Långt inlägg.

Jag är rätt nyligen hemkommen från en turboweekend utan dess like. Det har varit en helg av lite sömn, mycket spankulerande och högt cashflow. Rätt skönt att vara hemma kan man konstatera, men fyfan vad jag kommer leva på den här helgen länge nu. Kunde inte tjuvstarta sommaren på ett bättre sätt.

Första dagen mötte jag upp mor och far och det blev klassisk torsdagslunch á ärtsoppa och pannkakor. En liten nap på hotellrummet innan vi spisade middag och gick över till grannen, vilket råkade vara Globen. Fixade en t-shirt och sen gick man och satte sig på angiven plats för att invänta Roger Waters i all sin gråhåriga prakt. När lokalen slocknat och "In the Flesh" välbekanta intro började ljuda så sköljde en våg av gåshud över mig, vilket skulle bli den första av många. Vid inledningen av showen var där på sidorna "tegelstenar" för att gestalta The Wall och under första halvans gång sprang där scenfolk och byggde på med fler tegelstenar. Det var coolt som fan då det projicerades bilder och text och allt möjligt på The Wall och så fort en ny tegelsten sattes på plats blev även den en slags skärm och visade stuff. Ballaste effekten i första akten var under låten "Mother" där han sjunger "Mother, should I trust the government?" och så projiceras på vänstra Wall:en "Inte en jävla chans" och på högra "No fucking way". Det fick ovationer av oss alla. Synd jag inte hann ta bild på det bara. 

Preludium till "Comfortably Numb", The Wall färdigbyggd.

Andra akten (dvs cd2) var för mig mest en nedräkning till ett av rockhistoriens bästa gitarrsolon och jag satt och log hela tiden tills det väl framfördes. Då ballade kroppen ur och jag kunde inte riktigt styra ansiktsmusklerna utan centrala nervsystemet erigerade varenda litet (jävla) hårstrå på kroppen och man blev lite geléaktig i kroppen och jag snappade ur det först när mor lilla ryckte tag i min arm och bah "WHAAAAAAAAAAAAAA!!!" Fyfan alltså.

Det var en show som går till historien och en upplevelse man sent ska glömma. Tack igen mors och fars för biljetten.
Bäst: Comfortably Numb-solot.
Sämst: Inga bonuslåtar.

Fredag var tidig uppstigning och iväg mot London för Katatonia. Jag hade räknat på att ha tillräckligt med tid på mig att ta mig till pre-showen men där bedrog jag mig. Innan man kommit förbi passkontrollen, tagit sig till tåget, kommit in till stan, hittat en taxi och lokaliserat stället så hade jag typ 45 minuter på mig att hitta nåt att äta så jag inte dog. Hetsade runt Camden några minuter och fann en italiensk pizzeria vid namn Chico's och åt en hejdundrande god pizza. Sen blev jag och de andra vipparna insläppta och kontrollerade och fick våran goodiebag. Mannen som styrde och ställde var (inte helt otippat) svensk (Mattias) och blev glad att stöta på mig som svensk där. Sen var det soundcheck och de spelade ett par låtar som de skulle spela under kvällen sen och sen var det dags. Pamparapam! Vi blev indelade i tre grupper och jag hamnade i den första och råkade oxå bli den första att träffa bandet och alla reagerade på samma sätt. "Nämen!? Vafan? Sa du "tjenare"?? Fan va coolt! Jävligt kul att du reste hit!" 

Katatonias trummis Daniel Liljekvist och jag på en solig balkong i Camden. Bah.

En dubbel-lp låg i väskan och jag fick den signerad av allihopa snyggt och bra. Efter en stunds väntan fick vi pallra oss ut på gatan igen och fördriva tid tills själva konserten skulle börja. Då jag fortfarande var mätt så ini helvete men uttorkad och en molande huvudvärk på intågade fanns det bara en lösning. Två Red Bull och två öl. Sen mådde jag prima. Bondade med en karl utanför som älskade svensk metal och var duktigt avundsjuk på min balla manpurse. Folk började ställa sig i kö för att komma in och jag avvek till vip-avdelningen och knallade lugnt in när vi blev insläppta. Stod högt upp vilket gav bra syn över hela skiten, men dåliga foton. Efter hela showen stötte jag på Mattias igen och han kom fram och var glad i både mig och showen och underströk återigen "JÄVLIGT roligt att du kom alltså!" och det var trevligt att höra. Därefter fanns det bara ett alternativ kvar. Åk tillbaka till flygplatsen.

Bäst: Trevligt mottagande och hela första set.
Sämst: Ingen låt från "Viva Emptiness".

Efter att ha sovit nån timme på ett mindre tilltalande stengolv på Stansted Airport fick jag borda min flight och karatedäckade hela resan till Skavsta. Fick vänta ett tag på flygbussen som tog mig till Norrköping där jag mötte upp lillasyster Hanna och vi flanerade fram till en uteservering och käkade lunch. Det var inte ett moln på himlen och makalöst nice med kaffe och glass där. Hanna visade stan lite grann i all sin prakt, mycket trevlig stad må jag säga och precis rätt tid att besöka när allt står i blom och gräsmattorna har hunnit få första trimningen så det doftar så mycket vår att man nästan storknade. Vi knallade hem och jag fick ta mig en välbehövlig dusch innan vi språvagnade in till stan igen och dinerade på The Black Lion Inn som var inget annat än suveränt. 

Vi käkade båda dovhjort, vilket var nytt, men gott. Och en välskummad London Spring Ale till det.

Efter maten turnerade vi runt bland pubbar och studenthak och jag letade förgäves efter något rockigt ställe att chilla på. Det blev en hyggligt tidig hemgång och karatedäcka igen, favorit i repris.

Vaknar sen på morgonen av att Hanna gjort frukost och sen drar vi iväg till Söderköping och går bärsärkagång inne på Smultronstället som är ett sånt där gudabenådat ställe där det serveras kopiösa mängder glass i gassande sol. Kan. Inte. Fela. Åt hallon/lakritsglass och njöt av varenda skedfull. Vi tog en promenad längs kanalen där och det visade sig vara marknad i byn vilket spädde på gemytligheten tusenfalt. När fötterna gett upp helt åkte vi hem till Hanna igen och drack kaffe och rundade av mitt besök med en pizza. Sen logistikmaraton. Norrköping-StockholmCity-Arlanda-Umeå.
Dusch. Är ett bra djur.