Den borgerliga regeringens motstånd till utökat studiestöd grundar sig i en vilja att upplysa befolkningen om den standardhöjning som ett yrkesverksamt liv faktiskt innebär. Med mig från min universitetstid bär jag, förutom mina högskolepoäng, en förfinad förmåga att vända på slantar. Borgarna har dessutom lärt mig att uppskatta svarta strumpor, nerladdning samt obeskattad alkohol.

Ja, just det ja... glömde nästan. Epitetet i titlen till Anita Kratz nya bok, Reinfeldt - Ensamvargen, gillas inte av statsministern. 'Han är känslig för kritik.' Så sött. Han måste ta ett samtal med sin studievägledare OCH sin karriärcoach. Heltidspolitiker ska väl inte behöva utsättas för kritik. Allra minst stadsministrar.

Länge leve mångfalden, det är IKEAs aktuella slogan. Jag som uppfattat IKEA som företaget vars mål var att lirka in svenskklingande möblemang i inte bara alla svenska hem utan ALLA hem.

David Rothkopf omtalar Ingvar Kamprad som en av världens mäktigaste människor och hävdar att denne ingår i en 'superklass' som utgörs av ungefär 6000 särskilt förmögna individer som mer eller mindre styr världen. Lika häftigt som konspiratoriskt. Allt skulle kunna avfärdas som dumheter om det inte vore för det faktum att David Rothkopf själv arbetat som vice handelsminister under president Bill Clinton. Kanske finns det relevans i hans utsaga, kanske inte. Boken heter 'Superklass' och kommer väcka konspirationer till liv.

Ny skolmassaker i Finland, vidbränt valfläsk inför presidentplockandet i USA och nästan hela den västerländska världens ekonomi haltar omkring i en lågkonjunkturell slaskpöl...

Dessutom presenteras just nu nya byggplaner för Ön. Långt har det gått om viljan att exploatera ett av de finare områden den centrala delen av stan har att erbjuda är så här stor. Ön är fin, grön och fridfull i sin småbebyggda enkelhet. Hit kan alla komma för att i stillhet strosa runt och andas in förhållandevis frisk luft. Varför kommunen vill pressa in 2500 lägenheter där kräver inte något geni för att låta förklaras: för att ge umeå ett högklassigt bostadsområde som representanter från samtliga samällsskikt över övre medelklassen kan vara stolta över att bo i. De hus som planeras byggas på Ön kommer dessutom inte på något vis likna de mer prisvärda och monotona byggen som klappats upp runt om i staden under de senaste tjugo åren. Nej, dessa hus skall synas från alla sidor av staden men samtidigt vara tydligt avgränsad från angränsande stadsdelar genom den naturliga vallgrav som Umeälven utgör.

Skulle allt detta vara taget ur tomma intet? Föga. Börja med att titta till hyrorna för de lägenheter som avsåg vara lämpade för studenter på Lilljansberget. Stadigt höjda hyror staden igenom trots att vissa områden minskar i popularitet och på vissa håll även börjar bli aningen nergångna(se Ålidhem, Mariehem och Carlshem). Folk vill naturligtvis inte bo i områden där det är stökigt, smutsigt och allmänt låg standard, och kan de som har råd placera en älv och nya fassader mellan sig och sina oönskade grannar så gör de gärna det. Allt om Öns nybebyggelse osar klass och kontroll. Naturligtvis öppnar 2500 nya lägenheter upp för andra invånare att skaffa nyare och fräschare boenden men detta på bekostnad av ett tydligare uppdelat samhälle. Inte många handtag görs för att förbättra de områden som skulle behöva renoveras.

Mina ord kan låta som missunsam vänsterpredikan, men hellre det än att framstå som en lögnhals av monumentala mått som stadsarkitekt Olle Forsgren. På frågan om hur långt man har kommit i förhandlingarna om att köpa marken på norra delen där kommunen planerat att 2 500 lägenheter ska byggas svarar Forsgren '-Så vitt jag förstår är förhandlingarna långt gångna'. Så vitt jag förstår kokar de upp lögner nere på stadskontoret. Alternativt att de är så insiktsbefriade att begreppet 'clueless' kan appliceras med stor framgång. Bara idén om att bebygga Ön lutar ju däråt.

Jag orkade faktiskt inte skriva om mer världsliga saker än lokalnyheter idag... All annan rapportering har varit nog mångsidig.

Jag vände mitt skrivbord mot fönstret ikväll. En snabb ommöblering gav min ständigt vakande dataskärm en höstig ram. Det skapar en intressant bild-i-bild-effekt med en fullständigt slumpmässig skärmsläckare som bakgrund. Utanför mitt fönster är trädens blad gula och röda till dess att skymningen slukar deras färg. Kvällshimlens tunga moln brottas ner bakom trädtopparna av en kall vind. Ett onaturligt ljust streck gör ett kort snitt i den klara skyn - ett stjärnfall. Lite kan leda till mycket. Inspirerande.

Mitt rum bliv en farkost ämnat för färd genom tid. Maskinen som driver denna skuta går på musik. Oslagbart bränsle vad gäller effekt och miljövänlighet för resor såsom denna. Musiken som skeppet laddas med tar mig med till platser jag annars ej kan nå. Katalogisering och kategorisering möjliggör både snabba och exakta mellanlandningar samt längre direktflyg till destinationer långt bak i tiden. I mina lager vilar etiketter som jag hittat bl.a. i mina föräldrars skivsamlingar. Dessa är inte alltid helt lätta att återfinna vilket lett till ett tidskrävande rotande i internets ogästvänliga landskap. Men i magasinen ligger gamla skivor och väntar på att få ta mig med sig. Inatt är en sådan natt. Fleetwood Mac, Ted Gärdestad, Deep Purple, Rod Stewart m.fl. för mig till platser i min barndom som inte besökts på länge. Soliga sommardagar, meterdjup snö, bilsemestrar och bullbak.

Lagarna för dessa resor är enkla; du kan inte resa längre tillbaka i tiden än ditt allra första ögonblick vid liv. För en majoritet av resenärerna är det dessutom mycket svårt att komma närmare än några år från deras första ögonblick. Lagarna kring resor i rymden som angränsar till det ständigt rörliga nuet är aningen luddiga eftersom det ännu inte råder någon klarhet om en sådan typ av resa är möjlig.

Musik verkar som transportmedel genom mitt minnes sfärer. Besök din skivsamling och prova resa du med. Tips: Investera i ett par fina hörlurar för att skärma bort allt brus som förekommer inom verklighetens frekvenser. På tur i kvällens playlist: The Shins - 'Sea legs', Death Cab for Cutie - 'Lightness' och Zero 7s 'Warm sound'. God natt världen.

När världens ekonomi darrar som löv genom en hård höststorm vill alla ha ett gott råd att knyta sina hopp och besparingar vid. Så, here we go:

Läs en bra bok.

Det osar hor, sa kokerskan. Och eftersom prostitution är olagligt genom stora delar av USA drabbar Natalie Dylans oskuldsauktion folkhemmen med full kraft. Alla skaffar sig en åsikt, även de som egentligen inte bryr sig. Bakgrunden till auktionen manar fram ett ställningstagande. Enligt Natalie själv har hon i dagens läge inget annat val än att se sig om i hemmet efter saker att sälja om hon hon ämnar att överleva och slutföra sina studier. Sedan Natalies styvfar ansett sig behöva hennes ekonomiska tillgångar bättre än hon själv står fröken Dylan nu utan både pengar och råd, och vänder således blicken mot något som måste förmodas vara henne kärt. Den lyckliga och moraliskt vida tveksamma vinnaren måste förutom djup plånbok även vara snäll och intelligent. Så det behöver inte nödvändigtvis vara det högsta budet som ropar hem vinsten.

Men finns här kanske en dold agenda? Tillåt mig elaborera: Scenariot innefattar en självsäker ung kvinna med huvud på skaft och rebeliskt blod i sina ådror. Hjärtat bultar för hennes egen sak i samhället och för att nå den är hon redo att göra vad som helst. Hennes agenda kan vara den mest komplexa i modern samhällshistoria och dess mening kan vara att störta den sexuella hierarkin som råder och skriva om lagarna. Det kan även vara så att hennes sak engagerar en större grupp som opererar med skarp ammunition inför världens alla ögon och kameralinser. Deras uppdrag är våldsamt. Utförandet måste ändå vara lagligt men med en stark strävan att töja ut och även bryta mönster och regler. Det som just nu sker kommer förändra genusperspektivet för all framtid. Världsreligionerna kommer gunga ostadigt genom svallvågorna av detta skalv. Begreppet sexualitet utvidgas med spaltmetrar i uppslagsverken genom följande århundraden.

Egentligen är Natalie Dylan för det första bara ett alias för att skydda personen bakom dessa dumheter. För det andra är hon en påfart till problematikens motorväg. Vad är människans rättigheter? Vad bestämmer hon över egentligen? Är frihet verkligen frihet om inte varje enskild individ får göra som hon själv tycker sig vara brukligt så länge ingen, varken hon eller annan, person kommer till fysisk eller psykisk skada? Vad ska lagen skydda oss från och vad ska den möjliggöra? För lagar ska inte bara hindra människan, den ska leda henne till att leva ett rikt liv inom gränser för vad allmänheten anser vara riktigt. Naturligtvis ska någon hålla i tyglarna och där finner vi högsta hus med bok på bord och lagens ord. Ett styre med representativa ärenden valt av ett folk som ständigt förändras. Därför kan den upprörda tonen vara förändringens klocka som klämtar i gryningen.

Natalies mor förresten, hon arbetar som lärare och uppskattar inte dotterns nyckfullhet när det kommer till att bringa inkomst. Dessutom säger rykten att Natalies syster jobbar på Moonlite Bunny Ranch som är det ställe där den omtalade auktionen skall äga rum. Vad hon jobbar med på ett ställe i Las Vegas-trakten där prostitution faktiskt är lagligt låter jag bli att rota i men det tål att nämnas. Kontroversen tillåts slå rot när Natalies familj dras in i karusellen. Intervjuer och reportage kastar en 22-årig flicka i världens blickfång på bästa sändningstid och varenda människa som nås av nyheten reagerar, dömer eller tänker. Oavsett var vi bor och vad vi gör så tycker vi till om Natalies val att sälja sin oskuld för att kunna försörja sig själv och slutföra sina studier. Vid slutet av studierna väntar dessutom förhoppningsvis en karriär som äktenskapsrådgivare. I detta skede bör ingen längre häpna. Det moraliska korsdraget river ut allt som inte sitter fast men Natalie säger att hon är medveten om vad som väntar och redo för konsekvenserna.
- Jag tycker att kvinnomakt handlar om att göra något på egen hand för att förbättra sin situation.

Och är det inte lite så egentligen? Har hon inte rätt i det? Skippa de hemska baksidorna av prostitution för en stund och fokusera på vad hennes plan möjliggör: tryggare ekonomisk situation, möjlighet att studera och skaffa sig ett yrke och på köpet får hon möjligheten att lära känna en person som verkar generös nog att investera i hennes obesudlade kropp och trovärdighet utan att ha träffat kvinnan en enda gång. Det finns redan där ett par fördelar som är värda att ta in i ekvationen. Om ett eventuellt förhållandet var lyckosamt skulle det kunna rucka på principerna för parförhållandens förväntade struktur. Det skulle utan tvekan påverka dejtingprocessen. Men det är ju då om det blir något förhållande...

Än så länge handlar denna auktion om att köpa sex. Och det dessutom av en oskuld. Detta är en investering som överträffar det mesta i dumhet, för den arma flickan som auktionerar ut ett av de viktigaste stegen i promenaden mot att bli vuxen såväl som för den arma man som anser det vara spännande och förnuftigt att köpa sex av någon som aldrig haft sex förut.

Förändring sker inte över natt.
Den sker hela tiden.

Språket, det svenska språket, som drygt nio miljoner människor inom Svea rikes gränser talar, är vackert. Vackert för att det är så varierat men ändå formfast. Ett stadigt verktyg som med viss inverkan, kalla det låneord, från andra språk vidgat sitt användningsområde till att idag vara det språk som invånare i Sverige huvudsakligen talar. Åtminstone i offentliga utrymmen. Sedan tillkommer ju de karaktärspåverkande dialekter som berikar vårt språk ytterliggare både vad gäller ordförråd och språkets rytm och känsla.

Ibland blir svensktalande människor rädda att deras språk är på väg att brytas ner och förstöras för att lämna rum åt den populärsvällande engelskan. Oron rotar sig bland annat i att låneordsmängden från andra språk, i huvudsak engelskan, för populärkulturella händelser, trender och strömningar, är mycket stor. Men även den yngre generationens bruk av våra svenska ord verkar väcka oro bland landets äldre språkvärnare. Landets språkvårdare är dock inte fullt lika oroade. Fredrik Lindström skriver på Språktidningens hemsida om det svenska folkets farhågor för deras svenska språk men erbjuder även sin lugnande syn på saken...

Läs: Språktidningen

Språk är ständigt föränderliga och måste så vara för att kunna ge människor i vår dimension möjlighet att förstå och förklara sin värld och sin omgivning för dels sig själva men även för andra. Därför är språkdöd inget att känna rädsla inför även om man gärna vill se sitt modersmål vara något oförstörbart och evigt. Språkdöd låter förresten alldeles för definitivt, ofrånkomligt och slutgiltigt. Visserligen måste allt som en gång varit vid liv så småning om dö, enligt livets mest grundläggande lag, men än är det länge kvar innan vårt svenska språk enbart existerar som stoff i historieböcker.

Språket lever, i allra högsta grad, och kommer fortsätta leva till den dag då vi överger det för ett bättre bärande medel för kommunikation. Det är dessutom en förändring som kommer ske över en lång period vilket borde hjälpa några människor till ro i språkfrågan. Något som Lindström även nämner om svenskar och Sverige är att vi är '[...]det land som är mest positivt till förändringar och moderniseringar.' Samma uppfattning låter sig även göras känd av The Economist (brittisk tidsskrift, räknas som en av de mest respekterade nyhetstidskrifter på vår planet) som utnämnde Sverige till en av världens mest demokratiska stater 2005/2006.

Kontenta: Svenskar är föränderliga även om de är gammalmodiga och lite konservativa. Svenskar är lite tråkiga men kompenserar med öppenhet och empati. Svenskar är i grund och botten som de flesta andra folk; bärare av goda anor och onda rykten. Det är bara att gilla läget och inse att livet är vackert. Bittert stundvis, men inte mindre vackert för det.

Kvällens hyllning går till personerna bakom kvällens avsnitt av Idol. Uttagningen hölls i Luleå och så sorgligt som det kan verka tyckas, såg jag nästan fram emot att känna igen någon i skaran av popsnöredrömmande förlorare som gjort bort sig bortom drömmars gränser. Det är taskigt på ett sätt och det håller jag med om. Men det är lite av denna nerv som programmet spelar på. Jag tycker det är roligt att se folk med övermodigt spänstiga steg, bräka som får för att slutligen kvittera ut sina livs häftigaste episoder av reality checks.

Men jag ler även varmt åt de som verkligen kan sjunga. Historien om världens blygaste människa gav mig gåshud när han väl fick hjälp igång och visade sig ha en smått enorm röst. Freddie Mercurys starka ord genom en ljusskygg norbottnings nervöst darrande läppar. I want to break free! Ingen lämnas oberörd. Avslutningsvis får juryn en försiktig men bestämd tillrättavisning om att de faktiskt kunde hjälpt honom igång lite snabbare. Fullkomligt underbart!

Vi får dessutom stifta bekantskap med en person som näst intill fullbordar något av det mest komplexa i interna kulturkrockar. En svart lulebo med lagomt bred dialekt, som kör långtradare efter äkta truckermall och som dels lyssnar på, men även sjunger country. Han berättar på ett naturligt sätt lite om sig och sitt liv och allt bara faller på plats. Det gör mig så glad att se att alla kulturella element verkar kunna smälta samman. Hur fördomsfria vi än är så var detta en ovanlig kombination. Jag sitter som klistrad genom hans audition.

Hyllningen som jag inledde med, går till de som klippt kvällens avsnitt. De har transformerat den så sällsamt återgivna klassiskt norrländska charmiga blygheten till tv-underhållning av absolut högsta klass. Spänning byggs, både vinnare och förlorare susar förbi i rutan och så faller vi tillbaka i berättelsen om några speciella deltagare. Om händelserna i kvällens avsnitt skulle visa sig vara manusförfattade, vilket för viso är helt otroligt, så lyfter jag hatten av vördnad för den som äro skyldig. Tack.

Det kryllar av mer eller mindre värdelösa bloggare och nätkrönikörer som sprider pest i informationsflödets blodomlopp. Gamar som inte har något att ge men fortfarande är upplysta nog för att veta att det finns utrymme att uppta och kanske även en slant att tjäna på att plita ner vardagsorienterade händelser.

Problemet med dessa (ni läsare får ursäkta mig när jag kallar dem detta) näringsidkare är att de för varje publicerat inlägg hugger bort värdefulla bitar från de klippavsatser mellan vilka 'riktiga' skribenter försöker bygga broar. Det finns många bra och nyttiga bloggar för de flesta genrer, men antalet bloggar som bara slösar bort folks tid utan att ge något åt den som läser dem är enormt. Och det dumma är att det inte kräver särskilt mycket för att göra en blogg relevant.

Varför låter jag mitt vrede mot detta fenomen åter koka över medan jag själv är en del av det? För att jag legat hemma i feber senaste dagarna och läst. Därpå tänkt. Ofrånkomligt. Bloggandet är till för alla oavsett vem, var eller hur du är, och det är det fina. Det fula är att alla inte ger sig själva tid att reflektera i sitt skrivande och detta kramar musten ur fenomenets drift. Fenomen kanske är ett ord som inte passar företeelsen längre, vem vet. Det var i alla fall ett fenomen för inte så länge sedan.
De flesta som bloggar är läskunniga och gillar dessutom att läsa. Kanske finns där djupt inom dem en liten fastkedjad önskan om att lyckas skriva en bok någon dag? Att skriva är bra, jag uppmuntrar det som blivande språklärare, men skriver du utan tanke och reflektion så finns där kanske inte så mycket att berätta. För att skriva måste du först tänka, och tänka tar en jävla massa tid och leder ofta in på aviga sidospår plus att man ibland även snubblar över saker som man inte väntat sig och som är jobbiga eller besvärliga att hantera och komma till klarhet om. Men det är i detta som skrivandet föds, genom reflektionen om jaget och omgivningen.

Jag är ju dum i huvudet som skriver detta i min blogg men jag orkade inte sätta upp ett författarprojekt för att få min åsikt hörd. Just denna dröm var för kortsiktig på sätt och vis. Men fortsättningsvis ska jag, och förhoppningsvis även ni som läser detta, våga låta mina drömmar om att någon gång skriva något smart i en bok få tid att gro till något riktigt.

Dagens lunchtips: Kycklingsallad och Translators Tea Party

Umeå är inte upplevelsernas stad. Här finns inga romantiska promenadstråk genom lummiga parker och skogsdungar. Här stoltserar inga historiska byggnader som man kan förlora sig i historier om bara genom att titta på. Här finns heller inte några särskilt iögonfallande konstverk som man måste se innan man åker härifrån för gott.

Nä, Umeå stad är ganska platt när det gäller natur och kultur. Vill man bara spatsera runt och låta sig inspireras av livet och samhället kan man ju alltid promenera under de stora björkarna längs Rådhusesplanaden. Nä just det, det kan man inte längre eftersom de majestätiska träden sedan ett par år tillbaka sågats ner. Nu för tiden känns esplanaden som en avlång squashhall genom vilken människor helst verkar rusa. De fik som om somrarna utgjort blomstrande vattenhål för den törstiga befolkningen har krupit in mellan springor i tegelväggarna för att knappt synas.
En av de lokalt förespråkade platserna är Böleholmarna som på papperet är en lysande utflyktsort, om det inte vore för att dryckesglada och köpstarka övre medelklassföräldrar låter sin köplusta och ansvarslöshet vara det enda som deras barn ärver när dessa kör moped och kastar ölflaskor omkring sig.
Har man turen att åka tåg till Umeå för sitt första besök får man omedelbart chansen att betrakta järnvägstorgets stolthet - Kelp i grönt kevlarplast. Flera meter höga är de och går naturligtvis att missa lika lite som de efteråt går att glömma.

Men som upplevare är umebor relativt framgångsrika. De studerar världen, reser i världen och reflekterar om världen med framgång och nöje för sig själva och andra. Från Umeå kommer människor med världsvana, livsmål och drivkraft och jag undrar lite försiktigt varför... Kan det vara så att de sett och upplevt saker som gör att de vill förändra världen eller är det så att tiden i den stora småstaden gjort dem ödmjuka nog att hantera världen med respekt, tålamod och varsamhet?

Föredetting i stort sett alla sammanhang, klart han ska sko sig på en stämning. Martin E-Type Eriksson finner nya vägar in i svenska plånböcker och denna gång är det hamburgerkedjan Max som får äran att bjuda den hopplöst långhåriga kulturikonen till bords. Det hela handlar om en reklamfilm där musik som påminner om E-Types obehagligt välkända superhit 'This is the way' ingår.

'- Jag sa att jag inte ville medverka i någon form. Men de har förvanskat mitt verk. Jag framstår som om jag rappar om salsasås på min största låt och förlöjligas så att folk på skolorna tycker att jag är en sellout. Jag håller på att ringa alla de tyngsta juristerna. Jag har fått noll kronor och har inte med skiten att göra. Jag har inte gjort en Dogge!'

Ingen i Sverige har väl någonsin tänkt på lockiga lilla Martin som en sellout. Inte ens efter alla mimade tv-uppträdanden där publiksvepande kameror fångat uttråkat gäspande svenskar. Inte ens efter den oförlåtligt värdelösa EM-låten och inte heller efter att ha kallat samma EM-låt och jämbördigt karismatiska artistkollegan Markoolio för sellouts. Ingen. Så viktig och kär var han för svenska folket.

Vad hände Martin, tog inspirationen slut? Är kokainet för dyrt? Livet är inte slut för att Allsång på Skansen inte skickar sin årliga inbjudan till dig längre. Jag förstår att det känns tungt att fortsätta när du inte får chansen att skaka vår konungs hand om somrarna som en riktig folkhjälte. Men att bussa de tyngsta juristerna på en hamburgerkedja samt mejla DNs kulturreporter om att du inte är någon jävla sellout, är aningen sellout.

Jag är allt för det här med meningsfullhet men dagen har känts avtrubbad sen jorden faktiskt inte alls gick under pga galna schweiziska big bang-forskare. Ni som uppfattar ämnet som fullt främmande kan bara lunka på i godan ro och ignorera detta medan ni som faktiskt hann börja tänka imorse gärna kan droppa en rad i min ogästvänligt utformade kommentarruta nedan.

Det är viktigt att ventilera. Det är därför som jag skriver. Ventilera så gott ni förmår. Jag är för trött för att formatera eget denna sena timme. Min hjärna har gått på högvarv om 'sista dagen vid liv-filosofier' så jag överlämnar detta åt er mina trogna läsare.

Jag har fått förvånansvärt många mejl idag. Kan det bero på att ni läsare tror att jag har nåt att erbjuda vid modern tideräknings slut eller har det att göra med att jag råkade spela på en känslig sträng detta ödesmättade nyhetsdygn?

Leon skrev en grej i sin blogg som jag tyckte var värd att upprepa: 'Det är först mot slutet som människor verkar bryr sig. Innan deras hållplats uppenbarats för dem rullar de bara nonchalant på tummarna.'

Har din telefon gått varm under morgonen? Om ja, då kan du vara en av flera hundra tusen människor vars liv direkt eller indirekt drabbas av mänsklighetens ocensurerade dumhet. Jorden kan nämligen gå under om ca: 1 minut. Partikelacceleratorn i Cern ska återskapa ett miniatyrförlopp av Big Bang, så låt se om världen som vi känner till den försvinner på köpet.

Jag väntar spänt på nio-slaget nu. Jag tror personligen att människors dumhet och rädsla nått sin topp för den här månaden. Och skulle det nu vara så att det helt enkelt går åt helvete och världen, kanske även en väsentlig del av universum, förintas så välkomnar jag alla att försöka bevisa hur fel jag hade denna ödesmättade morgon.

Jag fick skrivkramp och prestationsångest när ingenting riktigt hände med bloggen. Att det egentligen var tvärt om slog mig inte förrän nyss. Dumt, ja. Och enkelt. När förra bloggen surrade som en övertänd getingbylla, fruktade jägarna att gå ut i skogen för jakt men denna nya sond havererade ögonblickligen efter start. Men man börjar om på nytt. Försöker igen. Och tadaa! Inspirationen är tillbaka.

Leon ringde sent i eftermiddags. Han är otäckt pricksäker med sina samtal dessutom. Nästan varenda gång som jag under en tid varit tom på idéer, och just förvandlat en ny gnista till fyrverkerier, så vibrerar luren på skrivbordet. Jag antar att min röst blottar min upprymdhet eftersom jag lätt faller in mig själv när jag skapar. Helt och hållet dessutom. Han är ett grymt bollplank i all sin sedvanlighet. Resorna verkar ha gjort honom till en ganska ödmjuk människa. Nåt ska man väl ha ut av att ha fått blåsor på fötterna på nästan samtliga av jordens kontinenter.

Iallafall. Vi passade idéer om hans bok emellan oss efter den sent sena middagen när Stuck on you började på 6an. Låter bli att recensera den utav respekt för våra förnäma filmkritikers ljuvt snåla smak. Men, en särskild sak om den här filmen intresserar mig, nämligen castingen. Rick Montgomery, som geniet heter, måste haft så sjukt roligt när han simultant rotade genom A-listan och senare delarna av B-listan över manliga Hollywoodaktörer i sin jakt på två killar som ser ut att passa som siamesiska tvillingar. Huvudkaraktären Bob Tenor möter huvudkaraktären Walt Tenor, varje dag, hela dagen, alla dar. Och till detta har castingteamet skramlat fram Matt Damon och Greg Kinnear. Jag vet inte hur jag ska tolka detta. Gränsen mellan genialus maximalis och fullfjädrat dårskap sägs ju vara tunn och jag vet inte vad jag ska tycka. Jag vet mycket väl vad jag tycker om filmen men det är just den här delen av filmens bakgrund som är värd att begrunda. Casting director måste vara ett sjukt kul yrke. Ni som missat att filmen gått på tv ikväll kan besöka Hemmakväll på Storgatan 50. De har ett stort utbud av film och filmsnacks. Tror dock inte att de har VHS kvar så uppdatera hemmabiosystemet. Du får en DVD-spelare på köpet om du investerar i en takbox eller en mobiltelefon. (Notis till Hemmakväll: Den här gången vill jag ha två stora burkar med sura cola-nappar i påsen med pengarna. Jag kikar in på fredag.)

Kvällens låttips: Saul Williams - Twice the first time

Studenterna är tillbaka, staden får liv och affärerna är proppfulla. Det är trevligt att sitta nere på stan när det är så här mycket liv och rörelse. Inte mycket behöver hända, så länge det rör så här gemytligt på sig. Det mest intressanta med denna tidpunkt är att det inte bara är studenter som köar till bankomater, till kassorna på hm eller i Up2. Vimlet utgörs nämligen av en betydelsefull del helårslevande Umebor som på höstkanten vaknar till ljudet av tjugofem tusen par nyfiket trampande sulor och glatt klirrande kassor. Sorlet, vimlet och livet, det verkar göra folket gott.

Så gott som alla delar av stan blommar. Blommar ovant och trevande, men blommar allt jämt. Folk sitter i sina höstkataloger och lapar överbliven sensommarsol. Och dom mår bra av det. Inte helt oväntat får även köttmarknaden ett uppsving. Folk är glada över att få träffa nya människor. Och det sträcker sig över allt. Det påverkar t.o.m. stämningen på den i dubbel mening överfulla herrtoan vid ett-snåret en lördag.

Det är en vacker årstid. Hylla hösten.