Jag har tagit del av information om ett telefonsamtal mellan Vänsterpartiets Ulrika Edman och Umeå kommuns personaldirektör Birgitta Forsberg. Forsberg kontaktade Edman för att begära ett ”samtal” om den senares krav på att kommunens tillförordnade stadsdirektör, Margareta Alfredsson, skulle avgå. Detta efter att avstängningen och avskedandet av den före detta ekonomidirektören Susanne Aidanpää resulterade i att Umeå kommun fick betala ut 1,2 miljoner skattekronor till Aidanpää. Edman menade att denna affär hanterats på ett sådant skandalöst dåligt sätt att det måste få konsekvenser och att en sådan konsekvens var att centralfiguren i denna process, Alfredsson, får avgå.

I telefonsamtalet ska det ha framgått att Edmans avgångskrav följdes av ett samtal mellan Forsberg och kommunalrådet Hans Lindberg som gav Forsberg klartecken att kalla Edman till ett sådant möte. Vid mötet skulle, förutom Forsberg och Edman, också Umeå kommuns förhandlingschef, Stefan Larsson, delta.

Vad var då syftet med mötet? Enligt Forsberg handlade mötet om att ”förklara” för Edman att hon, som politiker, inte är rätt person att uttala sig om tjänstemän i Umeå kommun. Det rör sig enligt personaldirektören om ett ansvar som ligger på tjänstemannasidan och Edmans krav har nu skapat ett ”arbetsmiljöproblem” för den kritiserade stadsdirektören.

Edman ska å sin sida ha meddelat att hon inte är intresserad av att komma till ett ”uppläxningsmöte”. Däremot vill hon se ett möte där de som ansvarat för avstängningen och avskedandet av Aidanpää, träffar politiker för ett allmänt möte där också politikerna får möjlighet att ställa frågor kring affären och hur den sköttes. Forsberg avfärdar detta förslag med att ”det skulle Hans aldrig gå med på”. Något möte blev det alltså inte.

Här skulle jag vilja få fram två poänger. För det första är detta samtal ytterligare ett exempel på de dubbla måttstockar som tillämpas inom Umeå kommun. Två andra politiker, Hans Lindberg (s) och Anders Ågren (m), gick till hårt angrepp mot Aidanpää i media. Förutom att de aktivt tog ställning och drev en linje i vad Forsberg beskriver som en fråga för tjänstemännen så uttalade de sig i en fråga där de hade ett klart egenintresse. Genom att rikta misstänksamhet och kritik mot Aidanpää riktade de samtidigt rampljuset bort från sig själva och den kritik de fick från samma konsultrapport som de åberopade mot Aidanpää. Jag har mycket svårt att tro att personaldirektör och förhandlingschef kallade Lindberg och Ågren till ett möte för att ta dem i örat för detta.

För det andra så är detta telefonsamtal ett uttryck för en mycket svår och viktig fråga när det gäller offentlig förvaltning: ansvarsfördelningen mellan tjänstemän och politiker. Tjänstemän ska bereda och verkställa folkvaldas beslut, inte fatta besluten. Men hur detta beredande och verkställande sköts eller missköts är i sista hand ett politiskt ansvar. Visar det sig att det i de offentliga verksamheterna uppstår missförhållanden eller att beslut och processer påverkas av vänskaps- och lojalitetsband är det en politisk fråga att agera mot detta. Offentliga verksamheter är ju i sista hand alltid politikernas ansvar. Det är, bland annat, därför vi har val: vi lägger våra röster på partier som företräder allmänhetens intressen och som ska garantera att detta följs i de offentliga verksamheterna.

Denna konflikt blir ännu märkligare sett till att Lindberg, Ågren, Forsberg och Alfredsson vid upprepade tillfällen hävdat att ansvaret ligger på tjänstemannasidan. När Aidanpää-affären debatterats i lokalmedia är det två tjänstemän som försvarat avstängningen och uppsägningen, inte politiker. När nu Umeå kommun betalar 1,2 miljoner skattekronor till den avstängde och avskedade så pekar detta på att man gjort fel och inser att man inte skulle klara en rättslig prövning. Ur detta perspektiv framstår det ju som en rimlig slutsats av Edman att ifrågasätta den tjänsteman som varit en centralfigur i processen mot Aidanpää.

Som jag skrivit tidigare så är det synd att så mycket i Aidanpää-affären inte förklarats för allmänheten. När kommunen betalar ut 1,2 miljoner till Aidanpää framstår det som ett försök att begrava frågan och få ett slut på debatten. Men i och med det så signalerar också Umeå kommun och ansvariga politiker (Lindberg och Ågren) att de förhåller sig lättvindigt både till hur skattepengar används för att friköpa sig från ansvar och till grova övertramp i behandlingen av personal.

Umeå kommun är i blåsväder igen. Denna gång för att verksamhetschefen Dan Vähä, i strid mot lagstiftning, förvägrat en facklig förtroendevald att delta i ett möte hon hade rätt att delta i. Oturligt för Vähä så bandades händelsen. När Vähä upplyses om att han genom att porta den fackligt förtroendevalda bryter mot lagen svarar han: ”Då får jag väl bryta mot lagen då!”. När han får frågan om på vilka grunder han gör detta viftar han bort det med ett ”Skit samma”.

Denna Vilda Västern-metod resulterade i att Umeå kommun fick betala ut 12 000 kronor.

Det är inte första gången Vähä är i blåsväder. När han var kommunchef i Nordmalings kommun kritiserades han av Justitieombudsmannen för brott mot efterforskningsförbudet genom att ha frågat ut en journalist om källorna till kritik mot en kommunal skola. Vähä ska också ha kallat in lärarkåren till ett möte skällt ut dem för att ha talat med media (något som offentliganställda har rätt till enligt meddelarfriheten).

Det inträffade är också del i ett bredare mönster. Även om vi på grund av sekundärskam helst vill glömma det så var det inte många månader sedan som kommunalrådet Hans Lindberg (s) konfronterades för att efterforska lokalmedias källor. Se hans mumlande försök till förklaring här. Ett annat exempel är före detta kommunalrådet Lennart Holmlunds ökända sms där han enligt Justitiekanslern (JK) utövade påtryckningar mot en anställd som uttryckt kritik mot fastighetsbolaget Balitcgruppen som kommunen har täta band med. Sist men inte minst har vi den ännu oförklarade affären där före detta ekonomidirektören Susanne Aidanpää stängdes av och sades upp. Denna omilda uthängning och åtgärd resulterade i att Umeå kommun fick betala ut 1,2 miljoner kronor till Aidanpää.

Allvarligt talat: Vilda västern-kulturen inom Umeå kommun måste bort! Det duger inte att chefer och politiker trampar över lagens och/eller anständighetens gränser när det passar och att Umeå kommun ska ”lösa” övertrampen genom att betala ut skadestånd till de drabbade. Det behövs ett långsiktigt och grundligt åtgärdsprogram som ser till att Umeå kommun respekterar de fackliga organisationerna, att politiker och tjänstemän är GLASKLARA i att meddelarfrihet och efterforskningsförbud gäller och respekteras, att man inför ett system som skyddar visselblåsare som slår larm om missförhållanden mot repressalier och garanterar att visselblåsandet följs upp av åtgärder.

Umeå kommun kan inte köpa sig fria från sådant ansvar genom att betala ut skadestånd.