Jag är en sjuk människa. Jag har drabbats av bilbytarinfluensan. Och det lustiga är att verkligen inte behöver byta bil nu. Min Volvo V70 är bara 4år gammal och har inte ens gått 6000mil. Ändå så tjatar något inombords att nu är det dags att byta. Volvon är för stor, för klumpig, för tråkig och lika törstig som en fredagsgäst på Bishops Arm’s. Bilbytarinfluensan går egentligen bara att bota på två sätt. Det ena sättet är att helt enkelt byta bil. Det andra sättet är att fråga bilförsäljaren hur mycket man får i inbyte för sin gamla bil.

När väl bilbytarinfluensan satt klorna i mig så blir jag lätt manisk och jag springer på bilaffärerna för att knäppa, känna och eventuellt provköra. En del försäljare har börjat känna igen mig, nickar till hälsning med ett ”jasså–han-uttryck” i ansiktet och vänder sedan på klacken.

Hemma läses bilbroschyrer, biltidningar och internetsidor i mängder för att få fram fakta. Jag vill veta så mycket som möjligt om varje intressant modell. Vad passar mig? Combi, halvkombi eller sedan? Ska jag hålla mig till bensin eller kan jag verkligen räkna hem en dieselbil? Finns det några fallgropar som försäljarna inte berättar, som till exempel Volvo C30 i miljödieselutförande som kostar 14300kr att serva när den gått 12000mil? Behöver jag fyrhjulsdrift eller klarar jag mig med framhjulsdrift. Fram till i vintras hävdade jag att det räcker gott med framhjulsdrift. Men efter att Volvoeländet fastnat i snömodden på Konsum Holmsunds parkering så börjar så sakta ändra uppfattning.

Just nu finns det tre modeller som jag tittar lite extra på.

Skoda Yeti är nog lite av favoriten just nu. Lagom stor och helkul att köra, paktisk till tusen och inte så förtvivlat dyr i inköp. Men det finns några ”men” där. Hur står det till med driftsäkerheten på en Skoda? Väljer jag en Skoda så kommer jag att åka upp till Skellefteå både för inköp och för service. Min tillit till Motorcentralen är helt enkelt inte så stort efter att själv ägt två Seat och även fått se hur farsan blev bemött som Seatägare. Synd, för Seat är väldigt bra bilar.

Honda CR-V är väl för ”pensio” för mig, eller hur? Men det går inte att bortse från att Honda gör väldigt bra bilar, med hög driftsäkerhet och låg bränsleförbrukning. Det jag är rädd är jag ska tröttna på den alldeles för fort, precis som jag gjort med Volvon. Designen är så försiktig och menlös att det är lätt att tro att bilen bara finns att få i vinrött.

Nissan Juke lider inte det minsta av slätstruken design. Juke är en liten bil men det sitter ändå lagom löst över höfterna. Det är bagaget som kommer till korta här. Det är rent utsagt bedrövligt litet. Små bagageutrymmen verkar för övrigt vara en trend bland biltillverkare just nu. Opel Astra, Volvo S60 och Nissan Juke har verkligen inte plats för mycket bagage.

Så var det där med designen. Den sticker verkligen ut. Snygg är den inte, men jag tycker ändå om den. Men det är väl typiskt mig, jag tycker ju att mopsar är söta också.

Hur ska jag bli av men min bilbytarinfluensa då? Ska jag verkligen slå till och byta bil och vad ska jag slå till på? Blir det någon av dessa tre eller gör jag ett mentalt lappkast och väljer någon helt annan biltyp? Eller kommer jag tjuras ett tag med Volvon? Det vore det mest ekonomiska och säkra, speciellt nu när det är så stormigt på arbetsplatsen. Eller upptäcker det senila åkerspöket Fru Fortuna äntligen mig och låter mig vinna på Lotto så jag kan köpa en svindyr Audi?

*suck*

Vad är väl ett slott på Bali?

Hmm. Det är party på gång och jag har inte den blekaste aning om vad jag ska ta på mig. Säg, är det inte märkligt att trots att man inte tycker sig ha något att ta på sig så är garderoberna väldigt svåra att stänga? Ingenting duger.

”För trång, för bylsig, för ful, för urtvättad, den där har jag haft så ofta och den där ser jag inte klok ut i – det finns bildbevis på det!”

Du kanske känner igen dig?

Det finns så otroligt mycket kläder som man tyckte var skitsnygga när de kom, men som man nu inte tål att se. När jag gick i 8:an köpte jag en mintgrön midjekort servitörsjacka med gigantiska axelvaddar. Jag tyckte den var ascool och jag kände mig hur häftig som helst i den – nästan i Miami Vise-klass. Men tack och lov tröttnade jag fort på den och jag var nästan glad att det blev en chokladfläck på den så jag kunde köpa en ny jacka.

För att inte tala om det svarta paret cykelbyxor som jag fick en födelsedag. Himmel och plättar så fel det blev där då! Och jag säger bara tack gode gud för bytesrätt! Mina höfter och min rondör passade verkligen klent i detta svarta fodral. Akterkastellet blev så likt ett traktordäck att det kunnat ha stått Gislaved Nordfrost på sidorna utan jag hade reflekterat över detta. Ett svårt fall för Snits-och-Stil-Polisen

Men det är inte jag som råkat ut för regelrätta stilmissar. Några tjejer i högstadiet envisades med att gå omkring i Takano-overaller i antingen rosa, ljusblått eller turkost. Till detta tvekade de inte att ha byxbenen nedstoppade i gråa raggsockor, som i sin tur gled föga graciöst ned i svarta pumps. Plasthalsband och plastörhängen var de självklara tillbehören, allt toppat med en maffig pudelpermanent. Voff!

Hur snyggt var det egentligen med de där stentvättade flammiga jeansen som man skulle kombinera med extremt breda hängslen som man egentligen inte ens behövde ha på sig? Det räckte med att de var fastspända i jeansen så fick de hänga över rumpan. Alla som hade sina hängslen hängande över rumpan såg bara extra trötta ut och man blev aldrig riktigt klok på ifall de var på väg att stiga upp eller på väg att lägga sig.

Vid millenniumskiftet hade klädmärket Björn Borg en kollektion bikinis och baddräkter i grälla färger och där bikinitrosan var dekorerad med en kraftig svart dragkedja. Det gällde verkligen att bäraren valt rätt storlek för att den skulle sitta snyggt. Jag minns särskilt en kvinna i ett sommarstugeområde strax utanför Lövånger som hade inhandlat ett knallgult exemplar av Björn Borgs bikini. Valet hade fallit på en ett par nummer för litet exemplar, där den svarta dragkedjan bestämt sig för att göra en kort irrfärd genom den kvinnliga anatomin. Det fick mig osökt att tänka på hur illa vår hund tyckte om när man blåste i ett grässtrå.

Så vad ska jag ta på mig för kläder när jag ska på fest imorgon? Det skulle inte förvåna mig ifall jag satsar på något feg-svart som tar ned det monumentala intrycket och kanske något litet diskret i urflippat rött till? Eller blir det för wild and crazy för allmänheten?

Ett klassiskt uppslagsverk som Nationalencyklopedin är nog bra att ha. Men åtminstone i bokform så finns det vissa begränsningar. All fakta ryms helt enkelt inte i ett uppslagsverk ifall man vill ha med illustrationer och en någorlunda läsbar storlek på texten. Sedan är det ju inte säkert att det som står där är sant utan är en uppfattning som författaren tycker sig stämma. ”Skåningar äro dryga oh lata” är ett påstående och inte fakta, även om man kan luras att tro det när man samtidigt vet att Sverigedemokraterna fick över 10% av rösterna när skåningarna röstade i senaste valet.

Min lilla favorit bland de faktaoaser som finns nuförtiden på Internet är Wikipedia. Även om man inte kan tro på allt som står där så finns det mycket kul att söka på där. Visste du att ryssarnas största atombomb kallades Tsarbomben av amerikanarna? Hade du koll på att det funnits en stad som hette Nöteborg, anlagd av svenskarna under Torgils Knutsson 1299, och som låg i Ryssland? Bakom varje hörn finns det en information som man inte visste att man var sugen på att veta och det är lätt att förlora sig i tid och rum på wikipedia.org.

Ett annat sätt att göra nya upptäckter är att Googla på bilder. För något år sedan Googlade jag efter bilder som hade anknytning till Utterträsk, den lilla by som min pappa kommer ifrån. Det blev inte så många träffar. Men ett foto fångade mitt intresse. På fotot stod en svartklädd kvinna i stram givakt och med allvarlig min. Var hon inte lite lik min faster Siw? Mycket riktigt så berättade undertexten att kvinnan var släkt:

"Dövvstum-Stina” Stina Utterström 1843-1920

”Christina Larsdotter, från Utterträsk, var dotter till Lars Jonsson Utterström. Hon var dövstum och blev därför kallad Dövstum-Stina. Hon var mycket arbetsam kvinna som utförde alla slags sysslor i hemmet. Dövstum-Stina hade även en konstnärlig ådra, hon vävde scharletter, sänglinnen med mera och dekorerade dem med tygtryck. Trästämplarna till tygtrycken tillverkade hon själv och varje stämpel var ett konstverk i sig.

De 33 stämplarna bevarades efter hennes död av brorsdottern Maria Boman och senare av Holmfrid Boman, ”Bomans pojke”, som i sin tur skänkte stämplarna till Gamla Prästgården där de nu finns att beskåda. ”Bomans pojke” skrev en beskrivande dikt om Dövstum-Stina”

Tänk, plötsligt hade jag en gammal släkting på min datorskärm. Min farfars kusin, en kvinna som jag aldrig hört talas om men som jag har blivit lite fascinerad av. Vem var hon egentligen? Hur löd dikten som min farfar ”Bomans pojke” skrev om sin mammas faster? Hur ser stämplarna ut som hon tillverkade? Finns det något tyg som hon vävt bevarat än idag? Jag är väldigt nyfiken på att forska lite mer om denna kvinna. Troligtvis så kommer jag aldrig att få veta det via Internet, men det var där som fröet grodde.

(källa: Arvidsjaur fotoarkiv)

Tänk vad många olika sätt det finns att vara vilsen på. Ibland är man vilsen i ett val man är tvungen att göra. Eller så hittar man inte dit man ska, vilket kan vara väldigt skämmigt för en del män som tycker det är pinsamt att fråga om vägen.

Usch för att vara helt utan lokalsinne och gå vilse på sina egna ägor. Då är det illa. En man i norra Västerbotten hade så dåligt lokalsinne att grannarna var tvungen att leda mannen ut till sitt skogsskifte varje morgon för att han skulle kunna arbeta, och sedan hämta hem honom på aftonen igen lagom till middagen. Det var samma historia när han skulle vara med i älgjakten. Då fick han eskort ut till sitt älgtorn. Vad hade hänt ifall mannen hade blivit ovän med sina grannar? Hade han fått stå kvar där i skogen?

Jag kan känna mig lite vilsen när jag går i kyrkan. Det är verkligen inte ofta jag går dit. Det är inte så att jag är ateist. Någon sorts Gud tror jag på även om jag ställer mig något frågande till Guds beteende i vissa frågor. Jag uppskattar en lugn meditativ stund i en kyrka där det spelas instrumental musik. Men det är när prästen börjar predika som det börjar krypa i kroppen på mig. För även om jag tror på någon sorts Gud så tror jag inte på Bibeln. Först och främst så har bibeln sitt ursprung en massa hundra år tillbaka i tiden och har byggts på. Sedan har det tolkats och översatts en mängd gånger, kungar och andra starka män har påverkat och anpassat den för att den ska passa deras syften. Då känner jag mig vilsen, när prästens ord kolliderar med modern syn på mänskligheten.

Det finns en del som är socialt vilsna och inte kan se en helhet i en debatt utan att snöa in och fastna på en liten detalj och som får personen att tappa fokus. Såna personer startar sällan en egen debatt utan lurpassar på ett ämne att hugga på. Personen blir sedan ståendes stampande på samma ställe medan de andra går vidare och utvecklar debatten. Kvar står den socialt vilsne personen med skev omvärldsuppfattning och är lika vilsen som innan och utan att ha lärt sig något. Går det riktigt illa så drabbas även omgivningen av dennes frustration.

Jag tycker själv att jag har ett grymt lokalsinne. Jag hittar hur bra som helst i Umeå Lycksele och Skellefteå. Även om jag inte kan alla gatuadresser så har jag inga problem att hitta via en vägbeskrivning. Det gäller även på Västerbottens landsbygd. Men släpp inte lös mig i Stockholm! All form av lokalsinne blir som bortblåst och jag är vilsen i en svinblink. Vad är söder och vad är norr? Från vilket håll kom jag ifrån?

Det är ett under hur jag tillsammans med en likaledes lindrigt nykter Gävlebo med mundiarré lyckades ta oss genom Stockholm en lördagsnatt för några år sedan. Vad är det för dårfink som konstruerat tunnelbanesystemet med sina stationer? De är så ologiska och obegripliga. Nu vet jag att Anders protesterar. Hur i h-vete han bär sig åt för att hitta nere i Stockholms tunnelbanesystem vet jag inte. Men han har bevisligen hittat logiken i tunnelbanekonstruktörernas konstruktioner och han ler som Mona-Lisa när jag är Vilse i Pannkakan.

Så har det hänt igen. Ett gäng djuraktivister som säger värna om djuren har släppt ut tusentals minkar från en minkfarm. Denna gång så var det en farmare i Vaggeryd som drabbades. Cirka 3800 djur släpptes ut i naturen, djur födda i fångenskap som går mot en säker svältdöd till mötes ifall de inte fångas in. Förra veckan släpptes 18000 minkar ut från en farm i Skillingaryd och då tog Djurens Befrielsefront på sig ansvaret.

Jag tycker inte ett dugg synd om minkfarmaren. Det är inte under några särskilt värdiga former som minkarna föds upp och lever. Men de slipper svält och döden kommer snabbt och är relativt skonsam om man jämför med att de får svälta till döds. Att en organisation som Djurens Befrielsefront tar på sig att föra minkarnas talan är inget annat än skrämmande. Utan någon som helt tillstymmelse till konsekvensanalys så blir deras logik misstänkt lik Väder-Annikas i hennes ”hit” Uteliggardjuren.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur djuraktivisterna inom Djurens Befrielsefront tänker egentligen. Varje år varnas det och propageras det för att man inte ska skaffa sommarkatt. De flesta vet att djur som är födda i fångenskap och präglade på människor i någon form, inte klarar sig själv i naturen. Samma sak gäller för minkar födda i fångenskap. De klarar sig inte ute i naturen. På en vecka har man alltså ordnat att närmare 23000 djur riskerar att gå samma öde till mötes som sommarkatter ifall man inte lyckas fånga in dem. Snacka om storskaligt djurplågeri.

Det är så himla behändigt med Pia på jobbet. Jag behöver inte tänka på hur långt håret börja bli, för när det börjar närma sig halmtaksnivå så tittar Pia på mig och säger något i stil med:

-          Jaha? Och när tänker du klippa dig då?

Det är ingen vass eller näsvis röst. Det är bara för att uppmärksamma att det börjar bli dags att göra något åt hårsvallet. Innerst inne så vet jag ju mycket väl att jag lämnat klippningen alldeles för länge, i vanlig ordning. Så plockar jag fram mobilen och ringer Svarta saxen där jag alltid brukar klippa mig.

Innan jag hittade Svarta Saxen så brukade jag alternera mellan olika frisersalonger med varierande resultat som följd. Av någon anledning så är det svårt för en frisör att göra något snyggt av mitt fjuniga hår. Jag brukar förklara för frisörerna hur jag vill ha det, de säger okej, och innan jag vet ordet av så har jag en dansbandsfrisyr anno 1979. Jag vet inte hur många gånger jag kommit från en frisör och sett ut som om jag stulit Sven-Eric Magnussons tupé. Det är inte så kul att komma på sig själv gnolandes ”Min gitarr” spontant när man får se sig själv i spegeln.

Det var faktiskt en optiker som fick mig att boka tid för klippning hos Svarta Saxen. Jag hade varit på Se&Synas och beställt nya fräcka glasögon av märket Björn Borg. Jag tyckte de var jäkligt fräcka och provade dem ivrigt för första gången. Lite fåfäng är man ju allt. Den kvinnliga optikern hjälpte till att justera bågarna så att de passade perfekt. Så granskade hon resultatet och sa:

-          De blev ju väldigt snygga på dig! Nu tycker jag att du ska gå till Svarta Saxen och skaffa dig en frisyr som passar också!

Och på den vägen är det. Snäll och lydig som jag är så lydde jag order och hittade inte bara en frisersalong som kan klippa andra frisyrer än de som Sven Ingvars och Vikingarna har. Jag hittade ett härligt gäng frisörer som är trevliga att snacka bort en stund med. Det är så skönt att känna att man kan lita på sin frisör redan när man sätter sig i stolen. Som hos alla frisersalonger får man frågan hur man vill ha det, så även hos Svarta Saxen. Jag brukar säga att jag vill ha det poppigt men inte patetiskt, jag har ju trots allt passerat 40år. Någon måtta med ungdomliga frisyrer på medelålders människor får det allt lov att vara i samhället.

När klippningen väl är igång har jag ingen chans att bromsa eftersom jag inte ser något utan glasögon. Spegeln sitter för långt bort och det enda jag ser är konturerna av något stort och gråhårigt. Jag brukar roa mig med att kolla färgen på hårtestarna som faller ner istället, alltid lite gråare för var gång man klipper sig. Kanske är det inte så illa med gråhårigheten som jag får för mig när jag sitter där. Kanske ser hårtestarna gråare ut när de landar på skynkets svarta tyg än när de ligger tryggt mot huvudets beiga skalp.

Så, efter en stunds klippande under trevligt prat lite fönande och puts, tillkommer det lite vax i håret innan allt är klart. Och resultatet blir alltid som jag hade önskat, poppigt men inte patetiskt.

Om du känner dig tveksam på din frisör så kan jag varmt rekommendera ett besök hos Clarissa, Anna och gänget på Svarta Saxen. Glöm inte att hälsa från mig!