Jag känner mig enormt hyper just nu, mycket pga de mängder kaffe jag sörplade i mig under kvällens rep. Vi har tagit dit en kaffebryggare och kan numera sitta och avnjuta svart guld i hörnsoffan när vi pausar fingrarna från strängbändandets slitsamma konst. Sen kan det ju förstås vara en bidragande faktor att jag precis duschat, såhär lagom till halv fyra på morgonen. Vadan detta, kan man fråga sig? Jo, det var såhär.
Igår kväll somnade jag hårt efter ett samtal med en gammal god vän, vilket vi kommer att återkomma till strax, och klockan var då cirkus 20nånting. Ungefär kl 02 vaknar jag och tycker att lakanet är ovanligt oskönt. Det visade sig ganska snabbt att jag av någon outgrundlig anledning slitit av lakanet från madrassen och korvat ihop det till en särskilt oprydlig hög i fotändan. Eftersom man resonerar lagom kortsiktigt när man står (ligger) med ena benet i REMsömn så gjorde jag inget åt saken då utan fortsatte sova. På nåt sätt var det inte lika obekvämt när jag visste varför det var obekvämt. Note to self: okänd obekvämlighet äro mer naggande än känd obekvämlighet.
I vart fall. 
Jag klev upp på morgonen som vanligt och bara tittade lite oförstående på lakankorven där den låg och hånade mig. Försökte samtidigt minnas ifall jag faktiskt haft något slags medvetande när illdådet väl ägde rum, men jag förblev tröstlös. Fadäsen övergick mitt hela förstånd. Det tog ända fram till lunch innan jag bestämde mig för att placera madrass, täcke och kuddar på balkongen för ilsk nedkylning. 12 timmar senare tar jag in dem igen och rengör från snö och is som bitit fast i madrassen. Varför jag gjorde det var för att jag inte kommit så långt i min tillvaro att jag vädrat ur sängen och tvättat textilierna sen jag blev frisk, och därmed kunde det anses som lämpligt. Jag inbillar mig dessutom att det hjälper då jag hållit på klia mig över hela kroppen, vilket jag kollat upp på internet att det tyder på fläcktyfus. Det kan visserligen vara duschkletet som jag fick av syster (hon jobbar som kleptoman och hade lagt rabarber på herrhygienia) som inte bara är undermåligt utan även tillhör samma luktfamilj som AXE Africa. Men det mesta tyder på att det är fläcktyfus. Så jag har lagt de otvättade lakanen i en plåthink och ska elda imrg på förmiddagen medan jag dansar en medicinskt främjande lambada på de förkolnade resterna.
Och duschen var ett steg i nybäddadsänganda. Ett av de få tillfällen som jag passar på att nakensova då det känns som att det inte gör något att skava morgonerektionen mot sängen under hela snoozeintervallet. 

Samtal med god vän.
Just denna gamla goda vän har jag ingått en pakt med. Vi båda var slående överens om att om nån av oss kammar hem drömvinsten på Lotto så tänker vi gifta oss med varandra och ställa till rackartyg och upptåg med en stor stänk av dumheter. Men nu har det fallit sig så att han blivit far nyligt och har därmed även en mor till sitt barn, och det slog mig först häromdagen att "...fan... om jag vinner.... kommer han lämna sin fru och uppfostra sin son med mig som mor?" Jag blev lite skrämd av tanken, och samtidigt känner jag en respekt gentemot barnets mor och vill inte liksom pajja det som de tre har. Men vafan? Jag då? Jag var ju före henne? HON får väl respektera MIG oxå!? Jag ville se scenariot framför mig där hon nickar abnormt förstående när han förklarar "Jag hade faktiskt lovat John" men det var svårt att urskilja det bland de glada familjefotona på han, hon och barnet. Det var lagomt gråtmild som jag somnade efter samtalet, som inte gav något klart besked i hur vi skulle göra ifall så sker. De sista orden som susade genom huvudet innan jag föll i sömn var "we'll find a way..."

Och etikett för den delen med.
Jag satt precis och taggade om musikfiler så att mediaspelaren ser snygg och prydlig ut. Kanske bland det tråkigaste man kan göra, men det är inget emot hur mycket det svider av att se hur en fil visas feltaggad. Jag går efter etiketten att man skriver med inledande versal på alla ord utom såna som "the" och "of" och på svenska "på" och "i" osv. Det ska alltså stå Raised Fist - Sound of the Republic i spellistan och inga andra varianter eller avarter. Och ännu viktigare känns det att ha det på jobbet i bilen då andra människor ser det! Perfekt angivet i iPoden ska där stå låttitel, artist samt albumtitel. Inbakat i filen ska det även vara angivet vilket spårnummer låten har på aktuellt album. Det är viktigt med språket och den bild man uppvisar genom sitt uttryckssätt.
Jag kom att tänka på det då jag drog mig till minnes om en lärare jag hade i högstadiet som var en notorisk rödpennare. Så gott som varje morgon satt han med rödpenna och rättade morgontidningen och brusade upp lagom till morgonkaffet över det rödprickiga bladet. Fanns nog ingen i klassen som inte tyckte att det var ett väl överdrivet beteende, men likförbannat är jag nästan i den sitsen idag själv. Om jag sitter och läser vk.se och ser ett stavfel som uppenbart inte är ett skrivfel orsakat av hastiga fingrar utan ett verkligt stavfel så får jag tunnelseende och tänker automatiskt "hur fan kan man släppa en sån sak i en publicerad skrift??" Likaså brusar jag upp för mig själv när folk inte kan skilja på "de" och "dem" och än värre när människor använder accenter istället för apostrof där det är aktuellt. Exempelvis att skriva "can´t" mot att skriva "can't". Desto värre är det att skriva det som "can`t". Jag får tunnelseende och ser bara felet framför mig! Allt svartnar utom det lilla utrymme där felet existerar. Självfallet kan även den bäste fela i olika mått. Men jag kan tycka att arbetar man med text som ska nå allmänheten i seriös form så har man rätt att ställa högre krav på det skrivna ordet. Alltid stavas alltid med två L. Aldrig stavas aldrig med två L. Kanske stavas kanske med två L.

Nu har jag löneförhandlat och det blev ett positivt resultat, plus att jag fick tre koppar kaffe. Win-and-awesome rakt av.

Jag somnade 7 imorse då jag låg och spelade Batman i stort sett hela natten. Jag utarbetade inga förhandlingsstrategier som det var tänkt, men vad gjorde väl det? Dialogen chefen och mig emellan var konstruktiv och god likväl. Och så designade jag ett Thundercatsinterface till min nästa telefon. *gör ett L i pannan*
Men det var däremot en genomtänkt plan att somna skitsent och stiga upp kort därefter för lönesamtal, det betyder vanligtvis att jag kommer att vara trött tidigt ikväll, vilket i sin tur leder till att sova vid 20 och vakna 05 för jobb imrg. Bra plan!

Suttit i flertalet dagar och spelat Batman på Xboxen. Det gick bättre när jag var sjuk och kunde varje vaken timme sitta framför tvn och vänta på att sjukdomen lämnade kroppen. Nu är jag visserligen inte helt frisk i halsen men jag har varit ute och arbetat i helg och kan därmed friskförklaras light. Vilket då gör att 9 timmar om dagen går åt till att dra in brödfödan istället för att lösa gåtor i spelens värld. Jag har återigen kommit till den punkten i arbetsvardagen då jag extra mycket önskar att jag bara behövde jobba hälften så mycket som jag gör, men ändå få dubbelt så mycket i lön. 50% arbete, 200% lön. Fritid är värt mycket pengar, men det kostar som fan oxå. Att vinna drömvinsten på Lotto vore ....praktiskt. Jag tror inte jag skulle sluta jobba, men kanske att man skulle gå ner till 30-40%? Man behöver nåt slags ok att dra för att fungera bra som människa. Men det vore ju sjukt kul att börja jobba kl 10 och sluta kl 15, måndag till torsdag. Tredagarshelger och hur mycket tid i veckan som helst att göra andra saker. Ljuva utopi.

Köphysterin är total i nuläget och det finns inte mycket prylar jag inte vill ha. Framförallt hägrar det med ny telefon vilket jag gissar kommer att vara fruktansvärt tillfredsställande. Har suttit och gått igenom olika Androidforum och konstaterat att det är en tacksam plattform om man vill göra en lite mer unik telefonupplevelse, vilket jag förstås vill. Efter bara 20 minuters forumgrävande åkte Photoshop upp och jag ville börja designa min nästa telefons interface. Men det uppstod ett visst hinder - jag saknar min nästa telefon. Jag kan inte testköra och designa och ha mig utan den. Jag pausade arbetet och återgick till att bläddra bland recensioner och specifikationer och dittan och dattan. Jag minns inte om jag skrivit om det tidigare, men jag anser mig själv vara något av en elitkonsument. Smaka på ordet liksom. Tänk er det i telefonkatalogen. John - Elitkonsument. Jag baserar det på de rigorösa mängder information jag tar in inför köp av någon slags teknisk fekalitet. Och jag har konstaterat i mitt lilla mikrokosmos att det är halva nöjet på nåt sätt. Oftast är det samma uppsättning som sker. Jag rengör skrivbordet och torkar upp knäckebrödssmulor, drar på en god panna kaffe och sätter mig ner och googlar skiten ur det jag ska ha. Alternativ, möjligheter, för- och nackdelar blandas ihop i en enda salig techporrsoppa. And it's sooo good. Jag behöver kanske inte säga att jobba 40% och ha 200% lön går rätt bra hand i hand med mitt elitkonsumerande? Den som har flest prylar när han dör vinner.

Januari är fan en tråkig månad. Den blev extra tråkig då jag blev sjuk och än mer tråkig då jag missade en rejäl matrunda på Lottas med vänner och bekanta pga jobb och sjukdom. Den hade kunnat bli dräglig då det från början fanns planer på roligheter rakt igenom, men nu sket sig mycket pga den förbannade halsen. Men imorgon är en dag som kan vara givande, det ska löneförhandlas för första gången ever. Jag kommer nog att sitta och utarbeta strategier i natt när jag inte sover för att jag ville sova extra länge idag och vaknade kring 16. Vi hoppas att resultatet blir extra klirr i kassan. Jag har snart inga skulder kvar och kan (läs: måste) därmed skaffa nya. Och spara lite inför sommaren 2011 som hittills verkar ha speleologi och roadtrip inplanerat. Vore ju ganska jävla skitnice att hamna i Göteborg lagom till Metaltown som i år bjuckar på System of a Down, vilket kan ses som awesome. Men man måste prioritera lite oxå. Början av maj ger Roger Waters och Metaltown är i mitten/slutet på juni, vilket är lite väl tidigt. Semester börjar i mitten på juli iaf så det är mycket som ska klaffa då. Plans, plans, plans. Men det ser ljust ut i horisonten. Eller, hörde jag inte ett durackord i fjärran?

Jävligt less på att bara ligga i sängen och vänta på att man ska bli frisk så man får göra saker igen. Äta mat igen. Dricka kaffe igen. Den här veckan som såg så lovande ut. Jobbade bara tre dagar och skulle haft audiofilkväll i fredags med tema på soundtracks. Den kvällen skulle även kantas av enkel, god mat, många maltjästa drycker samt en liten sväng till bastun. Men näe, allt åt helvete, projektet nedlagt. Lördagen skulle oxå varit trevlig då jag fått inbjudan till taxifest men även den fick avböjas ganska abrupt. Jag gillar inte att vara sjuk, man blir ju knäpp av att bara vara hemma och inte göra nåt. Och nu den här gången har jag visst varit mer sjuk än andra gånger. Första två dygnen sov jag 35+ timmar och åt typ ingenting då halsen som vanligt är igensvälld. Och jag vet inte om det har påverkat resten av sjukdomstiden, för de senaste tre nätterna har jag legat i sängen och velat grina för att det verkligen inte går att somna. Jag tror att samtliga tre nätter har jag sett hur det sakta blir ljust ute och så har jag fallit i sömn en timme i stöten kanske. Och som inte det vore nog så låg jag och hallucinerade här en natt. Jag var fullt vaken, galet trött, men kunde inte somna. När jag hade ögonen öppna såg jag ju givetvis mitt vardagsrum och så, men så fort jag stängde ögonen så byttes det ut mot en extremt vit, steril laboratoriemiljö. Det sprang små människor runt mig och på mig som även de var extremt vita och typ 3 cm höga. När det där hade hållit på i drygt 6 timmar så var jag gråtfärdig och ville sänka ett par shotar med klorin och sova lite längre. Men det gjorde jag inte. Tror att Mamma hade blivit ledsen då.

Jag har iaf nu bestämt mig att genomgå en Tonsillektomi, dvs operera bort halsmandlarna. Jag har alltid såna jävulska besvär med halsen och har haft det sen väldigt tidiga tonår, men olika besked från olika duktiga läkare har gett en väldigt kluven bild av det där med att operera bort skiten så det är väl egentligen först nu som det känns sådär sjukt aktuellt och värt. Tror det här är tredje gången på ett halvår. Men visst, läste en snubbes blogg om att operera bort halsmandlarna och kände mig inte galet peppad på att ligga och svälja halvlitervis med blod som rinner ur såren, men jag tror att hans historia var lite skarvad på ett sånt där män-är-sjuka-vis. Mycket av det han beskriver upplever jag ju typ varje gång jag har en böld i halsen. Men det skadade inte att läsa runt lite mer och förstås prata med en läkare om det, men jag tror det borde vara grönt. Framförallt log jag drömskt när jag läste på wikipedia: "Man har inte kunnat påvisa några nackdelar med att operera bort förstorade eller kroniskt infekterade halsmandlar. Efter operation föreligger ingen ökad risk för andra typer av halsinfektioner eller luftvägsinfektioner." Då är det ju bara att köra! Ska bara tajma in det så att man inte råkar få tid mitt i semestern eller nåt annat tragiskt. Men ett samtal imrg borde vara på sin plats. 

Såg filmen Beerfest på tv igår. Inte en fantastiskt bra film, men inte alls så dålig som man skulle kunna tro, men den fick mig att drömma mig till att brygga ett eget öl som är gott och mångsidigt som man kan bjuda goda vänner på. "Här, sug på en kall John!" kan jag säga till vännerna i sommarsolen när man sitter i en badtunna och jäser och mår gott. 

Kvällen fick vara vittne till bandmöte. Knucklepoetrys årsstämma. Alla var less på klent engagemang och bristfällig kommunikation. Det måste ske en förändring! var slagorden. Ödmjukt placerade i en kristen och därmed oändligt förlåtande miljö nere på Kafé Station sköljdes kopp efter kopp av kaffe ner och varvades aningen med Citroncheesecake, passande nog som från himmelen sänd. Ett dramatiskt skådespel var att vänta och alla hade vässat knogarna för en riktig fight. Men se, en vändning redan i akt ett och den religiösa andan spreds i våra kroppar och kunde lika gärna ha varit ett produktivt kramkalas. Friktion jämnades ut, problem löstes, krav sänktes. Allt för en mer trivsam tillvaro oss fem musiker emellan. När stämman var över gick alla därifrån rikare på kunskap, pålästa om problemlösning och glada i hågen. Vi bestämde att vi satsar på ett gig nu i februari, en demo innan midsommar och arbetar hårdare men samtidigt mer avslappnat. Det känns bra nu. Knucklepoetry 2011. Foh shiznit!

Igår såg jag en film, RED. Vi kan säga att jag såg den på bio. En lagom utmanande film för en slö söndag och en tillräckligt bra andrafilm för kvällen efter TV6s Foolproof med min favorithunk Ryan Reynolds. RED stoltserade med många vassa namn och en actionfylld handling, men som jag läste någon filmkritiker sagt om den: "det är värt att se den bara för att se Helen Mirren stå och spraya med en minigun" och det kändes faktiskt skönt malplacerat, just den scenen. Iochmed den filmen la jag genast till nya repliker i huvudet som jag ska börja använda så fort tillfälle ges. Säkerligen många tycker att det är irriterande och nördigt, men jag brukar kunna dra en filmreplik till de flesta situationer som kommer i min väg. För att inte tala om hur glad och nöjd jag själv blir när det händer. Jag är inte bara filmnörd, jag är en stolt filmnörd därtill. På julafton fick jag in en väldigt efterlängtad sådan, då jag agerade mustleverantör till en behövande barnfamilj. Som tack för musten fick jag kaffe och fikabröd och jag berättade om min tripp till Jämtland och Nästannorge varpå en dialog med frun i huset lät ungefär såhär:

Hon: Jag vet typ vart det är, jag kommer från Jämtland.
Jag: Jaha? Vart då ifrån?
Hon: Tjaa... överallt.
(här sken jag upp och fick in den kommentaren från Me, Myself & Irene)
Jag: ...omnipresence? I like that in a woman.

Herrn i huset roades av det och frun skrattade lite grann, men jag var helt apglad och det spelade inte längre roll att jag skulle jobba hela julaftonskvällen, min kväll var redan gjord. En så specifik filmreplik hade bara en tänkbar dialog att använda den i och där fick jag den serverad på silverfat. Jag sov himla gott den natten.

Jag gav officiellt inte något nyårslöfte inför året 2011 och kan väl inte minnas att jag har brukat göra det heller, men någonting idag gjorde att jag kände det manat att åtminstone för mig själv formulera ett löfte. Jag ska sträva efter att vara mindre snack och mer verkstad. Inte bara prata om att göra saker som man sitter och tänker på i tid och otid, utan faktiskt ta sig i kragen och göra det. Med detta löfte tillkommer ett bilöfte om att träna tålamodet så att man inte ger upp efter en liten fail eller minsta hinder som dyker upp. Även att sänka kraven på sig själv så man inte känner att om man inte lyckas skita guld så är inte livet värt att leva. Ingen är perfekt och det kostar mer på en att sträva efter det. Om man omformulerar det som mindre facebook och mer kreativitet.

Det första resultatet av min pånyttfödelse var att styra så att semestern i år faller in rätt med redan nu bestämda sommaraktiviteter. Planerna är redan långt gångna och det är bara att spara pengar och ladda upp inför sommaren 2011. Fast det där med att spara pengar brukar gå sådär, särskilt som det hela tiden dyker upp saker som jag vill ha. Nu såg jag igår att min nästa telefon börjat säljas i importerad form i Sverige och jag är duktigt sugen. En aning dyrare än att köra på gråimport, men desto säkrare och mer pålitligt ifall det händer nå skit. Det gör det ju förstås aldrig om man köper random stuff från en ofta besökt butik. Men ska man gå utanför ramarna så blir det definitivt så att skärmen muteras och blir köttätande och man hinner få ett öra avbitet innan man skickar tillbaka telefonen. The likeliest of scenarios.

Ironiskt i hela mitt korståg mot prokrastination sitter jag alltså och bloggar, vilket är internetska för prokrastination. Men alltmedan bloggandet tar form händer det saker på olika håll i livet och det närmaste pekar på en sen middag, därefter fylla på silon och börja photoshopresan på nytt.

Just nu sitter jag och fettrycker öronen fulla med svensk powermetal, vilket inte heller hör till vanligheterna. Bandet som får mest uppmärksamhet är relativt okända Lost Horizon med den fantastiska (och grymt underskattade) vokalisten Daniel Heiman. Lite nu och då behöver man en liten mjukare variant av hårdrock än döds och såna krejjer och man blir ofta på fasligt bra humör av powermetal. Det är lite gladare, lite tralligare och därmed mer smittsamt. Däremot brukar imagen vara lite av det ostigaste laget, Lost Horizon inget undantag där Heiman gick under aliaset Ethereal Magnanimus. Jag drar mig till minnes hur ballt jag tyckte sånt var när jag slog upp bookleten till Fear Factory - Obsolete och läste vad grabbarna hade angett som instrument. Mer verklighetsbetonat än typ Lord of the Winter Snow, men fortfarande rätt cheesy. För att man ska slippa undra så agerade basisten "Substatic Intensifier" och trummisen "Automodulated Groove Injector". Säga vad man vill, men är man 17 bast och arg på världen och har precis sett Matrix och relaterar till den dystopiska värld som Fear Factory målade upp så tyckte man att Automodulated Groove Injector var fränare än fränt. Men sen ett par dagar tillbaka så har jag varit lite småfascinerad av s k four octave wonders och det är snudd på att Heiman hamnar i den kategorin och därmed gjorde jag en liten stroll down memory lane och minns tiden på Matarengivägen 20ish där jag satt och vräkte powermetal och vältrade mig i early intarwebz. Skickliga musiker alltsomoftast därtill och det kan vara sjukt nice att bara musiknörda öronen som fan och lyssna på accentuerad melodisk korrekthet. 

Arbete börjar snart. Eller egentligen började arbetet (i skrivande stund) för 20 minuter sen, men jag kände mig lite flexig och vad gör väl det att man sitter och trummar på bordet och parallellbloggar? På söndag plockar vi upp bandet igen efter juluppehåll och det ska bli skönt att få bända strängar igen. Jag är säker på att 2011 kommer att bli Knucklepoetrys år och nu blir det att använda min singelfritid till att gå upp i mitt eget kreativa smör och börja raketbajsa text och musik. Jag är beväpnad med nya, jävligt balla metalsträngar och rosa plektrum så det här kommer att bli awesome! Ska försöka skaffa tålamod nog att börja designa både hemsida och myspace vad det lider. Mest troligen behöver jag lite assistans på båda punkterna då det var ljusår sen jag webdesignade och har glömt allt vad kod och sånt betyder. Plus att det har ju dykt upp minst tusen nya sätt att göra samma sak så det får bli viss konsultation av bättre vetare.

Powermetal överfört till minneskortet och nu håller jag mig hela natten i taxin. Åk med mig så ska jag tjata sönder öronen på er om Daniel Heiman. 

PS. Måste sluta skriva vissa saker kursivt. Jag kan inte reglerna. DS.

Nionde december var sist jag rakade mig. Man kunde ju kanske tro att dessa snart fyra veckor skulle gjort mig till ett yvigt skäggmonster, men tack vare lokalt passiv testosteronproduktion så är mitt ansiktshår inte just mer än five o clock shade efter så lång tid. Nån gång i framtiden lär jag förbanna mig själv för att jag gnällt över att det tar lång tid att odla skägg, men förhoppningsvis blir jag vithårig och därmed vitskäggig på äldre dar och kan skapa en galen-vetenskapsman-look som bidrar till min image som rent vanvettig lögnare på ålderns höst. Jag ska hitta på så mycket dumheter och sätta griller i huvudet på såväl barn som barnbarn, om jag nu hinner så långt. 

För ett par år sen medan det fanns nåt som hette Lunarstorm brukade jag alltid skriva ner en lång och bejakande årskrönika som inledning på det nya året. Jag ska inte säga att jag har vuxit ifrån det, men jag vill inte göra det på samma sätt. Däremot kan jag summera året som gått väldigt kort med utland, skilsmässa och musik. Jag kan även försöka förutspå det nuvarande året lika kort och gissar på musik, egofuck och shopping. 

Rantahemma var inte alls lika snöigt som Umehemma.

Lagom till nyårshelgen reste jag per buss till hemtrakterna innanför polcirkeln och rang in det nya året på särdeles lugnt vis. Redan 14 minuter efter hemkomst satt jag i en varm bastu med en kall öl i näven och ytterligare 14 minuter senare låg jag i en snödriva och kvittrade i höga C efter att genidraget att snöbada realiserats. Alla byns invånare gick man ur huse för att söka rätt på den stackars kvinna som bestialiskt knivmördats dagen innan nyårsafton. Till sin förvåning fann de att spekulationerna var sanslöst felaktiga och till min egen förvåning upptäckte jag att jag gått från tenor till sopran lite temporärt. Efter 33 cl maltdryck till så hade jag återfått rösten igen och kunde därmed kliva ur bastun med hedern i behåll.
Det blev en tredagarsvisit i Rantajärvi där den mesta vakna tiden ägnades åt att antingen äta eller spela sällskapsspelet Bezzerwizzer. Framförallt just på nyårskvällen då familjen satt och kivades mellan 20-02, med bara en liten paus för smällare och champagne vid tolvslaget. Det tog faktiskt ett litet tag att inse att prestigen i att vinna i det där spelet är att man just kan titulera sig själv besserwisser, och frågan är om det är så mycket seger egentligen?
Men nu vet jag iaf att rökt björnfilé inte är riktigt prisvärt och att såväl parenteserna som morparenteserna lever och mår, de senare i ständig terror av två nykläckta kattungar.

Klockan är bra sent och jag ska åtnjuta en natts sömn i en för mig väl anpassad säng i en för mig väl anpassad temperatur. Satsar på att ta mig upp till morgonen så tisdagens arbetsstart kl 05 inte missas pga karateförsovning.