Design och utformning är något som verkligen kan skapa debatt. Vad är det som avgör om något är vackert eller fult som stryk? Ta bara exemplet att välja tapeter. Det finns ingen hejd på hur många olika tapeter det finns, med oändliga variationer på mönster och färgställningar. Det kan vara en upplevelse att få sätta sig ned med en tapetbok full med exklusiva tapetprover.

Ett tag har det varit modernt med stormönstrade medaljonger som inte var helt olika rothschacktest (osäker på stavning) medan nu på senare år har gått över till mer abstrakta mönster i grälla färger. Ofta ser mönstret ut som om en traktor just kört över tapeten direkt efter att ha genat genom en Pandurobutik. Man bläddrar genom förundrat genom tapetboken och undrar hur i herrans namn de har mage att ta så hutlöst betalt över eländet. 800-900kr per rulle, näe dra mig på en liten vagn!  Men så plötsligt slås man av att just den här tapeten skulle bli perfekt på väggen, som bakgrund till mormors gamla linneskåp. Och vips är det strykfula tapeten den allra snyggaste man sett på år och dagar. Och 800kr per rulle är väl ändå inte så farligt?

Turning Torso - jojo, där tog malmöiterna i ända från tårna! Som skyskrapa betraktad så tycker jag att den är bland det snyggare man kan få se. Allt som oftast så ser skyskraporna väldigt tråkiga och massiva ut. Den vridna strukturen på Malmöskrapan gör att det inte ser så förtvivlat gravalvarligt ut. Synd bara att turning Torso är omgiven av en massa småhus. Den skulle må bra av att få lite kompisar på typ 10-12 våningar. Som det ser ut nu så ser det mest ut som om Lasse Berghagen flyttat hem till smurfarna.

Bildesign är också något som skapar diskussioner. Vad är snyggt och vad är fult? Kan verkligen en bil se sexig ut? Det senare har verkligen förvånat mig många gånger. Mycket kan en bil vara, men sexig? Allvarligt?! Ofta är det italienska bilar som tillskrivs denna egenskap. Ferrari, Lancia, Maserati, Alfa Romeo, alla sägs vara sexiga. Visst är bilarna vackert designade och visst skulle jag kunna tänka mig en Ferrari. Men det förutsätter att bilen sitter lagom löst runt höfterna och att den håller bättre än ett par jeans från Ellos. Den senaste italienska bilen i raden som fått epitetet sexig är Alfa Romeo MiTo. Men hur än jag betraktar bilen så hittar jag inte bilens sexighet. Jag tycker att den ser ut som en cortisonsvullen undulat.

Jojo, den här bloggen börjar just snyggt. Jag hade tänkt berätta en variant på sagan om de tre färgstarka tanterna brun, grön och gredelin och blir jag tvungen att censurera mig själv redan vid första gumman – tant brun. För det är inte trevligt att prata om den cyniska behandling som Tant brun utsätter långtidsarbetslösa för, med en politik som verkligen får en bitter eftersmak ifall den översätts på tyska.

Tant grön, Maud Olofsson, vill att det ska satsas på nya kärnkraftverk. Det bär mig emot att beskriva kärnkraft som grön el. Det må så vara att dagens kärnkraft är så säker att man mer eller mindre kan hävda att kärnkraften är 100 % säker. Men sen då? För mig är det ett direkt stolleprov att kalla kärnkraft för miljövänligt. Vi har ingen möjlighet att se om den tänkta slutförvaringen håller den tänkta tiden på flera tusen år. Flera undersökningar visar att den kopparmantel som det är tänkt att kärnstavarna ska förvaras i, är rejält underdimensionerade. Grön el = självlysande framtid?

Tant Gredelin, Beatrice Ask, vill dela ut lila brev till dem som misstänks bryta mot sexköpslagen för att avskräcka från brott. Meningen med breven ska vara att berätta för torskens familj vad som händer. Men det gäller att hålla isär begreppen, att vara misstänkt för ett brott och att vara dömd för ett brott. Att förstöra livet för en hel familj redan vid en misstanke är förkastligt.

Ikväll är det då dags för final i Globen och årets vinnare ska utses. Men vilken pralin blir det vi ska skicka till Oslo? Har du redan bestämt dig vilken favorit du har i godispåsen av schlagerbidrag? Eller tvekar du fortfarande på vilken du ska rösta på? Det kanske inte blir så lätt att välja när det väl är dags att rösta ikväll. Kanske sticker du ned handen i schalgergodispåsen och börjar tveka. Vilken ska du välja? Som godispåse betraktad så är schlagern rätt mesig. Man får ju bara välja en. Så det skulle ju vara bra med en innehållsförteckning i samma stil som finns på locken till chokladaskar.

We can work it out - Andreas Johnsson

Det här är en låt som påminner starkt om de hårda sega bitar av kolaremmar som man kan hitta i GUFblandpåsar. Så fort det tar slut så är smaken borta och glömd. Detta är Andreas Johnssons mest menlösa bidrag hittills i schlagersammanhang.

Betyg: 1

This is my life - Anna Bergendahl

Det här är en svårdefinierad godis, lite som en Pigall men i en snygg förpackning. Själva melodin är inget att göra vågen över men jag gillar texten. Och Anna är en intressant artist. Om detta blir en topp eller flopp vet jag inte. Det kan bli vilket som. Kan man uppfinna hjulet på nytt?

Betyg: 3

You’re out of my life - Darin

Jag gillar colaflaskor, gärna den där större varianten. Men tyvärr har jag petat i mig så mycket av dem genom åren och gud vet hur många liter av läsken som jag svept. Så när det allt uppätet eller uppdrucket så rycker man på axlarna. Det är en helt okej smak men det visse jag ju redan.

Betyg: 3

Manboy - Eric Saade

Här är årets spritpralin, du vet den där i Twistpåsen som man missar att man stoppat i munnen innan det är för sent. Det börjar bra men sedan plaskar det till mot gommen och man blir besviken.

Betyg: 2

I did it for love - Jessica Andersson

Detta är årets polkagris. Folk må tycka att det är tråkigt och fantasilöst med att alltid komma dragandes med polkagris. Men det hjälps inte. Den lämnar alltid en fräsch eftersmak som är svårt att bortse ifrån.

Betyg 3

Unstopable – Ola

Varför kan inte pojkstackarn släppa den där stackars Natalie? Låten i övrigt är helt okej och fräsch som Dajm. Men när han börjar yla om flickstackarn Natalie blir jag tveksam. Vem vill idissla Dajm?

Betyg: 2

Jag vill om du vågar - Pernilla Wahlgren

Är det någon som minns Pop-Rocks? En müsliliknande anrättning som fräste till på tungan, sedan var det över.

Betyg: 1,5

Hollow - Peter Jöback

Här är årets enda riktiga musikaliska fullträff där allt stämmer, text, musik och artist. Som en lyxig chokladpralin med hög kakaohalt retar den mina smaklökar. Kanske känns den lite väl mäktig men alla ingredienser är välbalanserade. Om den bara vinner här i Globen så kan den få en internationell succé. Det är det ingen annan i årets startfält som har den kalibern.

Betyg: 5

Keep om walking - Salem al Fakir

Här är nötcremepåsen, den där billiga vita påsen med brunt klegg man köpte när man var godissugen och det inte fanns så mycket kvar av veckopengen.

Betyg: 1,5

Kom - Timoteij

Jag säger bara hallonbåtar! Alla gillar hallonbåtar även om man inte vågar erkänna det. Smaken är välbekant och man vet alltid vad man får. Och man tar naturligtvis gärna fler.

Betyg: 3,5

Vad gör man om man som medelmåttig konstnär när ens konstverk inte når den uppmärksamhet man tycker den förtjänar?  Vad ska man hitta på när debatten runt omkring konstverket är starkare och mer intensiv än konstverket i sig? Kanske är det någonstans lite pinsamt att fått mer uppmärksamhet om bygglov än recensioner från kulturkritiker? Kanske är det ett smart steg i karriären att istället börja skapa konstverk utifrån den debatt den kan komma att skapa.

Konstnären Lars Vilks tog ifrån fotknölarna när han krafsade ned Mohammed som rondellhund. För det var ingen nyhet för någon att ett sådant konstverk skulle skapa debatt och att stämningen skulle bli både högljudd och hotfull. Det hade danskarna redan bevisat. Jag har väldigt svårt att tro att Lars Vilks verkligen ville skapa ett gediget konstverk när han tog beslutet om motivet för just rondellhunden.

Även denna gång är det inte konstverket i sig som är mest uppseendeväckande. Det är nämligen förbjudet att avbilda Mohammed vilket innebär att ingen vet hur Mohammed ser ut. Konstnären har med andra ord aktivt fått peka ut vad det är han avbildat. Med andra ord är konstnärens agerande väldigt medvetet, uppsåtligt och respektlöst.

Men Lars Vilks har fått det han eftersträvade. Han har vunnit en stor religiös grupps förakt och vrede. Han har fått en massa uppmärksamhet i media. Salman Rushdie är en av dem som retat upp religiösa ledare och har fått flera dödshot mot sig på grund av sin bok Satansverserna, och nu sällar sig Lars Vilks till denna klubb. Är det verkligen värt det? Nu i veckan har media rapporterat om dödshot mot herr Vilks både från Irland och USA. Hinner säkerhetstjänsterna stoppa alla grupper innan det är för sent eller kommer herr Vilks gå från Rondellhund till John Blund? Nu har GARDA och FBI stoppat hoten för den här gången, men vad händer sedan? Vad händer när vårt eget lilla SÄPO tar sig an uppgiften och startar en utredning med namnet ”Vad fan hände?”

Är det verkligen värt det?

Undrar vad det här beror på. Är lite förvånad själv över min reaktion. Jag som alltid brukar hitta några låtar varje år som jag gillar i melodifestivalen. Men det har verkligen varit tunnsått på den punkten detta år. Jag gillar i och för sig Timoteijs, Alcazars, Lovestoneds och Pernilla Wahlgrens bidrag. Lagom lättuggad och klistrig sitter deras bidrag som schlagerbidrag gjorde förr. Men när jag lyssnar genom de andra bidragen så blir jag nästan orolig.

Inte för att jag tycker att dessa låtar är dåliga, det är de inte. Men de fastnar inte i skallen. Det är som om de vore teflonbelagda, en non-stick-yta. Undrar om det beror på att jag håller på bli gammal? Är jag på väg att bli en schlager-pensionär? Finns det någon Diggiloo-Diggilej-variant på övergångsåldern? Finns det någon PRO-organisation för såna som mig som tycker att schlagern var bättre förr?

Den enda låten som jag verkligen gillar i årets startfält är Peter Jöbacks Hollow. Den är å andra sidan så bra att det finns en chans för den att bli en världshit. Och killens pipa gör ju inte saken sämre. Den är ruggigt bra.

Men åter igen, varför gillar jag inte bidragen i årets festival? Vad har hänt? Är det så stor skillnad mellan årets bidrag och förra årets? För några år sedan, till en av mina kusiners 40årsdag, skrev jag en ny text på Lena Philipssons Ont, det gör ont. Kanske den texten är aktuell när det gäller oss schlagern-var-bättre-förr-gnällisar?

Fort, det går fort. (Melodi Ont, det gör ont)

Det enda som består

Är hur fort som tiden går

Hur mycket du än sminkar

Du bli gammal inom kort

Foundation köps i hinkar

För att rynkor gömma bort

Med du kommer inte undan

Lika bra att du förstår

Fort, det går fort, det går fort

Att försöka komma undan är ingen idé

Du vet att det går fort, det går fort, det går fort

Du är gammal och passé innan du hunnit med

Det enda som består

Är hur fort som tiden går

Det går fort – så fort

Nya trender, nya stiler

Bara magar passar ej

Västgöta textiler

Ja, der passar mer för dig

Och även dina trosor

Är ”foträta” i sig

Fort, det går fort, det går fort

Att försöka komma undan är ingen idé

Du vet att det går fort, det går fort, det går fort

Du är gammal och passé innan du hunnit med

Det enda som består

Är hur fort som tiden går

Det går fort – så fort

Det sista du behöver

Är speeden på dina ungars far

Du underst och han över

Och snart så är han klar

Fort, det går fort, det går fort

Att försöka komma undan är ingen idé

Du vet att det går fort, det går fort, det går fort

Du är gammal och passé innan du hunnit med

Det enda som består

Är hur fort som tiden går

Det går fort

Fort så fort

Du kommer inte undan

Fort, det går fort, det går fort.