Bostadsvrålet kommer till Umeå

Av , , Bli först att kommentera 9

Den 26-27 maj arrangeras Bostadsvrålet i Umeå. Det är ett bostadspolitiskt forum som samlar nätverk och organisationer från hela Sverige som på olika sätt strider för bostad som social rättighet.

Det känns kul att forumet arrangeras just i Umeå. I samband med förra årets utförsäljningar visade de starka protesterna att det finns många som vill se en seriös och långsiktig politik för att utveckla, inte avveckla, allmännyttan. Ska vi utmana segregeringen och ojämlikheten i samhället behövs ett offentligt ägande där bostadsbyggandet anpassas efter människors behov, inte efter vad som ger kortsiktig avkastning.

Bostadsvrålet blir ett tillfälle för alla som upprördes över den kuppartade utförsäljningen att ta vårt engagemang vidare. Nu när valrörelsen börjar komma igång måste vi tvinga upp frågan om allmännyttan och bostadspolitiken på den politiska dagordningen.

31945677_1973055976280329_972099335586054144_o

Bli först att kommentera

Visselblåsarna och demokratin

Av , , Bli först att kommentera 10

Under den senaste veckan har jag tittat på den SVT-sända dokumentärserien ”Länge leve demokratin”. Där reser journalisten Jan Scherman runt i landet och möter makthavare i vad som närmast kan betraktas som en hälsoundersökning av den svenska demokratin. Scherman talar om en ny verklighet för politiken där utrymmet mellan folkvalda och medborgare fylls, inte bara av media, utan av en växande kader av kommunikatörer. Det handlar om pressekreterare som aktivt regisserar mötet mellan politiker och journalister, om konsulter som tar fram partiernas kommunikationsstrategier eller om politiska sekreterare som förser beslutsfattarna med faktaunderlag och research. Vilka följder får då denna verklighet? Jo, en malande likriktning. Reportrar som följt svensk politik under en längre tid vittnar om en utbredd ängslighet där folkvalda blir allt försiktigare med att tala klarspråk.

Jag vill tillägga att likriktningen inte stannar vid politiken. Det är en allmän trend i offentliga organisationer. Under paraplybegrepp som New Public Management och Offentlig-Privat Samverkan grumlas gränserna mellan det offentliga och det privata. Varje enhet ska ha ett eget varumärke som skiljer ut det och gör det konkurrenskraftigt. Det gäller inte bara politiska partier, äldreboenden och förskolor. Hela städer och regioner ska arbeta fram ett platsvarumärke. Det betyder i sin tur att de som är delar av organisationerna förväntas fungera som ambassadörer för varumärkena. Alla delar ska signalera samma budskap, de ska ”tala med en röst”. Med en sådan norm blir den interna takhöjden låg. I politiken betyder detta att debatten blir förutsägbar, överdrivet försiktig och ärligt talat dödligt tråkig. I offentliga organisationer ser man en liknande process (den som i ett ärende på Försäkringskassan haft svårt att avgöra om handläggaren på andra sidan luren är en robot som hakat upp sig eller en medmänniska vet vad jag menar). Men det betyder också försämrade förutsättningar att upptäcka missförhållanden i tid. I organisationer där ängslig likriktning är norm är det nämligen mycket riskfyllt att höja rösten.
Under de senaste åren har medvetenheten om dessa risker ökat med väckarklockor som Nuon-affären och Macchiarini-skandalen. Den 1 januari 2017 skärptes skyddet för så kallade visselblåsare. Vidare planerar myndigheter, kommuner och landsting att införa olika typer av system där man möjliggör för enskilda att rapportera problem anonymt. Allt detta är positivt, men det räcker knappast. De många gråzonerna komplicerar. När har missförhållanden gått så långt att det är läge att slå larm? När har chefer missbrukat sin position så grovt att det inte längre är frågan om olämpligt beteende utan repressalier? Riksrevisionen påpekar exempelvis att vissa typer av offentliga organisationer har mycket begränsade system för att granska och agera mot maktmissbruk och att det särskilt i mindre samhällen finns stora risker för vänskapskorruption där chefer och partikamrater håller varandra om ryggen.

En annan gråzon gäller repressalierna komplexa uttryck. I samband med visselblåsning aktiveras nämligen mekanismer och processer där repressalierna sällan kan isoleras till en enskild individ utan snarare genomsyrar kulturen på arbetsplatsen. Detta illustreras på ett mycket bra sätt i boken ”När man måste säga ifrån: Om kritik och whistleblowing i offentliga organisationer”. Där argumenterar forskarna Ulla-Carin Hedin, Sven-Axel Månsson och Ronny Tikkanen hur arbetsplatskonflikter tenderar att utvecklas i samband med visselblåsning. De menar att visselblåsning tenderar att mötas med en strategi som kallas omdefiniering och utsortering. Det börjar ofta med att måltavlan för kritiken – i regel en chef – med olika medel försöker få konflikten till att handla om något annat. Visselblåsandet beskrivs som ett brott mot en oskriven regel: detta skulle vi ju hålla tyst om! En andra reaktion är kritisera visselblåsaren för vad den dragit igång, vilka risker den utsätter kollegorna för. Problemet formuleras därmed om från att handla om missförhållanden i organisationen till att visselblåsaren har orsakat oro i organisationen och utgör ett hot mot den. Vidare individualiseras problemet till att handla om visselblåsarens personlighet. Man vill få det till att det inte är yrkesstolthet eller rättspatos som är visselblåsarens drivkraft utan dennes påstådda aggressivitet, psykiska instabilitet eller egenintressen. Den som slagit larm kan då framstå som någon som ”gjort sig omöjlig” på arbetsplatsen.

Forskarna understryker att denna strategi inte är något som arbetsgivare kan ro i land själv. För det krävs en kultur som tillåter negativ ryktesspridning. Bilden av visselblåsaren som problemet etableras kollektivt genom skitsnack i korridoren, i samband med After work, via e-posttrådar och annat. Detta ledningslojala pratande skapar en kollektiv norm om visselblåsaren som ett problem och ger kollegorna, även de som inte direkt är inblandade, skäl att dra sig undan från den enskilde. I takt med att visselblåsaren sorteras ut och blir alltmer ensam, så växer dennes övertygelse om att den enda utvägen är att sluta. Ur maktens perspektiv är denna utveckling perfekt. Förutom att måltavlan för kritiken blir av med en ”bråkstake” så sänder konflikten ut en avskräckande sensmoral till övriga anställda: om du får för dig att höja rösten så vet du nu hur det kan gå!

Nu gäller denna forskning offentliga verksamheter men det är inte särskilt vågat att säga att omdefinieringens och utsorteringens logik är ett interndemokratiskt problem också i politiska partier. Mot denna bakgrund så framstår det bristfälliga skyddet av visselblåsare som ett symptom på en underliggande sjuka. Det behövs ett radikalt brott mot idén politiska partier och offentliga organisationer är företag som ängsligt ska anpassa sin verksamhet efter en nyckfull marknad. Skärpta lagar kan stödja en sådan förändring men knappast ersätta rörelser på vardagsplanet. För vad är demokrati utan aktiva, självständiga och starka gräsrotsinitiativ i partierna, stridbara fackföreningar och medborgarinitiativ inom de offentliga verksamheterna eller utan den solidariska impulsen om att alltid stå upp för den som höjer rösten?

Bli först att kommentera

Lokalpolitiker i kampanj mot media

Av , , Bli först att kommentera 12

Debattinlägg publicerat i VK den 2/5:

I VK den 30/4 går den kristdemokratiska politikern Anders Sellström till angrepp mot Västerbottens-Kurirens påstådda brist på professionalitet. Bakgrunden är att Sellström, i en serie granskade artiklar, tvingats medge att den statistik han tagit fram när Region Västerbotten ansökt om förnyade medel till det så kallade Stockholmskontoret inte stämmer. Istället för att medge den egna bristande professionaliteten när det gäller statistik och sifferhantering ger sig alltså Sellström på journalisterna.

 

Denna logiska kullerbyta skulle man så klart kunna se mellan fingrarna för om det inte vore för att Sellströms utbrott är en del av en pågående kampanj mot media. Fullmäktigeledamoten och före detta kommunalrådet Lennart Holmlund attackerar återkommande ”media” i sin blogg”. Vi har bland annat fått läsa om hur SVT Västerbotten styrs av en ”kommunistsekt”. I ett blogginlägg från den 30/4 skriver Holmlund att kritiken mot Sellström är del av en pågående ”liberal kampanj mot Region Västerbotten”. För ett år sedan föreslog jag själv på debattplats i VK en oberoende granskning av Region Västerbotten efter att en tjänsteman slagit larm om missförhållanden i organisationen. Då svarade Holmlund att de enda som kritiserar Region Västerbotten är ”kommunister som hatar frimurare”.

 

Det socialdemokratiska kommunalrådet Hans Lindberg har återkommande skyllt på ”negativa skriverier” i media när den politik han ansvarar för kritiserats. När Lindberg, i samband med den kontroversiella utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter, kritiserades för att inte ta debatten svarade han att han kommunicerade via sin blogg. Vem som helst kan förstå att blogginlägg (som Lindbergs politiska sekreterare skriver) inte kan ersätta en direkt debatt och dialog med oroliga hyresgäster eller meningsmotståndare. Moderaterna i Umeå, med riksdagsledamoten Edward Riedl i spetsen, driver sedan några år tillbaka webbsidan Nyheter i Västerbotten. På klassiskt fake-news-vis presenteras partipolitiskt vinklat material under nyhetsflagg. Det var först efter att ”media” uppmärksammat detta som Riedl förtydligade hur det ligger till.

 

Detta tyder på att ledande lokalpolitiker inte bara misstror massmedia utan aktivt söker undergräva dess förtroende. Det har antagligen att göra med att många politiker idag blandar samman politik med PR. De tror att politikers uppgift är att skapa en ”attraktiv bild” av sitt parti och sin kommun för att locka väljare eller investerare. Problemet med den inställningen är förstås att negativ publicitet – läs seriös journalistik – blir paria. Logiken tycks lyda ”Svartmåla inte den fasad som jag arbetat så hårt med att bygga upp!”.

 

Nu är det inget snack om att mediesituationen i Sverige är djupt problematisk. Digitalisering och vikande prenumerationssiffror har lett till svårare förutsättningar att bedriva granskande journalistiskt arbete. Nedläggningen av arbetarpressen gör dessutom att den absoluta majoriteten av pressrösterna är borgerliga. Men i en sådan situation är det politikers uppgift att strida för politiska reformer som säkrar en fri press och en oberoende journalistik, inte att sprida misstro mot journalister.

 

Bli först att kommentera

Blanda inte ihop politisk konflikt med politikerförakt

Av , , Bli först att kommentera 11

Fick nyligen bekräftat det jag anat under en period. Har tillsammans med några andra blockerats från Socialdemokraterna i Umeås Facebooksida. Det är en speciell funktion som gör det möjligt för administratören för en sida att dölja vissa personers kommentarer så att de bara syns av vännerna till den som kommenterar.

Igår kväll blev jag – efter att detta uppmärksammats – avblockerad vilket tyder på att det var en administratör som lämnade sitt uppdrag kring årsskiftet som tröttnade på oss och gjorde detta.

Jag medger att jag kan vara jobbig. I frågan om Bostaden-affären har jag haft en konfrontativ hållning där jag menar att de ansvariga gjort sådana övertramp att de bör avgå. Men en av de nuvarande administratörerna motiverade bortplockandet av kommentarer pga att de är ”digital pajkastning” som ger politikerna en orimlig arbetsmiljö. Det är ett reellt problem att politiker får utstå mer än vad som kan accepteras men det måste finnas nyanser. Om det handlar om personangrepp eller rena hot ska det plockas bort och – när det finns misstanke om lagbrott – polisanmälas.

Men att blanda ihop den typen av hat mot politiker med kritik, obekväma frågor och med att driva en annan politisk linje det är oseriöst och förbannat ohederligt. Då handlar det bara om att man vill hålla sina kommentarsfält ”rena”. Plocka bort kritik, lämna kvar berömmet.

I politik måste det finnas utrymme för konfrontation mellan motstridiga intressen. Det beror helt enkelt på att samhället består av motstridiga intressen och de måste komma till uttryck på politiska/demokratiska arenor. Om de trängs ut från politiken då skärper man klyftan mellan politik och omgivande samhälle och det är ohälsosamt för demokratin.

Bli först att kommentera

Umeå och den pinsamma tystnadens diplomati

Av , , Bli först att kommentera 15

När kontroversiella frågor lyfts i Umeå kommun ser man framför sig hur Hans Lindberg (s) och Anders Ågren (m) kryper in under sina skrivbord. Där håller de händerna för öronen, blundar och väntar tills telefonen slutar ringa. De är nämligen helt ointresserade av politiska debatter. Det de vill prata om är marknadsföring. De vill tala om Umeå som ett varumärke och att de stärker det varumärket. Därför blir det så förtvivlat jobbigt när taskiga personer påpekar att de gjort felaktiga prioriteringar, att de för en politik som gynnar vissa och missgynnar många. Följden av denna undvikande hållning är att de två ledande politikerna i Umeå är tysta i frågor som berör många av oss andra. Jag tänker till exempel på den ohållbara arbetssituationen i stadens förskolor.  Glöm inte att Lindberg, som går in hårt i valrörelsen genom att nämna ordet ”välfärd” i varannan mening, helt förnekat att det finns strukturella problem i förskolan i Umeå.

 

Jag kallar detta systematiska tigande för den pinsamma tystnadens diplomati. När Carl Bildt var utrikesminister talades det om en ”tyst diplomati”. Svenska medborgare som hölls fångna i diktaturer skulle inte befrias genom öppna konfrontationer med ländernas ledare. Istället för att som Palme tala om ”diktaturens kreatur” skulle regeringen tiga medan förhandlingar hölls i det tysta. I Umeå har Lindberg och Ågren tagit fasta på tigandet som strategi, men här handlar det snarare om att trötta ut opinionen. Förhoppningen är att om de låtsats som att det inte finns andra uppfattningar än deras så finns de inte.

 

Denna pinsamma tystnad tar sig tre olika uttryck. Antingen går Lindberg och Ågren tillfälligt under jorden och vägrar svara på journalisters eller medborgares frågor. En annan strategi går ut på att spela rundpingis med andra politiker och tjänstemän. Kommunalråden hänvisar till nämndsordföranden för det aktuella området som i sin tur hänvisar till tjänstemännen som i sin tur bollar tillbaka till politikerna. Resultatet blir att debatten går i stå. Ingen tycks beredd att ansvara för kommunen i stort. De som reser frågor får inga substantiella svar och blir antingen argare eller ger upp hoppet om politiken. En tredje strategi, som blivit vanlig under senaste mandatperioden, är misstänkliggörande och smutskastning av motståndare. Istället för att ställa upp i debatter, svara på insändare eller svara på frågor avfärdas kritiker som samtalspartners. Det visade sig inte minst när Lindberg, istället för att svara på frågor om varför hans parti år efter år sviker vallöftet om att minska storleken på barngrupperna i förskolan, påstod att Föräldranätverket består av en högljudd minoritet med goda kontakter med media. Att nätverket, som organiserar föräldrar i protest mot de stora barngrupperna, samlar tusentals föräldrar via sin Facebooksida, låtsades sig Lindberg arrogant nog inte om.

 

Dessa olika strategier – tigande, rundpingis och smutskastning – är effektiva för att uppnå den pinsamma tystnadens viktigaste uppgift: att inte diskutera sakfrågor. Men vad får det för konsekvenser i övrigt? För det första är jag rädd att den politiska tröttheten breder ut sig. Under mina år som rörelseaktiv har jag träffat många människor som gott från brinnande engagemang till uppgivenhet. Förtroendevalda, som Lindberg och Ågren, får mycket (jag skulle säga orimligt) höga arvoden för sina politiska uppdrag. Det minsta man kan begära är då att de tar signaler från allmänheten på allvar och behandlar de medborgare de ska företräda med respekt. För det andra uppstår ett märkligt och frustrerande tomrum i politiken. De kontroversiella frågor som vi som bor i Umeå tycker olika saker om får inget utrymme i den politiska debatten. I en sådan situation växer glappet mellan den verklighet vi som bor i Umeå lever i och diskuterar och den trötta regisserade debatt som socialdemokraterna och moderaterna spelar upp var fjärde år. Vi är ju inte korkade. Efter valet vet vi att socialdemokraterna och moderaterna styr Umeå i samförstånd (på det hela taget).

 

Problemet fördjupas av tystnaden inom de styrande partierna. Moderaterna kan man visserligen inte förvänta sig mycket av. Det är mer av ett företag än en rörelse. Men socialdemokratin har gräsrötter och en tradition av folkrörelseförankring. Vi som följt politiken i Umeå vet att dessa gräsrötter och medlemmar med rörelseförankring protesterar. Men de gör det genom att inte vara öppna i sin kritik. Istället hänvisar man till principen om att ”vi för debatter internt, inte via media”. Det är ädelt, men har allvarliga konsekvenser. Förutom att partierna utifrån sett verkar helt tondöva för opinionen tenderar gräsrötterna att, om och om igen, förlora på denna princip. De som leder partiet gör ju det för att de byggt upp en intern maktbas som gräsrötter sällan har. Genom att göra bruk av denna maktbas ser man till att gräsrötter passar sig noga för att säga ifrån eller isoleras som enskilda ”bråkstakar”.

 

Hur bryter man då denna pinsamma tystnad? Jag tror att det blir möjligt först när gräsrötterna inom socialdemokraterna bryter mot principen om att tiga utåt och sluter sig samman med de rörelser som står fria från de politiska partierna. Då kan den kritiska opinion som nu växer fram i Umeå bli tillräckligt stark för att byta ut dagens ledarskap och etablera nya normer för hur den politiska debatten förs. Vilka normer då? Den viktigaste och mest grundläggande, som jag ser det, är att politik ska handla om prioriteringar och vägval. De frågor som vi som bor i Umeå upplever som viktiga problem eller prioriteringar ska speglas i den politik som debatteras och förs. Då är chansen större att fler av oss som bor här söker oss till politiken och demokratiska beslutsformer för att lösa de problem vi står inför.

 

 

Bli först att kommentera

Umeå, en kluven stad

Av , , Bli först att kommentera 11

I juni förra året skrev jag en artikel där jag försökte mig på att sammanfatta turerna kring Bostaden-affären. Lägger upp den som inlägg då den kan ge en bakgrund till vad jag menar med att ledningen för socialdemokraterna och moderaterna står för en osund politisk kultur.

 

”Umeå har genomgått två parallella skandaler. Den första har att göra med hanteringen av den affär som innebär att 1600 lägenheter på Carlshem och Mariehem säljs av allmännyttiga AB Bostaden till privatägda Heimstaden. Allt började med att Västerbottens-Kuriren avslöjade att den socialdemokratiska ledningen i Umeå svängt i frågan om utförsäljningar. Omsvängningen skedde inte genom ett pressmeddelande om att partiet, efter långa och hårda debatter, landat i en ny linje i denna kontroversiella fråga. Istället hade man, utan att konsultera vare sig medlemmar eller invånare, kallat till extrainsatta sammanträden för att ”diskutera AB Bostadens långsiktiga finansiering”. Inga handlingar skickades ut i kallelserna. Det fanns därmed ingen möjlighet för de ledamöter som representerar Umeås medborgare att sätta sig in i det förslag de förväntades fatta beslut om. Än mindre fanns utrymme för motförslag eller att dryfta förslaget bland partimedlemmar och Umeåbor. Dessutom förlades mötena till en tid på året då risken för protester är som lägst. Det råder faktiskt inget tvivel om att det som framstod som en kupp var just en kupp. På en direkt fråga i Sveriges Radio Västerbotten bekräftar Bernt Andersson, socialdemokratisk ordförande för AB Bostadens styrelse, detta genom att framhålla att affären hemlighölls för att man inte ville “ha fullt krig” i frågan. Det råder heller inget tvivel om att det Andersson inte ville ha var precis vad han fick. 

 

Under den följande veckan följde nämligen en osannolik mobilisering. Protester samordnades via särskilda Facebook-grupper. Redan på måndagen genomfördes manifestationer utanför de kuppartade extrainsatta sammanträdena. Efteråt skickade hundratals personer protestmejl till kommunfullmäktiges ledamöter. Ett Facebook-event skapades där Umeåbor lade upp bilder på balkonger som dekorerats med banderoller till stöd för allmännyttan. Samma vecka bildades också ett så kallat Folkinitiativ för att samla in namn och kräva en lokal folkomröstning. En demonstration hölls med “öppen scen” där talare bytte av varandra för att tala ut om hur det kändes att bli överkörda av sina företrädare. Sist men inte minst bevakade ett stort antal personer debatten under fullmäktige då kuppen skulle fullbordas.

 

Det var i samband med dessa protester som den andra, och mindre diskuterade, skandalen utspelade sig. Den har att göra med den socialdemokratiska kommunledningens krishantering. I detta läge fanns det förstås möjlighet för ledningen att stanna upp, ta till sig av kritiken och medge att processen brustit demokratiskt. Istället valde man att avfärda allt som missförstånd eller som en illvillig sammansvärjning. Ett exempel på detta är när kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg och partikamraten Lennart Holmlund viftade bort oroväckande uppgifter om köparen Heimstaden med att det rör sig om en “långsiktig aktör med pensionsstiftelser i ryggen”. Denna utsaga visade sig, efter en granskning av SVT Västerbotten, vara felaktig. Om Lindberg och Holmlund medvetet vilseledde allmänheten eller bara var okunniga låter jag vara osagt. Båda alternativen är nämligen lika allvarliga eftersom man spred falska förhoppningar inför avgörandet i fullmäktige. Ytterligare ett exempel är hur bland andra Lindberg spred uppgifter om att kritiker gått ut med “desinformation” i form av informationsblad med lögner om konsekvenserna av försäljningen. Syftet skulle enligt Lindberg ha varit att skrämma boende i områdena och borde polisanmälas. Detta visade sig, efter en uppföljning, vara mycket svagt grundat. Ingen av de lappar som sägs ha delats ut finns bevarade. Detta hindrade dock inte socialdemokraten Margareta Rönngren från att upprepa samma tveksamma uppgifter inför fullmäktige där hon beskrev protesterna som “ovärdiga”. Det skandalösa i socialdemokraternas krishantering är för det första att de möter påstådd desinformation med, just det, desinformation. För det andra består det skandalösa i deras vägran att ta ansvar för en situation de själva skapat. Det var partiets ledning som aktivt undanhöll information, inte bara från medborgare utan till och med från styrelseledamöter som förväntades fatta beslut som berör många. Då är det naturligtvis också de som undanhållit informationen som ska klandras för den oro, de missförstånd och den ilska som uppstod.

 

När jag samlar intrycken från den turbulenta veckan kokar allt ner till en slutsats: Umeå är en kluven stad och polariseringen drivs på av en destruktiv kultur inom kommunledningen i allmänhet och den socialdemokratiska ledningen i synnerhet. Denna kultur bygger på en arrogant inställning till människor utanför Stadshusets korridorer. När kritik och protester uppstår är det inte öppenhet eller lyssnande som präglar reaktionerna utan förnekelse och aktiva försök att försvåra för kritiker att följa och granska beslutsprocesser. Medias granskningar avfärdas på tidsenligt konspirationsteoretiskt vis som kampanjer. Denna kultur är visserligen inte ny. Föräldrar som kämpat för byskolornas framtid i byar som Bullmark kan, med stöd av Kammarrätten, vittna om hur de undanhållits offentliga handlingar under sina försök att förstå För- och grundskolenämndens förvirrande turer. De Umeåbor som ifrågasatte den plötsliga rivningen av Apberget på Rådhustorget möttes med lögner både om anledningen bakom rivningen och planerna för torgets framtida utformning. Föräldrar som kritiserat de stora barngrupperna i förskolan i Umeå har avfärdats av Lindberg som en högljudd minoritet som sprider en felaktig bild om att förskolan skulle vara i kris. Men även om kulturen inte är ny så driver den polariseringen mellan medborgare och kommunledning längre och längre.

 

Detta blev särskilt tydligt under fullmäktigesammanträdet den 19 juni. Flera på plats beskrev det som att det är som om vi inte finns. I talarstolen vägrade s-märkta ledamöter konsekvent att bemöta den kritik och de motargument som människor ägnat den senaste veckan åt att utveckla. Det faktum att över 2000 Umeåbor på mindre än två dygn undertecknat kravet på folkomröstning verkade inte värt att ta notis om ens en gång. Faktum är att ledande politiker under stora delar av debatten satt i sofforna utanför fullmäktigesalen och skojade friskt över partigränserna och talade högljutt om helt andra saker än sakfrågan. Allt detta tyder på ett gott självförtroende hos de styrande i Umeå kommun. Men frågan som lämnas hängande är om det verkligen, såhär ett år före nästa kommunalval, är klokt att köra över så många människor och klyva staden ytterligare?”

Bli först att kommentera

Umeå behöver nya politiska ledare

Av , , 1 kommentar 11

Det här är det första inlägget i en serie inlägg som jag tänker skriva fram till valet. Under de senaste åren har det vuxit fram en kritisk opinion i Umeå. Det har att göra med upprepade demokratiska övertramp gjorda av socialdemokraterna och moderaterna. För det första har de kommunpolitiska toppnamnen för dessa partier – med Hans Lindberg och Anders Ågren i spetsen - fört en märklig och oansvarig politik i flera viktiga frågor. Jag tänker på den skuld man dragit på sig genom Väven, hemlighetsmakeriet kring utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter, undanhållandet av offentliga handlingar kopplade till beslut om skolan i Bullmark eller de många brister som lyfts fram av revisorers granskningar av kommunens verksamheter. För det andra uppvisar de en arrogant inställning gentemot de som tycker annorlunda. Jag menar att de som idag sitter i den kommunpolitiska ledningen har förverkat sitt förtroende att företräda Umeborna. Det handlar inte om att de tycker ”fel” saker, utan att de inte tar demokratiskt ansvar. Det handlar inte om att de då och då inte tar hänsyn till lagar (vilket i och för sig är allvarligt), utan att de visar allmän brist på omdöme.

 

I Lindbergs fall handlar det oftast om att försöka undvika och tiga sig igenom debatter. Det blev pinsamt uppenbart i samband med den uppmärksammade utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter förra året. Trots att Lindberg gick emot sitt eget vallöfte och undvek att informera såväl sina egna partimedlemmar som Umeås invånare så vägrade han svara på den flod av kritik och frågor som fyllde insändar- och debattsidorna under förra sommaren. En förtroendevald, i synnerhet en heltidsarvoderad politiker som Lindberg, har en skyldighet att delta i den offentliga debatten. Ågren finns det mycket att säga om men den senaste tidens alarmistiska smutskastning av hans egen stad får räcka som exempel. Det är förstås inget snack om att det finns problem i en stad som Umeå och att det krävs en aktiv politik för att förebygga och agera mot våldsbrott eller droghandel. Men i den moderata kampanjen, där det talas om hela bostadsområden som är riskabla att vistas i, är bortom all anständighet. Det handlar om ett klassiskt försök att vinna politiska poäng på att skapa rädsla och otrygghet genom ett missbruk av statistik och visuella effekter. När jag lyssnar till de som idag har de högsta positionerna i Umeå kommun får jag känslan av att de bara vill en sak: att behålla sin position. Med det målet för ögonen är det lätt att tumma på princip efter princip tills dess att ingenting är heligt längre.

 

Ytterligare ett problem är att Lindbergs och Ågrens ”Umeanda” bygger på alldeles för täta band mellan ett fåtal privata aktörer och politiken. Det måste helt enkelt finnas en tydlig rågång mellan politik och privata företag. När ”profiler” inom de etablerade partierna rör sig fram och tillbaka mellan politiska uppdrag och dessa företag skadas förtroendet för politiken.

 

Visst, det finns intern kritik mot partiledningarna, åtminstone i socialdemokraterna. Där handlar det om fackligt aktiva, fritidspolitiker och medlemmar som varit modiga nog att ifrågasätta beteendet hos sina företrädare. Men dessa krafter är fortfarande för svaga för att utmana ledningen och driva igenom en kursändring. Därför hoppas jag att en tillräckligt stor del av Umeborna under valrörelsen och vid valurnan visar att nuvarande ledningar har gjort sitt, att det är dags att kliva åt sidan och lämna plats åt andra.

 

Antagligen är vi fler än vad vi kanske kan tro som vill se en sådan förändring. Protester mot situationen i många av Umeås förskolor, mot den stora skuld kommunen dragit på sig genom projekt som ”Väven” eller mot utförsäljningen av allmännyttan tyder på det. Inom denna opinion finns såklart stora skillnader i vilken politik man vill se föras i Umeå. Men vi har åtminstone en sak gemensamt: ”Umeandan” står oss upp i halsen. Utmaningen består i att, trots andra skillnader, se denna gemensamma nämnare och utveckla krav på åtgärder för förändring. Det kan vi göra genom att envist fortsätta föra fram de frågor vi brinner för. På så sätt uppstår ett tryck för att frågor såsom storleken på barngrupperna och arbetsmiljön i förskolan, byskolornas framtid, skyddet av allmännyttan, villkoren i äldreomsorgen och satsningar på föreningslivet också får en central plats i valrörelsen och i den politik som förs. Politikerna tvingas då diskutera politiska sakfrågor och vilken riktning Umeå ska utvecklas i, inte tävla om hur förträffliga deras olika partier är.

 

Men vi bör också rikta krav för en upprustning av den demokratiska ordningen i kommunen. Det måste finnas tydliga rutiner som säkrar allmänhetens tillgång till offentliga handlingar om vi vill följa upp och granska beslutsprocesser. Stora beslut som utförsäljningar av offentlig egendom ska debatteras offentligt, inte kuppas igenom under hemlighetsmakeri. Visselblåsare som slår larm om missförhållanden i offentliga verksamheter ska skyddas, inte omplaceras eller tvingas lämna sina arbeten.

 

Den här bloggen kan i bästa fall bidra till att stärka denna kritiska opinion. Men om det leder till en verklig politisk förändring eller inte hänger på vad vi som bor i den här stan lyckas skapa och åstadkomma tillsammans genom att bygga rörelser.

1 kommentar