riktigt. Ingen kan tvinga politiska partier och politiker att behöva se ilska och missnöje i sina kommentarsfält. När det gäller kommentarer som faller under hot och trakasserier är det dessutom helt rätt att plocka bort dem. Men med tanke på den låga tröskel som krävs för att bli utestängd så tror jag snarare att det handlar om att steg för steg stänga ute perspektiv som strider mot det varumärke man vill etablera. Det är ett uttryck för PR-tänkandets intåg i politiken där partier blir mer upptagna av att vårda sitt ”varumärke” än att delta i politiska debatter.

Summa summarum pågår förändringar som gör politiker allt otillgängligare både när det gäller insyn i den förda politiken och medborgares möjligheter att ifrågasätta och ställa dem till svars för glappet mellan löften och faktisk politik. Det är allvarligt.