En kommunledning som inte förmår formulera vår tids stora frågor tar inte ansvar

En av de tröttaste kommentarerna från politiker som kritiseras är den här: ”Det är lätt att stå på sidan och klaga! Det är svårare att ta ansvar”. Problemet är förstås att dessa politiker får kritik just för sin flykt från ansvar. Det kan handla om att ständigt gömma sig bakom tjänstemän och låta dem ta smällen (som i fallet med ekonomidirektören) eller vägran att möta medborgare i en offentlig debatt om allmännyttans framtid (som i fallet med Bostaden-kuppen).

Politik behöver förvaltare och förändrare. En god förvaltare har god kännedom om gällande lagar och avtal, politiskt uppdrag och budgetramar. En god förvaltare håller ordning och reda. En god förändrare lyfter blicken, ifrågasätter det förvaltarna tar för givet, påminner om att politik bygger på ideologi, värderingar och prioriteringar och att det vi gör nu inte räcker.

I ett sunt politiskt klimat finns plats för både förvaltare och förnyare. Men något händer när det politiska rummet fylls av personer som underordnar alla ideologiska mål under målet att sitta kvar på sin maktposition. Då blir förändrarna ett hot som till varje pris måste demoniseras och trängas undan. Den som har makt och vill behålla den – som Hans Lindberg och Anders Ågren – är förstås främst intresserad att framställa det som att det mesta fungerar som det ska. Ur detta perspektiv är Umeås utveckling ”på rätt väg” och får inte störas av frågor. Ifrågasättande av den vision som dominerar framställs då som naiv, oansvarig och som ett ”särintressenas” sabotage mot det arbete för allas bästa som redan pågår.

Någon kanske invänder och hänvisar till moderaternas alarmistiska kampanj om brottsligheten i Umeå. Detta förljugna och huvudlösa missbruk av kriminalstatistik handlar ju inte om att framställa Umeå som den bästa av världar utan som en krets i helvetet. Visserligen. Men det handlar inte om en politisk kursändring utan om ett desperat försök att flytta ledartröjan från en sosse till en moderat som har d e t gemensamt att de inte vill så mycket annat än att uppnå vissa positioner och klamra sig fast vid dem. Det bekräftar egentligen bara min poäng: moderaterna i Umeå är så ensidigt besatta av idén av makt att de är beredda att smutskasta den stad de själva är med och styr för att skrämma över väljare på sin sida.

En konsekvens av att karriärister och förvaltare i det närmaste totalt dominerar det politiska rummet är att många av de frågor som är akuta för oss som lever i samhället aldrig ställs. Varför? Därför att karriärister och förvaltare som redan sitter vid makten har ett intresse av att vi andra ska tro att det enda vi behöver göra är att välja om dem. Låt mig utveckla (för attparafrasera en Klungankaraktär) hur jag ser på den situation vi nu har att hantera:

Vi är ganska många som är födda under en tid av löften. Själv föddes jag i slutet av 70-talet. När jag växte upp fick jag lära mig att Sverige var ett av de bästa länderna i världen att råka födas i. Många saker framstod som självklara. Vuxna jobbade och pensionerades vid 65. När man blev sjuk fick man hjälp istället för att bli misstänkliggjord. Arbetarklassfamiljer kunde bo i stora rymliga hus och hade sommarstuga (i Norrland, men som barn var ju Norrland lika med världen). Under dessa uppväxtår staplades löften om en ljus framtid på varandra (för många av oss i alla fall).

En emotionssociolog som heter Jack Barbalet menar att generationer eller grupper inom generationer som växer upp med löften om ett gott liv men som förnekas detta (på grund av ekonomiska kriser, ett hårdnat klassamhälle, neddragningar i utbildningssystem, socialförsäkringssystem osv.) tenderar att bilda en delad känsla av förbittring (resentiment), en ilska mot att ha berövats något man anser sig ha rätt till och lovats.

Grejen med denna förbittring är att den inte är på förhand riktad åt ett visst håll. Den kan riktas mot grupper som får representera en inre fiende (”Det är invandrarna som tar våra jobb”, ”Det är migrationen som förklarar de låga pensionerna”, ”Det är feministerna som inte låter män vara män”). Den kan också riktas mot grupper som representerar etablissemanget (”Socialdemokraterna har svikit”, ”Politikerna är korrumperade”, ”Akademikerna sprider sjuka idéer”, ”Bankirerna lurar hederligt folk”). Sist men inte minst kan den riktas mot den ekonomiska och politiska ordning som bygger på/förutsätter ojämlikhet och exploatering.

Det sista alternativet är både det bästa och det svåraste. De föregående alternativen är sämre och sämst men frestande enkla eftersom de erbjuder ansikten som fungerar som måltavlor av kött och blod istället för en måltavla i form av ett opersonligt system av lagar (ekonomiska och juridiska).

Jag tror att en av orsakerna till den politiska situationen idag (det finns förstås fler orsaker) är denna uppdämda kollektiva förbittring hos oss som växt upp under framstegstankens guldår. Jag tror också att kraften i denna affekt är en viktig anledning till att ”fakta”, statistik och argumentation biter så dåligt. Folk behöver lösningar på problem, inte bli övertygade om att tänka annorlunda kring sin utsatthet (även om insikt förstås är nödvändig för att agera annorlunda). Nu pågår en dragkamp mellan reaktionärer och Oss om hur denna uppdämda vrede ska politiseras. Emellan oss står ett gäng: det kan handla om politiska karriärister, kommunalråd och PR-människor som irrat sig in i politiken. Eftersom de själva lever gott inbillar de sig att vi lever i den bästa av världar och lägger ned sin energi på att ropa att det egentligen inte finns något att kämpa för. Välj oss igen så gör vi några finjusteringar. Problemet är förstås att finjusteringar inte hindrar ett skepp från att sjunka.

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>