Att våga ta steget

Människan är ett vanedjur och den kända tillvaron är alltid tryggare än den okända.

Hästar och grisar är kända för att springa tillbaks in i brinnande ladugårdar, när de fösts ut på gården av de som försöker rädda dem. Ibland ser man motsvarande exempel på irrationalitet , när människor drabbas av panik.

Allting förändras och hela tiden, varför det blir nödvändigt att anpassa sig, för den som vill ha en långsiktig framtid.

Men förändringar stör och trasar sönder den trygga vardagen.

Därför är det klokt att låta förändringen pågå hela tiden, så att varje steg blir litet och ger alla möjlighet att hinna följa med.

När gamla sanningar blivit till osanningar, blir förändringen oftast väldigt dramatisk och många kommer i kläm.

Som politiker utsätts man vanligtvis för krav på löften inför varje val. Många försöker vinna sitt förtroende genom att lova än det ena, än det andra.

”Rösta på oss, så kommer det att finnas pengar till vägarna” är ett av många löften som svävar runt i dessa tider.  ”Byaskolorna kommer inte att läggas ned så länge det är pedagogiskt försvarbart”, ett annat.

Löften kan vara luriga, med luddiga reservationer som gör löftet värdelöst.

Att lova saker inför framtiden förutsätter ju att man vet hur framtiden kommer att bli, och där borde varje väljare kritiskt fundera över vem eller vilka som faktiskt har kontroll över vad framtiden har i sitt sköte ?

Viktigare är att man har ett mål, och att det är ett mål som utgör en anpassning till de förhållanden som förändrats.

När man är eniga om målet blir varje litet beslut ett steg mot att nå detta mål.

Sedan handlar det om modet att våga ta det första steget.