Pressat läge i Umeås förskolor

I princip varje människa anser att förskolan är en av samhällets bärande verksamheter. Här lämnar vi våra minsta barn som, samtidigt som vi arbetar, får ta del av aktiviteter planerade av pedagoger. Samtidigt är situationen i förskolorna – både för pedagogerna och för barnen – ansträngd.

Förskoleupproret har bland annat genom kampanjen #pressatläge gjort ett imponerande arbete för att väcka insikt om att förskolan är i skriande behov av satsningar. En viktig del i denna kampanj är att bryta tystnaden inom en bransch där många biter ihop trots att de inte får det stöd de förtjänar för att kunna göra sitt jobb som de skulle vilja. Alla som arbetat inom vård, skola och omsorg vet att det är svårt att protestera när man vet att det riskerar väcka oro bland brukare och anhöriga. Dessutom har klimatet i arbetslivet hårdnat vilket gör att alldeles för många – trots att meddelarfrihet gäller inom offentlig sektor – inte vågar slå larm av rädsla för repressalier.

I en debattartikel signerad fackliga företrädare i Lärarförbundet beskrivs situationen i Umeås förskolor. De refererar till berättelser om barn i behov av särskilt stöd men som inte får det på grund av pressad budget, om problem med undermåliga lokaler som inte åtgärdas och om pedagoger som förväntas bedriva kringsysslor som inte ingår i deras uppdrag. Lärarförbundets representanter sammanfattar med att konstatera ”att gränsen är passerad när det gäller balansen mellan krav och resurser”.

Debattörerna kontrasterar detta mot hur ”Umeå kommun försöker pressa in fler barn i grupperna, med syfte att tillgodose kravet på att tillhandahålla förskoleplats inom ramen för den lagstadgade tiden”. Men det som krävs, enligt facket, är mindre barngrupper, satsningar på specialpedagoger, resurser som räcker för att möta barnens behov och åtgärder för att se till att pedagoger ägnar sin arbetstid åt det de kan bäst: att utveckla och utföra den pedagogiska verksamheten.

Detta är ingen nyhet för det politiska ledarskapet i Umeå kommun. Lärarförbundet påpekar att de redan år 2014 signalerade att läget var allvarligt i Umeås förskolor. Trots detta har de ”inte noterat någon satsning från Umeå kommuns sida, när det gäller att minska antalet barn i grupperna och öka resurserna så att personalen hinner sitt arbete inom ramen för arbetstiden utan att de ska riskera att bli sjukskrivna”. I Umeå finns också Föräldranätverket som samlar föräldrar och verkar för minskade barngrupper. Förutom att de politiska initiativen har varit svaga har ledande politiker haft en märkligt arrogant grundinställning. Förra året uppmärksammade SVT Västerbotten ett blogginlägg där kommunalrådet Hans Lindberg (s) kommenterar budgeten inför 2018 med utgångspunkt i Föräldranätverkets krav på ökade resurser. Där skriver Lindberg ”det finns definitivt inte någon förskolekris i vår kommun” och kallar nätverket en lobbygrupp som har ”vältaliga människor med goda kontakter till media”.

Nu när vi närmar oss val är tongångarna annorlunda. Plötsligt nämns välfärd i var och varannan mening. Men just därför är det viktigt att komma ihåg hur det har sett ut mellan val. Min grundinställning är att det enda som kan få politiker att agera i frågor som denna är genom ett massivt folkligt tryck där de inser att deras maktpositioner står på spel om de inte handlar. Där kan fackföreningar (så länge de sätter medlemmarnas intressen framför lojalitet med enskilda parter främst) och initiativ som Föräldranätverket göra en otroligt stor skillnad genom att samla personal tillsammans med oss föräldrar.