Vänskapskorruption i affär mellan kommunen och Thoréngruppen?

Vi vet sedan tidigare att Hans Lindberg och hans vänner i kommunledningen har ett, milt uttryckt, märkligt sätt att göra affärer med skattemedel. Idag beslutade en majoritet i Kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) att godkänna upphandlingen med Thoréngruppen angående bygget av inomhusfotbollshallar i Umeå. Men Lindberg och hans dåvarande politiska sekreterare Lena Sandlin gick redan innan jul förra året ut med att uppgörelsen redan var klar. De stannade inte där. Thorén utmålades som en frälsare som bjussat kommunen på en kanondeal.

Lokalmedia bidrog också till att framställa affären som fantastiskt problemfri. P4 Västerbotten beskrev det exempelvis som att Umeå skulle ”få” en inomhusshall ”gratis” av Raja Thorén. Detta är vilseledande. Det är vanligt att privata företag/investerare går in med investeringskostnader initialt men de gör det i princip riskfritt. Genom att sluta förmånliga och för marknaden ovanligt trygga avtal med det offentliga blir det på sikt en rejäl vinstaffär för det privata på bekostnad av det offentliga. Det betyder att skattemedel omvandlas till privata vinster. Vänner av ordning påpekade mycket riktigt att detta på sikt kommer att bli en väldigt god affär för Thoréngruppen. Vidare kritiserades socialdemokraterna för att göra upp med Thorén vid sidan om istället för att lyfta och diskutera frågan med andra partier och diskutera olika typer av alternativ, t.ex. vilka som ska bygga hallen och var i Umeå den behövs som mest. Sist men inte minst påpekades att detta ju är en offentlig upphandling som måste processas genom ett anbudsförfarande. Men detta tyckte Lindberg och hans vänner att man ju kan ta senare. Det luktade redan då favorisering av en enskild privat aktör. Denna misstanke förstärktes några veckor senare av att Lena Sandlin, som jobbade mycket nära Lindberg, skulle sluta sitt jobb som politisk sekreterare för att börja ett jobb som VD-assistent på – just det – Thoréngruppen.

Och visst har Thoréngruppen hämtat hem ett saftigt avtal. Umeå kommun förbinder sig nämligen att betala hyra för lokalerna i 25 år efter tillträde. Vinnare av upphandlingen ges möjlighet att bygga kontorslokal på ytan mellan hallarna. Kommunen ansöker om och bekostar ändring i detaljplan, hyr all tid i hallarna och tar alla drift- och underhållskostnader. Eftersom en kommun inte går i konkurs, såsom ett privat företag riskerar göra, så är det den bästa hyresgästen man kan få. För oss skattebetalare är den typen av långa förbindelser riskfyllda projekt eftersom kommunens ekonomi fluktuerar. Efter Kalla Faktas granskning av utbildningsföretaget Astar, för vilket Thoréngruppen är moderbolag, vet vi dessutom att de uppgifter som företaget lämnar när de lägger anbud i offentliga upphandlingar inte alltid stämmer överens med verkligheten.

Vänsterpartiet reserverade sig mot beslutet och hänvisar till att affären verkar riggad på förhand och att vänskapskorruption kan föreligga. Jag tycker att det är bra att den misstanken lyfts och utreds, även om vänskapskorruption är mycket svårt att bevisa. Ofta rör det sig om gråzoner mellan jäv och korruption. Men man kan ju vända på det hela också. Just för att det är svårt att bevisa om vänskapskorruption föreligger eller inte så är det ju så viktigt att politiker beter sig professionellt och ser till att sköta upphandlingar och andra affärer på ett sätt som undanröjer istället för att skapa misstankar och misstro hos allmänheten. Allmänhetens förtroende betyder allt för offentliga verksamheter. Att som Lindberg och hans vänner gå ut och meddela att en uppgörelse är i hamn INNAN ett upphandlingsförfarande genomförts och att dessutom inte ens medge att det är ett problem att ens närmaste medarbetare går över till det privata företag som uppgörelsen gäller är omdömeslöst. Varför? Därför att det signalerar att den politiska ledningen för kommunen inte förstår, alternativt inte bryr sig om, att sådana saker kan skada förtroendet och tilliten till det offentliga. (Utöver detta är det för mig en gåta att inte fler socialdemokrater protesterar mot de svängdörrar som bevisligen finns mellan socialdemokratin och välfärdskapitalister.)

Det faktum att en majoritet i KSAU låter den här typen av omdömeslöshet passera okommenterat är ännu ett uttryck för den obehagliga ja-sägar-mentalitet som varit ett återkommande tema i denna blogg. Fler måste ta bladet från munnen, markera och staka ut vägen mot en ny kultur som sätter allmänhetens tilltro till det offentliga före banden till enskilda privata företagare.