Tillbaka i kära Umeå igen från ett kallt och blåsigt (as always) Luleå. Men det klimatet drog ner sparkades upp av all musik och pure awesomeness som hägrade. Jag ska försöka fatta mig kort.

Fredagens första halva blev thailunch, investering av mössor och dödskallelångkalsonger för egen del och passiv förförelse/tortyr medelst pikanta dofter från samvetesbutiken Lush, dit min vapendragare kände sig nästintill religiöst dragen till. Andra halvan dominerades av att äta för mycket mat och snabba ackordbyten. En trerätters middag gjorde att all alkohol som jag stjälpte i mig föreföll verkningslös och onödig sålunda. Den resulterade även i att jag var kopiöst mätt hela kvällen och ville förpassa mitt matsmältningssystem till ett bootcamp för marinsoldater. Men det är klart, en taximage arbetar långsamt då det är långt mellan födointagen bitvis. Ivf. Helltrain intog scenen och undertecknad lämnade lokalen efter ett fåtal minuter då jag bara kan anta att mixerbordet var enkanaligt och från 1923. Det lät inte bra. Alls. Man såg att de viftade och mimade på scen men ett packat bröl var det som strömmade ur högtalarna. Bakläxa till ljudkillarna. Det kickades upp ett par nödvändiga steg när kvällens attraktion Raised Fist hoppsparkade sig själva in på scen. Efter fyra låtar i moshen så gjorde sig tre trångbodda rätter påminda och lät mig få veta att efter tre rätter ska man helst bara ligga i en soffa och titta på Disneymatinéer och inte helst hoppa runt som nåt annat pungmiffo och skrika blodsmak i munnen. Därmed fick jag stappla ur moshen och upp på läktaren och eftersvettas en stund. Det höll i sig lite för kort tid då den grymt efterlängtade Some of these times drogs igång och John failade i att sitta still. Tillbaka i havet och hopp/skall/bonk till höger och vänster. Sen var det fan sitta tills konserten var slut efter futtiga 45-50 minuter. Det drog ner betyget men den stora besvikelsen var min egen prestation. Note to self, ät mindre mat, tjockröv.

Lördagen blev kaffe och sånt med mor och far som senare byttes ut mot en kusin och därefter byttes mot en nybliven far. En redig middag med efterrätt lite senare och den kollektiva gubbluren var ett faktum på snövägen. När klockan började bli mycket så steg oron över att vi inte var på plats där grabbarna sköntnördgrus skulle lira. Men traditionellt nog så inleddes inte skiten kl 21 som utlovat utan snarare 2130ish. Så no harm in that. Och vilket gig sen! Ljudbilden var fantastisk och fansen hade rest så långt som ifrån det stora Britannien för att delta i bandets releasepartaj. Den glada stämningen var oundviklig och man stod och log hela tiden och njöt av SID, dubbeltramp och spelnördighet. Spåret Player One var mest efterlängtat från min sida men det var nog Indiscriminate Murder is Counter-Productive som gjorde sig bäst. Därefter blev det efterkaka på Heroes där hela bandet närvarade och en grymt skön stämning rådde alla emellan. En kuriosa dök upp som lät mig få veta att karln som stod för trumslagandet förut sjöng i ett band som heter Ninja Magic och jag kunde inte låta bli att önska The Way of Life i baren. När den drog igång såg man trummisen gå från ansiktsuttrycket "Det är fan nice med öl och polare" till "....VAFAAN!?". Hela lokalen jublade och sjöng med i den fantastiska sången. Efter lite soft häng och mingel så blev det chilicheese och taxi hem. Helt awesome helg, helt enkelt.

Nu är det bandrep och därefter snabb middag och jobb hela natten som gäller!

Jag har just släpat mig upp ur sängen i ett morgonfint Luleå. Dagen ser ut att bjuda på allsköns trevligheter, men det finns en viss risk att humöret kan raseras om inte luleborna sköter sig snyggt och faktiskt beter sig som folk. Jag har dåliga erfarenheter sen min tid som lulebo själv och kommer inte riktigt överens med detta stockholmskomplexiga folkslag. Men lyckligtvis har jag minimerat riskerna att hänga med infödingar och ist valt att umgås med gamla vänner från när och fjärran. Efter en morgondusch väntar en thailändsk buffé med en god vän, tillika f d enhet i det som en gång var Herrkollektivet Herpes. Då våra sammandrabbningar duggar glest nuförtiden var mitt besök i hans stad inget annat än en självklarhet för lite gentlemanna samkväm. Däremot valde han att spendera helgen i min stad så det hinns bara med en lunch i all hast, vilket är lite lustigt och ironiskt sådär.

Jag och min vapendragare anlände till Mochans hood och kunde (återigen) konstatera vilket fantastiskt åkdon Cometen är. Snöstormen var ett galet faktum i västerbotten och vi forcerade såväl snö som rusk med en till synes avslappnad lätthet med tanke på hur lätt sagda åkdon vill kasta med rumpan. Men jag oroade mig aldrig. Cometen bah "I was born for this, motherfucker!!" och körde om tradare i vanvettig snörök. Väl framme serverades det te och nybakta lussebullar. Jag hade tagit en stor tugga när jag insåg att det inte är första advent än. Paniken uppstod och jag visste inte om jag skulle spotta ut bullen eller vad jag skulle ta mig till. Man FÅR inte inleda juligheten med att äta julgrejs före första advent. Jag fick intala mig själv att det bara är de juliga attiraljer som spelar roll för mig, dvs pepparkakor, must och julkaffe, som man inte får förtära innan första advent. Jag lyckades faktiskt somna den natten ändå, trots saffransångest.

Efter lunch blir det en runda på stadens gator och torg och se vad som förändrats sen man sist gick och spankulerade i shoppingtagen i den här blåsiga staden. Sen übernice restaurangbesök och därefter hårdrock i (förhoppningsvis den här gången) avbruten tappning. Party hela natten, somna på en parkbänk, vakna med kallbrand i skruven, börja om igen. Blir en bra helg.

Efter en (extremt) habil frukost laddade jag kaffepressen och satte mig framför datorn och kan följaktligen börja min dag. Sent kan tyckas, men är man ledig så är man. Doften av nytillverkat kaffe lokalt vid mitt datorbord är förförande och trots förlusten av ett sockerpaket som gått hädan så mår jag rätt bra. Det ska börja handlas prylar. Hela grejen med att bunkra med kaffe innan shopping känns lite Sex & the City. I vanliga fall hade det bara varit nördigt att sitta med kaffe och välja ut om jag ska köpa ett tangentbord med laserskurna, bakgrundsbelysta tecken eller nåt lika 1337 i den stilen, men nu är det rätt mycket kläder och accessoarer. Kära Bullen, är jag gay?
Jag väljer aktivt att vänta med t ex en 27 tums LEDskärm och ett sjusträngat monster för att vinterkollektionerna är ute? Jag känner inte igen mig själv riktigt, men det kan väl ses som en bra grej att man överraskar sig själv oxå? Junkyard.se får ivf rätt mycket uppmärksamhet från min sida och snart står jag nog inför det mest klassiska av alla kvinnliga problem: Jag har för lite garderober.

Igår kväll spenderas i random samkväm där första delen bestod av meningsutbytanden såsom "Bandet kommer att slå! Stort! Vi måste bara satsa på oss själva!" (yes, haha..) Det känns iaf som att det börjar hända saker för oss fem och det är jävligt kul att vara delaktig i den sortens kreativa gemenskap där man arbetar mot ett och samma mål. Band är som balsam för själen. 2011 kommer att bli Knucklepoetrys år, sanna mina ord!
Andra delen av kvällen blev jävligt Oprah och det grävdes i omgivningens mentala vrår och analyserades friskt. Till följd av såna djuplodande samtal fick kvällen (läs: natten) avrundas med cola och den gamla rullen Eraser med Arne Schwarzenegger. Tungsinthet nullified, mission complete.

Kaffet uppdrucket. Bloggen skriven. Låtom oss spanom in prylar. 

Jag kände sorgen över att tidigare i veckan boka en tvättid till idag, fredag, mellan 17-21. Min fredagkväll är som roligast när jag får ränna till tvättstugan som en annan tätting. Mycket pga att jag vet att jag är även passlagd mellan 22-07 för att se till att alla random fragglar på stan kommer hem, tryggt och säkert. Bit ihop, Johnjohn. Nästa helg är det du som är fraggeln.

Det har återigen skinit nytt ljus i börsen och trots att jag upprepar mig själv känns det galet nice att få en hel massa pengar i lön och bara köpa julklappar till mig själv. Så parallellt med detta kvällsbloggande sitter jag och skriver önskelista till tomten (läs: John) och det blir som vanligt en diger lista. Materialist, javisst. Mest troligen hamnar det ändå lite gåvor hos nära och kära med mig som avsändare. Det är ju roligt med julklappar! För alla! Den stundande adventen betyder oxå att jag får pilla upp en massa traditionsenligt julpynt här hemma. Jag längtar redan tills man (med mycket möda och stort besvär, bör tilläggas) slängt upp allt roligt rat här och var och mörkret lagt sig och man knäcker första julmusten ur glasflaska vilket får efterföljas av en panna kaffe och 73 pepparkakor. Och så sitter John där och tindrar ikapp med adventsljusen. Hur bra som helst!

Nu är äntligen Cometen försedd med vinterskor. Det krävdes att vänner skulle erbjuda garage med tryckluftsbultdragare för att man skulle få det gjort. Ett stort ok lyftes från axlarna och det hela firades med ett förväntansfullt besök på Nacho Bar. Förväntningarna på stället var höga och varken faciliteterna, maten eller servicen var till besvikelse. Det trevliga sortimentet av latinoöl borgar för en redig after work. Det som inte riktigt föll mig i smaken var det tama förrådet av starka kryddor. Tacokött ska både ha riklig doft och smak av gurkmeja och röd chili. Därtill ska den heta såsen faktiskt vara het, och då menar jag inte sexuellt tilldragande. Eller gör jag det? Får fundera på det. Men bannade Svenssons smaklökar att inte tåla lite eld i munnen! 

Klockan är strax 21 och en rejäl måltid att grunda med inför nattens bravader står på agendan. Väl mött ute i svängen!

Idag stod jag och bakade en fabulöst syrlig paj på en massa lime jag hade liggandes sen förra helgens rombravader, detta till tonerna av Fear Factory och Devildriver. Plötsligt slog det mig om hur totalt olika det kommer att se ut när jag är gammal och har barnbarn som kommer förbi på saft och bulla. När man själv var en liten knatte och rände runt på byn och dök in hos mormor och morfar där radion skränar i bästa monotappning nånting om Sten & Stanley och Vikingarnas Kramgoa Låtar 135. Jag försökte visualisera mig själv i den sitsen igen, fast när man kommer in står mormor och growlar "YOU SHOULD HAVE NEVER LEFT ME ALIIIIIIIIIIIIIIIIIIIVE! YOU SHOULD HAVE SAT AND WATCHED ME DIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIE!" samtidigt som hon headbangar lite laidback sådär medan morfar står och luftgitarrar för fullt. Och samtidigt tänker jag oxå vad för slags extrem musik mina barnbarn kommer att lyssna på när de tycker att Fear Factory är gamlingmusik. Fast det är väl det som är charmen med att bli gammal? Dagens ungdom...

Jag drömde om Slipknot i natt. Jag var med och hämtade dem från flyget då de skulle göra en spelning nånstans och hamnade i samma bil som Jim Root, som visade sig vara jättetrevlig och vi samtalade väldigt avslappnat och chillpastill. Efter att vi pratat ett tag sa jag i förbifarten "By the way, I'm sorry for your loss" och han tryckte min hand och svarade "Thanks.. That means a lot." och jag blev lite rörd i drömmen då jag tänkte på den bortgångne Paul. Sen sa vi inte så mycket efter det och snart var vi framme och jag hjälpte dem med väskorna och fiskade en gång till efter samma respons när jag morsade på Sid och upprepade "I'm sorry for your loss." Han svarade med "JUST... Don't. I don't wanna talk about it!" och gick iväg. Då blev jag lite tårögd igen och ungefär här vaknade jag och var lite illa till mods. Fast jag hann notera att Mick hade en ny Seven-gura. Med Les Paul-kropp. Det är sånt som avslöjar drömmar. Så dumt!

Film och popcorn! Tjoo!

Jag vaknade denna lördagmorgon (eftermiddag) och drar upp persiennerna som ju brukligt är. Det konstaterades ganska lätt att det är vinter, om än en lightversion, men ändå. Är det vinter och om man är ägare av en bil, så har moder Svea sedan länge förordnat att dylika fordon skall under vintertid förses med vinterdäck. Och här kommer rövlataren John in. Min fantastiska bil, Cometen, står där på en 24 timmars parkering täckt av snö och kyla, vilket bara påkallar faktumet att den stått där i långt mer än 24 timmar, och fortfarande med sandaler på fötterna snarare än rejäla kängor. Iochmed att jag sitter i en modern, fräsch bil med både vintersulor och antisladd 10 timmar om dagen samt mina oerhört korta avstånd till såväl arbete som grosshandlare så är behovet av att ta Cometen ut på grönbete inte särskilt stort. Vilket då leder till dessa situationer då jag helt apropå måste nånstans per automobil. Två minuter innan jag ska iväg inser jag att vinterdäcken fortfarande kurar i källarförrådet och det leder till att jag mest troligen ringer någon eller tar buss. Inte för att jag tvivlar på varken min eller Cometens förmåga även i de svåraste väglag, men jag har en jobbigt hög polisiär dragningskraft, vilket vänner och bekanta kan intyga. Jag kommer inte överens med lagens ordningsmän. Det är nästan så att man har funderat på grov kriminalitet som karriärsbana så att man faktiskt får vara i fred från dessa blåklädda illbattingar. 

Vi går vidare.

Det fortsätts att lägga till roligheter i kalendern, och med det följer även naturligt tråkigheter. Man ska helst inte ha det för bra, då blir man odräglig och planeterna hamnar i obalans. Om två veckor gör jag en awesome helg i Luleå kantad av hårdrock, kungligt sällskap, god mat och dryck samt Mochan. Fredagen ska ägnas åt att dinera sobert och elegant med påföljande etikettsenlig dyngfylla. Eller ja, inte riktigt. Men det ska inledas med att äta väldigt nice och därefter dricka godricka lagom tills Raised Fist drar sina första kvintackord. Efter sommarens spelning är man duktigt revanschsugen då pojkarna röjde så pass att mixerbordet tog livet av sig efter halva spelningen. Man bör förbereda sig på fläskläppar och blåögon i moshen. Lördagen får inledas lugnt och gärna med lång utdragen frukost. Kvällen ska spenderas på mer hårdrock i form av Machinae Supremacys releasefest för deras senaste alster. Där kan man försöka hoppas på efterfest med bandet, men inga löften äro gjorda. Så ja, awesomeness to come. Men som sagt, man ska inte vara för glad. Det föll sig så att jag måste arbeta julhelgen. Hela julhelgen. På kvällen och natten. Årets bästa högtid blir stjärt och pannkaka år 2010. Jag måste sitta i bilen och grina med en flaska julmust i näven när alla andra har julklappsutdelning och trevlighetsoverloads. Usch. Uusch för att arbeta storhelger. 

Nån slags plikt kallar och jag ska ut på äventyr. Men kvällens middag är fixad då det nått mina ögon att Nacho Bar på Järnvägstorget öppnat dörrarna och därmed stundar texmex ftw! Synd att man måste köra bil då det inte hade gjort fasansfullt mycket att ta sig en eller två mexikanska öl till maten. Men men, det kommer nog fler tillfällen. Trevlig lördagafton, gott folk. 

Dags för mina högtravande ordvändningar att förorena den mer publika västerbottniska bloggosfären! Jag kommer att samköra den här med min ursprungliga Eberhardt, och då kanske ni frågar er; varför? Jo, kalla det ett socialt experiment med egoistisk underton där jag helt enkelt forskar i huruvida det jag plitar ner i min enfald får nåt slags gensvar bland folk och fä. Mina tidigare inlägg i huvudbloggen har haft ett par få tappra följeslagare, och för det egna jagets skull ämnar jag därför känna efter om just fler vill läsa sånt meningslöst dravel. Jag välkomnar er alla! T minus 180.