En viss statusuppdatering och en liten mängd norrländsk aktivism

Av , , Bli först att kommentera 1

Än har jag inte övergett Västerbottenskurirens lättillgängliga bloggportal men en egen dito är snart lanserad och kommer med en design som andas .old och är aggressivt stulen av ingen mindre än mig själv. Nog om det.

Hej.

Så sent som igår markerades det sista betyget från kurserna i höstas och jag har numera tillskrivit mig själv 30 solida högskolepoäng. Jag trivs som fan med utbildningen och hela programplanen känns syndigt relevant och allt jag kommer att läsa kommer jag mer eller mindre tycka om att läsa. Det är precis som att man har valt rätt utbildning sett till intresseområdena och det är ju förstås förtvivlat trevligt. Sen plågas man ju förstås stundom av den påfallande känslan av man inte har vad som krävs senare i arbetslivet, men det får bli en senare huvudvärk. Man är ju inte mer än svensk. Och tornedaling därtill. Thou shalt not believe in thyself står det ju i varje tornedalings födelseattest. Eller ja, inte på gammelengelska sådär utan snarare på Överkalixbondska och ingen förstår varför det står kvar där eller vad det betyder egentligen. Men såna är traditioner. Bara för att man gjort så i evinnerliga tider betyder det inte att det inte är otroligt korkat.

Jag har upptäckt under den senaste tiden att jag är mer engagerad i sakfrågor än vad jag kanske utgjort mig för att vara. Det handlar ju förstås inte om genusdebatten eller någon form av politisk ståndpunkt som skulle vara viktig att uppmärksamma nu inför valåret. Den 1a februari bröt Östgöta Mjölk kontakten med ett flertal butiker och däribland, mest märkbart för mig själv då, de småbutiker som omger mitt lilla bostadsområde. Först trodde jag att det bara vara slut hos leverantören lite tillfälligt. Sen trodde jag att det var ett sjukt skämt. Sen insåg jag att det var den brutala sanningen och jag reagerade mer djuplodat än vad jag är van vid. I vanliga fall kommer mitt cyniska jag fram och säger ”Ja, aldrig får man ju då vara glad några längre stunder”, men nu kände jag mig genuint sugen på att dra igång en meningslös facebookmanifestation där man naivt skulle samla ihop ett gäng namn och störta Arla. Givetvis gjorde jag ju inte det för att det är meningslöst och uppnår som bäst en tillfällig ståndpunkt som glöms lika fort som den uppmärksammas och i den stora monekratin finns inte plats för åsikter som rör lokala mejerier. Men det blir för egen del så att jag aktivt letar upp deras produkter och får acceptera att pallra mig på cykeln i snålblåsten för att få åtnjuta god mat och dryck. Som sig bör. Det känns alltid bättre när man får jobba för det en aning. Alternativt om man får det gratis, vilket raskt leder mig in på nästa ämne.
För nån vecka sen hade vi besök här i lyan av en syster med respektive och vänliga själar som de var medbringade de ett paket Zoega. Den därtill fairtrade-märkta och högst ekologiska varianten Hazienda. (Bör väl inte nämna att vi även fick ett paket av Coops X-tra-kaffe som inte riktigt uppfyller samma krav, men jag gör visst det ändå) Då vi redan hade ett relativt nyöppnat paket kaffe under användning drack vi gott utav Arvid Nordquists mörkare varianter. Men det där med gott är ganska subjektivt och ”gott” upplevs likt en optisk illusion där en successiv kontrast åligger objektet i fråga. Mer specifikt så emedan man hade en inkomst och kunde åtnjuta fairtrade-kaffe så gått som varje dag började ens smaklökar ta det för givet och därmed försvinner de välsmakande nyanser i vätskan som utmärker dess smak och karaktär. Alltsedan den begränsade inkomst man numera drar in hava trätt i kraft har man sakteligen offrat lite mer qualität i kaffet medan veckorna passerat. Därför! I torsdags. När jag kom hem från en morgonföreläsning så hade min kära fru öppnat det. Hazienda-paketet. Och inte bara öppnat det, det fanns en panna kaffe bryggt av kärlek och humana rättigheter, på något kalkhaltigt kallt, svenskt kranvatten. Man flöt iväg i sinnet och hamnade i en bättre värld där dåligt kaffe bara existerar för att påminna människor om hur illa det kunde ha varit. I samma stund förbannade man sig själv över att ha valt att bli student. Jag hade kunnat köra taxi i evig tid om det så gjorde att jag kunde pimpla fairtrade-kaffe resten av livet. Nu.. blott en skugga av fornstora dagar och en blek erinran om vad som var. Men men, man får se det som en högre mening med att plugga. Om lite mer än två år så sitter jag och kör taxi med 180 högskolepoäng och en kandidatexamen. Men jag kommer att dricka gott kaffe. Varje dag.

Jag borde inte dra en till historia från mitt extremt banala liv men när vi ändå pratar om trevliga beveraasher så känns det ju nästan dumt att INTE berätta fler. DET ÄR INTE SOM ATT JAG TVINGAR NÅN ATT LÄSA!!
Jo, det föll sig så att jag hittade ett paket lemonad från Godmorgon på ICA häromdagen och som en citruskonnässör slog det an en trevlig i ton i sinnet och den for ner i varukorgen. Dagen efter delade jag ett glas med min fru varpå hon noterade att drycken innehöll (av de 50% som utgjorde fruktinnehåll) 34% druvjuice.
Vafan?
”Vi gör en lemonad men vi låter lemonadbasen utgöras av 60% druvjuice!”. Det är som att det bryter mot någon fundamental rättighet som reglerar över vad som får kallas lemonad och vad citrusinnehållet måste stå för. I min värld bör ju brukligt nog 100% av fruktdelen komma från citrusspektrat. Åsså lite socker och vatten på det. Och en balja is. Då jävlar pratar vi om lemonad. Riktig traditionell lemonad. Hela upprymdheten i mig gjorde mig väldigt sugen på generell smak av citron och lime och eftersom det mest troligen serveras hamburgare i huset idag så ska jag ila åstad för att införskaffa både Sprite och 7-up och köra en battle of the citrusläskeblask. Vilket jag förmodligen får göra ensam då min bättre hälft inte delar mina aktivistiska åsikter. Hon ska hela tiden försöka dra in politik i sakfrågor och det känns ju bara korkat.

Det var kul att skriva lite igen. More to come hoppas jag!

I torsdags var jag på en fyratimmarsföreläsning om papper. Efteråt gjorde sig Patrick Bateman-vibbarna EXTREMT påminda.

http://www.youtube.com/watch?v=aZVkW9p-cCU

Bli först att kommentera

Sanningen finns där ute

Av , , Bli först att kommentera 0

Häromhelgen var jag en sväng till Linköping och avlade visit hos en kusin och hans tilltänkta. Det blev ett aningen kort besök men vi förärades en trevlig lunch av kött, svamp och pasta. Därefter lämnade jag min fru i kusinens tilltänktas våld och började resan hem till Norrköping igen. Eftersom jag var ensam i bilen och hade Cometens enastående egenskaper helt till mitt förfogande så kickade jag igång stereon och lät de mäktiga två kanalerna skicka ut power metal i sin mest fantastiska form. Jag ska inte ljuga. Jag sjöng med till såväl lyrik som gitarrsolon. Vred upp volymen lite extra och bara släppte alla fördämningar. Efter en liten stund fann jag mig själv inte körandes E4an mot Norrköping. Jag brummade längs väg 34 på väg mot Motala. Jag kan inte tänka mig att det hade något som helst att göra med att jag ägnat mer fokus åt Freedom Call än åt vägskyltningen, det måste ha varit fel nånstans i informationen runt vägarna och det är den officiella förklaringen.
Hursomhelst.
Vad gör jag? Jag kan ju inte bara vända rätt och slätt på den mitträckesutrustade landsvägen utan får framföra fordonet följaktligen fyra festliga filometer. Jag får vända kring avtagsvägen mot Ljungsbro och det var då jag såg det. En liten skylt som det stod Cloetta på, och det slog mig. Som rekylen från en .44 Magnum; jag bor på bilavstånd till kexchokladfabriken. Allt blev liksom svart och efter att bärgaren hjälpt mig ur diket såg jag klarare än någonsin. Jag räknade snabbt ut att det finns mos def en fabriksförsäljning av skadat gods till vrakpris och drömmen om ett helt skafferi fyllt av detta rutiga chokladtäckta rån började ta sin mest seriösa form. Jag har lite småpassivt oroats över det faktum att jag inte längre bor på bilavstånd till Nyåkers pepparkaksfabrik men det här, må jag tillstyrka, är fullt adekvat som ersättare. Det kanske kan tyckas fånigt, hela historien, men jag är fullständigt övertygad om att det här är meningen. Den dåliga skyltningen var ingen slump. Det här skulle hända mig.
Utan att överdriva kan jag säga att jag känner tydligt hur skepsisens tunga närvaro förpestar somliga av er som läser detta. Fine! How about some HARD EVIDENCE!?
Veckan som följde så började jag sakteligen ådra mig en viss insjuknelse och som de flesta vet så har vi i Sverige medicin som vi använder när vi är sjuka. Vissa använder huskurer såsom en balja vitlöksvatten eller en dekokt på lakritsrot och tallkåda eller andra medikamenter ur de lågländska shamanernas hemskaste gravkammare. Vi behöver inte längre tvinga i oss vämjeliga vätskor eller kräkframkallande krämer. Svaret låg i kexchoklad hela tiden.
I artikeln ur Norrköpings Tidningar skriver man att det gjorts upptäckter av antibiotiska spårmedel i kexchoklad. Ämnet i fråga är använt inom sjukvården primärt mot ögoninfektioner och som allmänt känt är ögonen själens spegel och speglar är i regel rektangulära precis som, just det, kexchoklad. Sambandet är nästan löjligt uppenbart och varför man tar upp detta som en negativ aspekt i Norrköpings Tidningar är ett mysterium av enorma proportioner. Jag ska inte börja gräva i frågan ytterligare för nånstans i den här cirkusen vill jag inte upptäcka att NT är ett dotterbolag till Marabou, men det är den enda rimliga förklaringen. Varför skulle man annars smutskasta denna fantastiska godsak på ett så allvarligt plan? Men jag lämnar det därhän och hoppas att folk är så pass intelligenta att de inte låter sig skrämmas av sådan lokal antikexchokladisk propaganda, och samtidigt hoppas på att Aftonbladet inte snappar upp artikeln och gör en rikstäckande följetong. Det kan få katastrofala följder för de östgötska bygderna.

Konklusion kolon. Hade jag vikt av till Ljungsbro och satt sprätt på hiskliga summor i fabriksshopen så hade jag inte varit sjuk i veckan. Men det spelar ju förstås ingen roll om jag som ensam individ har hälsan i behåll. Eller hur, Marabou?

 

Edit: Satan.

Bli först att kommentera

En till synes god start på dagen

Av , , Bli först att kommentera 0

Igår la jag mig hyggligt tidigt och tänkte därför att jag skulle vara något sånär pigg och glad kexchoklad idag när jag vaknade, vilket oxå skulle ske ganska tidigt ansåg jag. Det gjorde det inte riktigt då klockan var närmare 10 vid uppvaknande och jag var tröttare än tåget. Dessutom, av någon outgrundlig anledning, så sattes det igång och borras hos grannen tamigfan så fort jag öppnade ögonen. Känslan är dock den av att det står en sinnessjukt morgonpigg byggare och river tapeter medelst en pneumatisk borr 4 cm från där jag existerar at any given moment. Då gör det föga att frun varit snäll och kokat kaffe så att jag oxå skulle få en kopp vid uppvaknande och att hon under sin vakna tid gått omkring tyst som en myra för att inte väcka. Behjärtansvärt och vänligt så det förslår, men humöret hamnade ändå på sniskan med anledning av grisborrandet som jag bara kan anta sker …..vägg i vägg? Eller i taket från ovan? Eller i golvet underifrån? Det är som att vara inkapslad i en sfär av ”BREEEEEEEEEEEEEAAAAAAAAAAAAAAOOOOOOOOOOOOOOOOO”. Jag tog på mig mina slutnaste hörlurar framför datormaskinen och drog på Gojira i ett tafatt försök att stänga ute oljudet och stimulera huvudet med välljudet istället. Inte ens nästan ett gott resultat uppnåddes. Det är nog bland de värsta ljud man kan uppleva. Det är nog ett faktum. För varje gång man hör det är man i en situation där det vore sjukt ovälkommet. Nyvaken, ”aah-skönt-med-en-ledig-dag-mitt-i-veckan” eller kanske att barnet varit uppe och skrikit halva natten och man bara behövde få några få timmars sömn innan man slutligen dricker kaustiksoda i en ansats att få slut på eländet. De som jobbar med att borra i folks väggar i tid och otid är åtminstone rejält förberedda kan jag tänka. Möjligtvis att första dagen på jobbet så har de fått med sig undermåliga hörselskydd men efter några dagar på platsen så har alla atombombssäkra Peltor-kåpor som gör att man kan sitta och urskilja ljudnyanser i Norah Jones-produktioner utan större besvär medan en F-15 startar i hallen. Det är min spontana gissning iaf baserat på vad jag själv skulle ta till för medel för att stå ut i en sådan arbetsmiljö. Men det är ju jag det. Poängen är iaf att jag tror inte det finns någon människa som trivs bra med det där ljudet. Och en annan intressant aspekt av det är oxå att det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är, man kommer ändå titta på klockan som bland de första momenten när man hör ljudet och oavsett vad klockan är så är det fel tid att göra det. Är klockan 8 på morgonen så är det ju jävligt självklart att man sover och då ska det fan inte borras, är klockan 10 så skulle man precis sätta sig och läsa tidningen i mysfåtöljen, är klockan 12 störs man i lunchen och blir vred. Lite av en gråzon där mellan 13-15 men sen igen efter 15 så har man fått komma hem tidigare från jobbet och det är skönt att vara själv en stund innan resten av huset kommer hem och förstör tillvaron. Sen middag och då yttras inte sällan frasen ”men får de inte gå hem för dagen nån gång?”. Kl 18 är det början av TV-tiden och den pågår till 2130 och samma här, insert crappy show i meningen ”men helvete! mitt i [...]!” eller så kläcker man ur sig ”men nu får de väl ändå ta och sluta! Folk ska ju till att sova!”.
För mig är det alltid fel med borrande för att jag gillar antingen tystnad eller dödsmetall. Ibland Enya eller nåt annat soft, men det finns helst bara två lägen. Välljud eller inget ljud.

Igår när jag och frun såg på How I Met Your Mother så kom vi på en ny lek. Gissa den vita fläcken på hennes kläder. Pro tip: det är aldrig snuskigt och det är i regel aioli.
Nej men det blev roligt igår för hon satt och åt lite filmjölk med sked ur ett glas och man bara vet att det är upplagt för att drälla en del och ofta är fallet så. Hon spiller ofta saker och är förtjust i sås och gärna av väldigt ljus kulör. Och jag veeet, det låter fortfarande som att det finns anledning att fnittra till och peka på henne och så men fokusera på det allvarliga upplägget lite, okej? Just igår spillde hon filmjölk, tätt efterföljt av ett ”OJ!”. Listan på saker som lämnar vita fläckar kan göras lång. Vitlöksdressing, aioli, majonnäs, creme fraiche, yoghurt och sånt men även förstås tandkräm eller hudlotion. Jag tror att jag ska ägna alldeles för mycket tid och energi åt att göra en jingel och nästa gång jag hör ett sånt där ”OJ!” så ska jag dra igång den och säga med min bästa TV-röst ”Iiit’s tiiiime foooor…. GUESS! THAT! STAIN!”

Skolan har inte dragit igång på riktigt än så jag har lite för mycket tid över att tänka på saker. Jag bara säger.

Bli först att kommentera

E är det nya AC som tidigare var det nya BD

Av , , 2 kommentarer 0

Jag har flyttat nu.
Jag bor inte längre i Västerbotten. Jag bor inte ens i Norrland längre. Hela mitt liv är omlokaliserat 85 mil E4 söderut och jag har hamnat i den lilla pittoreska staden Norrköping. Varför? Jo, jag gjorde det strategiska livsbeslutet att söka in till en utbildning betitlad Grafisk design och kommunikation och belägen i Norrköping. Jag blev antagen och kom in och ryckte därmed upp alla rötter jag grävt ner i Västerbotten och packade ihop xboxen och drog ner. Jag tog även med mig min fru som oxå hon hittade sig en utbildning och vi bor numera i en hetsköpt tvåa blott ett stenkast från campus, stan och centralstationen. Vi bor bra och tacksamt till, om än lite nära racingbanan på kungsgatan mellan skvallertorget och norra promenaden, där stans busar samlas och bränner gummi. Men förutom det är det bra här. Löjligt hög spindelpopulation måste jag dock rapportera. Det är spindelnät tamigfan överallt! Å int lite hälle! Men snart är det vinter och de går och lägger sig nån annanstans än i balkongräcke och dörrkarmar.

Jag är i tidigt stadie av att överge den här bloggportalen då det inte känns särskilt lämpligt att husera på Västerbottenskurirens servrar. Detta av flera anledningar, där den största är att jag inte bor i Västerbotten längre och kan gott flytta på mitt ordbajsande och därmed lämna platsen åt någon annan AC-profil som kan spotta ur sig dylika meningslösheter för sitt eget höga nöjes skull. Det lutar åt att överge offentliga portaler helt och försöka mig på att skapa en egen variant med eget bildspråk, profilering, typsnitt and so on and so forth. Jag går GDK nu och förväntas vara duktig på att profilera saker.

Mitt första inlägg på ett bra tag får ses som en djupdykning i det mest väsentliga man åtar sig när man förflyttar sig större geografiska sträckor; vad för slags mejeristatus finns på orten?
Jag kan glädjande rapportera att jag inte behöver lägga mig och suga på Arlas kapitalisttumme utan kan fröjdefullt ta mig an *drumroll* Östgötamjölk! Ett litet modest mejeri med tillräckligt bra utbud för den vardagliga konsumenten. Igår vid ett besök till grannstaden Linköping gick jag bananer på hela utbudet och hittade deras vaniljyoghurt, herrgårdsost, vispgrädde och lättmjölk. Sen tidigare har jag åtnjutit mellanmjölk, standardmjölk och filmjölk och domen är tydligare än Sirius på ett molnfritt himlavalv om natten. Östgöta mjölk sparkar stjärt med skälvande eftertryck. Nu senast idag till frukost tog jag ett glas yoghurt och den levererade en spännande upplevelse då den inte smakade som utspädd vaniljkräm utan mer som yoghurt med en touch av vanilj. Riktigt bra yoghurt som inte blir för söt utan förblir frisk och fräsch men ändå finns vaniljen där, syndigt uppenbar. Och så ännu senare när jag käkade middag tog jag ett rejält glas lättmjölk och det smakade precis som lättmjölk ska smaka. Inte vattnig mjölk utan riktig mjölk med mindre fett helt enkelt. Nu riktigt längtar jag efter att få bli klar med den nuvarande osten så man får hyvla fram ett betyg på deras herrgårdsost!

Nog om det.

I måndags beställde jag en ny tv och lite annat godis och kunde glädjas åt att numera ha studentrabatt på Dustin och en hel del andra ställen. Köpdemonen i mig frodas fortfarande som aldrig förr och härnäst på agendan står en Macbook Pro.
För en tid sen hade jag lite av en existentiell kris gällande PC vs. Mac och efter att ha ägnat (säkerligen) alldeles för mycket energi åt att fundera på det så slog det mig att det är samma diskussion som jag aldrig behövde ha gällande PS3 vs. XBOX360. BUY ALL THE CONSOLES!!
Så därmed överger jag inte PC-världen, jag bara breddar mina horisonter till Mac-världen då jag misstänkligen kommer att arbeta en hel del i den världen efter avslutad utbildning. Men som med allt jag vill ha i skrivande stund så är det en ny generation på väg runt hörnet och därmed gör jag det vuxna valet att inte rusa iväg till Apple Store och köpa en snudd på obsolet modell utan väljer istället att satsa på ny maskinvara när den efterlängtade Haswell-arkitekturen når konsumenterna på allvar. Vilket betyder till jul. Det kommer att bli en tuff tid framöver men jag är stor pojke och jag kan klara det!

Hemmet är långt ifrån färdigt men så småningom kommer det nog upp en bild eller två nånstans. Vi bor väldigt trevligt och mysigt här nere och dricker god mjölk och fäktas med spindlar. Det är allt ni behöver veta nu.

2 kommentarer

I am on to something

Av , , Bli först att kommentera 0

Det slog mig här tidigare idag.
Om man dricker mycket alkoholiga drycker så blir man full. Om man nyttjar narkotika så blir man hög. Och om man äter mycket sockerinfesterade produkter så blir man söt.
Nu pratar jag inte om att man blir sådär utseendemässigt söt förstås utan att man får mycket socker i systemet och så blir man lite speedad. Men så tänkte jag på det där som putslustiga människor brukar säga på caféer och sånt när kassörskan frågar typ ”Vill du ha socker i kaffet?” och personen då svarar ”Nej, jag är tillräckligt söt, hihihihihihihihihihihihihihihihhihihihihihihi!”. Det är inget att skratta åt. Man gör dumma saker på socker. Det fick mig att inse att om jag nån gång råkar stå i närheten av någon som fäller den där otroligt originella kommentaren så ska jag trycka dennes hand och säga typ ”Det behöver inte vara såhär. Det finns hjälp att få.”

Jag har gjort en massa saker sen jag skrev sist. Jag gjorde en kraschkurs i Svenska B och dominerade totalt, med anledning av att jag sökt in till en utbildning i höst. Jag var i Österrike och sladdade runt i alperna i en nercabbad BMW och klättrade runt i världens största isgrotta. Fett ballt! Och så nu förra veckan gjorde jag mitt premiärbesök på the ever so famous Sticky Fingers i goa götet. Jag och frullan såg Coheed and Cambria och det var svensk publik och (antagligen) trött band. Men livemusik är alltid bra, även när det är dåligt!
Det. Är vad jag har gjort lately.
Jag har oxå pendlat fram och tillbaka i träning av olika slag. Vid årsskiftet gjorde jag en klassiker och skulle börja träna, vilket jag oxå gjorde. Jag droppade typ 5 kilo och sen kom mars månad då jag skulle äta kopiösa mängder tårta och hinka bira och sånt. Därav kom en liten paus i arbetet och det återupptogs efter att 30årskalaset var avklarat. Då växlade jag upp lite grann och så gick jag upp de där 5 kilona igen men jag tror att de är lite omfördelade. Still, det är roligt när man börjar bli stark! Men likförbannat så kommer världen och livet emellan och nu har man väldigt lite fritid över till träning. Igen. Men det är keep going bah! Det var aldrig så mycket Beach 2013 som det var allmänt att bli stark och gå ner i fett så man längtar till semestern när man har gott om tid att göra allt annat än jobba 10 timmar om dagen. Jag behöver semester dammit!

Jag är ganska trött och varm och det har gått så lång tid sen jag skrev och jag har typ glömt hur man gör. Igen.

Jag vill ha min semester.

Bli först att kommentera

Det oundvikliga

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag har varit tillsammans med min fru i lite över ett och ett halvt år nu och jag kan inte påstå att de klassiska vardagsbråken varit många eller omfattande på något sätt. Nån lätt liten diskussion har väl uppstått som sig bör men aldrig på den nivån att det är klassat som bråk.
Tills igår.
Igår nådde vårt gräl samma intensitet som tropiska oväder medbringar. Jag har alltid vetat att förr eller senare kommer det att komma i alla förhållanden och man drar sig till minnes om vilka monstruösa bråk man haft i förhållanden tidigare som gjort att man släppt lös djävulen inom sig och gormat för sin sak, principfast utav bara helvete. Inte sällan har det handlat om skitsaker som känns extremt banala och onödiga redan en timme efteråt och man får säga förlåt till varandra och kramas och så perkolerar man sin ilska diskret för sig själv tills stormen kan anses som utriden. Men visst, ibland har det varit riktigt tunga grejer som gör att hela fundamentet sätts i rubbning och även om det tar emot att inse det så bjöd gårdagen på ett riktigt as till gräl.

Jag slog på nyremixen av Blind Guardians Somewhere Far Beyond från 2012 och gladdes så glatt av hur fantastiskt mycket bättre den låter rent bombastiskt. Trummorna är inte torra och stumma och allt har fått en vackrare klangbild så hela verket känns väldigt och dynamiskt. Som hela sinnebilden av deras musik.
Men då öppnade hon munnen. Frugan (Hädanefter kallad Der Konservative Kartoffel).
Hon sa att det låter fel.
Vadå fel?
Det är väl fan inte fel?
Det ska låta som på originalskivan från 1992, säger hon oxå.
Jag försökte diplomatiskt förklara att hon är ute och både cyklar och vinglar och gjorde det med ytterligare argument från andra nyremixer från sagda band men allt möttes av hån och glåpord och då brast det för mig. Resten av kvällen blev en enda orkan av argumentet "Du har ju fel!"
Efter ett tag var maten klar och vi dinerade i tystnad och utbytte bistra blickar.
När maten var uppäten kom vi överens om att vi kanske inte skulle ses på några dagar. Nu sitter jag här ensam och lyssnar på nyremixen och vet med mig att jag har rätt. Der Konservative Kartoffel måste bara få in det i sin inkokta hjärna.
 

HOOOOLD OON!

Av , , 1 kommentar 1

Det är en av de där sakerna som vi älskar. Och hatar. Och älskar att hata. Det där när musik rotar sig långt in i hjärnan och ligger där och puttrar i flera dagar efteråt och det känns som att man inte gör annat än går omkring och sjunger på den där låten och till slut blir man lite smått tokig på det men det går inte riktigt att bara skaka av det så man måste gå igenom en hel dag och sjunga innan man till slut somnar för dagen och därmed rebootar cortex. Om man har sår tur. I en del fall sitter det kvar dagen efter likförbannat. Eller börjar dagen efter! Idag har jag en sån dag. 
Igår gick Harold & Kumar 2 på tv och jag var inte sen att haka på. När filmen väl var slut tänkte jag lite på den första filmen och drog mig till minnes om en scen när de båda har snott en bil från några extrema dudes och drar igång en skiva i bilen titulerad typ "Extreme Mix!" och det visar sig vara ganska töntig musik, däribland Wilson Phillips – Hold on.

Jag minns när jag såg första filmen första gången och tyckte att jag aldrig hört låten förut, men att den ändå var sjukt bekant. Antingen så hade jag hört den innan, typ när den kom och jag var liten, eller så är det bara en sån där låt som verkligen sätter sig, no matter what! Hursomhelst så idag har jag, ända sen jag skjutsade iväg min fru, fullkomligt gått apexkrement på låten och blastat den på hög volym och sjungit med och gjort tidstypiska dansrörelser för mig själv och det är ju roligt när man tänker på det. Men det är oxå lite som att det börjar vara nog nu. Innan kvällen är slut lovar jag att jag kommer att hata skiten efter typ 47 lyssningar och i morgon antar jag att jag inte kommer att tänka på den särskilt mycket. För det är så det fungerar! Från en dag till en annan. I morgon kanske jag återgår till att skrika Dark Tranquillity på jobbet, vem vet?

En annan grej som är rolig när det kommer till låtar som sätter sig i huvet på en är att plantera låtar i andras huvuden. Det har jag gjort många många gånger och bland annat min svåger Bob faller ofta offer för min tortyr. Så pass många gånger att han utvecklat ett motgift som lustigt nog fungerar jävligt bra. När det har varit riktigt illa och jag har tryckt in typ Jackson 5 – Goin Back to Indiana, Vikingarna – Kan man älska nån på avstånd? eller George Michael – Careless Whisper så brukar han börja nynna på introt till Law & Order och på nåt konstigt sätt så nollas den där grisigt irriterande låten som man har sjungit på alltför många gånger redan. Fascinerande effektivt!
Oftast planterar man såna här grejer genom att vara i personens direkta närhet och sjunga en strof eller två och sen är det klart. Rena barnleken! Men om man är riktigt skillad (som jag då är) så kan man plantera det Inception-style. Exempelvis nån gång när jag satt och pratade över MSN med just Bob om random saker och så gick det en stund när ingen av oss sa nånting till den andre så skrev jag.

- Hm! I didn’t know that!
- wut?
- Guilty feet have got no rhythm!
- men faaaaan

Mission accomplished. Förmodligen på dig som läser det här oxå.

Det är dock aldrig så roligt när man själv blir utsatt för det, ett s k musikaliskt övergrepp. Det hände mig en dag i somras då jag skjutsade iväg min bättre hälft till jobbet som så många gånger förr. Och som så många gånger förr tänkte jag att klockan är ju arla 0650, skulle det inte passa henne väldigt bra att ha nånting glatt att nynna på under dagen? Jag brast därmed ut i I’VE BEEN LOOKING FOR FREEDOM! och fick både en kylig blick och ett kyligt "….tack". Givetvis var ju det fruktansvärt roligt för mig och jag upplevde det hela som ett väl utfört arbete. MEN! Karma is a bitch.
Senare under dagen satt jag själv på jobbet och fick ett uppdrag om att skjutsa en av våra särskoleelever från A till B och eftersom det bara var vi två i bilen så frågade han om han fick lyssna på en skiva. Något motvillig och väldigt inställd på att få höra Smurfhits 43 i 8 km så lät jag honom få sin vilja igenom. Döm om min förvåning när det visar sig vara Guns N Roses – Use Your Illusion II som stod på displayen då och låten You Could Be Mine drar igång. Vi inleder färden och vi båda gungar våra respektive huvuden i takt till musiken och jag hinner segla iväg i tanken på Terminator 2 och hur grymma jag tyckte att de där båda Use Your Illusion-plattorna var back then när min resenär säger "Kan du byta till låt nummer 16?"
"16" tänker jag. "Inte fan fanns det väl 16 låtar på Use Your Illusion II" tänker jag vidare men gör som han säger. 

Resten av dagen satt jag och sjöng på Believe.
Karma alltså.
Men jag tänker som att hold on for one more day.
I morgon är den borta. Kanske. 

1 kommentar
Etiketter: , ,

Aj. Aj. Aj. Aj. Aj.

Av , , Bli först att kommentera 2
Att gå i trappor har sedan i lördags varit lite av en utmaning, vilket ju känns helt naturligt då en del av den dagen spenderades med att springa i 40 km/h på huk och få storstryk i laserkrigens ädla konst. Mina quadriceps har ökat i volym med 50% trots att jag metodiskt konsumerade smärtstillande och inflammationshämmande drycker under samma kväll. Man kanske måste inse att man fyllt 30 nu och man kan inte vara ute och leka med de andra barnen utan att lida svåra konsekvenser efteråt. Med facit i hand borde jag kanske ha stannat vid en för min ålder mer lämplig sport och bara spelat biljard fram till middagen, men man vill ju inte vara så gammal riktigt än. Denial is not just a river in Egypt, som det heter.
Det är inte bara låren som ökat i volym med 50%, även magen har fått växa fritt och ohämmat under de här dagarna då det givetvis har ätits kopiösa mängder tårta och desserter så alla de där 97 mg som jag gått ner i vikt sedan årsskiftet, tack vare ett skoningslöst träningsprogram, har jag nu återigen packat på mig på vad som känns blott ett dygn. Eller okej, riktigt så drastiskt är det nog inte, men det är så det känns och kommande dagar får bli öronmärkta för en rejäl detox. Det får bli havregrynsgröt med linfrön (naturens kaustiksoda) och allehanda fruktinjektioner för fibrer och välbefinnande. Jepp.
Vidare i listan över krämpor och eländen så vaknade jag i söndags med påtaglig ömhet i tuttarna och jag tänkte för mig själv att nu är jag på väg att bli kvinna, men det visade sig ha en helt annan förklaring. En ny, otvättad och ostruken skjorta i skarpaste polyester hade skavt mina stackars A-kupor och jag jämrade mig hela söndagen över det. Mental notering; nästa gång det är grispartaj, tejpa bröstvårtorna med sån där maratonlöparbrösttejp så man inte behöver ligga i fosterställning så himla mycket dagen efter. 
 
Jag har som tidigare nedtecknat fyllt 30 och helgen som passerade nu fick agera skådeplats för det traditionella fylleslaget som automatiskt följer med när man fyller jämnt, och som det firades! En heldag var bokad och jag var så glad över att så många av mina vänner valde att följa mig på färden genom dans, flams och trams. Lördagen bestod av hotellfrukost, hets och stress, biljard, laserkrieg, bastu, öl, mat, öl, drinkar, fiskdamm, gnuggistatueringar, cigarrökning, drinkar, öl och chilicheese. Söndagen bestod av huvudvärk, städning, pizza, inkapaciterade lårmuskler, attempted påskmiddag och sova. Men mer fokus på lördagen! Det var en legendariskt bra fest med en god samling mysiga människor och många av dessa mysiga människor hade den vansinnigt rörande vänligheten att skänka mig såväl kramar som gåvor, där båda kategorierna värmde en gammal mans skröpliga hjärta lika mycket. Honestly!
Jag förärades nånting som jag suttit och drömskt nördmasturberat till i åtskilligt många år. Historien har sin grund i the early interwebz mörkaste vrår och där satt en drygt 20-årig pojkspoling och hittade nån tråd på nån random nördsida där en dude hade kommit på tanken att be sin polare (som var smed) att smida till en fullstor replika av Mästarsvärdet från Legend of Zelda: A Link to the Past. Jag följde tråden med ett öga sådär och när någon vecka senare resultatet dök upp i forumet så dog jag lite inombords. Det var ett helt makalöst hantverk och var enastående korrekt tillverkat med graveringarna och hela shebanget! Hur nördigt det än var så var det oxå galet ballt och jag tänkte själv, som ett Zelda-fan, att det vore sjukt fräsigt att ha den där på en snidad träplatta på väggen med Trekraften och alltihopa. 
Nån kort tid senare insåg jag att det finns något som smäller högre och som vore extremt mycket ballare än Mästarsvärdet.
The Sword of Omens.
Som liten grabb älskade jag den tecknade serien Thundercats och det har hängt med hela livet. Familjen hade tagit detta ad notam och hittat nån smed och fått detta nördarnas nördsvärd tillverkat åt mig. I stål, med imponerande detaljrikedom och med den röda symbolen inbäddad i bladets bas. Det är så nördigt att jag bajsar på mig men det är så fint och så jag att det gör ingenting att det blir gyttjigt i byxan. Jag sitter gladeligen med kräm i brallan. Så länge jag har the Sword of Omens i min näve.
 
Ett flertal av mina vänner hade oxå i samråd högaktat min högst anala läggning och köpt gitarren åt mig. Jag skriver i bestämd form för just pga min högst anala läggning så fanns det bara en gitarr som gällde och den står just nu ledigt lutad mot väggen i hörnet av vardagsrummet. Den är så jävla fin. Den är så jävla snygg! Den är så jävla valnöt! En halvakustisk Ibanez med valnötskropp och allt möjligt lull-lull man kan önska sig! Greppbrädan är berövad på samtliga bandmarkeringar sånär som på en läckert snidad oändlighetssymbol på tolfte bandet. Det är så avskalat och vackert! Det är så jag, återigen! Och de brydde sig tillräckligt för att veta det och skänka mig det. Jag blev så glad och så rörd att jag inte kunde stå still riktigt. Tårna krullade sig och det bara spritte (spratt?) i kroppen! Kramkalas utbröt och följdes upp av den första melodi jag (en smula onykter) valde att spela på den: Rodney Carrington – A Dozen Roses. Den är fantastisk och jag har ansökt om att få äkta den. Gitarren alltså. Inte Rodney Carrington. 

Men huvva, plikten kallar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

42607464

Av , , Bli först att kommentera 1

Häromdagen pratade vi några stycken om ICQ och hur flitigt man använde det back in the day. Så pass att än idag, åtskilligt många år senare, minns jag mitt ICQ-nummer. Jag har inte varit inloggad på ICQ sen gud vet när, men jag vill minnas att jag höll ut ganska länge då vissa ytterst konservativa människor vägrade byta från det mossiga ICQ till det långt mer balla MSN, där emoticons var en avgörande detalj. På grund av att man fortfarande ville ha vardagligt utbyte med de här människorna så tror jag att jag slutade med ICQ 2006-2007. Vi var väl 2-3 personer som jag kände som fortfarande sportade det då men när den sista vettiga kontakten bröts så slutade jag oxå. Käre gamle Bleh, how I miss you!
Men det var en rolig tid när man var 17-18 bast och satt och emoade sig framför ICQn i hopp om att snärja nån ungmö som skulle falla pladask för min oemotståndliga charm och skämtsamma lynne. Och som det snärjdes! Eller ja, inte egentligen. Som jag minns det var det väldigt mycket "Du är så snäll och fin! Jag önskar att [insert crappy boyfriend] var mer som du!" och man själv bah "OOÄÄÄÄÄÄÄÄENSAM!" i ett hörn efteråt. Men annars var det kul!
Hela grejen med det oxå att man utbytte nummer och fick definiera sig med ett smeknamn som stod sig i väder och vind! När man började hänga på LAN märkte man ju att alla hårda killar (och tro mig, det var rejält hårda grabbar) hade aphäftiga nicknames som visade på deras internetcred. Zelicx, Ciruz, Pyro och så vidare. Själv började jag med Cornholio, men kände snart att det var inte i närheten så seriöst häftig som jag kunde utge mig för att vara. Jag minns att jag satt och ägnade en skrämmande lång stund till att hitta på ett nickname som var för det första unikt, för det andra lät creddigt och för det tredje och viktigaste; det skulle ha ett Z i sig. Jag blev Nezphere med hela internet och jag använder fortfarande det i sammanhang där det kan anses vrålballt, typ XBOX Live och PSN. Go ahead and google it och hitta mig överallt! I dare ya! Det är ganska tacksamt ändå att ha gjort det ändå för många år sen, jag har ju definierat mig själv med det namnet eftersom jag ändå haft det i 13-14 år. Det har gjort att man alltid har ett kort användarnamn att använda och man slipper sitta och hitta på olika varianter av sitt riktiga namn så fort man ska registrera ett medlemskap på nån random hemsida. Nezphere är aldrig upptaget som medlemsnamn och är det det så är det jag. Jag är #42607464, Nezphere. Tremble, puny mortals.

Jag har fyllt 30 för mindre än en vecka sen och det var skojigt! Jag hade åkt hem till mors och fars och fick därmed en tämligen oönskad morgonserenad ackompanjerad av farsan på attempted gitarr och morsan på träslev/kastrull. Men jag fick även lite paket på sängen och det var ju förstås himla roligt. Dagen blev ju förstås inte sämre att man kort efter den lilla frukosten åkte hem till mormor och morfar och där stod mormor redo med det 50 år gamla våffeljärnet, färdigvispad grädde och tre sorters hemkokt sylt. Vilken fest för gom och smaklökar! Jag har inte ätit mormors våfflor på många många år och det var ett särdeles trevligt återbesök att trycka i sig sex våfflor med hjortronsylt bara sådär. Barndomen gjorde sig påmind genast.
Dagen efter stod kalaset på vid gavel på Kronoparken och min kära fru hade conquered bakningen och gjort falska potatisbakelser. Smörmängd, 500 gram. Men jävulusiskt nam! Det säger ju egentligen sig självt men ja, thank you Captain Obvious. Allt som allt var det trivsamma dagar med goda vänner, tårta och kakor, paket och glada miner. Nu stundar bara det stooora kalaset som ska köras i samspråk med Laban som oxå nyligt äntrat 30årsåldern. Det ska bli ett hejdundrande partaj med laserkrieg, utemat, kanelwhisky och skjorta och kavaj.

Men det börjar dra ihop sig och jag måste iväg till Iksu.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Kronoparkens Allehanda

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag ligger grund för ett av mina absoluta favoritkoncept, en ledig måndag. Jag har den förmånen att i stort sett varje varannan måndag har jag en ledig dag som ytterligare vänlighet från min chefs sida så att jag i lugn och ro kan vända på dygnet efter bästa (sämsta) förmåga. Mina lediga måndagar brukar i regel inte användas så mycket till att vända på dygnet utan snarare vidare förstöra dygnsrytmen enligt devisen detärjusköntattsovajustnuochjagbehöverjuintetänkapåimorgonomjagintevill, men på senare tid så verkar jag faktiskt ta mer till vara på dygnsrytmen och flera dagar den gångna veckan la jag mig runt 20-tiden ty egentligen så kräver de där 05-morgnarna det. Man vet ju om att man inte är människa om man lägger sig 23.30, sover 01 och kliver upp 05. Det är klart man sitter och surar i bilen när man sovit fyra timmar och hela världen framstår som ett enda stort pisshav, men life aint so bad när man sovit en god natts sömn och det hade ju gått att räkna ut med röven och en ballograf om man bara hade haft ryggrad nog att tillåta sig själv att inse det. 

I alla fall.

Idag har jag då vaknat aningen tidigare än brukligt och har redan hunnit pimpla en kopp kaffe och nedtecknat ett halvt inlägg meningslöst nonsens, men jag har på känn att mina planer för idag kommer att i vanlig ordning gå om intet tack vare att jag sitter framför datorn och pimplar kaffe och dväljer i meningslöst nonsens. Men förvisso, en del av de planer jag hade för idag utgjordes till hälften av just det, att pimpla kaffe framför datorn. Det är nämligen så att mitt band och jag har ägnat ett stort antal timmar åt att spela in musik under de gångna dagarna. Förra helgen bodde vi i en liten studio och fick lite trumslag och baswobbel på digital pränt och i veckan som gick la vi bulken av mitt gitarrspel på samma pränt. Det har sakteligen börjat tryckas in mer rhythm och så småningom kommer det läggas sång och slutligen väntas gitarrsolon, min nemesis, före mixning. Jag är ledsen över att behöva krossa myten för er andra, men att vara rockstjärna är inte bara horder av groupies, det är ganska hårt arbete oxå. Eller ja, hårt och hårt, tidskrävande. Men som det känns nu är det ganska roligt när så mycket redan ligger bakom oss och det blir en fin känsla i kroppen när man vet att det är egenhändigt producerat och (thus far) låter proffsigt och bra. Nu är det ju förstås inte Abbey Road-kvalité men det låter bättre än en garagedemo och det duger gott. Vad min roll tänktes bli här nu framför datorn är att försöka arbeta med bandlogo, profilering och web. Även om mina skillz in da biz är gamla och förlegade så är det ytterligare en utmaning som skulle vara synnerligen trevlig om det gick bra och vi kanske trycker upp demo:n i ett par fysiska cds med artwork och allt och man tittar på den och ser allt sitt slit i det där lilla formatet bah och känner sig nöjd med sig själv. Det är en mysig feeling. Låtom oss hoppas vi når dit. 

I veckan fick jag ett nytt spel via Playstation Plus, Mortal Kombat. Det är det nionde i ordningen och ett återseende av den spelserien för min del som inte spelat det sen nummer 3 typ. Eftersom igår blev helt ledig due to lack of gitarrinspelning så tyckte jag att jag och frun kunde äta sen frukost och sitta framför tvn och se på när jag filar till ett ballt skavsår på tummen. Nostalgin lät sig inte vänta och det tog inte länge förrän man satt där och fightades för kung och fosterland medan min hälft ivrigt skrek med och highfiveade när man vunnit en match. Känslan av att vara 13 och sitta med syskon och kusiner och spela tvspel före polygonernas tid gjorde sig väldigt påmind och det är som nice att ha det där umgängesmomentet även i vuxen ålder. Nu bör det ju sägas att fler än en person har påpekat min intellektuella frånvaro när jag väl sitter och spelar, ty jag är blott en man och en man med klen simultankapacitet därtill. 

- Tänk ändå vad glad man kan bli av kräm och nagellack!
- ….
- Och doftljus! Det gör ju hela vardagen så myck
- JAAAA! SÅG DU!?? JAG SPÖADE DEN DÄR JÄVLA SKITVÅFFLAN! WÖÖÖÖÖÖ!

eller

- Kokos kokos skvudriluttan pling plong kokos tjohej pip.
- ….
- HALLÅ!!?
- …..VAH!?
- Jag pratar med dig!
- Absolut. Jag deltar. Kokos.

På tal om skitvåfflor så är det ett ganska roligt fenomen hur man tillverkar nya svordomar när man spelar tvspel. Det är nånting som jag trodde hände vissa personer bara, men efter att ha sett min fru spela Wipeout HD med öppen mun och hört hennes variationer på kön, bakdelar och avföring så är jag nästan säker på att det är ett genomgående fenomen för mänskligheten. Givetvis inte, men ni förstår vad jag menar. Jag är själv inget undantag men jag brukar obönhörligen variera ord som inte nödvändigtvis används som svordomar emellanåt och jag vet inte om det vittnar om sämre mental kapacitet eller bättre. I vilket fall som helst så bör man ju tänka lite så att när man spelar och det kanske finns barn i närheten så är det kanske bättre att skrika "TVÄTTSVAMP!!!!" när det går dåligt istället för "SATANS JÄVLA KNULLHELVETE!!!!". Men därom tvista de lärde.

Gud vad jag står och pratar egentligen.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,