Det måste vara ett hänsynslöst hårt grupptryck bland alla små tanter i Skellefteå. Man håller ett vakande öga på sina vänner och grannar för att kunna anpassa sig och inte sticka ut. Under perioder på 90- och 2000talet har jag bott uppe i Skellefteå och har haft förmånen att studera dessa små tanter på nära håll tack vare mitt jobb. Och det är en stor skillnad på beteendet på tanterna i Skellefteå när man jämför dem med tanterna i Umeå och i Lycksele. En trend som slår hos Skellefteås tanter håller i sig hårt och länge och när väl ett trendbrott sker så sker det snabbt och utan förvarning, som genom ett trollslag.

När det gäller gardiner så var det under en lång period populärt med stora ballongkappor sydda i kilometerlånga murriga tyger, fyllda med silkespapper för att fluffa till skapelserna. Över en natt så försvann alla dessa gardiner och ersattes av panelgardiner. Vem som vågade ta steget och startade den nya trenden med panelgardiner vet ingen.

Hårdpermanentat kort hår var en trend som höll i sig i Skellefteå under hela 90talet. Tanterna var så hårt permanentade att det såg ut som om det spände på insidan. Jag gissar på att meningen med frisyren var att det skulle se lite mer ut än vad det egentligen var. Men en biverkning med frisyren var att stora delar av hårbotten blev blottlagd, blekrosa och nytvättad. Någon tant i Skellefteå kom en dag i början på 2000talet på detta och bytte frisyr. Nu är det infärgning i två toner som gäller. Först en ljusare ton över hela frisyren och sedan en lite mörkare i kanterna för att skapa synvillan att det finns mer hår att tillgå när det ska fönas än vad det egentligen gör. Vem som till slut vågade sluta permanenta sig vet ingen.

Blommiga tights var mäkta populär i Skellefteå under nittiotalet. De var ett vardagsplagg som tanterna i Skellefteå älskade och de användes väldigt flitigt i hemmen. Men även om de skira blommorna som var tryckta på tyget såg fina ut när tightsen låg kvar i förpackningen så blev resultatet inte lika lyckat när plagget togs på. För hur söta små violer än är kring vaderna så töjs de ut till bleka penséer när tyget spänns över akterkastellet. Vem det var som fick tanterna i Skellefteå att sluta bära blommiga tights vet ingen. Men vi är henne ett stort tack skyldig!

Jag tycker lite synd om Stackars Ödet. Aldrig förr har det lilla Stackars Ödet blivit så utmanad som den blir nuförtiden. Och aldrig förr har folk haft så svårt att erkänna att de utmanat Ödet när de förlorat mot detsamma. På något sätt är det alltid staten, kommunen eller samhället i stort som ska rätta till felen som gjorde att det gick fel när man utmanade ödet. Asfalten för hal, grusvägen för grusig, något måste göras för att man ska kunna rusa vidare genom livet utan att tänka sig för.

I Umeå omkom några ungdomar efter en biljakt genom stadsdelen Haga. I en kurva på Sandbackavägen tog det slut. Den ena bilen kanade av vägen och slungades in i en björk. Dagen efter höjdes det röster från boende i området att kommunen måste åtgärda lutningen på den kurva där olyckan skedde. I Västerbottensnytt intervjuades en kommunkvinna om det rätta i att låta björkarna i den aktuella kurvan stå kvar, eller om de måste sågas ned. En polis hade en teori om att låta manliga befolkningen vänta med att ta körkort tills de fyllt 25, alternativt begränsa hästkraftsantalet i bilen när det är ungdomar som kör.

Kvar på stubben till den nedkörda björken på olycksplatsen satt Stackars Ödet och suckade. Ingen ville se att det var han som blivit utmanad. Stackars Ödet hade inget val att anta utmaningen för det ligger i Stackars Ödets natur att anta utmaningar, hur tragiskt utgången än må bli.

I en hall i ett Älvsbyhus låg en gammal Collie och vilade på en trasmatta när husets treåring kom skuttande. Glad i hågen skuttade ungen fram till hunden och strök hunden över pälsen. Hunden låg lugnt kvar och lät ungen hållas i hopp om att ungen snart skulle tröttna. Men istället kom skitungen på att man kunde hoppa mot hunden och landa mot hundens mjuka sida. Hunden tappade nästan andan när ungen landade på honom och hunden tittade oroligt upp. Tack och lov så verkade som om ungen gett upp hoppandet. Lättad la den gamla collien ned sitt huvud och blundade. Men ack vad hunden bedrog sig. Tre meter längre bort nöp tio små tår sig fast i en annan trasmatta för att få bästa grepp. Med små snabba steg var skitungen på väg och flög den sista biten genom luften och landade på den gamla collien. Det smärtade ordentligt i hunden som vrålande flög upp och stötte mot det ställe som gjorde mest ont. Den lille skitungen blev spak av hundens reaktion och spände ögonen i den gamla hunden.

- Tänkte du bita mig, hunddjävel!?

Några trappsteg upp mot övervåningen satt Ödet och tittade förskräckt mellan fingrarna. Oj, så nära det hade varit att hundens hörntänder sjunkit in i pojkens kind. Och är det något som Ödet vet så är det att det är alltid hunden som får dra det kortaste strået vid en olycka. Ödet kan inte räkna alla de hundar som blivit avlivade för något som inte varit deras fel och att de bara försvarat sig på det sätt som deras instinkt säger till dem att göra.

På tal om instinkt så var det just det som drev en havsörn till att slå till mot en liten kanin i en villaträdgård i Väddö, i Stockholms skärgård. Kanske startades en reklamfilm i huvudet på havsörnen när den såg den lilla kaninen: ”Framåt tiotiden börjar det kurra i magen och då tar jag mig en kanin” Havsörnen hade inte en blek aning om att kaninen tillhörde en familj som just utmanat ödet just genom att ha en fet liten kanin i villaträdgården. För honom var det en perfekt måltid serverad på silverfat. Inte ont anande om vad som skulle hända, lättade havsörnen med full mage från villaträdgården. Bredvid det lilla kaninkadavret satt stackars lilla Ödet och skakade sakta på huvudet. Ödet kunde nämligen höra hur pappan i hushållet var i fullfärd med att polisanmäla Havsörnen.

Varför är det så svårt i dagens samhälle att ta ett steg tillbaka när vi gjort fel och erkänna att vi gjort fel när man gjort något galet? Varför kämpar vi så desperat på att hitta en förklaring på sitt beteende på annat håll än i facit? Trots att felet som begåtts är så pinsamt uppenbart, så fortsätter vi med en dåres envishet att hålla på vår tveksamma förklaring.

Det är hög tid att vi lär oss att erkänna våra begränsningar igen och börjar lära oss av våra misstag igen. För vi kommer aldrig att kunna vinna alla närkamper med Ödet. Ödet är Ödet och han kommer aldrig att kunna gå in i väggen och bli utbränd. Varje gång vi utmanar Ödet kommer vi ett steg närmare förlust, och det kommer aldrig vara Ödets fel.

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker det är rätt kul med bilar. Nej, jag gillar inte att meka med bilar. Det är nog snarare så att jag är gravt oteknisk och jag drar mig i det längsta innan jag oljar ner mina händer och det är föga troligt att jag skulle få ihop det jag en gång skruvat isär/sönder.

Mitt intresse för bilar gäller design och bilkörning. Visst är det kul när det händer något när man trampar på gasen och bilen skjuter iväg. Men ändå är det inte livsavgörande med en babbiljard hästar under huven. Jag gillar helt enkelt hur bilen ser ut och hur den beter sig på vägen, komfort och väghållning. Bilkörning är för mig ett sätt att koppla av och njuta.

När det gäller njutning så är bilens komfort viktig. Och jag har upptäckt att franska och italienska bilar har väldigt obekväma stolar i sina bilar, lite som om de spänt en wettexduk över en fingerborg. Några mil i en bil med usla stolar och min kropp är helt ledbruten. Efter en färd en gång i en Citroën CX till Bollnäs gick jag i en vecka med krökt rygg och allmänt dålig hållning.

Hur kan det egentligen komma sig att man hittar de flesta usla stolarna i franska och italienska bilar? Jag har spanat lite på fransoser och italienare när jag ser dem på film och på tv. Yannick Noah, Vanessa Paradis, Gerrard Depardeiu och Joelle Ursull ser ju rätt normalskapta ut. Vad jag kan se så är dessa män och kvinnor inte på något sätt kortare ben än oss nordbor. Och tur är väl det! Hade fransmän haft lika korta ben som bilsäterna i tex en Peugeot 3008 antyder så skulle det inte finnas plats för knäveck. Skulle de ha lika korta ben som bilsätena antyder så skulle de riskera att få brännmärken på magen av ratten och att bli kastrerade av knäkrockkudden. Poff bara, sedan är det slut bläck i pennan.

Till dig som tycker att franska bilar är de mest bekväma bilar man kan köra säger jag bara:

- Äsch, du surrar!

Tacka vet jag stolarna i svenska och tyska bilar. För är det något som dessa tillverkare förstår sig på så är det kroppar med pondus.

Jag måste bara helt kort hylla den underbara läsken Trocadero, eller Troca som en del norrlänningar kallar den. Läsken har funnits väldigt länge, ja den lanserades redan 1953 av Saturnus AB. Kanske är det gamla receptet som innehåller riktigt juice av äpple och apelsin som gör att den håller i längden och inte känns så förtvivlat syntetisk som många nya läskdrycker.

Nuförtiden är det flera bryggerier som tillverkar Trocadero eftersom Saturnus koncentrerar sig på koncentrat. Själv håller jag Carlsbergs variant för den godaste varianten. Visste ni att Trocadero länge var den enda drycken förutom Cola som innehåller koffein?

Enligt myten har Trocadero fått sitt namn efter formen på Place du Trocadéro i Paris. För tydligen är det så att den som befinner sig uppe i Eiffeltornet och tittar ner, ser att Place du Trocadéro har formen av ett paraply. Det borde förklara läsken Trocaderos logotyp, det legendariska paraplyet. Men trots anknytningen till det glamourösa Paris med dess pittoreska små torg och charmiga caféer så har Trocadero funnit sin största kundkrets och dyrkare bland tre dagars skäggstubb och orangea HellyHansens. Trocaderons starkaste fäste är nämligen Norrland, och kanske beror det på att vi vill vara oss själva för en stund?

Jag är säker på att om Asagudarna skulle uppstå så skulle de fnysa åt mjödet och den nektar som de erbjöds i Valhall. Nej det skulle bara rassla till i backen, Oden skulle skynda sig att skruva bort korken på en Trocadero, glupskt skulle Loke halsa sin flaska och högt skulle Tor ropa: ”Väck barnen så får de smaka!”

Det är de små iakttagelserna och de spontana utbristanden som kan göra en hel dag för en person samtidigt som de kan få en annan person att haja till och stanna upp för en stunds eftertanke. Det sägs att från barn och från druckna får man höra sanningen. En grupp sanningssägare som ofta förbises är de som anses vara utvecklingsstörda. Ändå är det just denna grupp som ofta, utan förvarning, får oss normalstörda att verkligen haja till. Kanske beror det på att står lite på sidan av världen och betraktar oss. Kanske sker deras betraktelse av världen utan förutfattade meningar, kanske sker det med häpnad.

När jag kommer att skriva i denna blogg så kommer att jag ha ”äsch, du surrar” som ledstjärna.  Äsch, du surrar är ett spontat uttryck från ett livs levande original på en liten ort någonstans i Sverige. Jag vill inte påstå på något sätt att detta original och hjälte är utvecklingsstörd. ”Ifrånsprungen men inte varvad” är ett uttryck som passar bättre i detta fall. Denna person stod en dag på den lokala Konsumbutiken med en sax i högsta hugg i handen. Hon var ingalunda hotfull mot sin omgivning. Nej, hon hade just upptäckt att någon glömt kvar en skinande tiokrona i en kundvagn och missionen för dagen var att bärga den nyupptäckta skatten. Myntet satt fast och saxen var för stunden ett högst nödvändigt och lämpligt verktyg för denna hjälte. Det visade sig att myntet satt ordentligt fast i myntspringan men vår hjälte är inte en kvinna som ger upp i första taget, i alla fall inte när det gäller pengar. Snart rann svetten i pannan och fuktade den löst stickade luvan. Tyvärr fick hon nu inte jobba ostört. En rättskaffens pensionär tyckte att vår hjältes arbete var både riskfyllt och en gnutta omoraliskt och försökte få vår hjälte att ge upp sitt arbete:

-          Men inte får du ta den där pengen. Du förstår väl att den där pengen tillhör ju någon och han kanske kommer snart och vill ha tillbaka sin tiokrona!

Det ryckte till i vår hjältes stickade mössa när hon tittade upp med stora oskyldiga och förvånade ögon på pensionären, precis som hon just ställde sig själv frågan ”och så kallar de MIG för krokad”! Snabbt kom svaret:

-          Äsch, du suvvav!

Vem vet? Kanske hade vårt original rätt och det var pensionären som inte tänkte längre än näsan räckte? Om nu ägaren till tiokronan skulle återvända till konsumbutiken för att hämta den, hur skulle han då kunna påvisa att just den tiokronan var den han glömt i just den kundvagnen? Eller fanns hans tiokrona i någon annan kundvagn inne i butiken?

I denna blogg ska jag försöka något så när regelbundet skriva om reflektioner till saker som jag upptäcker i vardagen och tolka det på mitt sätt. Vissa dagar kommer jag att låta bitter och gnällig, andra dagar kommer jag försöka påpeka det humoristiska i tillvaron. Och visst kommer det att hända att jag kliar mig aningslöst i huvudet och utbrista:

- Äsch, du surrar!