Läste att Frankrikes miljöminister avgår med omedelbar verkan. Han hänvisar till att han inte fått resurser eller utrymme att bedriva en miljöpolitik värd namnet.

Det är synd att den här typen av beslut inte fattas oftare. Det visar att den politik, de principer och idéer en politiker står för betyder mer än den egna politikerkarriären.

Förra sommaren hade det exempelvis varit lägligt för socialdemokratiska politiker att lämna sina uppdrag i protest mot hur Bostaden-affären hanterades. Det fanns faktiskt ett fåtal som var emot kuppen. Istället valde de att inte delta i fullmäktigesammanträdet och lämnade över ja-sägandet till en lydig suppleant som hoppade in. Denna protest var helt meningslös.

Det hade varit kraftfullare och mer respektingivande med en fullmäktigeledamot som konstaterade att partiledningen, med sitt hemlighetsmakeri, passerat en anständighetens gräns och att han eller hon inte kan sitta kvar och ge sitt aktiva eller passiva stöd till ett sådant odemokratiskt övertramp. De hade kunnat säga att, ja, jag är beredd att komma tillbaka till politiken om åtgärder vidtas för att dessa övertramp inte sker. Det hade varit civilkurage.

Så blev det inte och nu kampanjar dessa ”kritiska” sossar sida vid sida med spindlarna i det trassliga nät som kallas Bostaden-affären. Det sänder ut signaler om att man är beredd att se mellan fingrarna för vad som helst så länge man får behålla sin position. Det är ju inte politik utan karriärism.

Enligt en färsk opinionsundersökning tappar socialdemokraterna mark i Umeå. Det demokratiska haveriet med Bostaden-affären, oskicket att möta kritik med smutskastning eller pinsam tystnad, är några av de saker som gör det, milt uttryckt, välförtjänt att de förlorar stöd.

Till detta ska läggas att socialdemokraterna i Umeå har ett enormt valmaskineri i ryggen för att genom olika PR-kampanjer dominera den bild av partiet som når ut till väljarna. Trots detta hänger missnöjet mot partiet kvar. Att väljare framförallt tycks gå till Vänsterpartiet är glädjande. Det är nämligen ett av de få partier som aktivt vänt sig emot socialdemokraternas och moderaternas Umeåanda. Denna förskönande omskrivning för det fiffel och båg som varit återkommande de senaste åren har oftast att göra med att ledningarna för dessa partier valt förhandlingar med fastighetsbolag och enskilda näringsidkare framför en öppen debatt där allmänheten ges insyn och kan ta aktiv del i frågan om hur Umeås omvandling ska se ut. Vinnarna är förstås de företag som köpt upp offentligt ägda fastigheter till ett finfint pris, byggt nya dyra fastigheter som de sedan hyr ut till höga kostnader till – just det – kommunen. Väven är förstås paradexempel här men det finns flera andra exempel. Förlorarna är de som bekostar dessa projekt och som får ta smällarna när de visar sig kostsamma och försätter kommunen i ekonomiska trångmål (skattebetalande medborgare och anställda och brukare i offentliga fastigheter).

Nu får vi hoppas att denna nedåtgående trend bara är en början på ett större tapp i kommunvalet för socialdemokraterna. Och att borgerliga väljare vänder moderaterna ryggen. Det är antagligen det som krävs för att den osunda kultur som klibbat sig fast i Umeå kan börja brytas upp och ersättas av en kultur som sätter öppenhet och insyn främst och präglas av en debatt med högt i tak.

Till skälen att inte rösta på socialdemokraterna och moderaterna i höstens kommunval kan tilläggas: s & m har omvandlats till PR-byråer. Det över allt annat överordnade målet är att stärka det egna partiets varumärke. Istället för att föra en aktiv och seriös debatt om viktiga framtidsfrågor skickar de ut de politiska sekreterare som administrerar deras Facebookkonton för att systematiskt rensa ut kritiska frågor och avvikande uppfattningar. Varför? För att få det att framstå som om deras partier är älskade av alla . Allt enligt mottot: Det som inte syns eller hörs finns inte.

Antingen plockar de helt sonika bort kommentarer de inte gillar. Eller så utnyttjar de en funktion på Facebook där administratören för en sida kan ställa in så att en kommentar som postas bara kan ses av de som är vänner med den personen. Det är ett effektivt sätt att se till att kritik inte når personer utanför filterbubblorna. Ytterligare en åtgärd är att helt blockera användare från att kommentera.

Här är ett exempel på en kommentar som raderades av moderaternas administratör:

Socialdemokraterna sätter ribban lika lågt när de friserar sina egna sidor.

Jag skulle vilja avfärda socialdemokraternas och moderaternas rädsla för kritik som barnslig. Men nu har vi att göra med partierna som har kommunalrådsposter i kommunen. Tillsammans med misstänkliggörandet av media och smutskastningen mot kritiker utgör rensandet av kritiska kommentarer i sociala medier ett sabotage mot det offentliga samtalet. Det är inte bara respektlöst mot allmänheten. Dessutom innebär det att partierna som de facto styr Umeå i en ohelig allians systematiskt undviker att debattera frågor som är obekväma och kan påverka deras image negativt. I den meningen har man svikit folkvaldas skyldighet att aktivt vara i dialog med omgivningen och gått upp i PR-världens fixering vid varumärkesbyggande. Det kan vi inte låta fortgå. Det just nu effektivaste sättet att protestera mot denna kultur är att rösta på ett demokratiskt alternativ till Umeåandan.

Idag publicerade den grupp som varit drivande i Föräldranätverket en värdering av partiernas svar på de frågor som nätverket skickat till deras företrädare. Frågorna handlade om vad de olika partierna har gjort och vad de vill göra för att få bukt med de stora barngrupperna i förskolan.

Nedan citerar jag hela uttalandet. Men först skulle jag vilja säga något om en kritik som alltid kommer efter sådana här uttalanden. Det finns alltid de som tycker det är fel att ta ställning. I vissa fall handlar det om ren partilojalitet. Socialdemokrater blir förstås sårade när föräldrar sågar deras passivitet i förskolefrågan. Det handlar också om personer som inte gillar att bli ”skrivna på näsan” utan vill bilda sin egen uppfattning. Den inställningen är märklig tycker jag. Om ett nätverk driver ett sakpolitiskt krav om minskade barngrupper inom förskolan är det självklart att nätverket måste göra en värdering av de olika partiernas politik.

Om nätverket inte skulle göra en värdering blir ju arbetet under dessa år helt meningslöst. Om vi kräver att förskolefrågan prioriteras i kommunpolitiken och tar på oss att granska och bilda opinion så måste vi ju också göra en bedömning av HUR partierna gör detta. Annars lämnar vi över hela makten till partierna att framställa sin politik som bättre än vad den i själva verket är. Och alla partier kommer naturligtvis att hävda att deras parti har den bästa politiken för förskolan oavsett hur mycket eller lite de faktiskt gör. Sen kan förstås olika personer dra olika slutsatser av samma material. Men i så fall är det vettigare att argumentera för varför nätverket borde dra andra slutsatser istället för att säga att nätverket inte borde dra några slutsatser alls.

Med det sagt, här är uttalandet som lades ut på Föräldranätverkets Facebooksida idag:

”I snart två års tid har Föräldranätverket i Umeå engagerat sig för mindre barngrupper och större personaltäthet i Umeås förskolor. Många har deltagit i demonstrationer, skrivit insändare, varit aktiva i Facebook-gruppen och skrivit under namninsamlingar, och en mindre grupp har arbetat med att träffa politiker för att påverka.

Utifrån de svar vi har fått från politikerna (som presenterats här i gruppen under den senaste veckan), samt utifrån de träffar med politiker vi haft, vill vi lyfta fram tre partier som de som vi tycker arbetar mest för mindre grupper och mer personal i förskolan. De tre partierna är Vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ och Centerpartiet.

Det finns två stora anledningar till att vi lyfter fram just dessa partier. Dels har de konkreta och bra svar på de frågor vi har ställt. De verkar ta förskolans utmaningar på allvar och verkligen vilja göra något åt situationen.

Den andra anledningen är att de varit beredda att lyssna och samtala med oss. De har varit välkomnande när vi pratat med dem, och verkligen velat lyssna på det vi säger. De har bjudit in och tagit initiativ till samtal. De har också visat att de inte tror att de själva sitter på alla svar och alltid vet bäst, utan ställt frågor och tagit in det vi sagt. När vi har träffat dem har de ställt frågan ”Hur tycker ni vi ska göra?”, istället för att bara lyfta fram sina egna lösningar.

Utan att ta ställning till partiernas politik i övrigt vill vi alltså lyfta fram Vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ och Centerpartiet som de partier som tydligast arbetar för mindre grupper och mer personal i Umeås förskolor”.

Det finns ett mycket gammalt vallöfte från socialdemokraterna om att minska barngrupperna i Umeås förskolor till 15 barn per grupp. Istället för att skapa utrymme för en sådan reform genom politiska prioriteringar har socialdemokraterna ägnat energi åt att framställa situationen i förskolan som, på det stora hela, problemfri. Den strategin är perfekt om man är politisk karriärist. Om det är viktigare att klamra sig fast vid sin maktposition än att åtgärda befintliga problem då gör man förstås sitt yttersta för att skapa en bild av att allt är i sin ordning. Grundtanken tycks vara att ”om vi upprepar att det inte finns någon förskolekris de kommer den till slut att försvinna”.

För ett par år sedan bildades Föräldranätverket i Umeå. Nätverket samlar, via en Facebook-grupp, föräldrar för att utöva påtryckningar mot politikerna för minskade barngrupper. I grunden handlar det om att politiken måste ta ansvar för att skapa en trygg och kreativ miljö för barnen och en dräglig och stimulerande arbetsmiljö för pedagogerna. Genom att, tillsammans med pedagoger och fack, skriva insändare, demonstrera, lyfta vittnesmål om situationen i förskolan och påminna politikerna om de vallöften som lagts blir det svårare för karriäristerna att tysta ner frågan.

Inför höstens kommunval har Föräldranätverket kontaktat partierna i kommunfullmäktige och frågat vilka frågor de drivit och vilken politik de avser att bedriva efter valet. Under denna vecka presenteras dag för dag svaren på denna fråga. De första svaren som presenterats visar att engagemanget för förskolan ser väldigt olika ut hos de olika partierna. I slutet av veckan återkommer jag med en kommentar utifrån de resultat som presenterats.

Länk till Föräldranätverkets Facebooksida här

Senaste tiden har socialdemokratiska och moderata kommunpolitiker upprörts över ”lögner” om att partierna styr Umeå i samförstånd. De vill få det till att de är varandras motsatser. Det hela blir komiskt när dessa politiker bekräftar att de inte utgör alternativ till varandra i sina egna utspel. Senast i raden är Lennart Holmlund som i en insändare i Folkbladet uppmanar läsarna att ”inte rösta på Vänsterpartiet”.

Varför ska vi då inte göra det enligt Holmlund? Jo för att Vänsterpartiet föreslår en höjning av skatten för öronmärkta satsningar på skolan. I likhet med moderaterna tycks Holmlund tro att en skattehöjning skulle innebära först Umeås och sedan jorden omedelbara undergång.

Samtidigt ignorerar de frågan hur den helt akuta situationen i dagens skola ska hanteras. Med akuta syftar jag inte minst på det faktum att duktiga lärare, som brinner för sitt pedagogiska uppdrag och som aktivt sökt sig till ett yrke där de får jobba med barn och ungdomar inte orkar stanna kvar. I ett sådant läge bör förstås varje seriös politiker, som fortfarande har markkontakt med arbetarrörelsens grundvärderingar, tänka långsiktigt och kreativt för att hitta lösningar på problem som man uppenbarligen inte klarar av att hantera i nuläget.

Ytterligare en omständighet är det ekonomiska trångmål som Umeåandans politiker grundat för genom de senaste årens skuldsättning av kommunen. Vilka är det som vanligtvis brukar få betala för sådana kriser i den kommunala ekonomin? Jo, de som arbetar inom, eller som är beroende av, verksamheter inom vård, skola och omsorg. Om vi ska få bukt med de redan tunga villkor som gäller inom dessa områden så krävs ökade resurser. Med tanke på de demografiska förändringar vi står inför så kommer välfärden att ”kosta mer”. I ett sådant läge vore det rimliga att socialdemokrater, med utgångspunkt i värden om solidaritet, jämlikhet och sociala rättigheter, argumenterar för varför vi måste vara beredda att ta den kostnaden tillsammans.

Istället för att föra denna viktiga framåtsyftande debatt bekräftar Holmlund än en gång att det är moderaterna som han ser som socialdemokraternas självklara parhäst.

Nu har jag läst igenom den stämningsansökan mot Umeå kommun som lämnats in till Södertörns tingsrätt av den avskedade ekonomidirektören Susanne Aidanpää. Aidanpää begär bl.a. att avskedandet ogiltigförklaras och att hon får ekonomisk ersättning, bl.a. i form av ekonomiskt skadestånd.

Här är min slutsats:
Efter genomläsningen av stämningsansökan är den bild jag hade innan bekräftad. Aidanpää har blivit obekväm för kommunalråden och skulle därför tvingas bort. Därför drog man igång en process för att gräva fram tillräckligt med skit för att kunna rättfärdiga sina drastiska åtgärder. Följden har blivit en skendebatt där vi medborgare fått ta del av en ensidig berättelse om ”brottsmisstänkta” chefer. Detta har fått till följd att den kritik mot politikerna i Kommunstyrelsens arbetsutskott som också kommer fram i konsultrapporten alls inte diskuteras. Vidare har de kraftfulla åtgärderna, de allvarliga anklagelserna och bristen på öppenhet och information skapat ett otryggt klimat i den kommunala organisationen där anställda är rädda för repressalier (syftar exempelvis på de tjänstemän som uttryckte sin oro anonymt i Västerbottens-Kuriren). Jag hoppas verkligen att denna process leder till större klarhet i vad som hänt. När kommunalråd och högt uppsatta chefer drämmer till med något så ovanligt som avstängning, utredningar, offentlig uthängning och avsked så finns det goda skäl att ana ugglor i mossen. Om det visar sig att kommunalråden har drivit på denna process i syfte att göra sig av med obekväma tjänstemän och samtidigt vilselett allmänheten om att processen handlar om något annat då bör de naturligtvis avgå från sina uppdrag med omedelbar verkan.

Processen enligt Aidanpää
I dokumentet går Aidanpää igenom händelseutvecklingen ur sitt perspektiv vilket är helt olikt det som framförs av kommunalråden och den tillförodnade stadsdirektören Margaretha Alfredsson.
Aidanpää menar att processen mot henne uppstod från en dag till en annan. Den viktiga händelsen, enligt henne, är att tidigare stadsdirektören Jonas Jonasson lämnat sitt uppdrag och att han ersattes av den tillförordnade stadsdirektören Margaretha Alfredsson. Redan dagen efter att Alfredsson tillträdde ska hon ha kontaktat Aidanpää och framfört att alla tre kommunalråd – Hans Lindberg (s), Margareta Rönngren (s) och Anders Ågren (m) – tillsammans gjort en ”beställning” om arbetsuppgifterna för en budgetchef (han som senare blev avstängd tillsammans med Aidanpää) skulle ”tas bort”. Aidanpää vägrade att göra detta då hon menade att det inte fanns saklig grund att ta till sådana åtgärder. Dagen efter ville Alfredsson äta lunch med Aidanpää och hon ska där ha förklarat att om Aidanpää var villig att samarbeta i den här frågan så skulle hon belönas med utökade befogenheter.

Aidanpää stod fast vid att inga skäl för ett sådant beslut fanns och förtydligade också detta i ett mejl till Alfredsson. Därefter ska Aidanpää ha kontaktat Lindberg och Rönngren för ett möte för att få prata med ”beställarna” direkt, utan ombud. Varken Lindberg eller Rönngren förnekade att det var de som låg bakom påtryckningarna men sa också att frågan hädanefter ska skötas ”inom förvaltningen”, dvs. på tjänstemannasidan. Det är efter detta, menar Aidanpää, som processen mot henne drar igång.

En vecka senare får Aidanpää ett telefonsamtal från Alfredsson. Jag citerar här ett längre utdrag från stämningsansökan:

”En vecka senare, den 6 april 2018, jobbade Susanne Aidanpää från hemmet i Stockholm när hon fick ett telefonsamtal från Margaretha Alfredsson. Margaretha Alfredsson förklarade att hon skulle läsa upp ett brev, vilket hon också gjorde. Av uppläsningen framgick att Susanne Aidanpää var avstängd från sin tjänst som ekonomidirektör vid kommunen p g a brottsmisstanke. Susanne Aidanpää blev chockad och frågade ”Brottsmisstanke!? Får jag veta vad jag är misstänkt för?” Margaretha Alfredsson svarade kort ”nej” på detta. Sedan fortsatte
hon uppläsningen av brevet och sa bl a att Susanne inte fick ha någon kontakt med sina medarbetare. På fråga om vad Susanne Aidanpää skulle göra om de hörde av sig till henne var svaret ”du vet själv vad du borde säga”. Susanne Aidanpää blev oerhört chockad av samtalet och vad Margaretha Alfredsson framförde men lyckades ändå tacka artigt för att hon ringde. Därefter avslutades samtalet.

Härefter följde djup tystnad från kommunen. Ingen från kommunledningen eller HR hörde av sig till Susanne Aidanpää för att följa upp samtalet och försäkra sig om att det landat rätt, varken med brev eller uppföljande samtal. Inte heller fick Susanne någon ytterligare information om vad som skulle gälla under avstängningen,
t ex när hon skulle kunna förvänta sig mer information, vart hon skulle kunna vända sig i händelse av ohälsa till följd av den chockartade situationen etc.”

Några veckor senare, efter att Aidanpää kontaktat en advokat som utövat påtryckningar mot kommunen för att få klarhet vad dessa brottsmisstankar är och vad de är grundade i får Aidanpää ett brev där kommunen meddelar att skälen till avstängningen är att det ”har framkommit uppgifter om hur verksamheten bedrivits” och att ”[d]et har skett händelser som kan bedömas som risk för ohälsa inom det psykosociala riskområdet vilket medför att arbetsgivaren måste vidta sitt ansvar för att undersöka och kartlägga arbetsmiljön”. Notera här att kommunen inte längre säger något om brottsmisstankar. Ur Aidanpääs perspektiv är detta förstås ett stort problem eftersom Alfredsson har gått ut med att det är just brottsmisstankar som ligger bakom i kontakt med media.

Dammsugning efter fel
När nu kommunen har tagit till en så pass ovanlig och kraftfull åtgärd som att stänga av en av sina chefer och hänvisat till brottsmisstankar så behövs förstås bevis. Ur Aidanpääs perspektiv är detta inget annat än en ”jakt på omständigheter”. En konsultfirma, Ernst & Young, anlitas för en utredning. I stämningsansökan framkommer att Ernst & Young inledningsvis fick ”i uppdrag att gå igenom ”allt” för att undersöka om Susanne Aidanpää kunde beläggas med att ha på något sätt ha åsidosatt vad som ålegat henne i tjänsten”. Vidare uppdrogs ett psykologikonsultbolag att kartlägga om det förekommit kränkande särbehandling och om det finns andra risker i
den psykosociala arbetsmiljön inom ekonomifunktionen.

I stämningsansökan framträder en bild av en pressad kommunledning som med ljus och lykta söker efter omständigheter som ger tillräcklig grund för avstängningen och för avsked: ”Kommunens personaldirektör, Birgitta Forsberg, bekräftade också vid mötet att EY:s utredning inte var avslutad utan att de fortsatte att ”leta”. Medarbetare vid ekonomifunktionen har också bekräftat att EY i sin utredning ”dammsög varje vrå”, alltså gick igenom allt från Susanne Aidanpääs representation, privata utlägg, om hon hade använt Arlanda Expresskortet privat till om hon hade bisysslor, om hon hade fakturerat kommunen etc.”.

Skälen för avstängning och avsked
I stämningsansökan presenteras också de skäl för åtgärderna som kommunen lagt fram. Aidanpää bestrider samtliga dessa punkter. Bl.a. bifogas ett mejl från den tidigare budgetchefen som beskrivs som ett ”indirekt hot”. Eftersom Aidanpää var CC:ad i mejlet menar kommunen att hon borde känna till att hot förekommet. Den formuleringen som kommunen beskriver som indirekt hotfull lyder såhär: ”det är bra att du är försiktig[t]. Framför allt nu när du även har ett utökat ekonomiskt ansvar privat”. Aidanpää bestrider till att börja med att e-postmeddelandet på något sätt är en kränkande särbehandling eller hot. Vidare menar hon att den inte alls har att göra med Ernst & Youngs rapport utan är ”en konversation mellan dåvarande budgetchefen och medarbetaren om vilken prognos för avskrivningskostnader som skulle användas för helåret i rapport till kommunstyrelsen (korrespondensen har alltså på inget sätt att göra med det som EY:s rapport handlar om). När medarbetaren i e-postkorrespondens med budgetchefen angav att en ”försiktig prognos” på totalen är ett visst belopp, svarade budgetchefen att ”Tack – bra att du är försiktig[t].

De andra situationerna som lyfts fram handlar om kommentarer som tolkats som kränkande. Jag vet förstås ingenting om hur Aidanpää varit som chef, men den bevisning som kommunen lyfter fram som avgörande för avskedet framstår som, milt uttryckt, forcerad. Om man skulle tillämpa samma kriterier för avsked på samtliga chefer tror jag att få skulle få behålla jobbet (Klumpiga, olämpliga och t.o.m. gränslösa kommentarer från chefer är trots allt alltför vanligt i dagens arbetsliv). Ytterligare en omständighet i detta fall är att den psykolog som skrivit en rapport om just arbetsmiljön själv understryker att ”inga generella slutsatser kan dras” utifrån den.

Efter genomläsningen av stämningsansökan är den bild jag hade innan bekräftad. Aidanpää har blivit obekväm för kommunalråden och skulle därför tvingas bort. Därför drog man igång en process för att gräva fram tillräckligt med skit för att kunna rättfärdiga sina drastiska åtgärder. Följden har blivit en skendebatt där vi medborgare fått ta del av en ensidig berättelse om ”brottsmisstänkta” chefer. Detta har fått till följd att den kritik mot politikerna i Kommunstyrelsens arbetsutskott som också kommer fram i konsultrapporten alls inte diskuteras. Vidare har de kraftfulla åtgärderna, de allvarliga anklagelserna och bristen på öppenhet och information skapat ett otryggt klimat i den kommunala organisationen där anställda är rädda för repressalier (syftar exempelvis på de tjänstemän som uttryckte sin oro anonymt i Västerbottens-Kuriren). Jag hoppas verkligen att denna process leder till större klarhet i vad som hänt. När kommunalråd och högt uppsatta chefer drämmer till med något så ovanligt som avstängning, utredningar, offentlig uthängning och avsked så finns det goda skäl att ana ugglor i mossen. Om det visar sig att kommunalråden har drivit på denna process i syfte att göra sig av med obekväma tjänstemän och samtidigt vilselett allmänheten om att processen handlar om något annat då bör de naturligtvis avgå från sina uppdrag med omedelbar verkan.

Kanske kan denna process skapa klarhet i en fråga som socialdemokraterna och moderaterna vill sopa under mattan.

Den rekordvarma sommaren med skogsbränder och katastrofer över stora delar av världen har naturligtvis gett klimatfrågan plats på löpsedlarna. Galet vore det ju annars. Men (vilse)ledande moderater, bl.a. Västerbottens Edward Riedl, sprider istället den fantasifulla konspirationsteorin om att media försöker rädda Miljöpartiet. Så dumt och oansvarigt att man tar sig för pannan.

I en artikel i Expressen kommenterar medieforskaren Marie Grusell tilltaget såhär:

”Att underminera journalistiken, som är grundpelaren i ett demokratiskt samhälle, tycker jag är under all kritik”.

Ytterligare ett exempel på det återkommande misstänkliggörande av media som jag skrivit om i tidigare inlägg med andra ord.

En osund kultur har vuxit fram i Umeå kommun. Denna kultur har, tror jag, mycket att göra med de täta banden mellan ledningen för socialdemokraterna och moderaterna. Dessa band betyder mer för den faktiska politik som förs och hur den förs än de skillnader som Lindberg och Ågren nu krystar fram under valrörelsen. Jag tror, och hoppas, att det finns många till höger och vänster politiskt som, trots övriga politiska meningsskiljaktigheter, ser att denna kultur är ett allvarligt demokratiskt problem som måste brytas. I detta inlägg ska jag lyfta fram exempel på denna osunda kultur och ge min bild av varför jag anser att Umeå skulle må bättre av att socialdemokraterna och moderaterna försvagas politiskt. För att förekomma en uppenbar invändning: formellt sett är moderaterna i opposition till socialdemokraterna. Men jag menar att detta formella faktum betyder mindre i praktiken är vad som är hälsosamt för den lokala demokratin.

1) Varken socialdemokraterna eller moderaterna ifrågasätter uppenbart odemokratiska metoder
Paradexemplen här är rivningen av Apberget och Bostaden-affären. I det första fallet framkommer att både politiker och tjänstemän spridit missvisande uppgifter om orsakerna bakom rivningen. I själva verket revs samlingsplatsen/talarstolen efter påtryckningar från fastighetsägare och enskilda handlare i centrum. Ett sådant övertramp – där man fört allmänheten bakom ljuset – borde i en sund politisk kultur leda till kraftfulla åtgärder för att förhindra att liknande saker händer igen.

I det andra fallet visade det sig att folkvalda undanhållit planer på att sälja ut allmännyttiga hyresrätter. Detta trots att kommunalrådet Lindberg en månad före valet 2014 lovade att allmännyttan INTE skulle säljas ut. (Läs min kommentar till processen här) I en sund politisk kultur skulle förstås ledningen inom socialdemokraterna gå ut till sina egna medlemmar och väljare och öppet deklarera att man bytt fot i frågan om utförsäljningar och föra en debatt i frågan. Istället förde man hemliga förhandlingar med det privata fastighetsbolaget Heimstaden om affären, kallade till extrainsatta möten med kort varsel utan att utlysa mötena på korrekta sätt (detta fälldes man senare för i Förvaltningsrätten) och skyndade igenom beslutet. Detta trots att tusentals Umeåbor, via en namninsamling, protesterat mot hanteringen efter att uppgifterna läckt till pressen. Denna punkt anser jag personligen borde räcka för att neka Lindberg och Ågren samt deras hejaklackar i fullmäktigegrupperna fortsatt förtroende.

2) Socialdemokraterna och moderaterna har ett helt inkonsekvent sätt att agera mot missförhållanden inom kommunen. År 2017 genomförde Västerbottens-Kuriren en granskning av slöseri inom Umeå kommun. I denna granskning visade det sig att verksamheter under Stadsbyggnadskontoret haft en mängd svårförsvarade utgifter. Det har rört sig om nöjesresor, skotersafari, trerättersluncher, surfplattor till 90 anställda vid jul, dansbandsfest när en chef gick i pension och höga kostnader för höga chefers resande. Ställda inför detta anmärkningsvärda faktum stod den politiska ledningen passiv. Istället lät man Margareta Alfredsson, dåvarande direktör för Samhällsbyggnadskontoret och därmed i sista hand ansvarig för de kritiserade verksamheterna, själv utreda den verksamhet hon ansvarade över.

År 2018 stängdes två chefer, bl.a. den nu avskedade ekonomidirektören Susanne Aidanpää, av. Många frågade sig förstås vad denna mycket ovanliga åtgärd berodde på. Efter en tids tystnad menade kommunalråden Lindberg och Ågren att det handlade om arbetsmiljöproblem. Efter ytterligare en tid kom det fram att det tillsatts två utredningar om arbetsmiljön inom ekonomienheten. Både Lindberg och Ågren tog tydlig ställning i ansvarsfrågan men påpekade, trots detta, att det var en fråga för tjänstemännen. Återigen var det Margareta Alfredsson, nu i rollen som tillförordnad Stadsdirektör som hamnade i centrum.

Sista ordet är inte sagt i frågan om cheferna vid ekonomienheten. Granskningar har till exempel visat att det också fanns en konflikt mellan Alfredsson och Aidanpää. Dessutom menar Jan Hägglund från Arbetarpartiet att det har att göra med att Aidanpää har arbetat fram siffror som visar att kommunens ekonomi är på väg i en allvarlig kris. Om så är fallet har naturligt vis både Lindberg (som högsta ansvariga för den förda politiken) och Ågren (som vill betala mindre och inte mer skatt) ett intresse av att det inte kommer ut inför valet. Vad som stämmer och inte stämmer i denna förvirrande soppa vet jag inte eftersom tystnaden är så kompakt i denna fråga.

Det jag vill lyfta fram här är vad den här typen av inkonsekvent agerande leder till. För det första skapar det en rädsla och otrygghet bland kommunens anställda. Detta kan i sin tur leda till att färre vågar påpeka brister och missförhållanden i verksamheten. Om den som övervägar att lyfta fram obekväma saker gällande verksamheten sett hur andra stängts av och karaktärsmördats i pressen utan att någon egentligen inte vet varför kommer man tyvärr nog att tänka sig för bara en och två gånger innan man landar i att det är för riskabelt att säga ifrån. Ytterligare en omständighet som pekar på att Umeåandans politiker inte tar denna fråga på allvar är att det beslut om skärpt skydd för visselblåsare i kommunen som fattades 2011 (!) ännu inte lett till några konkreta åtgärder.

3) Socialdemokraterna och moderaterna har ett respektlöst och arrogant förhållningssätt mot kritiker och meningsmotståndare Under senaste mandatperioden har det uppstått kritik och protester mot den förda politiken. Socialdemokratiska och moderata politiker svarar systematiskt på sådan kritik genom att försöka misstänkliggöra eller smutskasta. Ta exempelvis de föräldrar som i sin oro över de stora barngrupperna i Umeås förskolor bildat Föräldranätverket för att få politiker att agera. Istället för att vissa uppskattning för föräldrars engagemang väljer man att försöka förminska problemen eller misstänkliggöra föräldrarna som en högljudd bortskämd minoritet. (Se Lindbergs kommentar om Föräldranätverket här.) Ett annat exempel, där moderaterna har tagit på sig vilseledartröjan, är det huvudlösa misstänkliggörandet av lokalmedia. Läs mer om detta här och en debattartikel jag själv skrivit i en angränsande fråga här.

Jag ska inte försöka mig på att psykologisera över varför ledande politiker är så känsliga för kritik. Men de flesta borde vara överens om att det inte är ett gott tecken när politiskt ansvariga impulsivt reagerar med att slå ifrån sig all kritik. En allvarlig effekt är att de delar av allmänheten som anstränger sig för att följa med i, sätta sig in i, granska och kritisera den politik som förs nöts ut och tystnar. Jag känner många personer som gått in i ett engagemang i lokala frågor men skrämts bort av hur de bemötts. Det är förvisso bara en personlig anekdot men ni som läser detta har säkert fler exempel på att denna arrogans skapar en trötthet hos många vettiga personer som försöker bidra till förändring.

Ett annat exempel är förstås den här bloggen som det före detta kommunalrådet och nuvarande fullmäktigeledamoten Lennart Holmlund inte bara krävt ska stängas ner. Han menar också att jag är olämplig för mitt jobb (som ju inte har något att göra med den här bloggen) och tycks också (även om det inte är helt lätt att hänga med) anse att min arbetsgivare bör tänka sig för om man vill ha en anställd som kritiserar en samarbetspartner (nämligen kommunen). Holmlund har också givit sig på bloggaren Beatworld och då handlar kritiken om att bloggaren är anonym. Men med tanke på hur Holmlund behandlar de som går ut med namn (gäller ju inte bara mig utan det finns fler exempel) så är det ju fullt begriplig att folk vill utnyttja sin rätt att vara just anonyma. Men detta är ju bara Holmlund, kanske någon invänder. Men tystnaden från Lindberg och resten av hans entourage är tydlig: detta är helt ok beteende från partiets politiker.

4) Socialdemokraterna och moderaterna har satt i system att skjuta ansvar från politiker till tjänstemän. Kommunens verksamheter är alltid i sista hand ett politiskt ansvar. Lindberg och Ågren har vid upprepade tillfällen struntat i detta och låtit tjänstemän klä skott i kontroversiella frågor. Exemplen på detta är många men jag nöjer mig här med att lyfta fram den aktuella frågan om de chefer som stängdes av i våras. Lindberg och Ågren har i hårda ordalag kritiserat cheferna i vad som närmast kan beskrivas som ett karaktärsmord. Underlaget för dessa slutsatser har varit två utredningar som togs fram efter avstängningarna. I utredningen av Ernst & Young framkommer skarp kritik mot Kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) där Lindberg är ordförande och Ågren är vice ordförande. Ingen av dessa politiker låtsas om denna kritik utan fortsätter skjuta ifrån sig ansvaret till enskilda tjänstemän vilket naturligtvis är oansvarigt. Läs Inge-Bert Täljedals, bl.a. före detta socialdemokrat och ordförande i Umeå kommunfullmäktige, långa men viktiga och skarpa analys här.

Vad ska vi då rösta på?
Vad ni som läser detta röstar på är inte min ensak. Däremot kan jag ju skriva något om hur jag tänker inför kommande kommunval. Jag hoppas på ett val som ger en tydlig signal till socialdemokraterna och moderaterna om att vi är många i Umeå som är trötta på den ”Umeåanda” som punkterna ovan är uttryck för. Det görs genom att tillräckligt många som övervägt att rösta på socialdemokraterna eller moderaterna aktivt väljer att inte göra det. Det behöver förstås inte betyda att dessa aldrig mer ”återvänder” till de partier de sympatiserar mest med. Men det betyder att man, för denna gång, väljer att agera mot en oroväckande utveckling. OM det nu vore så att det fanns oppositioner inom dessa partier som visar en verklig vilja till förändring hade det förstås varit ett alternativ att kryssa de personer på listorna som representerar det alternativet. Men i nuläget finns, som jag ser det, inga sådana trovärdiga alternativ varför det är ett bättre alternativ att rösta med fötterna.

På den borgerliga sidan har jag egentligen bara sett ett parti som stuckit ut under mandatperioden och det är Centerpartiet. Där verkar det finnas politiker som tar principer om transparens på allvar. Partiet har politiker som agerat på respektingivande sätt i frågan om bevarande av byskolorna som engagerat många föräldrar och bybor. Jag vill också lyfta fram det faktum att Centerpartiet var det parti som – trots att de var för Bostaden-affären, ändå ansträngde sig att skriva ett svar på de kritiska mejl som hundratals Umeåbor skickade istället för att tiga. På den andra sidan av det politiska spektrumet är det Vänsterpartiet och Arbetarpartiet som aktivt höjt rösten mot ovan nämnda missförhållanden. Vad som händer med Miljöpartiet och Feministiskt initiativ är svårt att säga och det låter jag därför bli att uttala mig om.

Det här är mitt försök att väcka en tanke hos fler inför det stundande kommunvalet. Men jag vill också vara tydlig med att jag inte tror att det räcker. Om vi vill se en verklig politisk förändring – där det följer konkreta åtgärder för att förändra kulturen i Umeå kommun (skydd för visselblåsare, stopp för hemlighetsmakeri och bristfällig insyn i beslutsprocesser, öppen debatt med högt i tak osv.) krävs att vi engagerar oss i enskilda frågor och utövar ett tillräckligt starkt folkligt tryck. Det är vårt gemensamma ansvar.