Helgen är snart över. Mina fyra dagars ledighet som skulle varit fyllda av musik, mat, öl och glada vänners lag ersattes av feber, sova och ätsvårigheter. Inget nytt och inget originellt, men faaan vad jag hade sett fram emot den här helgen.
Jag och några vänner skulle dra upp till Luleå i fredags för att vara en del av Machinae Supremacys releasepartaj som återigen brändes av på Kulturens Hus. Förra gången de släppte skiva, A View From the End of the World, så var jag där och det var en fenomenal kväll! Grymt bra stämning hos alla, exemplarisk ljudsättning och en grym skiva att vara på releasefest för. Det var hur nice som helst och grabbarna i bandet är så härligt norrbottniskt ödmjuka så det blev allmän efterfest med dem och det var så jävla nice. Alla var glada. Hela tiden. Sjukt bra kväll. 
Den här gången febersov jag. 
Jag räknade ut att jag sovit typ 30 timmar från torsdag kväll till lördag morgon (dvs typ kl 13) och har knarkat medikamenter så det står härliga till. Inte. Lika. Bra. 

I lördags var det tänkt att det skulle grillas på riktigt. Jag och min grilliga vapendragare drar oss inte för att grilla oavsett tid på året eller tid på dygnet i stort sett och nu hade jag ett nytt ess i rockärmen. O'learys Hot & Smokey Barbecue Sauce. Låt mig förklara.
Jag och min grillvän hade en trevlig upplevelse med en klassisk grillolja titulerad Caramba som precis som namnet kan ge sken av hade ett visst sting i sig, vilket vi båda är all for. Däremot är jag så väldigt svår att ge upp min fave, Smokey Hickory och gör heller inte gärna det vilket resulterar i att jag ofta är tråkig när det kommer till marineringstvister. Så en gång så sa han det.
"Vi kanske skulle blanda de båda, 50/50?"
Det var ju så självklart och så simpelt men ändå hade tanken aldrig slagit mig. Det är ju alldeles jävla uppenbart att man ska blanda mexikansk hetta och amerikansk rökighet! Det är ju för fan ett av de tio budorden när man tänker efter! Long story short, det skulle fixas en mixtur och det skulle marineras grejer och det skulle ätas stark rök. 
Så kom här ett tillfälle när jag och min fru var ut och åt en bit mat och råkade då hamna på O'learys där vi möttes av exemplarisk service från hovmästarinnan och jag möttes av en snäppet vassare euforisk upplevelse än när jag provade Texas Longhorns Steak Sauce för första gången. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det var så gott! Jag satt och skrek för mig själv och för varje tugga lät jag det sprida sig i munnen i ett par 15 sekunder och sen skrek jag igen. Min fru borde ha skämts men eftersom hon själv har sås som enda religion så blev hon istället kolossalt upphetsad. Another long story short, den såsen går att köpa på restaurangen och den skulle varit med i lördags. Det skulle ha blivit en kulinarisk fest med en mordiskt god potatisgratäng, fint kött och extremt god och välkyld öl. Och sås och marinad. 
Istället drack jag Panodils dospulver med svartvinbärssmak. Inte. Lika. Bra.

Nu är det söndag och jag har varit sjuk precis hela min ledighet och det ser ut som att imrg inte kommer att jobbas heller då det fortfarande inte är friskt i kroppen. Jag vet inte vad jag ska göra om dagarna. Jag försökte börja spela nåt nytt tv-spel men kände ingen motivation. Jag skulle kunna börja gå igenom tutorials för musikprogrammet jag köpte häromveckan men jag känner lite att inlärningsmöjligheterna är svåra när jag sover till och från hela tiden. Det enda som faktiskt känns som ett alternativ är att plöja igenom naturdokumentärer och ligga kvar i sängen och bara låta tiden gå tills jag är frisk. Mycket frustrerande och väldigt onödigt att vara sjuk. 

Inte ens techshopping känns roligt. Skicka honom på tippen.

Det är jag det.
Det blir extra tydligt när man kommer på sig själv mitt i en egenhet som man sedan barnsben applicerat på just den gamle (och havet) som till 50% fostrat en att bli en ordentlig pajk. Senast kom jag på mig själv när jag skulle gå och lägga mig att jag tittade på sängen och drog en liten suck sådär och så tog jag bort täcke och kuddar för att bädda om lakanet så det inte existerar ett endaste litet veck. "Nu kan jag gå och sova" tänkte jag sen. SEN slog det mig att pappa gör exakt samma sak imponerande många gånger i veckan. Det är väl aldrig så att jag retat honom för just den egenheten men jag har heller aldrig stått och sneglat över axeln för att lära mig den gamles skills. Det har inte tiltat åt nåt håll och det närmaste jag kan komma på att jag tänkt är väl typ "Äsch då. Det går ju bra att sova ändå." Men nu har det krypit ikapp alltså. Och visst, det är en svårslagen känsla när man haft storstädning och ärkelögningen Arne och sen får lägga sig för kvällen i en renbäddad säng och bara frottera sig i bomullen och nakenheten. Att fuska lite de dagar man haft en lång och tradig dag och rätta till lakanet så man kan på sätt och vis emulera känslan att man varit duktig och får med all rätt lägga sig ner och sova i en slät och fin säng, det kan jag tycka är helt okej. Om än pappigt.
Det var en sak. Förutom det då så har jag ju tydligen ärvt mitt sinne för morgontystnad och arla sinnesro. Filosofin "ska man göra nåt, ska man göra det rejält" har kommit till mig likväl, med alla dess för- och nackdelar. Sen är det nog ingen större hemlighet att alla dumheter som florerar i käre fars huvud förmodligen har ett högst solitt avtryck även i min hjärna. Det finns säkerligen mer att hämta i ämnet men ja, det är relativt tidigt på dagen för mig och man kan inte begära hur mycket som helst.

Men på tal om äpplen som faller från träd. För en tid började jag följa Neil Tyson på Twitter och han kan ju vara en av världens skönaste lirare. Här är ett klipp när han pratar om Isaac Newton. Skönt nördigt. Men han är så jävla king.

Idag är en ledig fredag. Kan även vara en av de trevligaste meningarna att säga på svenska. Jag hade tänkt spendera fredagens förmiddag med att vakna förhållandevis tidigt (check!), äta frukost (check!) och sen ta min nyinförskaffade velociped och trampa iväg med kameran redo och fota lite höst. Det blev en tacksamt fin höstdag idag och det finns lönnträd på Teg som ser helt magiska ut just nu. Så det tänkte jag göra. Därefter kaffe på stan, ölshopping, EPP (hur man nu lyckas med det som icke-student), grilla (tjoho!) och sen konsumera öl i en lagom subtil mängd. Alternativt govinet. Ska jag hinna med allt detta så är det bara att pallra sig iväg!

Häromdagen satt jag i glad håg med en trollstjärt och samtalade över en kopp kaffe om kor och framförallt dess gudomliga avkomma mjölken.  Vi snubblade in på ämnet sen jag tog upp nåt jag läste i lokaltidningen om att i Åre så var det nån som tagit (det fenomenala) initiativet att ställa sig utanför Ica och langa opastöriserad mjölk till folk som ville köpa. Opastöriserad mjölk från fjällkor därtill. Må så vara att just namnet fjällko är högst etablerat som rasnamn men det låter ändå som en superko som gör awesome mjölk. Opastöriserad mjölk är enligt svensk lag förbjudet att sälja pga smittorisk av diverse åkommor och sånt där frikyrkligt tjafs. Cigaretter är däremot lagligt. Anywho.
Vi pratade om det där med mjölk och eftersom hon är gammal bonddotter så kunde hon tillföra mina öron en massa erotiskt material om att alla i byn där hämtade mjölk från deras gård trots att man inte fick. Inte bara var det den sortens rebelleri som jag stöttar av hela hjärtat utan det var ju även en källa som gurglade opastöriserad mjölk. Jag insåg återigen att jag vill ha lite connections i trakterna där man kan bah åka ut till nån avkrok till bondby och i bästa spionmanér ta ut en bunt tjugolappar ur innerfickan på trenchcoaten, iförd hatt och solglasögon och deala till sig en par liter maitoa. Och så far man hem och sätter en bulldeg på jäsning som man sedan snabbfriterar i smör i ugnen och våldar i sig i hög hastighet när de svalnat något. Man kör fifty-fifty med mjölk och bullar tills man rent jävla av dör av jäst. Bulldöden. Vem vill inte segla iväg så?

Jag har varit på en del konserter igen där den första gick av stapeln förra lördagen. Arenan var Norrlandsoperan, publiken var gråtnördig och musiken var enastående. Det är den ju visserligen alltid när symfoniorkestern ligger bakom det. Det var tvspelskonserten Score som dök upp i stan och biljetterna hade suttit på kylen sen typ december. Återigen var Orvar Säfström konferencier och det märktes fan på honom att han trivdes i den rollen i den här staden. När applåderna aldrig ville sina och de kom in för tredje eller fjärde gången såg man hur han nästan chokade och det var inte långt till tårarna där. Jag blev själv så tagen av hans känsla där och fick ett litet gråthulk. Sympatigråten är svårast att vara hård mot. Den liksom bara kommer. Jag höll på brista även när det kom fram att en av flöjtisterna lärt sig spela okarina bara för att kunna köra vissa delar från Zelda: Ocarina of Time. De där tonerna må ha varit få, men förbannat känslosamma. Det var magiskt, rent jävla magiskt. Fanns nog inte en själ i lokalen som inte satt med storleendet när de körde den klassiska låten från Super Mario Bros. Hur storslaget som helst att höra så bra musik framföras på ett så proffsigt och bombastiskt vis. Man blir helt mos i njutningscentrat. Efteråt spelade de blandad SID i baren och jag var sååååå jäääääävla bitter över att jag inte satt där och finsippade på en appletini med finkostymen på. Istället satt jag i taxin och tröstade mig med Machinae Supremacys gladlynta SID-metal. Inte. Lika. Bra.

Gick på konsert även i förrgår tisdag. Då var det inte sitta-still-till-symfonimusik, det var snarare dess fula kusin stå-och-skrika-till-dödsmetall. In Flames var i stan och de backade upp storverket Sounds of a Playground Fading som jag högaktar en hel del. 90 minuter mangel på bästa nivå kan man väl summera det som. Man börjar ju bli till åren kommen att man kanske inte engagerar sig så mycket i det där med att hoppa och skrika som man gjorde för några år sen, men lycka till att stå still när det kör Only for the Weak följt av Deliver Us och därefter Mirror's Truth och sen Take This Life. Lycka till säger jag bah. Man var helt slut när man gick därifrån och hade knappt nån röst kvar och kläderna sjöblöta i svett, men fan vad taggad man var! Festivalsuget började göra sig påmint. Vetskapen om att det ser ut att bli en musikfattig sommar gjorde en inte mindre sugen på att smida medan järnet var varmt. Men nackdelen med att gå på grym konsert på en tisdag är att det är onsdag dagen efter och det räknas ju i vanliga fall som en arbetsdag, vilket även var fallet den här veckan. Blä för arbete.
Det har återigen blivit dags att vinna drömvinsten på lotto och göra sånt här oftare. Lev i musiken och nördandet!

Det är sent och jag ska köra till Rantajärvi imrg. Jobbar dessutom tidigt. Blä för arbete.

Alldeles på några dagar fyller min storasyster 30 år, vilket har fått mig att tänka att eftersom hon är blott ett år äldre än mig så betyder det sålunda att nästa år står jag på tur att fylla 30. Det är ju en stolpe i livet kan man säga. Efter att man fyllt 20 så slutar man som ha saker att fylla år för. Man får ju gå på bolaget då, what's the fuzz? Nog för att jag alltid tyckt att det är roligt att fira min egen födelsedag ty det är ett bra tillfälle att samlas goda vänner emellan och äta hiskliga mängder tårta. Inte sällan förekommer det även diverse gåvor som hamnar i ens knä och man får tacka så hjärtligt. Det brukar alltsomoftast vara en tid av glada miner och andra goda ting.
Men 30 känns som att det är lite mer oomf i. Att man borde göra nåt som man själv kommer ihåg hela livet eller nåt annat klyschigt. Inte det att jag har åldersnoja, tvärtom, jag ser fram emot livets alla åldrar med allt vad det innebär. Men ändå tänker jag att jag vill göra nåt ballt av min 30årsdag. Så jag drömde en dröm.
Den 18e mars 2013 infaller på en måndag och kan ju anses som inte roligaste dagen att fylla år på. MEN! Nu tänkte jag som så att vore det inte äckligt skönt att ta semester i tre veckor med start 1a mars? Jo men jävlar att det vore! Och så tänker jag att man kan ägna de första dagarna av den ledigheten åt att sitta hemma och sova länge och spela tv-spel och sådär. Sen vore det ju nice om man typ den 6e mars hoppar på ett plan och drar med några polare till Mauritius och är där typ 8-10 dagar med nåt magiskt all-inclusive-shit. Sen kan man komma hem och landa hemma i vardagen och styra upp storfesten Arne i nån slags lokal nånstans med alla som känner att de vill ge mig en kram och ta en öl mitt i vintern. Sen ägnar man de sista dagarna av den ledigheten med att suga in alla intryck och glädjas åt att man blivit så gammal och firar ytterligare med en pizza på lokala pizzerian. Sen börjar man jobba igen och så är det bra. Jag röstar för iaf.

Jag har inte skrivit här på ett bra tag och det är givetvis direkt kopplat till den i senhöstas ändrade relationsstatusen. Jag hinner inte skriva mer. När jag är ledig så har jag fått lära mig att man ska spendera mornarna med ....måårånmyhs (inte säker på stavningen där) vilket helt enkelt går ut på att man vaknar i sängen och sen ligger kvar under en längre tidsperiod samtidigt som man ska säga vänliga ord som passar bra i örat. "Jolm". "Plutt". "Vispgrädde". Sen entledigas man och övergår till frukostkock och därefter får man fatta egna beslut. Det är ju en tydlig skillnad från mina tidigare mornar som spenderades med att injicera starkt kaffe i halspulsådern och röka två paket röda Marlboro innan jag tog brödkniven och täljde mig ren och bloggade mig pigg. Än så länge har jag inte kommit fram till vilket som är bäst, men det brukar ju ta ett tag att väga fördelar och nackdelar och så.

Jag jobbar egentligen nu, men det är så jävla lite att göra så jag drog hem och tog mig lite te och mackor. Ska jobba till 06.00 och det ser tråkigt ut. Extra tråkigt känns det då jag natten innan ägnade åt att spela tv-spel och jag enbart nu vill fortsätta och inte alls jobba. Men ansvarets börda gör sig påmind och jag får helt enkelt inse att det kommer fler dagar som får ägnas åt att i enfald glo på tvn medan Adam Jensen trippar runt och hjälper folk lite här och där.

På fredag åker jag till Stockholm. Där ska jag äta kött och bevittna Rammstein som eldar upp Globen. Jag ska försöka se till att klippa håret där oxå och se om det är någon faslig skillnad mot Umeås standardpris och Stockholms. Vissa säger så. Upp till bevis. Jag ska sova på fint hotell i två nätter och vältra mig i frukostbuffé lika många mornar. Bäst vore att fika bort en hel lördag för att sen trycka i sig några rejäla drinkar på kvällskvisten och somna lagom lullig innan man måste resa hem igen, men jag tror att hustruenheten hade långt gånga erotiska planer som involverade ett 4timmarsbesök i tvål&krämbutiken Lush. Jag ska ta med en fällstol när vi går på stan.

Ja men ja! Det räcker gott för i natt.

Mitt i semestertiderna sitter jag hemma och bara lökar. En nybryggd panna kaffe vid min sida och lagom utvilad efter nattens (återigen) långa sömn. Det är fint att vara ledig.

Halvtiden markerar på ett ungefär semesterperiodens intensiva kapitel avslutat och nu är det inte många knop under resterande tid. Eller ja, det beror lite på huruvida ens syn på chillaxande är. Just den här veckan innefattar chillaxandet en liten weekend i London och stå och skrika tarmarna av sig till Iron Maiden. Men det innefattar oxå funderingen på om jag måste arbeta min sista semestervecka ty man glömde det ekonomiska sinnet i Sverige under trippen till Åland och Finland.
Vilken resa det var ändå.
Jag har havsbadat i en vik i Mariehamn, kört beachbuggy i 70 knyck på fasta Åland, ätit på Texas Longhorn, besökt ett medeltida slott, nyttjat lokaltrafik i Helsingfors, sett Amorphis live, åkt vattenrutschkana i 112 km/h, fått en hjärnskakning (som direkt följd av föregående post), köpt taxfree-sprit, sovit under vattenyta och slutligen blivit fet (som följd av ohälsosamt leverne samt alla ovanstående poster). Har jag haft roligt då? Ja, mycket!
Sekunderna innan avfärden till Åland och det så var jag uppe i Norge och Jämtlands skogar och gav utlopp för min vattenfallsfetisch, badade i kristallklart och jävelkallt fjällvatten, fick 2338 myggbett, botaniserade bland fridlysta orkidéer, pratade med lämmlar och fotade drygt 600 bilder. Crash course i kameraföring kan man säga. Med extra myggbett.

Men trots att det är fint väder och att jag inte är utomhus och njuter av det så känns det ändå inte som att det är läge att ordbajsa heller. Hence, my departure from this here blog thingy.

Det kan anses vara sparsamt med uppdateringar här, vilket är helt i enlighet med säsongen. Sommaren är en tid att njuta av allsköns fröjder och delikat mat och dryck. Om det inte vore för det förbaskade jobbet. Men, hav förtröstan broder! Vi har nu kommit till den punkten då vi är nere på blott en hands fingrar, ty I haver allenast fem arbetspass kvar innan det är dags för storsemester. Igår blev det planering och jag la till två moment till listan över saker att göra i Finland.
1. Besöka Lake Bodom. Metal och morbidt på samma gång.
2. Besöka nordens största vattenpark, där det huseras en 140 m lång vattenrutschkana. Barn på nytt? You have no idea. Räkna med svårt detaljerade bilder på en övergödd blekfis när vi kommer tillbaka.

Jag satt inatt och bröt mig igenom DLC till Castlevania, vilket häcklade mig nåt kopiöst. Mitt tålamod är inte skapt för såna moment och jag är rätt glad att spelet inte har en death count när man väl snurrat igenom det. Det hade inte varit kul att se. Sista chefen kanske tog 1,5 timme. Om man inte räknar med att jag gjorde mat däremellan för att få en mental paus och näring att styrka kroppen med. Det var satan omotiverat svårt. Eller så har jag legat av mig från övriga spelet för länge. Men hursomhelst! Jag klarade det igen och det var en grym insats! Skulle stolt använda Facebooks xbox-applikation för att skryta om min prestation, men för det första så hade den plockats bort från mina applikationer och för det andra så fungerade inte den ersatta. Röv. Jag orkade ju inte direkt ringa till alla polare kl 4 på morgonen och förklara att jag varvat det igen. Jag förblev oskruten om. Misär.
Till råga på det sov jag bort hela dagen och nämnda Facebook avslöjade att det varit vansinnigt bra väder hela dagen. Men det är smällar man får ta, jag börjar jobba kl 22 och är ute exakt hela natten och behövde göra det här sovmomentet. Men snart! Snart är det min tur att sitta i en barnpool på en bakgård och äta grillat kött och dricka kall öl. Fan vad jag längtar!

Bara för att det är midsommar och det kan anses som att jag har en veckas semester betyder det ju inte att man inte fullföljer sin plikt! Why yes, det är dags för Veckans Omotiverade Produktrecension! Denna vecka: Finland (?)

Finland är ett land i Skandinavien som är befolkat av märkliga människor, och precis alla fördomar man hört om dess landsmän är sanna. Jag kan helt enkelt lämna er med det och behöver inte gå igenom det desto mer. Men ja, det är sant.
Finland är inte grymt bra på att producera sportslighet eller babbeljönsar men excellerar på många andra punkter däremot. Dit hör korv, choklad, korv, öl, lakrits, tystnad och korv. Det föll sig så att när jag då hamnat i hemtrakterna norr om polcirkeln att man begav sig åstad till det östra grannlandet för att botanisera i diverse finsk mat, och bytet var inte komplett men ändock mångfacetterat. Jag kände mig nöjd.
Där fanns det goda finska rågbrödet som Fazer arbetat fram, Ruisleipä, som är lite grann som att äta världens godaste grillade skosula. Om man kör ner ett par bitar i brödrosten och duttar på en klump smör och Västerbottensost så är det fan så kungligt gott! Jag hittade även en ny variant av Lapin Kulta, Finlands bästa ölsort. Den här hade enligt etiketten Rölleka (det är en blomväxt, inte helt olik en köttätande växt, fast med mer sisu) i receptet. Jag åtnjöt den välskummad och uppstjälpt i ett glas och konstaterade att det var nog ingen lyckad historia från mina finska ölgudar, trots allt. Återinför Lapin Kulta ICE istället, som bryggdes på tornedalskt smältvatten och var inget annat än superbt i bastun.
Inget besök i Finland är komplett utan minst en Tupla, nationalchokladen. Även här provade jag en ny variant som var som ett Tupla-inspirerat waferkex. Wafers. Min kaknemesis. Fikafjärt. Men lite Tupla kanske gör den roligare? Öh.. ja? Självfallet? Man skulle kunna lägga nitroglycerin i wafers som sprängde bort halva käken när man bet i den och det skulle ÄNDÅ göra wafers bättre än i grundutförande. Men var den god då? Tjavars... det är ju inte samma kletiga gegga som i originalet så som Tupla? Njae. Som wafer? Fuck yeah!
Vad hittade jag mer då? Men givetvis Terva Leijona! Hur kan man inte bli glad i godis som baseras på tjära och som får en att boka in nästkommande dag för att ligga på ett helkaklat badrumsgolv och skita tills man gråter? Säljpitchen måste ha varit svår i teorin, men fan alltså, det är ju jävligt gott ändå. Vidare hade KarlFazer lite balla choklader där den ena var fylld av citronyoghurtmojs (OMG!) och den andra var vit choklad med små bitar av jordgubbe och basilika (OMG!2) där båda då skickade syndiga signaler till mitt njutningscentra. 
Efter att ha ätit tre Lapin Kulta-indränkta Ruisleipä-bitar med Tupla, Terva Leijona och KarlFazer på kände jag att jag måste skölja ner det med nåt. Vissa finskheter skar sig med varandra. Men jag sliter av korken på en klassisk Hartwall Jaffa och gurglar tillfredsställt ner min blåvita måltid. Den finska touchen och den ospännande gula nyansen sätter pricken över i:et och jag lägger mig i kökssoffan och jäser och känner perkelet sprida sig i blodsystemet. Jag ler lite grann och viskar för mig själv "Anna mulle tähtitaivas..." Sen minns jag inte mer.

Tråkig actionshot

Veckans prognos för vädret hemmavid pekar på regn och inget annat. Jahapp.. då tog jag alltså med badshortsen i onödan och mina nostalgiska drömmar som jag närt under veckorna som gått om att få springa ner i sjön hemma och bada skiten ur mig själv under en varm och solig dag gick upp i rök. Men man får ju vara med familjen iaf? Jodå, visst får man det. Moderskapet hade magsjuka i måndags och igår, och så igår kväll seglade FaderVårSomÄrIHimmelen in i kräkdimman. Nu under natten låter det även som att storasyster tagit sig an sitt alter ego, Hurlor - Den Mäktiga Dubbelfontänen. Så oddsen är goda för att jag snart oxå ligger som en fällkniv och 360gradersgödslar. Kombinerad 50årsfest och midsommarpartaj på fredag, hur ska detta sluta? Family guy-style.

"Den Teknologiska Singulariteten är en teoretisk framtida tidpunkt karaktäriserad av teknologiska framsteg utan motstycke, delvis orsakat av maskiners förmåga att förbättra sig själva genom artificiell intelligens." - Wikipedia

Jag hade aldrig hört talas om Den Teologiska Pinguvänligheten förrän då Gajjex glatt tjatat fram veckans ämne. Enligt Trollstjärten ska det vara en "slumpgenerator" som väljer ämne men ärligt talat tror jag att Gajjex och Trollstjärten ligger med varandra.
Iaf, Den Geologiska Snigelkapaciteten.
Det jag lyckats läsa mig till om Den Grekiska Finkänsligheten var idel tunga filosofier men likförbaskat rätt intressant. Men istället för att göra dagens inlägg om Den Mekaniska Katetern alldeles för Wikipediigt så tänkte jag väl pytsa lite tankar och idéer som jag själv har om Den Onomatopoetiska Digniteten.
När man pratar om Den Eklektiska Celebriteten är det ofta upp till en själv att välja sida och antingen stå på den positivt förespråkande eller den negativt ifrågasatta. För ovanlighetens skull. Jag själv vet inte riktigt var jag hamnar då jag är inte är tillräckligt påläst om artificiell intelligens och inte riktigt känner att en vacker söndag som denna bör vara offer för att utforska ehuru aritificiell intelligens kan besitta empati och andra vitala känsloämnen. Men en del av Den Ekologiska Puberteten som jag inte är så förtjust i är just att människan är som bekant av naturen lat och om vi då ser till att skapa maskiner som tänker åt oss, då finns det inget behov för oss att tänka längre och vi kommer naturligt att sluta med det. Scenariot är både klassiskt och klyschigt där fria tänkare blir radikala rebeller i en kontrollerad värld, blablabla. Men jag kan absolut se vinsten i det hela, framförallt ur ett egoistiskt perspektiv. AI har inte funnits så länge, inte som begrepp och än kortare som koncept, men att sätta sig in i rollen som den vetenskapsmannen som lyckas framställa det, måste ju vara en enorm personlig seger om man nu valt en karriär inom det området och man lite grann kan säga att det är fan bland det mest komplicerade man kan uppfinna så måste ju den personliga tillfredsställelsen vara total. Men som i de flesta andra fall så är inte den egoistiska vinsten det viktiga för samhället, men jag förstår motiveringen, helt klart. Om den nu finns där. Men det tror jag.
Ja! Återigen då! Den Haptiska Fekaliteten!
Jag vill inte vara den som pissar på vetenskapen då det är det enda jag tyr mig till ur ett någorlunda religiöst perspektiv och att stå på nej-sidan av Den Letargiska Sexualiteten känns onaturligt. Att man kommit så långt att man till en grad uppfinner intelligens är inget annat än amazing, men jag tror att följderna av uppfinna det innan man teoretiskt vet att man gjort det felfritt är lite att ta sig vatten över huvudet. Om det nu tog evolutionen såhär lång tid att skapa något som börjar skapa en ny evolution så ska vi nog inte förhasta oss. All good things come to those who wait. Så, fråga mig igen om 14000 år.

Den Finsk-Ugriska Språkmentaliteten.

Söndagsutmaningen är ett initiativ taget av Trollstjärten och andra deltagare är, förutom hon och jag, Gajjex och Minnalainen.

Ny vecka och den inleds med pompa och ståt! Det är dags för Veckans Omotiverade Produktrecension! Denna vecka: Singoalla Blåbär.

Å hej med farbror Frej!
Det är nationaldagen idag och då ska man fira med kaffe och kakor och lämpar det sig inte då att man lämpeligen tar sig en trave kaffekex och idkar älskog med? Jo, det gör det! Utan glidmedel därtill!
För hej vad det går i buskar och snår när Kvantum återigen levererar yppersta qualität och introducerar blåbäriga kex till min suktande gom. Utrustad med en tornedalsk kakmage köpte jag tre paket och beräknade att äta 31 kex på första sittningen med endast ett fåtal pauser i skövlandet för att andas. Jag tog på mig träningskläder och pannband och laddade kaffebryggaren innan jag satte mig ner med välstretchad käkmuskulatur. När jag öppnar förpackningen lät småkakorna inte påskina någon större kosmetisk skillnad mot sin anrika förfader Originalet och det var med viss skepsis som jag satte tänderna i första kexet. Skepsisen for runt som ett korvskinn i huvudet då känslan i munnen var den av Originalet med endast en liten tillstymmelse till blåbärssmak. Jag testade äta dem på alla möjliga sätt. Doppad i kaffet, doppad i mjölk, bara torr som den är, upp och ner men inget sätt angav mer än en liten diskret ton av blåbär i min gom. Vad har jag köpt för något egentligen? Låtsaskex?
Likförbannat åt jag 31 kex men förnekade blåbär som ingrediens.

Domen lyder:
Göteborgskex lovar runt men håller tunt. Nästa nyskapande kreation ur dess fabriker måste leverera mer, det här håller inte. Mitt fika idag var lite sämre än vanligt. 

Actionshot

I morgon är det Sveriges nationaldag och jag känner mig rätt glad över nationaldagen.
Jag pitchade idén till den här veckans söndagsutmaning och det kändes passande att den slumpades fram som ämnet att skriva om.
Jag själv känner mig stolt över mitt land där jag är född, uppvuxen och lever i idag. I mångt och mycket iaf. Jag är inte särskilt stolt över att vi har ett kungahus som kostar pengar, ej heller att folket tycker att det är okej att ha det. Men jag är stolt över att jag ändå kan köra ut med bilen ut i skogen, hitta en kallkälla och dricka kallt, kristallklart jävelgott vatten bara sådär.
Iochmed att jag inte själv har någon politisk agenda så bekommer det mig lite om det är röd eller blå flagg som vi sveper om oss när vi sover och därav känns inte all annan politisk smörja särskilt relevant. För mig då. Det går ju som inte att säga att man är stolt svensk utan att få den där frågande blicken som säger "Jahaja? Smygrasist säger du?" Men vafan? Man kan väl vara stolt av så enkla anledningar som just porlande bäckar och mäktiga fjäll? Okej, det är inte som att det är varken min eller nutida eller forna svenskars förtjänst att vi huserar här och att jag just skulle komma att trivas med granskogar och meterhöga snödrivor. Men jag kan ju inte direkt påstå att jag har mycket till övers för folk som är stolta över sin nation som en mäktig historisk krigsstat, jag menar kom igen, krig kan ju vara det mest idiotiska påfund ever. Värt att vara stolt över att man tävlat i idioti och vunnit? Iiint!
Om man nu envisas med att tävla så kan man ju faktiskt tävla i lite mindre bloddrypande aktiviteter. Såsom diskus. Eller innebandy. För det kan jag köpa ändå. Även om sport oxå tenderar till att locka fram det mest primitiva hos vissa individer, och jag tänker då främst på huliganfenomenet, så är oftast utövarna mer sansade och kan då föregå med gott exempel och sportsligt sinne.

Att vara stolt svensk innebär inte för mig att sträva efter något inavlat samhälle bestående av blonda, blåögda lagomare. Inte heller tycker jag att de slag som våra förfäder utkämpat är något att vara stolt över. Men jag gillar att vi har god mat, vi kan brygga gott öl, vi kan njuta av frisk luft (här och där iaf), vi har inte fjörton olika sorters giftdjur runt knuten, vi är en demokratisk nation, vi är en god sportnation, vi hjälper folk som har det sämre, vi producerar skitbra musik för folk världen över att njuta av, vi kan uppleva 50 minusgrader på vintern och 35 plusgrader på sommaren, vi har allemansrätten och vi har en jävligt vacker omgivning om vi bara skulle få för oss att titta på den. Vi har allt det där och det är jag stolt över. Vi har som sagt en massa saker som jag inte är stolt över, men är det så jävla mycket begärt att man ska få vara glad över gott vatten ute i skogen bah?
Folk som ägnar sig åt politik och religion får väl ha sina egna anledningar som de älskar eller hatar Sverige för, det är fine med mig, fritt land remember? Så låt mig vara i fred imrg när jag hissar flaggan och sjunger nationalsången. Jag låter er andra ha ert lilla val och gå i kyrkan så how about some ömsesidig respekt?

Söndagsutmaningen är ett initiativ taget av Trollrumpan och andra deltagare är, förutom jag och hon, Minnalainen och Gajjex.

När jag idag skulle ut på stan och knarka kaffe med lillasyster så mötte jag postkillen och hans moped alldeles utanför och sjukt positivt nog hade han med sig mina skivor som jag beställt. De skickades igår kväll och jag hade inte ens i mina vildaste fantasier gissat att de skulle anlända till idag och ikväll! Det hade planerats en audiofilkväll med anledning av måndagens fantastiska skivsläpp med allt det klassiska. Tillaga god middag, med soft musik i bakgrunden och äta maten med en god öl till. Sen köra en softarodyssé i soffan och banka in nåt gammalt bra i skivspelaren. Med ett par goda öl till. Därefter nyttja föreningens bastu i en timme. Med ett par goda öl till. Slutligen, le grand finale, det nya alstret. Gånger två. Med ett par goda öl till. Berusningssova på det. Kungligt.
Vad är det då för skiva som varit så much anticipated?

Wolverine - Communication Lost

Wolverine har inte släppt musik sen 2006 och den skivan ("Still") föll mig aldrig så mycket i smaken, men däremot dess föregångare ("Cold Light of Monday") rankar jag som en av de bästa skivor jag har i samlingen. Det är få skivor som erbjuder så spländande bra produktion, så stilfullt framförd komplexitet i musiken och samtidigt berättar en fin historia rakt igenom skivan. Åtnjutes helst från början till slut för att få med hela historien och feelingen. Men nya skivan då? Har då inte fått mig nån lyssning på den än och jag måste suga på den karamellen ett tag för att få njuta av den på ovan angivet sätt då idag fick skjutas på, ack o ve. Men snart. Det fanns ett smakprov att lyssna på här, "Embrace". 

Dia Psalma - Psamlade Psalmer (hehehehe)

Den andra skivan som låg i det trevliga lilla paketet var Dia Psalmas samlade verk mellan 1992-1996. Bästa trallpunk there is och alla som hade förmånen att vara vid liv 1994 lyssnade på "Gryningstid". 46 fetgoa låtar av bästa slag och den ligger i skrivande stund och snurrar på disken och nostalgikänslorna vet inga gränser när man betar av klassiker efter klassiker. Den innehåller inte bara alla låtar från fullängdarna "Gryningstid" och "Efter Allt" utan i stort sett allt de gjorde under den perioden. Wikipedia avslöjar dock att inte maxin "Stora Bollar av Eld" är närvarande, vilket gör att man fortfarande inte har en riktig version av deras cover av Maritza Horns "Det Döende Barnet" som ju är så bra. Men storslagna bonuslåtar som "Ack Högaste Himmel" och deras balla cover av "Love Gun" är listade. Ah-sum. 

All That Remains - The Fall of Ideals

Den sista av de tre är en platta som är ett av 2006 års mästerverk imho. En sån där platta som är för bra för att inte äga som fysisk kopia och därför fick den bli utfyllnad i beställningen. Då jag är förtjust i låtar som börjar med en djup inandning och följs av ett duktigt bra skrikande kan jag inte få bort första låten "This Calling"  från listan över låtar som jag har enormt svårt att bli less på. Att sen i stort sett varje låt på skivan är riktigt bra så vill man (jag) höja bandet till skyarna, men blir lite besviken på deras andra alster som inte alls håller lika hög klass. Men just den här disken är fanimig felfri. Utlovas mycket dubbeltramp, staccatoriff och fröjdefulla solon. Och så förstås Phil LaBontes mångsidiga stämma, som aldrig varit så bra som här. 

Skönheten ligger i det enkla

Efter en liten smarrig lunch på Brännlands Wärdshus pratade jag och min oäkta hälft om våra tidigare planer på att brygga öl. Vi bollade idéer och allt från flaskdesign till högtidsbrygder pratades. Efter att ha googlat runt lite och pratat med erfarna hembryggare så har det konstaterats att det är fan inte ens svårt. Så vi ristade i sten så pass att till hösten ska vi börja göra det och hoppas därmed att ha hittat ett bra recept till nästa vår/sommar. Målade upp en så schyst bild över att hyra en bastuflotte på Nydalasjön och bjuda med några polare på grillat och sen ta fram några ishinkar med kall, egengjord öl. Låta oss njuta av denna guldfärgade brygd när sommarsolen sänker sig över norrland där man sitter omgiven av svalkande svenskt sjövatten, eldandes sin vedeldade bastu. Herregud så man skulle må prima där.

Långt inlägg.

Jag är rätt nyligen hemkommen från en turboweekend utan dess like. Det har varit en helg av lite sömn, mycket spankulerande och högt cashflow. Rätt skönt att vara hemma kan man konstatera, men fyfan vad jag kommer leva på den här helgen länge nu. Kunde inte tjuvstarta sommaren på ett bättre sätt.

Första dagen mötte jag upp mor och far och det blev klassisk torsdagslunch á ärtsoppa och pannkakor. En liten nap på hotellrummet innan vi spisade middag och gick över till grannen, vilket råkade vara Globen. Fixade en t-shirt och sen gick man och satte sig på angiven plats för att invänta Roger Waters i all sin gråhåriga prakt. När lokalen slocknat och "In the Flesh" välbekanta intro började ljuda så sköljde en våg av gåshud över mig, vilket skulle bli den första av många. Vid inledningen av showen var där på sidorna "tegelstenar" för att gestalta The Wall och under första halvans gång sprang där scenfolk och byggde på med fler tegelstenar. Det var coolt som fan då det projicerades bilder och text och allt möjligt på The Wall och så fort en ny tegelsten sattes på plats blev även den en slags skärm och visade stuff. Ballaste effekten i första akten var under låten "Mother" där han sjunger "Mother, should I trust the government?" och så projiceras på vänstra Wall:en "Inte en jävla chans" och på högra "No fucking way". Det fick ovationer av oss alla. Synd jag inte hann ta bild på det bara. 

Preludium till "Comfortably Numb", The Wall färdigbyggd.

Andra akten (dvs cd2) var för mig mest en nedräkning till ett av rockhistoriens bästa gitarrsolon och jag satt och log hela tiden tills det väl framfördes. Då ballade kroppen ur och jag kunde inte riktigt styra ansiktsmusklerna utan centrala nervsystemet erigerade varenda litet (jävla) hårstrå på kroppen och man blev lite geléaktig i kroppen och jag snappade ur det först när mor lilla ryckte tag i min arm och bah "WHAAAAAAAAAAAAAA!!!" Fyfan alltså.

Det var en show som går till historien och en upplevelse man sent ska glömma. Tack igen mors och fars för biljetten.
Bäst: Comfortably Numb-solot.
Sämst: Inga bonuslåtar.

Fredag var tidig uppstigning och iväg mot London för Katatonia. Jag hade räknat på att ha tillräckligt med tid på mig att ta mig till pre-showen men där bedrog jag mig. Innan man kommit förbi passkontrollen, tagit sig till tåget, kommit in till stan, hittat en taxi och lokaliserat stället så hade jag typ 45 minuter på mig att hitta nåt att äta så jag inte dog. Hetsade runt Camden några minuter och fann en italiensk pizzeria vid namn Chico's och åt en hejdundrande god pizza. Sen blev jag och de andra vipparna insläppta och kontrollerade och fick våran goodiebag. Mannen som styrde och ställde var (inte helt otippat) svensk (Mattias) och blev glad att stöta på mig som svensk där. Sen var det soundcheck och de spelade ett par låtar som de skulle spela under kvällen sen och sen var det dags. Pamparapam! Vi blev indelade i tre grupper och jag hamnade i den första och råkade oxå bli den första att träffa bandet och alla reagerade på samma sätt. "Nämen!? Vafan? Sa du "tjenare"?? Fan va coolt! Jävligt kul att du reste hit!" 

Katatonias trummis Daniel Liljekvist och jag på en solig balkong i Camden. Bah.

En dubbel-lp låg i väskan och jag fick den signerad av allihopa snyggt och bra. Efter en stunds väntan fick vi pallra oss ut på gatan igen och fördriva tid tills själva konserten skulle börja. Då jag fortfarande var mätt så ini helvete men uttorkad och en molande huvudvärk på intågade fanns det bara en lösning. Två Red Bull och två öl. Sen mådde jag prima. Bondade med en karl utanför som älskade svensk metal och var duktigt avundsjuk på min balla manpurse. Folk började ställa sig i kö för att komma in och jag avvek till vip-avdelningen och knallade lugnt in när vi blev insläppta. Stod högt upp vilket gav bra syn över hela skiten, men dåliga foton. Efter hela showen stötte jag på Mattias igen och han kom fram och var glad i både mig och showen och underströk återigen "JÄVLIGT roligt att du kom alltså!" och det var trevligt att höra. Därefter fanns det bara ett alternativ kvar. Åk tillbaka till flygplatsen.

Bäst: Trevligt mottagande och hela första set.
Sämst: Ingen låt från "Viva Emptiness".

Efter att ha sovit nån timme på ett mindre tilltalande stengolv på Stansted Airport fick jag borda min flight och karatedäckade hela resan till Skavsta. Fick vänta ett tag på flygbussen som tog mig till Norrköping där jag mötte upp lillasyster Hanna och vi flanerade fram till en uteservering och käkade lunch. Det var inte ett moln på himlen och makalöst nice med kaffe och glass där. Hanna visade stan lite grann i all sin prakt, mycket trevlig stad må jag säga och precis rätt tid att besöka när allt står i blom och gräsmattorna har hunnit få första trimningen så det doftar så mycket vår att man nästan storknade. Vi knallade hem och jag fick ta mig en välbehövlig dusch innan vi språvagnade in till stan igen och dinerade på The Black Lion Inn som var inget annat än suveränt. 

Vi käkade båda dovhjort, vilket var nytt, men gott. Och en välskummad London Spring Ale till det.

Efter maten turnerade vi runt bland pubbar och studenthak och jag letade förgäves efter något rockigt ställe att chilla på. Det blev en hyggligt tidig hemgång och karatedäcka igen, favorit i repris.

Vaknar sen på morgonen av att Hanna gjort frukost och sen drar vi iväg till Söderköping och går bärsärkagång inne på Smultronstället som är ett sånt där gudabenådat ställe där det serveras kopiösa mängder glass i gassande sol. Kan. Inte. Fela. Åt hallon/lakritsglass och njöt av varenda skedfull. Vi tog en promenad längs kanalen där och det visade sig vara marknad i byn vilket spädde på gemytligheten tusenfalt. När fötterna gett upp helt åkte vi hem till Hanna igen och drack kaffe och rundade av mitt besök med en pizza. Sen logistikmaraton. Norrköping-StockholmCity-Arlanda-Umeå.
Dusch. Är ett bra djur.