Det känns relevant att dra folks uppmärksamhet åt det här hållet.

Klart du vill veta mer. Följ häråt…

IPRED är en het potatis, för länge sedan överkokt. Förra veckan publicerades en lista med kulturkoftor som svurit ed under antipiratflaggan. Sveriges kändisar anser det skäligt att vässa klorna i kampen mot piraterna som ödelägger deras liv. Mycket smuts kastas i denna debatt, det skrivs bl.a. om att Piratbyrån och The Pirate Bay tjänar på den illegala fildelningen. Tjänar vad? Det kostar inte Svensson någonting att nyttja Pirate Bays hemsida för att tillgodose sig med film och musik, och det sker rätt smärtfritt dessutom. Det enda Svensson behöver bege sig till videoaffären för nu är tilltugg. Det finns naturligtvis en baksida med den fria nerladdningen, nämligen kvalitén. Eftersom det mesta är gratis att ladda ner finns inte så stora slantar att göra på produktionen, därför varierar kvalitet oerhört mycket. Den som vill ha film eller musik i så felfri form som möjligt bör fortsättningsvis införskaffa sin kulturella stimulans på laglig väg, där produkten fortfarande kvalitetssäkras.

För att ta ett exempel från verkligheten: svensk musiksektor har förlorat runt 60 procent av sin omsättning sedan 2000-talets början. I en sådan miljö försvinner snabbt både resurser, kunskap och utrymme att med kvalitet odla fram några nya Kent, Abba eller Roxette. Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är därför tyvärr ett minne blott. -DN

En kvalitetssäkring innebär dock inte att svensk film och musik är bra, vilket jag tror är den största anledningen till att skivbranschen upplever ett sådant bortfall av intäkter. Grupper som Kent, ABBA och Roxette har inte odlats fram. Det har inte förkommit någon forskning som gjort känt att ’Waterloo’ skulle slå mer än någon annan låt och artisternas kompabilitet med varandra har inte heller den jämförts eller framställts på något sätt som kan säkerställa att Björn & Benny inte kunnat ersättas med skådespelarna bakom Helan & Halvan, vilka dom nu var.

Poängen är att man siktar mot fel måltavla. Musik och musikbranschen i huvudsak, är inte desamma som musik och musikbransch var när ABBA och Roxette var stora. När ABBA var stora var inte Sveriges TV-kanaler nerlusade av årslånga medlodifestivaler och talangjakter vars enda mål är att ta fram nästa storsäljande produkt. När Roxette var stora var kasettbandet fortfarande det medel som Svensson lagrade sin icke lagligt införskaffade musik på. Musiken är inte densamma idag som den var då, dess kraft är dessutom en annan. Musik låter och förekommer annorlunda idag. Musik är till viss del ett verktyg för marknadsföring, och inte tvärt om. Musik har heller inte samma genomslagskraft som den hade på 70-talet. Vilken artist eller grupp skapar samma vågor genom samhället som sextio- och sjuttiotalets musik gjorde i sin samtida värld? Den pungsparkande poängen är alltså att musik inte är samma sak idag som då och därför inte kan behandlas på samma sätt eller omslutas av samma lagstiftningar som då. Hänvisningar till förr och fallande försäljning är inte bevis på att problemet existerar utan en påminnelse om att vi inte lever kvar i den tidens samhälle.

Musiken är inte densamma idag som under Sveriges storhetstid. Vi har inget ABBA, vi har, ok vi hade, A-Teens, och vi vet ju alla av vilka anledningar: Någon ville damma av ABBAs gamla låtar och tjäna en hacka på retromantiska anspelningar. Ingen protesterade mot tilltaget och Sverige fick återigen vältra sig i inhemsk musikalisk storhet. Men det var bara första steget mot det oundvikliga. Man kan bara återanvända saker så många gånger innan det blir genomskinligt. Jag tror personligen att fallande försäljning beror på att svensk massproducerad och marknadsförd musik helt enkelt är för dålig. Ingen vill ödsla tid eller pengar på något som inte väcker känslor och tankar. Musik är reflektion av liv, inte en outtömlig inkomstkälla. Svensktoppen och Digilistan vittnar om vårt lands torra musikförbrukning. Hur kan skivbolag förvänta sig något över huvudtaget när ’Du är min man’ av BAO & Helen Sjöholm legat på Svensktoppen i blygsamma 228 veckor!? Ja, lite löst räknat är det drygt fyra år. Vem behöver konsumera musik när ens favoritlåt spelas minst en gång i veckan i över fyra års tid? Övriga låtar på Svensktoppen härstammar bl.a. från Idol-produkter som inte ens framför egna låtar hälften av gångerna. Dessa låtar får lyssnaren avnjuta flera gånger på TV innan de läggs ut på TV4s hemsida för gratis lyssning. Hur kan någon förvänta sig att sälja ett enda exemplar av nåt när allt vi lyssnar på redan finns tillgängligt för alla så gott som överallt?

Avslutningsvis, Eva Dahlgren. Varför skriver Eva Dahlgren under en sån här lista? Antalet människor som köper hennes musik på CD-skiva går att räkna på högst ett par händer. Därför borde antalet som aktivt laddar ner och sprider ut Evas musik gå att räkna utan att lyfta ett finger.

Jag skevar till mitt dygn ordentligt just nu. Tolvslaget passerade nyss för andra gången av min vakna dag. Tiden är allt jämt sitt eget relativa jag. Jag vill kunna skapa i samma takt som min idévärld tar form under fantasis vana vingar.

Fastnade i en oväntad konversation i min väntan på bussen idag. Oväntad men inte oplanerad. Jag har länge funderat på att börja intervjua och följa några av de på Vasaplan ständigt återkommande ansiktena som folk refererar till som a-lagarna. Få en historia att återge. Ett perspektiv inte ofta återgivet. Men nu är det natt, så mer om det imorgon.

Det är enkelt att ha kul när vintervädret omsluter min stad. Jag stannar helt enkelt inomhus och tittar på när snön klättrar i träd. Fotgängare genomför ofrivilliga isdansprogram utanför mitt fönster. Det är underhållande tills det är min tur att halka iväg till måndagens måsten. Det är egentligen inte kallt ute. Än. Jag vet ju att det enligt tradition blir långt mycket kallare än så här. Långkalsongtvång. Ordet gör plaggets löjlighet hanterbar. Jodå, prova säga det högt. Känn hur orden smälter samman när de rullar fram.

Vita sneakers mot vit snö, så ytligt men så underbart. Mera underbarheter att vänta när Zion I släpper sitt mixtejp för allmän avnjutning.

Jag tycker inte om att få vykort, det är slöseri med tid och pengar. En majoritet av svenska turister tar med sina mobiltelefoner överallt. Om någon reser mycket, är chansen därför stor att någon ofta har sin mobiltelefon, med inbyggd kamera, med sig och därför kan ta en egen bild. Det nöter dessutom inte lika mycket på planetens skogar. För mig spelar det ingen roll om bilden föreställer en strand med en suddig tumme i förgrunden så länge det finns lite personlig prägel på det hela.

Folk som skickar många vykort har antingen dålig fantasi eller mycket ondskefull agenda. Snygga vykort ger mig ingen wow-känsla och målar heller inte mitt ansikte med någon häpen min. Jag blir inte sugen på att åka till något retuscherat semesterparadis i Sydeuropa pga 13×9 cm papp med färgtryck och oläslig font. Fattigt. Visst det kan vara kul att få en bild av området där folk turistar sig till sina charterbrännor och spyr Kaluha-marinerade marshmallows men jag kan bakbinda min fantasi och skjuta huvudet av den för mer inspirerande och målande bilder.

En livförsäkring handlar inte på många sätt om en försäkringstagares liv, utan om dennes anhöriga och deras liv. Vem borde egentligen betala den årliga premien?

Ve denna kyla. Låset till min cykel fryser. Mina bromsar har fryst. Jag fryser, men det spelar ingen roll. Vägen är täckt av en tunn hinna med osynlig men allvarsam is. Inte heller det spelar någon roll. Backens nedförande lutning och vägens lag har redan bestämt mitt potentiella öde. Jag kan bara försöka anpassa min dag till rådande lag och hoppas på det bästa. Därför har jag laddat min iPod med Anna Ternheim. Jag känner mig säker i min uppfattning om hur saker skulle sluta om de skulle behöva sluta just nu. Jag vill lyssna på Anna Ternheim medan världen fryser till is framför mina ögon. Därför låter jag inte min stress hämta andan på väg till föreläsningen. Det är halt, men fröken Ternheim försäkrar mig om att förlora greppet inte behöver vara så farligt som det först verkar, om man bara är redo. Är du redo i dig själv spelar situationen mindre roll. Finn dig själv i att inte kunna kontrollera allt.

På sätt och vis har jag längtat efter kylans grepp. Inte den första köldknäppen utan den där fuktiga kylan som uppstår i slutet av klara novemberdagar då den molnfria himlen lämnar jordens svalnande yta naken för världsrymdens kalla blick att slita tag i. Det är då som Separation Road gör sig som bäst, när mörkret och kylan jagar in folk i gömslen och vrår. Ternheims nya album Leaving on a Mayday ligger på tur i playlist:en. Omslaget känns typiskt, fast på ett bra sätt. Låt oss se. Kanske blir det till denna skiva jag slocknar i ett frosttaggigt dike.

Så med föregående inlägg i hamn kan jag ägna mig åt dumheter igen. I fredags, som var en underbar dag på många sätt, traskade jag och Leon runt på stan i rent lösdrivande stil. Även mållöshet kan vara fruktbärande. På min väg in till bokhandeln fastnade jag för ett intressant telefonsamtal som jag inte var ämnad att ta del av. Naturligtvis och tyvärr fick jag bara ta del av ena sidan av samtalet men jag tror och hoppas att poängen går fram. Ni klarar er på två teskedar fantasi. Det är kul att lyssna på människor.

[Ring]
-Aaah-hallå? Ja, tjena hej. Näee ja var på guldsmeden så ja hörde inte att du ringde. Ska in på Åkerlunds nu.
-(andra sidan av samtalet)
-Tvåårsdag, du vet. *suck*
-(andra sidan av samtalet)
-Näe fan, hejda dig nu! Då ska hon va gravid först *haha* inte annars.
-(andra sidan av samtalet)
-Jaaja näe men du vet hur det är, inte än på ett tag fan.
[…]

Det finns anledningar till allt och således finns det anledningar till att skratta åt det mesta. Det handlar egentligen bara om att hitta rätt vinkel och tidpunkt att injicera valfri tänkt situation med det livsviktiga medlet humor. Exakt alla situationer är inte gångbara för komiskt vrängande men väldigt många är det. Problemet brukar vara att ett av tre huvudsakliga kriterium inte uppfylls. Tidpunkt, kontext och leverans. Ofta behöver man uppfylla minst två av dessa för att locka folk att le. Pricka samtliga tre är svårt men inte omöjligt.

Illa nog uppfylls ibland inget av ovanstående kriterium och det är i dessa tillfällen som humor kan få sitt rykte skamfilat. Inte mycket kunskap kan erhållas utan relevans och referens och naturligtvis har livet bjudit ut mig på fantastiskt luriga upplägg där jag i brist på tålamod och erfarenhet låtit utdela hoppfulla ord som inte skaffat mig annat än onda blickar. Som man kan göra sig själv illa med humor. Jag gillar varningstexter, speciellt de på cigarettpaket. En liknande välmenande paketering borde tillskaffas humorn. Baksidan med att försöka få folk att knyckla ihop sina ansikten till leenden är stor. Leendet är till att börja med en lögn, en optisk lögn. En praktisk lögn dessutom. Vi ser människor le dagligen utan att upplysas om hur många, skyldiga som oskyldiga, som fått sätta sin hälsa, kanske även sina liv, på spel. Att skratta sägs förlänga livet, men vem törs försöka göra sig själv eller någon annan odödlig om priset för ett misslyckande kan vara döden?

Jonas söker jobb. Tack, men nej tack. Jag är inte i behov av att andra hittar jobb åt mig men tanken jag antog att du skulle få var fin. Så omtänksamt av dig. Men som sagt, jag söker jobb, och jag ogillar det. Ogillandet grundas dels i att arbetssökande lockar fram den allra starkaste av tävlingsinstinkter i mig samt att jag i större utsträckning än vanligt rannsakar och kritiserar mig själv. Inte nog med att min person och mina färdigheter skall granskas och lämplighetstestas, mitt jag och mina färdigheter ska dessutom ställas upp i diagram och jämföras med andra förmodat likasinnade samsökande. Det är inget fel med att vara tävlingsinriktad, vilja vinna och skörda frukterna av att dra det längsta av strån men min ärvda vinnarskalle gör mig hänsynslöst målinriktad och väl där drar jag mig inte för att använda all min förmåga och list för att vinna. Blir inte nödvändigtvis osympatisk, bara benägen att sätta mig själv i första rummet.

Vi får se hur detta går. Att försätta sig själv i väntans tider är inte klokt när man är en otålig tidsoptimist. Men jag vill, och någons gud må veta hur mycket jag vill, ha det här jobbet. Hur mycket jag än ogillar processen vill jag ha det. Jag är redo. På med handskarna. Nej vänta, av med dom. Det känns verkligare om knogarna blir blodiga.