Nu är det klippt, nu börjar Melodifestivalen igen. Årets upplaga börjar som bekant uppe i Örnsköldsvik idag och ska sedan sprida sig som en löpeld över Sverige för att nå sin klimax i Globen i Mars. Jag erkänner på en gång att jag älskar melodifestivalen och har alltid gjort det. Det är något speciellt med hela tillställningen, de nervösa men laddade artisterna och låtar som sätter sig i hjärnan även om man inte tycker om den. (År 2009 kunde inte folk be om hjälp på vanligt vis utan sjöng snälla snälla snälla.) Till detta tillkommer en mediakår skulle anses behöva medicineras om det inte hade varit för att de skriver om melodifestivaler, skandaler, bröst som växer under direktsändning och nakenchocker i största allmänhet. Jag brukar ignorera löpsedlarna under melodifestivalsäsongen, det blir bara för mycket.

Första programmet startar 20:00 och jag undrar hur länge det dröjer innan de första tittarna börja känna att det rycker i det-var-bättre-förr-nerverna. De vanligaste kommentarerna som jag brukar höra när det gäller det var bättre förr, brukar inte gälla musiken eller programledaren/programledarna. De flesta retar sig snarare på att det är så många deltävlingar. Det är en rätt intressant reaktion. Tänk att schlagermusikunderhållningsprogram 6 lördagar i rad blir för mycket för folk, när det å andra sidan funkar att se Lets Dance, Idol, VinterOS, So you think you can dance och På jävla Spåret.

Förutom musiken, artisterna, röstningsförfarandet, glittret och all glamour, så brukar valet av programledare engagera mycket. Det är mer regel än undantag att den eller de som utsetts att leda programmet får usla recensioner efter första programmet. Sedan skriver pressen om programledarens revansch och ju mer vi närmar oss finalen i Globen så hyllas programledaren nästan som geni.

Det har varit flera olika konstellationer i programledarsätet. En del år är det en enda person som fått leda hela festivalen, andra år har det varit en sammansatt duo eller trio. Något år har det varit nya programledare för varje delfinal. Då det varit fler än en programledare, har det varit personer som haft någon slags gemensam nämnare – en slags dynamik: Henrik Schyffert & Erik Haag, Lena Philipsson & Charlotte Perelli, Triple & Touch.

Ett år tidigare har varit en programledartrio som inte haft någon speciell gemensam nämnare. Jag minns inte vilket år det var, kanske 2004. Då hade man skramlat ihop Charlotte Perelli, Peter Settman och Ola från Wild Kids. De funkade väl sådär tillsammans även om de funkade bra individuellt.

I år är det dags igen för en spretig programledartrio. Dolph Lundgren, Måns Zelmerlöv och Christine Meltzer. Det är dumt att måla fan på väggen på förhand, men det ska bli intressant vad detta gäng ska hitta på. Det utslitna gamla ordspråket säger ”ju fler kockar desto sämre soppa”. Det vill till att köksmästaren själv, Christer Björkman, får till den här matkorgen. Vad ska han hitta på med nötkött, sparris och vitsås?