Tänk så irriterande saker och ting är, när man förutsätter att saker och ting ara ska funka men inte gör det. Som när man lånar mammas laptop. Där gör tangetordet lite som det vill med knappen för okstaven mellan A och C. Man kan få den att funka om man ara tar det lugnt och trycker lite ned tangenten lite mer estämt. Såhär:

Vänta, såhär:

Men nog var det väl ändå……:

B

Så, det är nästan så lodtrycket flyger.*morrar*

Men försöker man vara lite kvick i vändningarna när man skriver, faller okstaven ort och allt lir väldigt otydligt. Har man lite råttom så är det lätt att missa att man inte fått dit den ibland så viktiga okstaven. Till exempel när jag ska logga in på min hotmail. Jag heter ju Jörgen oman och inte Jörgen oman, och utan okstaven mellan A och C så går det inte att logga in. Man är ju så van att skriva sin inloggning att det tar ett tag innan man inser att en okstav fallit ort och då är man redan förannad.

Lika illa gick det när jag skulle söka efter en av mina favoriter när det gäller författare. Som ni kanske läst i tidigare loggar så gillar jag att lyssna på ljudöcker och jag rukar kontinuerligt leta efter nya öcker på nätet. En sajt jag rukar handla på är Adliris (ni får själv lista ut var okstaven mellan A och C ska vara) Till min förvåning kunde jag inte hitta en av mina favoritförfattare, hon som skrivit land annat Potensgivarna. Det var precis som om hon aldrig givit ut några öcker. För hur jag än sökte så kunde jag inte hitta Karin runk Holmqvist.

Det här skulle ha blivit av för länge sedan. Jag fick ju vinprovningen i present redan i maj när jag fyllde 40år. Men det har varit så mycket den här hösten att det inte riktigt har funnits tid. Men igår var det äntligen dags. Jag och Stig bokade in oss på en provning av viner från Bordeaux, Rhône, Piemonte, Toscana och Bourgogne. Jag har varit på en vinprovning tidigare så jag hade lite koll hur det skulle gå till. Det var ett tjugotal personer som dök upp till vinprovningen och det var intressant att se graden av engagemang bland deltagarna, allt från finsmakarna till de som tycker att det mesta smakar ättika i alla fall, oavsett hur exklusivt vinerna är.

Mimi som var vår vinprovningshandledare var väldigt duktig och förklarade väldigt enkelt om hur vinprovningen gick till och om de viner och vindistrikt som skulle provas.

Vinet i det första glaset, det längst till vänster, var Vosne Romanée Les Sushots 2006. (Bourgogne) Jag hade lite svårt att hänga med i de omdömen vinet beskrev med: Korrekt liten doft med örter, vinbär, körsbär och en fat doft. Smaken var inte fylligt, hade hög syra och var lite strävt. Färgen var väldigt blek i mitt tycke.

Mimi berättade att druvan var Pinot Noir.

Jag föll inte för detta vin. Det var inte ett vin i min smak helt enkelt. Och med Systembolagets beskrivning: ”mognaden går från lingon till svamp” kan jag konstatera att detta är ett vin som jag och pappa kan enas om att vi aldrig ska köpa.

Nr:94574   Mitt betyg:2   Pris:599kr

Vinet i det andra glaset var Chateauneof du pape, Chateau Mont-Redon 2006. (Rhônedalen) Det här var ett höjdarvin som jag gillade från första början. Det hade en kryddig lite pepprig doft med plommon, lagerblad och kanske en aning lakritsrot. Just detta vin var en druvblandning med 60% Grenash, 15% Syrah och 15% av några andra mer okända druvsorter. Alla på provningen beskrev det som elegant och jag kan bara hålla med. Mums! Det blev min favorit.

Nr:2811   Mitt betyg:5   Pris:228kr

Vinet i det tredje glaset var Brunello di Montalcino 2004 (Toscana) och hade en kryddig utvecklad doft och man kunde tydligt känna dofter av svart te, moreller och det hade en tydlig fatkaraktär. Druvan var San giovese Grosso, eller Brunello som den också kallas. Vid första sippen ryggade man nästan tillbaka av vinets smak. Min första omdöme av vinet lämpar sig inte att skriva ned. Jösses! Det verkade som de flesta vid bordet tyckte likadant. Det var helt enkelt för strävt och kärvt. Jag kollade på gruppen glas som stod framför var och en och i det tredje glaset var allt som oftast det glas som det var mest kvar i. Först gav jag vinet ett bottenbetyg i mina egna anteckningar. Men efter att vi gått genom alla fem vinerna så tipsade Mimi oss att gå tillbaka och testa vinerna igen. Vilken skillnad! Vinet var ett av de som vann sig mest på att ha få luftas en stund. Vinet blev fortfarande inget favoritvin men det vann sig några snäpp i min betygssättning.

Nr12357   Mitt betyg:3   Pris:364kr

Vinet i det fjärde glaset var St Estephe 2001 (Bourdeaux) Var får vinprovarproffsen sina beskrivningar av viners dofter ifrån? Jag kan hålla med om att vinet hade en stor balanserad doft av plommon, vinbär och kanske även lite tobaksdoft. Men var fick de stall ifrån? Var det där damejeannen stod, precis bredvid hembränningsapparaten? Jag kunde inte för mitt liv känna doften av svettig häst, gödsel eller gammfönna. Det här Bordeauxvinet vann sig också när det fått stå och lufta sig och kanske bör det dekanteras innan man serverar det. Druvorna var 60% Cabernet Sauvignon 30% Merlot och 10% Cabernet Franc. Det var ett gott vin som jag kan tänka mig till en mustig köttgryta utan alltför stark kryddning, kanske lite syltlök till

Nr:94557   Mitt betyg:4  Pris:369kr

Vinet i det femte och sista glaset var Barolo Parafada Massolino, 2006 Langhe DOC (Piemonte) Det här vinet fick inte heller några superlativer vid första provsmakningen. Inte heller tyckte jag att det doftade särskilt mycket. Osökt kom jag och tänka på brorsans fråga till pappa om han hittade på den här jävla ättiksavdelningen, en gång när svägerskan hade skickat honom på uppdrag.

Men när vinet fått chansen att lufta sig så kom vinets karaktär fram. Någon gång har jag hört Carl-Jan Grankvist säga att ett vin måste ges chansen att blomma ut, n förstår jag vad han menar. Från att ha varit ett menlöst och strävt vin så blev det en riktig höjdare.

Doften var blommig mot violhållet, en aning lakrits och med mörka bär. Vinet var väldigt strävt men jag tyckte ändå att det var väldigt angenämt. När vinet hade fått luftats och blomma ut fick vi prova vinet till en bit Västerbottensost. Ostens feta och starka smak gifte sig otroligt bra med vinets. Så till detta vin borde passa till viltkött. Det här vinet ska jag köpa till en romantisk middag när jag blir riktigt jävla kär någon gång.

Nr:94567   Mitt Betyg4,5   Pris499kr

Två timmar går väldigt fort när man har trevligt. Vinprovning är inget man gör så ofta men är något som fler borde prova. På provningen var det flera par och ett kompisgäng med tanter som intresserat engagerade sig i provningen. Jag och Stig kan varmt rekommendera att samla ihop lite vänner och gå på vinprovning. Vad jag och Stig ska hitta på nästa gång vet vi inte riktigt än. Men vi har kommit överens om att INTE testa fallskärmshoppning.

November kan verkligen kännas mörk och dyster, speciellt de år som snön lyser med sin frånvaro. Då är det kul att det händer något i Umeå, något som lyser upp tillvaron för gemene man, och det gör Umeå Höstljus. Ikväll var det invigning i Döbelns Park och det märktes att Umeå Höstljus är något som Umeåborna sett fram emot. I Vänortsparken hade barnen i Umeå fyllt upp med ljuslyktor som var stämningsfullt samlade i ringformationer. Den officiella siffran på ljuslyktor var 3501stycken. Bra jobbat, ungar!

Själv är jag dock av den lite mer nojiga typen och jag var rädd att någon bävernylonsprydd liten arm skulle komma för nära ljuslyktorna och fatta eld. Men tydligen så oroade jag mig i onödan. Föräldrarna tog det lugnt och lät sina barn springa omkring bland ljuslyktorna. När småbarnsföräldrar inte är nojiga inför barns lek bland eld så behöver inte jag heller vara det.

Det var maffigt att se eldshowen som allmänheten bjöds på i Döbelns Park. Det blir så effektfullt i halvmörkret och självklart var kameran med. Höger pekfinger vibrerade mot kameran som om jag skrev på Morse-kod och det blev några bra bilder trots mörkret. Jag grämer mig lite dock över att jag inte lyckades fånga de eldsprutande killarna ordentligt på bild.

Det var mycket folk ute på stan och flanerande mellan de olika ljusinstallationerna. Kul att se hur kidsen nyfiket granskade de olika stationerna. En sockel till en stor isstaty blir ju en perfekt rutschkana för en liten barnrumpa. På tal om barn så stod det en barnkör på torget och sjöng. Jag hoppas att det dröjer innan de lever upp till texten i Michael Jackson-medlyt. Det låter lite tokigt när 6-8åringar sjunger, I’m Bad, I’m Bad, I’m really really Bad! Så illa kan det ju inte ha gått med uppfostran redan att de kommit till den insikten.

Årets tema för Umeå Höstljus är ”Kär i Umeå” och visst spirade kärleken mellan istappar och mörker. Umeås eget hjärta, det glada röda hjärta som är symbol för kulturhuvudstadsåret, fanns med både här och var. Barn i alla åldrar klättrade på ett lite blygt och galet vis i de röda statyerna.

I Rådhusparken har man gjort en dansbana över fontänen och hängt upp en discokula. Rätt kul idé att kunna ha lite efterfest i parken i väntan på taxin hem. Jag hoppas bara att folk klär sig ordentligt innan de beslutar sig för en sista dans och en sista chans till romans.

Det är inte klokt vad fort tiden går! Idag är det redan ett år sedan som jag startade min blogg här på VK. Inte hade jag trott att jag skulle göra så pass många inlägg som jag gjort detta år. Inte trodde jag att så många skulle titta in och läsa min blogg heller. Nästa 15900st besökare har bloggen haft detta år. Att jag skulle blogga om allt, från det lägsta av lågt och högsta av högt hade jag ju sagt från början. Så har det också blivit. Tänk att jag hållit mitt ord!

Bloggens ämnen har verkligen varierat och fått blandat mottagande, även om man inte kunnat se det bland kommentarerna. Folk är över lag väldigt försiktiga med att skriva ned sin åsikt. Däremot har jag fått kommentarer och nyfikna frågor direkt från vänner, släkt och arbetskamrater. Jag har till och med fått en uppskattande kommentar från en för mig okänd kvinna på Konsum i Holmsund, en gång när jag var och handlade. Det var väldigt överraskande och kul.

Den mest kommenterade bloggen är den om det djurplågeri av minkar som djurrättsaktivister utsätter dem för när de släpper ut minkar fritt i naturen. Bloggen försvarade inte på något sätt minkfarmarna, som i mitt tycke saknar existensberättigande. Men jag blir illa berörd när djurrättsaktivister tar till så extrema metoder och inte ser till djurens bästa. Det blev några upprörda kommentarer i bloggen. Men det vände sig inte mot mig eller min blogg. Däremot fick en aktivist, som med en dåres envishet försvarade djurrättsaktivisternas metoder, sina fiskar varma.

Min blogg om att alla borde få ha minst en Lisbeth i sin närhet har blivit lite av en aha-upplevelse för många och det är många som har berättat hur just en Lisbeth har räddat dagen för dem.

Om inte din Lisbeth vet hur tur du har som har henne i din närhet så tycker jag att du borde tala om det och ge henne en kram. Det är hon värd.

Den blogg jag fått mest uppskattande kommentarer om är sagan om ”Gunnars fröjdefulla jul med förhinder”. Den skrev jag i mellandagarna som en reflektion om julen 2009. Eftersom jag gissar på att ämnet kommer vara lika aktuellt den här stundande julen så kommer jag att publicera den igen som en liten favorit i repris lite närmare jul.

Det är tack vare Maria på jobbet som jag började blogga. Hon har ju också en blogg här på VK (se länken till hennes blogg här till höger) Hon hade nämnt några gånger att hon tyckte att jag skulle börja blogga. Jag var lite tveksam till en början. Jag hade inte den blekaste aning om vad jag skulle blogga om. Men det visade sig att det är ungefär som när jag snackar, plötsligt blir det väldigt mycket och vips har jag skrivit en ny blogg. Jag vet inte om ni upptäckt det, men ibland så bloggar jag och Maria om samma saker. Vi kallar det för att kappblogga. Vi väljer ett ämne och fantiserar sedan fritt från det. En gång skrev vi om låtar som fastnar på hjärna utan att man vill det. Att Maria skrev att hon brukar gnola Mupparnas Mah-na Mah-na gjorde mig varken besviken eller förvånad. Det är rätt mycket Maria över den låten – medryckande och lite blygt bindgalen.

Vad kommer jag att blogga om under det andra året i mitt bloggarliv då? Ja, vem vet? När det gäller idéer så kommer de lika fort som en gris blinkar. Det kan gå ett tag mellan idéerna men när de väl kommer så brukar det bli kort tid mellan ax och limpa. Kanske blir det något om vem som tar över efter Mona Sahlin? Eller så blir det kanske en blogg om dammråttor och deras existensberättigande. Det får tiden utvisa.

Jag har alltid haft svårt för sport och motion. Varje gång jag hör någon som pratar om att det känns så härligt efter ett motionspass, så börjar det krypa i kroppen på mig. Jag har aldrig tyckt att det känts härligt att ha motionerat. Man slutar aldrig att svettas, jag gillar inte att svettas och ändå har jag så lätt för det. Sedan sätter den lömska träningsvärken in. Fy fan för träningsvärk!

Men ändå är det illa tvunget att man rör på sig ibland. Motion är något som man aldrig kommer ifrån hur gärna man än vill. Det är inte som att välja bort en maträtt man inte tycker om, typ leverbiff med lingonsylt. Inte finns det heller någon som är motionens svar på Marlena Ivarsson som säger att allt är normalt bara båda är med på det. För mig känns motion som ett tvång och inget annat, och jag gillar inte tvång.

För ett halvår sedan, vid min 40årskontroll, kom min läkare på att jag både lider av diabetes typ2 och låg ämnesomsättning. Min läkare, kodnamn Maja Morfin, var väldigt tydlig med att jag måste tänka på min hälsa, äta nyttigare och börja motionera. Just när det gäller mat så finns det inte så mycket att ändra på. Jag äter inte på långa vägar lika mycket som folk får för sig att jag gör, när de ser mig. Visst, det kanske har blivit lite väl mycket godis genom åren. Men de senaste fyra åren har jag inte köpt godis. Chips, ostbågar, popcorn och läsk är väldigt sällsynta gäster i mitt hem. Sedan jag fick besked om diabetes så har glass försvunnit från min kostcirkel.

Så var det här med motionen då. Under sommaren försökte jag motivera mig att gå runt elljusspåret och det lyckades faktiskt några gånger. Men ack så träligt det var! Och var fan var njutningen efteråt? Man stod och svettades som en brunstig elefant och hur man än stretchade så kickade träningsverken in dagen efter, lika säkert som amen i kyrkan.

Men nu har jag hittat knepet att lura mig själv till att motionera. Jag fototionerar! Visst, det är inget annat än ett banalt ordvrängeri men det funkar. Det är precis för mig som för Babben Larsson. Hon har berättat att hon gick in i väggen av allt Stå upp-ande runt om i landet. Till sist sa något inom henne stopp och hon kunde inte förmå sig att göra ett Stå upp-gig längre. Nu när någon ringer och vill engagera henne till ett gig så får de inte be henne komma och köra lite Stå upp. Då slår hon bakut. Men hon kan gärna tänka sig att komma och köra en monolog och vara lite rolig – bara inte någon kallar det för stå upp. Nu har jag inte på något sätt överdoserat på motion och fått nog den vägen. Jag har aldrig gillat att motionera. Jag kan också röra på mig, bara ingen kallar det för motion.

Hur går det då till när jag fototionerar? Jo, ofta är brorsan med när jag drar iväg. Vi har båda skaffat nya systemdigitalkameror och lite kringutrustning. Vi har varit riktigt seriösa och köpt var sin Nikon D90 och inte nöjt oss med något från Canon. (Sorry Stig, kan inte låta bli att retas lite) Sedan hittar vi på ett utflyktsmål och beger oss iväg. Innan vi vet ordet av så har vi gått ett par kilometer utan att det känts som ett tvång. Istället har vi haft en trevlig stund där vi rört på oss och fått frisk luft i lungorna. Och fina bilder har det blivit också. Hoppas ni gillar dem!

Tänk så irriterande låtar kan vara. Man hör de någon gång på radion men tycker inte att de är särskilt bra. Ändå kommer man på sig själv gå omkring och gnola på melodin. Ett tydligt exempel var när Lisa Ekdahl släppte sin hit Vem vet. Var än man vände sig så gnolade och sjöng folk hennes låt och det hela blev mer irriterande än en Hemglassbil där signalanläggningen hakat upp sig.

Låten blev uttjatad på nolltid men ändå fortsatte svenska folket gnola på samma melodi i evigheter.

Vad är det då som gör att en låt fastnar och blir en plåga? Jag tror att mycket hänger på att melodislingan inte får vara för avancerad. Man ska greppa den redan från första lyssningen och man ska kunna den redan efter andra lyssningen. Och texten ska vara banal och upprepande. Det hela kallas för att låten har en hook. Denna hake sätter sig på hjärnan som flugskit på ett nyputsat fönster.

Det har funnits en del landsplågor genom åren och det är inte något nytt påfund. Hur många i det äldre gardet har inte sjungit Hadderian-haddera med Snoddas? Eller snyftat ikapp med Göingeflickornas genomtragiska visa Kära Mor. Själv har jag ett genuint hatobjekt i Hej, Hej Monika med Nic & the Family. Den är bara så genomrutten och dålig. Men ändå finns det någon sjuk nervtråd i min musikaliska del av hjärnbarken som kittlas av hooken och gör att jag vill sjunga refrängen från just den sången när jag morsar på Monika på kontoret. Hittills har jag kunnat behärska mig och härmed ger jag dig rätten, Monika, att ge mig en örfil ifall det skulle inträffa. För sådana olater bör genast botas med chockterapi.

Just nu tycker jag det har varit ganska lugnt på landsplågefronten på senare tid. Sist var det väl Carolina af Ugglas Snälla, Snälla som var lite plågsam för somliga. När är det dags för nästa plåga med en låt som folk inte vet att de tycker om och som de kommer på sig själv gnola i tid och otid? Vem vet? Inte du. Vem vet? Inte jag.