Uthängningar av meningsmotståndare skapar ett ängsligt debattklimat

Jag har blivit upplyst om att det pågår fortsatta diskussioner i olika forum efter Holmlunds uthängning. Dels handlar diskussionerna om den viktiga principiella diskussionen om fri åsiktsbildning och akademisk frihet, dels om den ganska oviktiga diskussionen om mig som person. Därför vill jag börja med att tacka alla er som i olika sammanhang försvarat mig och min rätt att uttrycka mina åsikter! Det betyder väldigt mycket och ger energi och hopp!

Det som oroar mig mest med denna soppa är vad det skapar för typ av politisk kultur. Om alla som står i politisk motsättning till kommunens politiska ledning ska behöva riskera få sin person och sin professionalitet recenserad så är jag rädd att många kommer att dra sig för att uttrycka sina åsikter. Jag har gjort mitt för att göra det bortom allt tvivel klart att jag skriver som privatperson. Ingenstans i min blogg skriver jag vad jag jobbar med. Men efter Holmlunds uthängning blir det lik förbannat så att jag – eller de som känner mig – måste bedyra att jag sköter mitt jobb. Jag ska inte försöka gissa mig till vad Holmlunds beteende beror på eller varför hans partikamrater tycks ge sitt tysta medgivande till hans personangrepp. Men det man kan konstatera är att den här typen av påhopp är ett väl beprövat sätt för makthavare att flytta fokus från den politik de för – i detta fall brutna vallöften, undanhållande av information gentemot allmänheten eller demokratiska haverier till beslutsgångar – till spekulativa recensioner av meningsmotståndares personligheter. Detta skifte av fokus har ytterligare en konsekvens: man utsätter den enskilda personen för ett sådant obehag att lusten, motivationen och modet att fortsätta uttrycka sin åsikt riskerar brytas ned. Om denna metod upprepas skapar man till sist ett klimat och en kultur som präglas av rädsla, försiktighet och misstänksamhet.

Holmlund menar att jag ”ljuger”. Men vad det handlar om i grunden är olika synsätt kring vad som krävs för att politiker ska ha fortsatt förtroende. Den gränsen har enligt mig steg för steg passerats under nuvarande mandatperiod. När pågående stadsomvandling väckt protester (t.ex. mot den skuldsättning som byggandet av Väven medför, rivningen av Apberget, nedläggning av Sagateatern eller hur välfärdssatsningar på arbetsmiljön inom förskolan fått stå tillbaka) hade ledande politiker kunnat välja att bemöta denna kritik på ett sakligt och öppet sätt. Istället har man fokuserat på att misstänkliggöra medborgare genom att klistra på dem olika nedlåtande epitet eller så har man kallat till ”dialogmöten” som av många upplevts som skendemokratiska. Därigenom har man bidragit till en gradvis polarisering mellan politisk ledning och delar av opinionen. För egen del landade jag i att den politiska ledningen definitivt förbrukat sitt förtroende i och med utförsäljningen av 1601 allmännyttiga hyresrätter som skedde över huvudet på befolkningen. Förutom hemlighetsmakeriet kring utförsäljningen spreds felaktiga uppgifter både om köparen Heimstaden och om de tusentals Umeåbor som protesterade mot utförsäljningen. (Detta har jag skrivit utförligare om här)

Min intention med denna blogg är att lyfta detta fram till höstens val. Sedan är det förstås upp till väljarna att avgöra om förtroendet för sittande ledning är intakt eller inte.