Jag vet, det är våren som gör det. Längtan efter en glass kryper sig allt oftare sig på nu när solen tittar fram och faktiskt värmer riktigt hyggligt när man väl hittar en lävägg. Nuförtiden är glass en banal produkt som folk trycker i sig i parti och minut oavsett väder och årstid. Jag vet inte hur det ligger till i statistiken, men Sverige har varit en storkonsumenternas nation när det liter glass per capita. Om jag minns rätt så låg svenskarna för några år sedan på tredje plats, bara slagna av Frankrike och USA.

Annat var det när man var liten och fick köpa glass. Piggelin var tokbillig och det var en verklig högtidsstund när man fick köpa en Top Hat, för inte tala om Storstrut! På lördagen, så fort jag fått veckopengen trampade jag så fort min cykel klarade mot Almars Kiosk på Tegsvägen. Nästan andäktigt sträckte man upp sin gula femkronorssedel och beställde sig en glass.

Ett litet avbräck i glasskonsumtionen var när brorsan trillade dit på diabetes och vi fick sockerfri glass. Hurra hette struten som fanns att tillgå för diabetiker på den tiden, en vemodig skapelse med seg konsistens och svag smak. Den vita halvan av struten skulle förmodligen föreställa vanilj och den rosa halvan hade en lätt air av smaken jordgubb. (här är förmodligen orsaken till att jag inte kan förmå mig att svälja ned ens den minsta klunken av Nutrilett Jordgubb). Den första egentliga smaken på struten var när man kom ned till rånet som åtminstone smakade papper. Att ingen anmälde produkten för vilseledande marknadföring är en gåta, för Hurra var det minsta man kom sig för att säga när man åt den.

Det var något speciellt med Almars Kiosk, att få handla genom en lucka, att stå där och peka på smågodis och säga vad man ville ha. Det kan inte ha varit lätt för expediten alla gånger när man skulle peka ut sina favoriter

-          Jag ska ha en sån och en sån och en sån!

Hur kunde hon veta vad ”en sån” är? Och hur höll hon reda på hur mycket hon hade plockat ihop i den lilla papperspåsen? För på den tiden var det fortfarande många godisbitar som kostade fem öre styck.

Numer står ungarna på ICA-Maxi och plockar ihop sitt lördagsgodis i stora röda papperspåsar som rymmer bra mycket mer än de små vita påsarna med tre punkter på, en gul, en blå och en röd, som Almars Kiosk hade till smågodis. Dagens ungar skulle fnysa föraktfullt om man skulle fixa fram så små påsar till dem att plocka sitt lördagsgodis i. Det ska vara mer godis och oftare. Generalrepetitionen för lördagsgodis kommer dagen innan, under fredagsmyset.

Idag lyser solen, jag är ledig och jag har bestämt att det ska bli en glass idag. Det är jag värd! Jag vet inte bara vad det ska bli för sort, strut eller pinne? Det är roligt att testa nya sorter och jag hoppas att Ben & Jerrys kommer med fler glassar. Deras sandwich som jag testade förra året var helt makalöst god. Värre var det med glassen som Tanten på jobbet lurade i mig i veckan: Magnum Temptation Fruit. Visserligen väldigt god vaniljglass och lika god choklad, men vilken dårfink kom på att blanda i lingon i smeten? Abbans Tanten! J

Visst hade det varit kul att få vara lite nostalgisk och fått åka ned på Teg och handla sin glass från Almars Kiosk men den är tyvärr riven sedan länge. På det ställe där kiosken en gång stod finns nu en rondell. Kanske borde jag köpa min glass på Statoil och gå över till det ställe där Almars Kiosk en gång stod, äta min glass och sakta gnola textraden: ”Jag står här i mitt Pompeji, bland ruiner….”