Vår familj har sedan ett antal år tillbaka en tradition att åka upp till Skellefteå på midsommardagens kväll för att gå på trav. Ingen av oss är särskilt travtokiga, nåja, det ska väl vara pappa då som har svart bälte i Dagens Dubbel. Men det rör sig aldrig om några stora summor som det spelas om. Det är låga insatser och säkra hästar. Det finns säkert dem som tjänar mer pengar på att växla på Forex än vad vi drar in på vårt travspel.

Ändå är det något speciellt med att åka upp till Skellefteå på midsommardagen för att spela. Loppen går ganska fort och är hyfsat tätt inpå varandra tidsmässigt. Så tiden rusar iväg. Och vill man stå över ett lopp så tar man en kopp kaffe, tuggar i sig en bit av mammas jättegoda äppelpannkaka som hon tagit med sig (äppelpannkakan är ett måste och en lika stark tradition som skall finnas med på ett lyckat midsommartrav), och så sitter man bara och tittar på folk och njuter.

Vilka hästar ska man då spela på? Det är en bra fråga. Jag kan ingenting om hästar, mer än att de bits i ena änden och sparkas i den andra, så jag går lite på känn. Jag kollar hur mycket hästarna är spelade på för stunden, vem som kör ekipaget, jag lyssnar på vad ”experterna” säger, jag kontrollerar anfäder och jag kollar vad hästkrakarna heter. Ska jag spela på hästen med det flådiga franska namnet jag inte kan uttala eller ska jag lägga mina slantar på det rufsiga kallblodet Knobben, eller ska jag hålla på kusen med vacker svans? All info rörs snabbt ihop till en gryta i min söta lilla hjärna och så plockar jag ut en eller två hästar.

Jag spelar alltid bara på ”plats” och jag satsar bara tio kronor per häst. Det blir aldrig några stora summor när mina hästar vinner, men det är inte riktigt det som är grejen med att gå på trav. För i nio fall av tio får hästkraken jag spelat på fnatt och galopperar, blir låghalt på bortre långrakan eller så blir den instängd. Därför tar jag det säkra före det osäkra. Tio kronor per häst får räcka som insats.

Snabbt går kvällen och fjorton lopp avverkas i en hast. Vid det sista loppet brukar jag alltid vara lite wild and crazy och satsa lite extra. Jag säger bara OM! OM den häst jag spelar på då vinner, så tjänar jag snabbt ihop de kronor jag ligger back under kvällen. Jag är då så djärv av mig att jag satsar hela hundra kronor på en enda häst. Och precis då min häst jag satsat mina pengar på kommer till bortre långrakan och blir halt, så knyckar jag ihop bången och börjar packa ihop. Midsommarnattstravet är över och det är dags att åka hem. Vid entrén jobbar fortfarande kvällens verkliga vinnare, de barn som hela kvällen sprungit runt och samlat in säckvis med tomburkar. Jösses vad de ska sova gott!

Jag har haft världens roligaste jobb. I 16år jobbade jag som glassgubbe och for runt som en liten ljusblå rännskita, runt om i västerbotten. När jag började på Hemglass så sjöd Hemglasskoncernen med aktivitet. I Skellefteå fanns det 5 heltidsanställda, i Umeå 4st och i Vilhelmina fanns det 2 säljare.  Alla säljare uppmuntrades att utveckla sina turer och söka nya kunder. Nya produkter presenterade på löpande band och de bägge fabrikerna jobbade för högtryck. Det var då det.

Nu för Hemglassbilarna en alltmer tynande tillvaro. I Skellefteå och Umeå finns det bara 2 heltidstjänster per ort och man kallar in några extra säljare under sommarsäsongen. Depån i Vilhelmina är sedan några år nedlagd. Hemglass bägge fabriker är också nedlagda och man får förlita sig på Nestlékoncernens andra glassfabrikers kapacitet. Nyheterna är inte längre unika för Hemglass. Produkternas kvalitet och smak har förändrats. Många kunder upplever förändringen som en försämring, vilket jag personligen inte håller med. Den är fortfarande god även om den inte smakar likadant som förr. Allt fler områden plockas bort från säljarnas turer för de anses för dyra att bearbetas. De områden som fortfarande bearbetas, bearbetas med betydligt glesare intervaller.

Tiderna förändras och så även marknaden. Folks glassvanor har förändrats. I städerna har stormarknader dykt upp och konkurrerar effektivt med Hemglass om kunderna. Även om Hemglass produkter fortfarande håller en aning högre kvalitet så väljer allt fler kunder att köpa glass från stormarknaden istället. Kunden vet stormarknadens öppettider men har ingen koll på när Hemglass dyker upp nästa gång. De turlistor som förr fanns på Hemglass reklamblad är bortplockade och kunderna är hänvisade till Internet.

Framåtandan som fanns inom Hemglasskoncernen när jag började, var som bortblåst de sista åren jag jobbade för Hemglass. Vi som påpekade synpunkter på de felsatsningar och regelrätta misstag som ledningen bestämde sig för, blev snabbt stämplade som orosmoment och okunniga gnällspikar. Att kunderna gav oss säljare rätt ignorerades effektiv. Att göra en pudel var och är ett okänt begrepp. Allt fler säljare resignerade och föll tillbaka till ett snedleende ”vad var det vi sa?”-läge. En historia började florera mellan säljarna runt om i landet, via sms och mail. Jag bifogar den.

Tråkigt nog tyder allt på att Hemglass som en enhetlig institution kommer att försvinna. Ägaren Nestlé tjänar lite och inga pengar på sina ljusblåa bilar i Sverige. Ingen kan bromsa sig ur en uppförsbacke. Kanske blir det någon enstaka spillra som försöker klara sig på egen hand på någon ort här och där. Så lyssna noga när du hör en Hemglassbil nästa gång, för vem vet? Det kan vara sista gången.

En sedelärande historia:

En man i en varmluftsballong insåg att han kommit vilse. Han minskade höjden och såg en kille nere på marken. Han sjönk ner ytterligare och ropade:

-          Ursäkta, kan du hjälpa mig? Jag hade avtalat ett möte med en vän för en timme sedan men vet inte var jag befinner mig.

Killen svarade:

-          Du är i en varmluftsballong cirka etthundratrettio fot över stadsdelen Högdalen i Stockholm. Det är onsdag udda vecka och klockan är 17:15.

-          Du måste vara säljare på Hemglass, sa mannen

-          Det är jag, svarade killen. Hur visste du det?

-          Allt du har sagt är tekniskt korrekt men jag har ingen aning om vad jag ska ha informationen till. Och faktum är att jag fortfarande är vilse. Det enda jag fått ut av din hjälp är att du försenat mig ytterligare.

Killen nedanför konstaterade:

-          Du måste tillhöra Hemglass företagsledning.

-          Det gör jag, sa ballongskepparen. Hur kunde du veta det?

-          Det är enkelt: du vet inte var du är eller vart du ska. Du har stigit uppåt med hjälp av en stor mängd varm luft. Du har träffat avtal som du inte är i stånd att klara av att hålla och du förväntar dig att människor under dig ska lösa ditt problem. Faktum är att du befinner dig i samma situation nu som du gjorde innan vi möttes, men nu är det plötsligt mitt fel.

Det sägs att ingen kan förstå hur det verkligen är att lida av tinnitus, ett ständigt tjutande i öronen.

( Tinnitus (av latin tinnire 'ringa'), även kallat öronsusning är ett endast av personen själv upplevt ljud som upplevs som ett pipande, djupa bastoner och/eller brusande. Det kan variera i styrka och intensitet. ) Källa: www.wikipedia.org

Det ska visst vara svårt att efterhärma det oljud som personer med tinnitus hör hela tiden, dag ut och dag in. Men på fotbolls-VM i Sydafrika verkar de har kommit sanningen närmast hittills med dånet från platstratten vuvuzelan.

-          ”Alltså, om ni ser på den här stapeln. Det här gröna på visar det vi klarar av medan det här röda representerar det vi missar. Och det orangea visar det som faller mellan stolarna. Det här är inte acceptabelt och vi måste bli bättre! Vi måste alla kämpa. Vi är ett företag som satsar framåt och det ska ni vara glada för. Alternativet är att lägga ned. Och då blir ni av med jobben”

Känner ni igen argumenten? Med ett diagram kan man bevisa det mesta, allt beroende på vad man vill bevisa för den man presenterar diagrammet för. Det kan vara för att skapa en opinion för eller mot något, bevisa ett hälsoläge, eller motivera en strukturomvandling. Sedan beror mycket på kompetensen hos en företagsledning att kunna tyda det som printas ut från en dator. Varför blev det inte mera grönt på stapeln? Hur kan något falla mellan stolarna på ett företag?

Diagram och statistik används i en mängd olika andra sammanhang, till exempel inom vården och hos olika företag som gör opinionsmätningar.

Den som varit på 40årskontroll har fått göra en mängd tester som sedan sammanställs i ett diagram som Västerbottens Läns Landsting kallar för en stjärnprofil. Här ritar man ut i en stjärnform hur man ligger till hälsomässigt och här blir varje udd på stjärnan större ju bättre värdena visar. Det finns en udd för tobak, en för fysisk aktivitet, en för blodfetter/kolesterol, en för alkoholvanor, en för sockerbelastingsresultat (diabetes), en för vikten, en för matvanor, en för blodtryck och så till slut en udd för självskattad hälsa. (Här gäller det att hitta en kompromiss om hur du själv upplever att du mår kontra läkarvetenskapens förefattning om hur du mår)

Allt bygger på att man ska komma så nära ett idealvärde som möjligt. Detta material bygger på tabeller som ställts upp av läkarvetenskapen genom åren. Det är inget nytt sätt för vetenskapen att jobba på. Rasbiologerna som arbetade i Sverige i början på 1900talet med att mäta våra minoritetsgrupper använde snarlika tabeller om idealmänniskan, om än i helt andra syften.

Som vanligt är sådan statistik farlig i fel händer. Innebörden av akronymen BMI; body mass index, borde bytas till ”bör man ignorera” eftersom vården håller alltför hård tilltro till den. Visst, i mitt fall är det ett alarm om att jag behöver gå ned kraftigt i vikt. Men det är så många i min närhet, som ingen annan skulle komma på tanken att kalla för överviktig, ändå får det omdömet av vården. En släkting till mig drabbades för några år sedan av en kronisk tarmsjukdom. Diagnosen var svår att ställa för den gav tvetydiga signaler om två olika tarmsjukdomar med två olika behandlingssätt. Så vårdinsatsen drog ut på tiden och min släkting blev bara magrare och magrare. Ben och rumpa försvann i samband med vikten rasade. När personen var som magrast och tunnast så fattades ändå 6 kilo innan idealviktens nedre gräns var nådd, allt enligt personens BMI.

Inom politiken används också statistik i tid och otid. Det finns flera företag som mäter och presenterar opinionssiffror. På senare år har man mest riktat in sig på att visa hur lika de olika blocken ligger, vem som för stunden har övertaget i kampen om väljarna. Men varför skiljer det så ofta mellan de olika mätningsföretagens resultat? Varför är det borgerligas resultat alltid någon procentenhet bättre när de presenteras i nyhetsprogrammen på TV4 än i SVT:s nyhetsprogram.? Allt beror på hur undersökningen genomförs, vilka man frågar, hur många man frågar och självklart vilka frågor som ställs. När man på uppdrag av Republikanska föreningen gör en undersökning om att avskaffa monarkin så får man självklart ett annat svar än om det är rojalisterna som beställer en liknande undersökning.

Därför är det en gåta att man sätter så stark tilltro till statistik när det gäller att ta ett beslut. Speciellt när man bara som så ofta väljer att se resultatet och inte undersöker vad det är som gjort att man kommit dit.

Ibland blir det snabbare ryck än vad man har förväntat sig. Som i förrgår då jag ringde till Ballongflygning i Väst för att boka ballongfärden som jag fick i 40årspresent.

-          Vi har platser redan imorgon.

Hut och himmel! Jag som trodde att man skulle vara tvungen att vara ute i god tid nu för att få en chans att få flyga ballong någon gång i juli-augusti. Efter en snabb överläggning med brorsan och puppisen som också skulle åka med så bestämde vi oss. ”Onsdagen den 9e juli 2010 blir den dag som vi sticker till väders!”

Samlingspunkten var bestämd till cafébåten vid kajen klockan 19:00 och tiden fram till dess formligen släpade sig fram. Jag kan inte påstå att jag var särskilt nervös, det kom först när det blev dags att hoppa upp i gondolen. Startpunkten blev Öhns nordvästra spets, på åkern vid vändzonen. 11stycken var inbokade på vår flygning och vi hjälptes alla åt för att göra ballongen redo för uppstigningen. Ca 20:30, efter att fått klartecken av flygledarna på Umeå City Airport, så var det då dags att flyga. Ballongen fylldes snabbt med luft med hjälp av en bensindriven fläkt innan piloten tände brännarna.

Jösses vilket tryck det var de aggregaten! På ett litet kick hade ballongen fyllts upp och svävade majestätiskt över gondolen. Snabbt fick vi order om att hoppa i gondolen, vilket var lättare sagt än gjort. Den flätade korgen var nämligen 150cm hög och undertecknad är vig som ett kassaskåp. Men det gick, även om jag inte var särskilt graciös. Packade som sillar stod vi där, 11 förväntansfulla resenärer. Brännarna dånade till och man kände hur gondolen började sväva ovanför marken. Så blåste piloten till med brännarna ordentligt och i ett huj var vi uppe i luften.

Det tog några minuter att tappa referenspunkterna så höjdrädslan gav med sig. Men sedan var det så härligt. Vi gled direkt över älven och in över Öst på stan. Det gamla fängelset lyste upp i kvällssolen, lika så Helena Elisabeth på Gamlia. Färden fortsatte över Berghem och Mariehemsängarna för att fortsätta norrut. Ett tag var jag lite orolig att vi skulle kollidera med skorstenen på Norrmejerier, men efter att piloten blåst in mer varmluft i ballongen så steg vi snabbt högre upp.

Umeå är så otroligt vackert från ovan och man njuter av stillheten i ballongen. Det är alldeles tyst när man glider fram, det enda som dånar är när brännarna blåser in mer varmluft i ballongen. Och det kändes som det var alldeles vidstilla eftersom man färdades i samma hastighet som vinden. Därför blev det aldrig kallt där uppe heller. Vi svävade norrut över åkrarna utmed E4:an. Under oss flög det ett gäng måsar och en kille i gänget slogs av tanken att det här var nog första gången som han hade läge att skita på en mås. Kanske led han av något slags hämndbegär.

Flygningen var beräknad till cirka en timme och en timme går väldigt fort när man har så trevligt. När vi började närma oss Sävar så blev det dags att börja spana efter en lämplig landningsplats. Det blev en åker vid norra infarten till Sävar. Det var lite pirrigt när vi skulle landa. När gondolen tog mark första två gångerna så fanns det fortfarande så mycket varmluft kvar i ballongen att det bar iväg upp igen någon meter. Det kändes som om gondolen skulle tippa, men det klarade sig. Så hade vi åter fast mark under våra fötter.

Så började allt sjå för att packa ihop luftballongen. Jag trodde aldrig att vi skulle klara av att få ned ballongen i säcken igen. Man vet hur jäkligt det kan vara att få ned en sovsäck i sitt fodral igen efter användning. Men på något sätt fick vi den på plats igen.

Så var det till sist dags för ceremonierna kring dessa ballongfarares jungfrufärd. Det finns nämligen en tradition hos ballongfarare, en tradition som härstammar från den första ballonguppstigningen på Ludde nr14:s tid; champagnedopet. Det är nämligen sed att man blir döpt efter det ställe man landat på. Vi 11 som varit med på flygningen fick ställa oss på rad och blev sedan kommenderade att gå ned på knä. Så gick vår pilot till var och en av oss och skvätte champagne på våra hjässor och gav oss titlarna Markgrevar respektive Markgrevinnor av Sävar. Vilken jäkla tur att vi inte landade på Dovamyra!

Det är nästan så att jag håller med bröderna från tv-programmet Piskvakt. Pörskans Nippon-Pippon, är ett användbart uttryck när man försöker förstå sig på alla knappar och finesser på teknikprylar.

Den här gången kom det senaste inköpet lite hastigt på. Idag fick jag veta att jag skall ut och flyga luftballong imorgon kväll. Och jag som inte har någon bra kamera för sånt. Jag har länge slängt lystna blickar efter en fin digital systemkamera. Men jag har dragit på beslutet att köpa en. Först och främst så kostar de ju en hel del, och hur ofta kommer man egentligen att använda den? Å andra sidan så vet jag ju hur mycket jag skulle gräma mig ifall jag inte har en bra kamera med mig när jag ska till väders.

Så idag slog jag till, bara några timmar efter att jag fått beskedet om att det blir luftballongsfärd imorgon. Men vad skulle jag välja? Min gode vän Stig har länge förordat en Canon och de ser väldigt fina ut, även om jag inte hänger med det minsta på alla finesser som finns. Men väl i butiken började jag tveka. Nikon kändes bättre i handen. Så efter en lång tvekan så slog jag till på en Nikon D90.

Nu återstår det bara att se om jag kan locka fram fotografen i mig. Vi får se hur jag lyckas med det. Det är ju en ”babbiljard” knappar och finesser på den där pörskans Nippon-Pippon. Det är fler knappar än på ett omodernt livstycke och det är hur lätt som helst att gå vilse i menyraderna. Brännvidd är ett nytt begrepp för mig och låter i mina öron som ett mått för hur stor en skogsbrand har varit. Krisar det så får jag väl öppna instruktionsboken, men det känns kymigt.

Försäljaren på Expert pratade om att antalet megapixlar inte är allt. Mycket beror på den som håller i kameran. Kanske har han rätt. Jag har alltid tagit många bilder när jag väl haft framme min kamera. Men jag vet inte om jag kan säga att jag har tagit så många bra foton. Jag hoppas det blir ändring på det nu. När jag stod i mina föräldrars villaträdgård och tog de första stapplande bilderna med min nya kamera så kom jag på hur jag tog bilder på ett nytt sätt, inte som jag gjorde förr då jag knäppte bilder för brinnande livet. Det fick mig att tänka på det där om att planera sina bilder och att plocka fram fotografen i sig:

Visst är det konstigt att det är vanligare bor en liten japansk turist inom en människa än att det bor en liten fotograf där?

-          Jag känner på mig att jag är inne i ett stim nu, var bland det första Maria sa när hon klev in i bilen idag. Det stämmer att hon har ett bra flow just nu. I fredags, på personalfesten, vann hon till exempel en cobratelefon.

Vi var ett litet gäng från jobbet som hade kommit på den briljanta idén att åka till Täfteåborg på bilbingo. Vi blev fyra stycken denna första gång, Pia, Maria, Lisbeth och undertecknad. Pia, som är den mest rutinerade av oss när det gäller bilbingo, tipsade oss att vara ute i god tid. Och tur var det!

Hur går det då till på bilbingo? Först och främst gäller det att hitta en bra plats på parkeringen när man kommer fram. Men hur vet man var en bra plats på en bilbingoparkering är när man är i väg för första gången? Jo, en god tumregel verkar vara att ställa sig där det står flest vinröda och röda bilar. I vinröda och röda bilar är det mest troligt att det sitter pensionärer. Ställ dig där bredvid. Pensionärerna vet nämligen var det är närmast till toaletterna och var högtalarna är placerade. De har varit med förr!

När man väl installerat sig på parkeringen så ska man köpa lotter med suspekta namn typ förbingo, free play och storrövar’n. Kön till bordet där lotterna säljs är vackert utsnitslat med små varelser med grått välpermanentat hår. Kön brukar visst gå hyfsat snabbt såvida man inte har oturen att hamna bakom någon som ska välja ut en lott med rätt slutsiffra i serienumret.

Innan vi gick tillbaka till bilen så passade vi på att köpa några lotter av vår kollega Malin, som brukar jobba på Täfteåborgs bilbingo. Hon sålde de gamla hederliga 21-lotterna, så det blev ett gäng sådana att öppna innan själva bingon kom igång. Det dröjde inte länge förrän Maria, det lilla människobarnet hojtade till. Då hade hon lyckats med konststycket att vinna 100kr på en av sina lotter. Jojo! Visst stämde hennes påstående om hon var inne i ett stim. Jag tror det är första gången som jag hört talas om någon som vunnit så mycket på en 21-lott. ”Nåja, allt vatten skall till havs” tänkte jag men jag var inte alls bitter på något sätt.

Så satte själva bingon igång. Det tog ett litet tag innan jag kom in i spelen, och allt var inte sådär hundra procent självklart. Speakerns snack om minibingo hängde jag inte alls med. Är det någon som vet hur det går till när man spelar minibingo så skriv en utförlig beskrivning i kommentarsfältet här nedan. Det är fler än ”petit moi” som undrar.

Pia var väl den som var närmast att vinna. I flera spel i rad hörde vi hennes röst från baksätet:

-          Nu saknar jag bara två nummer.

Eller:

-          Nu saknar jag bara ett nummer.

Jag satt hela tiden med en hand på signalhornet. Men aldrig fick jag tuta för Pia. ”Nära gäller inte här på fortet”, som Gunde Svan brukade säga när han var programledare för Fångarna på fortet.

Efter förbingon och fem vanliga bingospel så var det dags för en kort paus. Och då är det dags för en av höjdpunkterna med att åka på bingo, nämligen fika. Jag tog med mig 7 sorters kakor till kaffet. Vad vore livet utan fika? Jag hade gott kunnat fika en lång stund till men bingoutroparen började bli lite otålig. Bingon fortsatte och vi fyra var snabbt inne i allvaret igen. Det blev bara tystare och tystare i bilen allteftersom bingoutroparen ropade ut numren. En vanligtvis så pratglad grupp satt tysta och fromma som små lamm i bilen och försökte höra vilka nummer som ropades ut. Spelet gick bara sämre och sämre. Ingen av oss tyckte sig ha något vidare flyt i spelet längre. Till och med den förr så positiva Maria började morra om vilket skitspel bingo var:

-          Det här är det sämsta spelet hittills, suckade hon och spottade ut tuggummit.

Jojo, allt vatten ska som sagt till havs och bara fem nummer senare kom nästa svallvåg mot Stöckebruden.

-          Nu har jag bara ett nummer kvar till full bricka.

Reaktionen på Marias påstående var lite försiktig. Lisbeth frågade om hon skojade, eftersom Maria nyss sagt att det gick så dåligt.

-          Nej, de senaste numren hade fallit precis på rätt plats så nu har jag bara nummer 23 kvar.

Plötsligt var entusiasmen tillbaka i min otvättade Volvo. Alla satt och höll tummarna för att bingoutroparen skulle ha vett nog att ropa ut nummer 23. Min hand låg tryckt mot bilens signalhorn i spänd förväntan:

-          Nummer 23, tvåa tr……

Längre hann inte utroparen innan Volvon brölade som en belgian blue. En lång tuting ska det vara om man är ensam med full bricka! Ett ivrigt fnitter och en lite nervös väntan på att brickan kontrollerades. Sedan kom en yngre kille springandes med Marias vinst: 1000kr. Det var banne mig ingen lögn! Maria är inne i ett stim nu!

(Jag vill med kraft påpeka att jag fortfarande inte är BITTER!)

Tyvärr blev det inga fler vinster för oss denna gång. Men storpotten på 25000kr är kvar och väntar på oss. Den skulle sitta rätt fint faktiskt. Vi får se om vi sitter där på parkeringen redan nästa gång, den 20:e juni, och försöker sätta den där rätta raden och kamma hem storpotten.

Hur går det då till att lämna parkeringen efter avslutad bilbingo? Jojo, det gäller att hålla i hatten redan när första signalen ljuder när någon fått bingo på sista spelet. Då blir det en herrans fart på de röda och vinröda bilarna. För då gäller det att komma iväg så fort som möjligt för att slippa att köa. Redan innan speakern hunnit säga att de ska kontrollera ifall bingobrickan stämmer har tio bilar redan hunnit lämna parkeringen.

Så var firandet över. Och än fast det inte var några mängder alkohol inblandat så känns det nästan som om jag är lite bakfull ändå. Men jäklar så kul jag har haft i helgen! I två dagar sprang det folk här hemma i min lilla tvåa i Obbola. Och på något sätt flöt allting på med fika, mat, plats för alla att sitta, diskning och allt kaffekokeri.

Sedan är det så kul att se ens vänner få möta varandra för första gången. Det har skakats hand som på ett äkta parkinsonmöte och de flesta har haft något i blicken som sagt; jo, men dig har jag hört talas om. Min släkt, familjen, folk från mitt förra jobb, folk från mitt nuvarande, vänner som jag lärt känna privat har möts och plötsligt får folk ett ansikte till de historier som den glappkäftade jubilaren har dragit.

Och vilka fina presenter sedan! Jag tackar allra ymnigast! Den mest oväntade var att jag ska få ta med mig farsan och brorsan upp på en flygtur med en varmluftballong. Det var ärligt talat med lite skräckblandad förtjusning jag läste vad som stod i kuvertet. Jag har alltid haft en väldans respekt för höga höjder. Men jag hoppas och tror att nyfikenheten kommer att ta överhanden och att jag kommer att njuta av luftfärden. Det vore lite genant ifall denna kvarts tons bloggare kommer att ligga i fosterställning på luftballongskorgens botten.

På det hela taget har det varit ett lyckat 40årsfirande. Men det finns några saker att slipa på tills nästa stora märkesdag, 50årsdagen. Så det är bäst att skriva en liten kom-ihåg-lapp:

Att komma ihåg inför 50årsfesten år 2020:

• Skaffa ett boende så att alla kan äta middagen i samma rum
• Se till att det finns diskmaskin i hushållet
• Om det blir buffé, se då till att komma ihåg att lite av varje är jävligt mycket. De stackare gäster som rest långväga ska inte behöva trycka i sig samma buffé flera dagar i rad.
• Gör inte Rocky Road-kakorna så groteskt stora. Folk höll ju på gapa käkarna ur led!