Därför bör du inte lägga din röst på socialdemokraterna eller moderaterna i kommunvalet

En osund kultur har vuxit fram i Umeå kommun. Denna kultur har, tror jag, mycket att göra med de täta banden mellan ledningen för socialdemokraterna och moderaterna. Dessa band betyder mer för den faktiska politik som förs och hur den förs än de skillnader som Lindberg och Ågren nu krystar fram under valrörelsen. Jag tror, och hoppas, att det finns många till höger och vänster politiskt som, trots övriga politiska meningsskiljaktigheter, ser att denna kultur är ett allvarligt demokratiskt problem som måste brytas. I detta inlägg ska jag lyfta fram exempel på denna osunda kultur och ge min bild av varför jag anser att Umeå skulle må bättre av att socialdemokraterna och moderaterna försvagas politiskt. För att förekomma en uppenbar invändning: formellt sett är moderaterna i opposition till socialdemokraterna. Men jag menar att detta formella faktum betyder mindre i praktiken är vad som är hälsosamt för den lokala demokratin.

1) Varken socialdemokraterna eller moderaterna ifrågasätter uppenbart odemokratiska metoder
Paradexemplen här är rivningen av Apberget och Bostaden-affären. I det första fallet framkommer att både politiker och tjänstemän spridit missvisande uppgifter om orsakerna bakom rivningen. I själva verket revs samlingsplatsen/talarstolen efter påtryckningar från fastighetsägare och enskilda handlare i centrum. Ett sådant övertramp – där man fört allmänheten bakom ljuset – borde i en sund politisk kultur leda till kraftfulla åtgärder för att förhindra att liknande saker händer igen.

I det andra fallet visade det sig att folkvalda undanhållit planer på att sälja ut allmännyttiga hyresrätter. Detta trots att kommunalrådet Lindberg en månad före valet 2014 lovade att allmännyttan INTE skulle säljas ut. (Läs min kommentar till processen här) I en sund politisk kultur skulle förstås ledningen inom socialdemokraterna gå ut till sina egna medlemmar och väljare och öppet deklarera att man bytt fot i frågan om utförsäljningar och föra en debatt i frågan. Istället förde man hemliga förhandlingar med det privata fastighetsbolaget Heimstaden om affären, kallade till extrainsatta möten med kort varsel utan att utlysa mötena på korrekta sätt (detta fälldes man senare för i Förvaltningsrätten) och skyndade igenom beslutet. Detta trots att tusentals Umeåbor, via en namninsamling, protesterat mot hanteringen efter att uppgifterna läckt till pressen. Denna punkt anser jag personligen borde räcka för att neka Lindberg och Ågren samt deras hejaklackar i fullmäktigegrupperna fortsatt förtroende.

2) Socialdemokraterna och moderaterna har ett helt inkonsekvent sätt att agera mot missförhållanden inom kommunen. År 2017 genomförde Västerbottens-Kuriren en granskning av slöseri inom Umeå kommun. I denna granskning visade det sig att verksamheter under Stadsbyggnadskontoret haft en mängd svårförsvarade utgifter. Det har rört sig om nöjesresor, skotersafari, trerättersluncher, surfplattor till 90 anställda vid jul, dansbandsfest när en chef gick i pension och höga kostnader för höga chefers resande. Ställda inför detta anmärkningsvärda faktum stod den politiska ledningen passiv. Istället lät man Margareta Alfredsson, dåvarande direktör för Samhällsbyggnadskontoret och därmed i sista hand ansvarig för de kritiserade verksamheterna, själv utreda den verksamhet hon ansvarade över.

År 2018 stängdes två chefer, bl.a. den nu avskedade ekonomidirektören Susanne Aidanpää, av. Många frågade sig förstås vad denna mycket ovanliga åtgärd berodde på. Efter en tids tystnad menade kommunalråden Lindberg och Ågren att det handlade om arbetsmiljöproblem. Efter ytterligare en tid kom det fram att det tillsatts två utredningar om arbetsmiljön inom ekonomienheten. Både Lindberg och Ågren tog tydlig ställning i ansvarsfrågan men påpekade, trots detta, att det var en fråga för tjänstemännen. Återigen var det Margareta Alfredsson, nu i rollen som tillförordnad Stadsdirektör som hamnade i centrum.

Sista ordet är inte sagt i frågan om cheferna vid ekonomienheten. Granskningar har till exempel visat att det också fanns en konflikt mellan Alfredsson och Aidanpää. Dessutom menar Jan Hägglund från Arbetarpartiet att det har att göra med att Aidanpää har arbetat fram siffror som visar att kommunens ekonomi är på väg i en allvarlig kris. Om så är fallet har naturligt vis både Lindberg (som högsta ansvariga för den förda politiken) och Ågren (som vill betala mindre och inte mer skatt) ett intresse av att det inte kommer ut inför valet. Vad som stämmer och inte stämmer i denna förvirrande soppa vet jag inte eftersom tystnaden är så kompakt i denna fråga.

Det jag vill lyfta fram här är vad den här typen av inkonsekvent agerande leder till. För det första skapar det en rädsla och otrygghet bland kommunens anställda. Detta kan i sin tur leda till att färre vågar påpeka brister och missförhållanden i verksamheten. Om den som övervägar att lyfta fram obekväma saker gällande verksamheten sett hur andra stängts av och karaktärsmördats i pressen utan att någon egentligen inte vet varför kommer man tyvärr nog att tänka sig för bara en och två gånger innan man landar i att det är för riskabelt att säga ifrån. Ytterligare en omständighet som pekar på att Umeåandans politiker inte tar denna fråga på allvar är att det beslut om skärpt skydd för visselblåsare i kommunen som fattades 2011 (!) ännu inte lett till några konkreta åtgärder.

3) Socialdemokraterna och moderaterna har ett respektlöst och arrogant förhållningssätt mot kritiker och meningsmotståndare Under senaste mandatperioden har det uppstått kritik och protester mot den förda politiken. Socialdemokratiska och moderata politiker svarar systematiskt på sådan kritik genom att försöka misstänkliggöra eller smutskasta. Ta exempelvis de föräldrar som i sin oro över de stora barngrupperna i Umeås förskolor bildat Föräldranätverket för att få politiker att agera. Istället för att vissa uppskattning för föräldrars engagemang väljer man att försöka förminska problemen eller misstänkliggöra föräldrarna som en högljudd bortskämd minoritet. (Se Lindbergs kommentar om Föräldranätverket här.) Ett annat exempel, där moderaterna har tagit på sig vilseledartröjan, är det huvudlösa misstänkliggörandet av lokalmedia. Läs mer om detta här och en debattartikel jag själv skrivit i en angränsande fråga här.

Jag ska inte försöka mig på att psykologisera över varför ledande politiker är så känsliga för kritik. Men de flesta borde vara överens om att det inte är ett gott tecken när politiskt ansvariga impulsivt reagerar med att slå ifrån sig all kritik. En allvarlig effekt är att de delar av allmänheten som anstränger sig för att följa med i, sätta sig in i, granska och kritisera den politik som förs nöts ut och tystnar. Jag känner många personer som gått in i ett engagemang i lokala frågor men skrämts bort av hur de bemötts. Det är förvisso bara en personlig anekdot men ni som läser detta har säkert fler exempel på att denna arrogans skapar en trötthet hos många vettiga personer som försöker bidra till förändring.

Ett annat exempel är förstås den här bloggen som det före detta kommunalrådet och nuvarande fullmäktigeledamoten Lennart Holmlund inte bara krävt ska stängas ner. Han menar också att jag är olämplig för mitt jobb (som ju inte har något att göra med den här bloggen) och tycks också (även om det inte är helt lätt att hänga med) anse att min arbetsgivare bör tänka sig för om man vill ha en anställd som kritiserar en samarbetspartner (nämligen kommunen). Holmlund har också givit sig på bloggaren Beatworld och då handlar kritiken om att bloggaren är anonym. Men med tanke på hur Holmlund behandlar de som går ut med namn (gäller ju inte bara mig utan det finns fler exempel) så är det ju fullt begriplig att folk vill utnyttja sin rätt att vara just anonyma. Men detta är ju bara Holmlund, kanske någon invänder. Men tystnaden från Lindberg och resten av hans entourage är tydlig: detta är helt ok beteende från partiets politiker.

4) Socialdemokraterna och moderaterna har satt i system att skjuta ansvar från politiker till tjänstemän. Kommunens verksamheter är alltid i sista hand ett politiskt ansvar. Lindberg och Ågren har vid upprepade tillfällen struntat i detta och låtit tjänstemän klä skott i kontroversiella frågor. Exemplen på detta är många men jag nöjer mig här med att lyfta fram den aktuella frågan om de chefer som stängdes av i våras. Lindberg och Ågren har i hårda ordalag kritiserat cheferna i vad som närmast kan beskrivas som ett karaktärsmord. Underlaget för dessa slutsatser har varit två utredningar som togs fram efter avstängningarna. I utredningen av Ernst & Young framkommer skarp kritik mot Kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) där Lindberg är ordförande och Ågren är vice ordförande. Ingen av dessa politiker låtsas om denna kritik utan fortsätter skjuta ifrån sig ansvaret till enskilda tjänstemän vilket naturligtvis är oansvarigt. Läs Inge-Bert Täljedals, bl.a. före detta socialdemokrat och ordförande i Umeå kommunfullmäktige, långa men viktiga och skarpa analys här.

Vad ska vi då rösta på?
Vad ni som läser detta röstar på är inte min ensak. Däremot kan jag ju skriva något om hur jag tänker inför kommande kommunval. Jag hoppas på ett val som ger en tydlig signal till socialdemokraterna och moderaterna om att vi är många i Umeå som är trötta på den ”Umeåanda” som punkterna ovan är uttryck för. Det görs genom att tillräckligt många som övervägt att rösta på socialdemokraterna eller moderaterna aktivt väljer att inte göra det. Det behöver förstås inte betyda att dessa aldrig mer ”återvänder” till de partier de sympatiserar mest med. Men det betyder att man, för denna gång, väljer att agera mot en oroväckande utveckling. OM det nu vore så att det fanns oppositioner inom dessa partier som visar en verklig vilja till förändring hade det förstås varit ett alternativ att kryssa de personer på listorna som representerar det alternativet. Men i nuläget finns, som jag ser det, inga sådana trovärdiga alternativ varför det är ett bättre alternativ att rösta med fötterna.

På den borgerliga sidan har jag egentligen bara sett ett parti som stuckit ut under mandatperioden och det är Centerpartiet. Där verkar det finnas politiker som tar principer om transparens på allvar. Partiet har politiker som agerat på respektingivande sätt i frågan om bevarande av byskolorna som engagerat många föräldrar och bybor. Jag vill också lyfta fram det faktum att Centerpartiet var det parti som – trots att de var för Bostaden-affären, ändå ansträngde sig att skriva ett svar på de kritiska mejl som hundratals Umeåbor skickade istället för att tiga. På den andra sidan av det politiska spektrumet är det Vänsterpartiet och Arbetarpartiet som aktivt höjt rösten mot ovan nämnda missförhållanden. Vad som händer med Miljöpartiet och Feministiskt initiativ är svårt att säga och det låter jag därför bli att uttala mig om.

Det här är mitt försök att väcka en tanke hos fler inför det stundande kommunvalet. Men jag vill också vara tydlig med att jag inte tror att det räcker. Om vi vill se en verklig politisk förändring – där det följer konkreta åtgärder för att förändra kulturen i Umeå kommun (skydd för visselblåsare, stopp för hemlighetsmakeri och bristfällig insyn i beslutsprocesser, öppen debatt med högt i tak osv.) krävs att vi engagerar oss i enskilda frågor och utövar ett tillräckligt starkt folkligt tryck. Det är vårt gemensamma ansvar.