Misstankar säljer

Jag har alltsedan Västerbottens-Kurirens omläggning av webtidningen funderat varför man rubriksätter artiklar med sökordet VILHELMINA, när det som artikeln handlar om berör helt andra distrikt ?

I samma funderation hamnar preciseringen av personer som artikeln handlar om.

”- En polis i inlandet misstänks för rattfylleri”

”- En revisor i inlandet misstänks för förskingring ”

”- En hög tjänsteman i en kustkommun ”

och nu senast – ”Inlandspräst svindlade pensionärer ”

Det fins ju många att misstänka i samtliga av exemplen och VK hjälper glatt till att ingen går fri från misstankar.

Webtidningen har nu funnits ett tag och mönstret börjar klarna.

Tidningsredaktionen tar till alla knep för att få oss att betala för prenumeration !

I det ingår att appellera till vår inneboende avund och missundsamhet som gör att väldigt många njuter av att se en stjärna falla och att individer som uppbär olika form av förtroenden avslöjas som bedragare och falska. Det stärker den egna svaga självuppfattningen när man drar ned andra till sin egen låga nivå. Med rubriksättningar som skapar misstankar över så stort område som möjligt ((inlandet, kusten e. likn. områdesuttryck) samt genom att lägga en prenumerantspärr i form av ”PLUS”-tillgänglikhet, syftar man tydligen mer till att maximera prenumerationen hellre än en seriös nyhetsförmedling.

Att man därigenom skapar en sur samhällsatmosfär med missriktade misstankar mot helt oskyldiga har VK:s tidningsredaktion uppenbarligen inga dubier inför.

Den kvarstående effekten blir att tidningen underblåser ett generell förrakt mot personer i statusbefattningar i bästa kommuniststil. Uppfattningar som att ”-De är alla likadana”, skulle direkt hamna i diskrimineringsfacket om det gällde hudfärg eller etniskt ursprung och kallas hets mot folkgrupp, men när tidningsredaktionerna legitimerar sin hets mot förtroendeinnehavare som grupp, då legitimeras detta med strävan att maximera webtidningsförsäljningen.

Är inte det lika omoraliskt ?