Det är ett annat tempo, en annan ton. Har jag verkligen kommit rätt? En nästan främmande känsla sprider sig genom morgontrötta lemmar. Så här brukar det inte vara att handla matvaror. Allt står där det brukar, ändå känns platsen ny. Jag har varit här förr, ändå känner jag inte igen mig. Människor, ansikten, ljud, dofter och rörelser, allt var annorlunda. Annorlunda på ett bra sätt. Annorlunda på ett varmt, vänligt och vant sätt.

När ICA öppnar sina dörrar för morgonen är det rusch, men ingen stress. Människorna är trevliga och artiga. De tar det lugnt, de tar sig tid. Spatserande längs alléer av prydligt staplade varor. Seniorerna sprider värme och gemenskap mellan hyllorna. De stannar och pratar med varandra som riktiga människor. Ingen står i vägen, knuffas eller tränger sig före. Ingen ilska. Man krockar, stöter ihop och glider mellan. Och man tar allt med ett leende. Hyllorna är nyfyllda och välsorterade. Allt är på sin plats. Det finns mycket man kan lära av de äldre. Som medmänsklighet exempelvis.

Jag ska göra detta till en vana tror jag, om jag har tid. Jag borde ha tid. Jag har definitivt inte tid att brottas med nån uppretad småbarnsförälder om de två sista potatislimporna på extrapris.

Så var årets längsta dygn tillryggalagt. 25 timmar långt och helt i onödan. Varför envisas med att behålla en sån trivial ordningsbestämmelse när vi tävlar med ödet i loppet mot livets slut. Anyways, det är tisdag morgon och jag har sovit dåligt. Lika bra att kliva upp. Jag gillar att mina grannar testspringer sina pjäxor om nätterna. Det täcker bra för musiken som kompar mina drömmar. Inatt har Neil Young följt mig på en promenad i vad mina drömmar målar upp som vår folkkära slättstad Skara. Kullerstensgator är inte bekvämt om man är cykelburen. Inte ens i sömnen. Neil sjöng om vind i segel och jag cyklar ikapp. Skumt. Morrs! Ha en god morgon.

Jazzfestivalen tänder ett ljus i höstmörkret. Vind och regn utomhus, jazz och värme inomhus. Upp på scenen kliver Guru med jazzande följe och plöjer igenom en katalog drygt ett och ett halvt decennium tjock. Ja jag saknar lite Gangstar-grejer men accepterar låtvalen till stor del. Kärleken till musiken och rutinen bandet har tillsammans ger en genuin och ärlig känsla. Det gungas och svettas i publikhavet och alla verkar ha trevligt. De tunga klassikerna möter ett rytande tack och publiken lockas med i call n responselekar som skulle kunna handla om vad som helst. Guru och Solar gör det så bra att vi gapar vad som helst. Jag står svettandes på äpplet i höstisolerade Umeå och ropar: New York City! En mycket bra spelning, jag är nöjd. Det svängde rätt bra.

Flera av bl.a. VKs bloggare med VIPpass sågs stå och mysa på flanken, utanför publikhavets böljande vågor. Nickar i takt och känner vibbarna. Är nyfiken på recensionerna, för det är ju helt skilda bilder som skildras. Själv skulle jag inte vilja försöka recensera en spelning utan att vara en del av den totala upplevelsen. Jag förstår, det blir tröttsamt och allt annat möjligt men musik är ju mer än ett åkband bland backstagekaruseller och intervjuer. Följa spelningar från sidan i avspärrat område är garanterat mysigt men mer som att beskåda konserten än att uppleva den.

Nu har de allesammans kilat hem för att ruva på nåt bra att skriva. Blir intressant att se hur skilda åsikterna är. Till vi läses igen. God morgon.

Redan vid min entre klargör jag min stämning för kvällen. Tackar välkomnandet med en överdrivet hårdhänt handtagning med de redan ankomna gästerna. Sen är jag, men inte sist. Fint folk kommer alltid sent. Avskummet kommer sist. Se vid alla tillfällen till att minst en men helst färre än tre personer anländer efter dig för bekväm smutskastning av de riktigt tidsvrångna individerna. Allt för att täcka upp min egen missanpassade tidsoptimism som jag aggressivt försvarar med något trefjärdedelsrevolutionärt samhällsmumbojumbo som svepande täckmantel. Drar ogärna fokus till flagorna, förnekar dem till döden. Eller så länge det kan verka värt för att upprätthålla denna gestalt. Som sagt ska fokus riktas mot annat, nämligen mina formidabla färdigheter att framställa mig själv som en regelrätt praktfitta. Jag vet nåt om allt, helst rätt mycket också. Inte allt. Gud nej, inte allt. Den personen vill jag inte heller vara. Överglänser någon min kunskap inom något sänker jag honom med ett slag under bältet och nollar hans trovärdighet. Jag etablerar mig själv som störst, bäst och vackrast. Skönhet ligger i betraktarens ögon och jag har bara ögon för mig själv. Jag eliminerar alla försök till tafatta lärakännalekar. Den som har nåt att ge ger det enbart till den som är redo att ta emot. Jag är inte på plats för lösa trådar. Inte heller någon livskärlek, men bra nära något som liknar vän. Självklart på mina villkor eftersom jag har ett neurotiskt kontrollbegär. Musiken ska helst vara bra men det är inget måste. Det är tacksamt att basha värdens musiksmak i brist på annat brännbart bråte. Broar bränns på löpande band och de riktiga kommunikationsingenjörerna är de som överlever.

Det är lite synd, för det sociala experimentets skull, att jag inte klarar vara det där arslet.

Kunde inte säga godnatt till världen utan att skvätta lite underbar musik.

Jag satt och funderade på hur retoriskt jag skulle inleda detta inlägg. Kom på att det inte alls behövs egentligen men bara för att det är så dumt ska jag ställa den ändå. Vet någon hur många säsonger serien COPS hunnit med? Tjugoen. Rätt svar är tjugoen. Det innebär bl.a. att det du tyckte att du kände igen från ett tidigare avsnitt mest troligt inte är samma brottsling utan en annan, tankemässigt lika tillkortakommen, individ med lika svag slutledningsförmåga och respekt för den rådande lagen och samhällets ordning och förväntningar. Serien behöver dessutom aldrig gå i repris eftersom folk inte verkar villiga att lära av vare sig lag eller andras misstag. Det bästa med psykologsnutarna är att de mer än gärna försöker tala sina omhändertagna till rätta. Men detta först efter att de handfängslat och kastat den/de gripna i baksätet på sin polisbil. Det är rätt av konstapeln att försöka skaffa sig en bild av vad som hänt men att genrepa till talangjakten inför misstänkta brottslingar är inte bra. En beväpnad supermedlande Dr. Phil fångad mellan två ickekommunicerande emotionella vrak borde innebära långt mycket mer underhållning än så här men det blir så fel. Poliser har inte betalt för att utföra ett sånt arbete och jag för min del betalar inte skatt för sånt av två huvudsakliga anledningar; ett, det är en dålig investering och två, att poliser i tjänst inte är de bästa samtalsdeltagarna. Man ska inte dra alla över samma kam men eftersom kåren är rätt stor är chansen att få en av de mindre begåvade talarna överhängande.

Om jag någonsin behöver polisens eskort för att ta mig till en polisstation hoppas jag att min önskan om att slippa samtala om privata spörsmål beviljas. Leon verkar instämma. Och det med erfarenhet. Tydligen en landhockeymatch mellan två kvarterslag som snabbt uppgraderades från tryckt stämning till fullskaligt slagsmål. Polis tillkallades av missunsam publik i huset längst in vid vändplanen. Griniga människor tydligen. De hade inte ens betalat för underhållningen som bjöds. Alla ärenden kan inte lösas av en polis. Ingen erkänner att ett omfattande slagsmål brutit ut pga ett skämt om någons morsa eller flickvän. Polisens fattiga retorik förblev verkningslös, föräldrarna kontaktades och ärendet avslutades på samma sätt om det började, med en urartande landhockeymatch. Sen var ärendet finito.

Tankarna sticker snabbt iväg. Dagarna blir kortare och det känns som att vi jobbar allt längre in på kvällarna. Leons bok börjar ta verklig form nu. Vi tog en TV-tittarkväll för att skingra den koncentrerade stämning som låtit råda ett par dagar. Skönt. Kvällens tittartips: se senaste avsnittet av Family Guy. Underbar regi. Språket saknar de superlativ som krävs för att beskriva avsnittets excellens.

Av: Seth MacFarlane; tv-serierna Family Guy och American Dads grundare. Notis: Seth har ett obehagligt brett och lönsamt röstregister. Han kammar nämligen hem lönespecifikationer för rösterna till bl.a. Peter, Brian och Stewie Griffin, Glen Quagmire och Tom Tucker i Family Guy. Lägg därtill att han även gör en handfull röster till American Dad och dessutom är författare och producent till båda serierna. Blir det ensamt i studion av att vara så mångfaceterad?

Tanken som formas känns en smula dumvuxen först. Tror det berodde på ovana. Ställningstagandet fick ta den långa självreflekterande vägen. Var det så när jag var där, då jag var som de? Om jag var det, det vill säga. Jag tror det, jag känner nämligen igen mönstret. Men vi tog inte ut vårat rebelliska tonårsvrede på barnvagnar.

Känslan av att vilja förstöra något var tydlig och angreppet verkade ske instinktiv. Först kastades barnvagnen mot ett träd för att därefter tvingas sluka flera hårda sparkar. Attacken var inte mjuk men den saknade både tryck och udd. Lite som att se unga rovdjur lära sig jaga. Det är alltså inte särskilt våldsamt, mer sött. På ett jävligt löjlgt sätt.

Med tristess som inspirationskälla.

Regnet varken öser eller duggar ner. Det väller fram. Små små partiklar av vatten rör sig efter vindens minsta nyck. Ett paraply är fullkomligt meningslöst eftersom vattnet lika gärna kan komma rullandes mot dig ur en ogästvänlig vågrät vinkel. Höst höst höst… gör sig bäst med saxofon i hand. Regn är en åskådarangelägenhet.