Demokratins kris och vägar ut: del 2

I en krönika i Västerbottens-Kuriren skriver Olof Kleberg om behovet av att förnya demokratin. Där oroar han sig över om regeringen verkligen tar de utmaningar demokratin står inför på allvar: ynka fyra miljoner kronor avsätts för bildnings- och studieförbundens demokratiarbete. Han konstaterar: ”Andra måste nu ta på sig uppgiften att stärka medvetenheten om fördelarna med en demokrati: lika rättigheter för alla, hänsyn till alla och inflytande för alla”.

En sådan uppmaning måste tas på allvar och gäller inte bara på riksplanet. Även lokalt kan man ta till åtgärder för att stärka demokratin. Om den politiska viljan finns vill säga. De som idag styr Umeå verkar mest av allt intresserade av att lämnas ifred och inte störas av allmänhetens frågor och synpunkter. En första åtgärd vore att upphöra med ”påverkansformer” som ger demokrati dåligt rykte. Här skulle jag som exempel vilja påminna om den ”kreativa workshop” som Umeå kommun kallade till efter den hårt kritiserade rivningen av mötesplatsen Apberget i centrala Umeå år 2013.

Först en kort bakgrund: Hösten 2013 revs Apberget på Rådhustorget. Många frågade sig förstås varför. Politiker och tjänstemän påstod att det hade att göra med att det skulle grävas kablar till det nya köpcentret. Mediala granskningar visade dock att detta var lögn. Istället revs Apberget efter möten med privata intressenter som fastighetsägare och handlare som tyckte att Apberget hindrade flödet mellan köpcentren. Även om man kan tycka olika om Apberget som sådant så fick det en symbolisk betydelse: det speglar den stadsomvandling där kontrollen över Umeås utveckling flyttas till informella överenskommelser mellan en klick politiker och företagare. När Apberget, som länge fungerat som en mötesplats och en demokratisk scen, revs lämnades ett tomrum som gav en föraning av det tomma och livlösa Rådhustorg vi ser idag (Fotbolls-VM undantaget).

När protesterna växte bjöds alltså Umeåborna in till en ”kreativ workshop”. Arrangörerna gjorde i början klart att workshopen skulle vara framåtsyftande och inte gräva i det som varit. Men en stor del av det 50-tal personer som sökt sig dit ville förstås också diskutera vad som hänt. Varför ljög politiker och tjänstemän om orsakerna bakom rivningen? Hur ställs de till svars? Hur kan vi vara säkra på att dessa odemokratiska fasoner inte upprepas framöver, i andra frågor?

Den här typen av arrangemang har blivit allt vanligare. Man bjuder in till öppna möten i frågor som rör utveckling för att ge medborgare en känsla av att påverka. Problemet uppstår förstås när människor tar sig till dessa möten och upptäcker att de inte har något röst. Istället är mötena så strikt regisserade att frågor som politiker och tjänstemän vill undvika helt enkelt är bortplockade från agendan. Jag tror att det är ett stort misstag att prata om den här typen av ”dialoger” i samma andetag som man pratar om ”inflytande”, ”påverkansmöjligheter” eller ”demokrati”. Varför? Därför att om man låter den här typen av arrangemang representera demokrati då riskerar man svärta ner själva idén om demokrati.

Så, vad ska man göra istället? Se till att skapa forum där folk ges verklig möjlighet att påverka och göra sin röst hörd. I boken Emot allmänna val: ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin ger författaren David van Reybrouck exempel på hur detta kan se ut. Bjud till att börja med inte in till öppna möten. Problemet är att många människor har begränsat med tid och möjlighet att närvara. Lägg där till att många människor är väldigt obekväma i politiska sammanhang. Om man inte riktigt vet hur upplägget ser ut och vad som förväntas av dem som deltar kommer många dra sig för att gå dit. Det gör att urvalet av medborgare som påverkar blir skevt. Skapa istället ett system för påverkan som folk känner till och som tillämpas konsekvent. van Reybrouck föreslår ett system där medborgare lottas fram att delta. Målet är att få fram ett representativt urval som speglar de många olika intressen och perspektiv som finns i en befolkning.

En annan viktig sak är att skapa villkor för att delta i dessa möten som är lockande. Om det nu är viktigt att fördjupa demokratin genom att öka folkliga påverkansmöjligheter bör man visa det genom att ge deltagarna möjlighet att vara lediga från sina arbeten och få skälig ersättning. Men det räcker inte. Dessutom ska deltagarna, precis som politiker, få tillgång till sakkunniga som kan hjälpa dem att sätta sig in i frågor om lagstiftning, budget och andra tekniska frågor. Genom en sådan åtgärd kan man komma åt ett stort problem med hur man ofta rådfrågar ”folket” idag. Bjuder man in till ett öppet möte eller ber medborgare skicka in synpunkter i en viss politisk fråga tar man bara del av det som på engelska kallas ”raw opinion” och som grovt översatt kan kallas löst tyckande. van Reybrouck påpekar att sådant löst tyckande är något helt annat än grundade åsikter. Personer som får tid, resurser och möjlighet att tänka efter, läsa på, lyssna och diskutera kommer landa i andra, och antagligen vettigare och rimligare, slutsatser än vad de på magkänsla angav i en opinionsundersökning.

Fördelarna med denna typ av påverkansformer är många. För det första ger det medborgare möjlighet till inflytande mellan val. För det andra leder det fram till mer balanserad input än vad ytliga opinionsundersökningar eller informella möten med fastighetsägare gör. För det tredje skulle det ge en större del av befolkningen möjlighet att delta i demokratiska processer som, rätt skötta, skulle ge fler de positiva erfarenheter av demokrati som krävs för att man ska vara beredd att försvara demokratin mot dess fiender.

Exakt hur sådana påverkansformer ska utformas beror förstås på gällande lagstiftning, lokala förhållanden och politiska prioriteringar men jag hoppas att detta inlägg gett inspiration för tankar och diskussion om i vilken riktning vi kan gå för att fördjupa demokratin.