Läser Aftonbladets hemsida nu på finaldagsmorgonen och sätter mitt kaffe i halsen. Enligt en profetia från 1100-talet blir nästa påve som nu ska utses den 112:e och sista. Sedan kommer Rom jämnas med marken och "den fruktansvärda domaren döma folket".
Tänk om något liknande händer i Friends Arena ikväll? Tänk om årets bidrag är en sådan jämntjock smet att ingen vinner? Christer Björkman avgår i förtid och ägnar resterande levnadsdagar åt treminutersmeditation och schlagerböner? Tänk om Edward af Silén blir vår sista schlagerpåve och "den fruktansvärda domaren" kommer döma folket för dess röster? Tur att Claes Malmberg, våregen schlagerbuddha finns med i startfältet, och att Carola uppträder som mellanakt! Det här börjar låta som ett upplägg för Dan Brown.
Var försiktig med vad du önskar dig, Jörgen! Förra året konstaterade jag att det var det spretigaste startfältet som Christer Björkman någonsin satt ihop. Vet inte om han ens läst min blogg, men i år är det raka motsatsen. Likformigt och så menlöst radiohitigt att man kan tro att Roger Nordin på RixFM MorgonZoo är den nya Bert Karlsson.
Att det är just de tio nedanstående låtarna som verkligen fick flest röster i år är rätt tveksamt eftersom många röster inte räknades. Under Andra Chansen sms-röstade jag tio gånger på Martin Rolinskys Modern Talking-pastich tio gånger under duellen. Inte en enda av dem räknades. En timme efter programmets slut fick jag tio svars-sms som konstaterade att röstningen var avslutad. I kvällstidningarna och på sociala medier som Facebook kommer det fram allt mer att det är många som haft samma problem att få sina röster registrerade. Det skulle kunna förklara den märkliga smet som är resultatet i årets startfält i finalen.
Varje år som jag kommenterat finalfältet i Melodifestivalen har jag jämfört bidragen med något. 2010 jämfördes bidragen med smågodis, 2011 med drycker och 2012 med snabbmat. I år blir det olika färdmedel.
Ulrik Munter – Tell the world I’m here
Årets roadtrip med bil. Låten får mig att tänka på I drove all night, som bland annat Celine Dion gjort en cover på, utan den dramaturgiska uppbyggnaden som behövs för att göra en låt intressant – speciellt när man bara har tre minuter på sig. Istället blir det lite som att komma E4 söderifrån och passera Hörnefors och med en axelryckning konstaterar att man snart är i Umeå.
Betyg: 2
David Lindgren – Skyline
Även om David sjunger om Skyline så är detta årets tunnelbana. Till och med dansarna illustrerar hur de knuffar sig fram, håller i sig under färd och hur de kliver av tunnelbanan utan bestående men eller klara minnesbilder
Betyg: 2
State of Drama – Falling
Jag fick lyssna på låten tre gånger i rad innan jag kom på denna låts färdmedel. Längdskidor på skåneslätten. Så händelsefattigt att man kommer att tänka på Anna Bergendahls låt This is my life – det hände inte så mycket där heller. Perfekt planerad kisspaus.
Betyg: 1
Anton Ewald – Begging
Det är lite imponerande att han får sån höjd på luggen efter att ha haft en moppehjälm på sig på väg till arenan. En energirik låt likt en trimmad moppe och Anton har den bästa koreografin detta år.
Betyg: 3
Louise Hoffsten – Only dead fish follow the stream
Att segla uppför Fyrisån I Undervattensbåt, ungefär. Louise Hoffsten är en otrolig artist och sjunger bra. Men låten är en av de där radiohitarna som man glömmer så fort sista ackordet klickar av.
Betyg: 3
Ralf Gyllenhammar – Bed on fire
En kärlekskrank brandman sitter i sin brandbil på väg till en storbrand på Jysk centrallager.
Betyg: 3
Ravaillacz – En riktig jävla schlager
Här har verkligen samlastningen av färdtjänsten funkat. Bilen är fullastad, alla vet var de ska och jobbar mot ett gemensamt mål. Sedan verkar de ha riktigt kul under färden också. Schlagern är verkligen inte död ännu och med klurig text av Henrik Dorsin är låten lika mycket en raljans som en hyllning till gamla schlagern. I finalfältet är detta den låt som sticker ut mest och i överraskande positiv bemärkelse. Gubbarna rockar bokstavligen fett. Tommy Körberg själv må tycka att Svenska folket skulle vara idioter om denna låt skickas till stora ESC. Men var inte för säker, Tommy. Det kan mycket väl bli utanför arenan i Malmö som färdtjänsten stannar i maj och lyfter ur din rullator.
Betyg: 4,5
Sean Banan – Copacabanana
Det här är jobbigt. Det känns som om man inte kan klanka ned på Sean Banan utan att göra tusen barn deprimerade. Vem vill ha det på sitt samvete? Men det hela påminner om den röda tråden som dagisfröknar brukar tvinga barnen hålla i när de är ute och går. I det här fallet är den röda tråden 3 minuter lång. Mitt betyg är kraftig uppskruvat med tanke på innovation och ”friskt” mod
Betyg: 1,5
Robin Stjernberg – You
Med ett märkligt och ständigt jojkande på ordet You som påminner om parningsljudet hos någon primat och så ett direkt primalskrik i sticket, så undrar jag om det inte är såhär det låter ibland när Skansenakvariets Jonas Wahlberg ordnar djurtransporter.
Betyg: 0,5
Yohio – Heartbreak Hotel
När det blir vardagsmat att åka Ufo så inbillar jag mig att det kommer vara ungefär såhär. Killen är duktig på att sjunga och låten är inte så intetsägande efter att ha lyssnat på den några gånger. Den känns både igenkänd och ny på samma gång. Jag gissar på att denna låt kommer att komma högt och varför inte vinna?
Betyg: 4
Kanske låter jag lite negativ när jag sätter betyg på årets låtar. Så negativ är jag inte egentligen. Det här är bara ett mellanår för Melodifestivalen, precis som 2010. Jag vill absolut inte tillbaka till den tid då Melodifestivalen bra hade en tävling. Allt var inte bättre förr, precis som Grete och Malou kan få klä skott för. Här är en video på deras bidrag Åh vilken sång från 1977. Låten lär ha kommit fyra
Det något närmast sektaktigt med Apples användare/anhängare:
”En androidanvändares gissel” konstaterade Jonas i veckan när Anders berättade att han inte hade någon laddning kvar i mobilen.
Att Anders glömt ladda sin mobil, alternativt använt den väldigt mycket under dagen, var inte något som övervägdes. Torrt konstaterades det att det hela berodde på att Anders hade fel märke. Min erfarenhet av de som har iPhone är att de går sönder lika ofta som andras. Det är inte tekniken det hänger på utan handhavandet. Om det hade hängt på märket på Anders mobil så kanske det hade gått gnugga ett halvätet Granny Smith mot batteriet och klämt ut några extra sista droppar.
Nu är inte Jonas på något sätt unik när det gäller att vara insnöad på en produkt, en tjänst, en konsultation eller ett varumärke. Detta fenomen dyker upp lite varstans. Ett typexempel är bakhjulsdriftsfanatikerna på 80-talet som inte kunde tänka sig att köra en framhjulsdriven bil för de åkte bara rakt fram i kurvorna. Att de sedan åkte på tvären genom kurvorna var tydligen det normala. Anpassning av hastighet och till rådande väglag oavsett om bilen var bak- eller framhjulsdrivet, var okända begrepp. Antisladdfunktion på bilarna var ännu inte uppfunnet. Nu har de gamla pubertetsmöglen bytt sina Taunusar och Asconor till SUV:ar. Och vad du än gör så stoppa inte in en krona i fyrhjulsdriftsjukeboxen. Den är laddad med schlagers som driver med alla.
På tal om schlagers. Nu på lördag gäller det. Då drar cirkusen med melodifestivalen igång igen med allt vad det innebär. Och alla vi fanatiker är redo. Nu skall allt analyseras in till minsta mikrob. Vad har de på sig? Men den här låten är ju stulen? Jag tycker hans låt från förra året var mycket bättre! Men gud så falskt hon sjunger!
Journalisterna kommer skriva spaltmetrar om skandaler och nakenchocker för de tror att vi tycker det är intressant att höra deras åsikter. En sak är säker. Alla fanatiker vet precis vilken låt som är det bästa bidraget. Märkligt bara att vi fanatiker sällan och aldrig tycker lika. Och på söndagen efter finalen kommer det heta att fel låt vann och att bidraget tagits ut för att Sverige inte har råd att stå som värd för ESC två år i rad.
Det senaste året har varit rätt turbulent och jag har inte känt att jag hunnit med mig själv riktigt. Projekt som jag pratat länge om att genomföra har bara flyttats allt längre fram i tiden och min hobby att fota har inte heller blivit av. Och ni som läser min blogg har ju tydligt kunnat se att det har blivit allt längre mellan bloggarna. Men nu gjorde jag till slut slag i saken. Jag tog ledigt onsdag, torsdag och fredag. Jag tog inte ledigt för att dra igång några storslagna projekt. Tapetsering av rum och kök får vänta till efter nyår, minst. Nej, den här ledigheten är för att komma ikapp mig själv.
Tre saker hade jag ändå satt upp att göra på min ledighet. Fotografera, se på film och plantera om de där stackars krukväxterna innan djurskyddsföreningen får en underavdelning som värnar mer om svärmorstungor än fikusar.
På torsdagen när jag vaknade så kände jag direkt att det var en perfekt dag för fotografering. En bild på en rönn som tappat alla blad med dignade av rönnbär skulle tas. Jag hade sett jättefina rönnar vid Djäkneboda när jag var på väg upp till kusin Anita för att fira hennes 50årsdag. Men det kanske var lite väl långt att sticka ända dit upp för att fotografera lite rönnbär. Jag styrde istället mot Degernäs. Men hur jag än svängde runt i by efter by så hittade jag inte den perfekta rönnen. Antingen hade den skrumpna fula blad kvar på sina grenar eller så stod den inne på en villa trädgård. I by efter by letade jag efter den perfekta rönnen men gav till sist upp och då hade jag kört cirka 15 mil. Men jag kände mig väldigt nöjd ändå. Jag hade fått köra bil som jag också tycker om och jag hade fått återse en massa trevliga byar. Degernäs, Röbäck, Skravelsjö, Klabböle, Sörfors, Överboda, Dalsjö, Rödtjärn, Brån, Västra Spöland, Gullbyn, Selet, Rödåsel, Djupbäck, Långviksvallen och Kassjö. Flera av dem har jag inte sett sedan jag jobbade som säljare på Hemglass. Västerbotten är vackert.
Vilket hysteriskt val av film det blev! ”Abraham Lincoln vs. Zombies”, en skräckis så dålig att det blev en komedi. Jag har aldrig riktigt förstått vad som är så himla läskigt med zombies. De rör sig i ultrarapid och till och med jag skulle kunna springa ifrån dem. Och vem kom på den ljusblå idén att göra gamle Abraham till actionhjälte? Gamle president Lincoln varierade mellan att hugga av zombiernas huvud med lie eller så sköt han dem i skallen. Tjopp tjopp pang pang! Varje gång som en zombie sköts i skallen så såg den odöde oerhört förvånad ut innan han sjönk ihop, som om den tänkte ”Åh nej! Inte nu igen!” Ett passande fingerat citat på DVD-omslaget skulle vara:
”Hur många gånger skall man behöva dö innan man får ligga ned?!”
Zombien Arne 249år.
Jag ska inte berätta hur filmen slutar men så mycket kan jag säga att det presenteras en helt klart annorlunda idé om varför Abraham Lincoln blev skjuten på teatern.
Idag chockade jag mina krukväxter till sist genom att plantera om dem. Det var på verkligen på tiden! Jordsäcken och de nya krukorna köptes redan i februari men själva jobbet har inte blivit gjort. Nu fanns det knappt någon jord kvar i krukorna. Svärmorstungor måste vara överlevnadsexperter men de kan väl ändå inte överleva på damm allena? Sagt och gjort åkte så äntligen säcken med jord fram och från andra krukan till höger hördes ett förvånat ”vad skådar mitt norra kronblad”. Det är ett dynggöra att plantera om blommor även om det går rätt snabbt. Värst är att städa upp skräpet efteråt. Men det är skönt att det är gjort.
Nu är det lördag och det känns som om livsandarna börjar på återvända. Några stora projekt under min ledighet har inte dragits igång, precis som jag lovat mig själv. Det känns skönt att få komma ikapp sig själv och känna hur nyttigt det varit att få vara onyttig. Och äntligen har jag fått ihop en blogg också och det känns som det inte gör något att den egentligen inte handlar om någonting alls.
En del vanor är svåra att bryta. De sitter inhamrade i hjärnbarken och hindrar oss från att anpassa oss till förändringar. Hur många skulle inte få problem ifall de inte fick ha kanel på sin risgrynsgröt? Och vilket liv det blir hos de som inte fått läsa Västerbottens-Kuriren innan de går till jobbet på grund av att tidningsbudet blivit försenat? Gustav Svensson i tv-serien Svensson-Svensson kräver att lutfisken ska stå på julbordet även om ingen äter den, för så har det alltid varit.
För bilburna Obbolabor har förändringen med ”svängande huvudled” i korsningen Södra Obbolavägen och Ångmanskroken inte riktigt fått genomslag ännu. Ändå skedde förändringen för 20år sedan i samband med att Obbolabron invigdes och Obbolas infarter förändrades. På den tiden var Ångmanskroken en del av Linjevägen och där passerade en massa tung trafik till och från fabriken, och det var väjningsplikt i korsningen om man kom in ifrån samhället. Det gällde verkligen att se upp innan man körde ut i korsningen så att man inte krockade med en tung timmerbil.
Men som sagt, för tjugo år sedan förändrades korsningen och nuförtiden är man på huvudled när man kommer körandes på Södra Obbolavägen från byn. Trots detta infördes för drygt tjugo år sedan sitter ränderna i hos många Obbolabor. Många tvära inbromsningar sker i korsningen helt omotiverat och det gäller att hålla avståndet för att inte krocka när framförvarande bil bromsar tvärt och skapar en trafikfarlig situation. De omotiverade inbromsningarna påminner rätt starkt om när getter blir rejält skrämda, de blir paralyserade och ramlar omkull.
Hur det nu ska gå med körkorten i Obbola när hastighetsbegränsningarna ändrat inne i samhället, med 30- och 40-skyltar istället för 50km/h som det varit sedan urminnes hävd? Risken är att man fortsätter som man alltid har gjort och håller sina 50km/h, för så har det alltid varit. Jag har själv lite problem att hålla hastighetsbegränsningen inne i byn och får ständigt påminna mig själv. Men jag har inte tänkt låta det ta 20år innan polletten trillar ner för mig. Vanans makt är stark men inte oföränderlig.
Jag tror det här är ganska typiskt och drabbar inte bara mig. Man har bestämt sig för ett specifikt klädesplagg när man åker in till stan, och det är då som man definitivt inte hittar det man vill ha. Antingen motsvarar det man hittar inte förväntningarna eller så finns det inte i rätt storlek. Detta hände mig i fredags när jag åkte in till stan. Nu på lördag har jag tagit på mig att fota ett bröllop och naturligtvis vill man vara snyggt klädd på ett bröllop. För ett tag sedan köpte jag en pikétröja som är riktigt snygg och jag fick för mig att det skulle bli snyggt med vita byxor till.
Tro nu inte att det fanns vita byxor i min storlek. Numera är det rätt lätt i övrigt att hitta kläder som passar. Utbudet av stora storlekar har blivit mycket bättre. Men vad skulle jag göra när min plan om vita byxor sprack. Jeans? Jodå, det finns snygga jeans och jag tror inte att jag skulle bli utskälld ifall jag skulle dyka upp i ett par snygga jeans. Men jag hade ju bestämt mig för vita byxor.
Expediten var hjälpsam och förstod mina tankebanor. Hans förslag var ett par chinos i orange. Jag stod redan i provhytten och testade ett par jeans när en hand med de orangefärgade byxorna stacks in i provhytten följt av ett:
-Prova de här också, de är rätt häftiga.
Skeptisk tog jag ändå och testade byxorna medan expediten fortsatte:
-Hoppas de passar. Det var den största storleken jag hade hemma.
Jodå, visst fick jag på mig på mig byxorna. Men de var så trånga att man kunde se vilken religion jag tillhör. Jag betraktade mig förfärat i provhyttens spegel och konstaterade att jag såg ut som en gigantisk ekivok morot.
-Passar de? Frågade expediten.
-NEJ! Svarade jag en aningens övertydligt.
Tankarna snurrade om vad jag skulle ha på mig på lördag. Så trist med jeans. Jag hann till och med tänka på att få gå med rumpan bar. Brorsan hade som förslag att de skulle ha ett nudistbröllop när de gifte sig, och när jag stod där i provhytten så tyckte jag att det var en lysande idé. Brorsans idé om nudistbröllop dök upp när han tröttnat efter några veckors ihärdigt diskuterande om vad de skulle ha på sig. Brorsan besinnade sig då han tänkte vidare hur det skulle bli på själva vigseln. Han insåg att det inte skulle vara någon höjdare att knäböja framför prästen. Och meningen ”tager du denna….” skulle bara bli förvirrande.
Så mina vita chinos blev till ett par snygga jeans till slut. Ibland blir det inte som man tänkt sig men det blev bra ändå. Och det är väl huvudsaken? Och som den kloka profeten Lotta Engberg sjunger:
-Kan man gifta sig i jeans om man bara svarar ”ja” kan väl inte resten va’ så viktigt?"
Min arbetskamrat Maria bloggade häromsistens om att hon var ängslig över att det skulle bli fel när hon skulle lämna sopor på återvinningen. För sin egen skull ska man nog inte ta saker och ting alltför allvarligt när man är på återvinningen, för ingen kan beskylla dem för att vara särskilt tydliga.
Så det är inte konstigt om det blir fel ibland på återvinningen. Jag följde käre Papps häromveckan för att slänga lite skrot. Bland annat skulle en skraltig byrå kasseras. På en container stod det "Möbler" klart och tydligt, ett enligt mig tydligt tecken på att det är just där som skraltiga byråer skall slängas. Sagt och gjort. Med ett käckt "åh hej" så hade jag hivat byrån i containern. Då kom den därstädes arbetandes "Mr solstråle 1953" joggandes med upprörd min och morrade att man inte fick kasta möbler i containern markerad möbler. För där skall det bara vara stoppade möbler. Jag ryckte på axlarna mot honom och svarade:
Tänk att man ska gå och bli pollenallergiker på gamla dagar. Jag har inget minne av att jag var på något sätt överkänslig mot pollen, gräs, pälsdjur eller något liknande när jag var liten. Men vid 30 års ålder började jag märka att något hänt. Värst är nog när häggen blommar. Jag minns en gång när jag en försommar var i Västerbottens inland med min lilla glassbil. På en gård stod en hägg och doftade underbart. Spontan som jag alltid varit utbrast jag:
-Åh, det doftar hägg! Det dottal jäddegodd!
Mitt mellan punkt och stor bokstav bestämde sig alltså min näsa att bli tätt och gav mig en tämligen harmynt frasering.
Sedan jag slutade köra glassbil för drygt tre år sedan så tycker jag att det hela har blivit bättre. Troligen beror på att jag inte längre är lika exponerad för pollen längre nu när jag jobbar inomhus om dagarna.
Men idag när jag och Stig bestämde sig för att fototionera lite runt om i markerna så slog pollenallergin till igen. Det dröjde inte länge förrän min näsa var lika tätt som en katolsk konklav. Men jag kämpade tappert på. Lite pollen ska inte få sätta käppar i hjulet för mig när jag ska vara ute och fototionera.
Det blev trots allt en mycket trevlig dag med Stig och vi fotade vid Gamla Ersbodavägen och även vid Klabböle Kraftverksmuseum. Västerbotten är fantastiskt vackert just nu och det är en fröjd att få dokumentera allt med kameran. Synd bara på att den där jäkla pollenhalten ska vara så hög! Till slut så rann ögonen så pass mycket så att man skulle kunna tro att jag läst en kvartalsrapport från ett Grekiskt pensionssparande. Nåja. När bölandet och nästäppan gett med sig så blir det nya tag och mer fototionerande. Kanske får man ta sig en titt på pollenkollen innan man ger sig ut.
När världen ser ut som den gör så känns det tryggt att vi har våra superhjältar, om än fiktiva, som kan rädda mänskligheten från onda skurkar, single mindness och insiktslöshet. Jag vet inte hur många gånger James Bond räddat världen och frälst oss ifrån ondo, det brukar ju vara rätt vagt eftersom manuset inte brukar vara det starkaste. Ett starkt och trovärdigt manus är en bisak. Jag tror de håller på som bäst att spela in den 23:e filmen i ordningen nu. Vad den handlar om vet jag inte, men jag kan redan nu avslöja innehållet i den film som planeras ha premiär 2014.
Åter igen är mänskligheten hotad. Denna gång heter massförstörelsevapnet dubbdäck och den elaka Bondskurken Michelingubben. Med små lömska partiklar i storstadsområden tänker han göra folk sjuka och eländiga.
Bondbrudarna har i alla år delat fansen i två läger. En del har gillat de klassiska Bondbrudarnas roller som Bonds kuttersmycken. Det andra lägret har protesterat mot sexismen och detta har resulterat i att i senare filmer har bondbrudarna gestaltats som självständiga och smarta. I den 24:e filmen kommer den aktuella bondbruden få titlar som professor i miljömedicin, atmosfärskemi och statistik. Vilken sida jobbar hon egentligen för?
Jag misstänker starkt att jag absolut inte är den ende som upptäckt vad försäljare har börjat lägga sig till med för olater de senaste åren. De upprepar ditt namn i tid och otid för att du ska känna dig utvald och speciell. Men det dröjer inte länge för det tilltaget får mig att glömma vad säljaren säger utan bara lyssnar på hur han säger saker och upprepar mitt namn. Vilket irriterande oskick och kontraproduktivt.
”Hej Jörgen. Vi har tagit fram ett paket med boxerkalsonger till dig, Jörgen. Det första paketet får du gratis, Jörgen. Så kommer det 3st nya kalsonger varje månad, Jörgen. Och det är heeelt utan köptvång, Jörgen.”
Jojo!
Det är svårt att hålla sig seriös när man drabbas av personer som har lagt sig till med detta oskick. Jag får bita mig i tungan för att inte driva med personen. Fenomenet förekommer även på jobbet när kunder ringer in (troligen är de säljare)
”Hej, Jörgen. Jag behöver en droska till Långgatan, Jörgen. Visst fixar du det, Jörgen? Bra, Jörgen. Då kommer den direkt, Jörgen?”
Det hade varit så skönt att fått kontra med:
”Hej herr Andersson. En droska, herr Andersson? Visst, herr Andersson. Vagn 3019:s chaufför tillhör Amish-folket, herr Andersson. Så det går bra, herr Andersson. Den går inte så fort men å andra sidan tillåts ni bära hatt oavsett civilstånd, herr Andersson”
Men mitt professionella sätt förbjuder mig.
Presentation
Sysselsättning: Växelhäxa
Bloggar om: Om jordens alla underbara ting och företeelser. Jag lovar att försöka blogga om det högsta av högt och det allra lägsta av lågt
Född: Våren -70 Familj: Enastående. I min omedelbara närhet finns mamma och pappa + storebror och hans fru, och så lillasyster förstås. Bor: Obbola
Första minne: Jag kommer ihåg lastbilen som jag och min storebror fick åka med när vi flyttade från Kronovägen till Korpralsvägen. Året var 1972
Smultronställe: Att få sitta på altanen hemma hos mina föräldrar med en god bok eller ett korsord, eller att vara hemma hos min kusin i Holmsvattnet utanför Skellefteå och få umgås med hennes familj.
Avkoppling: En fika på stan men mina vänner, en ljudbok på lagom volym eller bakom ratten på min bil. Eller gå en promenad och ha kameran med.
Bästa egenskap: Jag är allt som oftast glad och försöker se humorn i tillvaron.
Sämsta egenskap: Jag har alldeles för stort tålamod.
Ogillar: Tidiga mornar och lingon i alla former
Senast sedda filmerna: De två senast sedda biofilmerna är Julia & Julie och Flickan som lekte med elden. Går alldels för sällan på bio.
Låten i lurarna just nu: Jag använder nästan aldrig lurar, men i bilstereon är det Jill Johnsson som varvas med Celine Dion och lite schlagers emellanåt.
Senaste kommentarerna