Det är förmiddag ute på savannen (som husse och matte så klentroget kallar köksgolvet) och det är två timmar kvar till dess att klockan slår tolv solen kommer att lysa som starkast genom köksfönstret. Storjägaren och savannens stora skräck Millie ligger och vakar över savannen från sitt gömställe. Mitt ute på savannen betar storjägarens byte Pricken, den enfaldiga lilla tygzebran med det ständigt förvånade ansiktsuttrycket. Pricken vet inte om det än, men han har bara några minuter kvar och betar vidare som om ingenting har hänt.

Storjägaren Millie smyger sig allt närmare på sitt byte. Husses värmeväxlare hjälper till att skapa en mild bris över savannen och snart känner storjägaren Millie den distinkta vittringen av tygzebra i sin hyperkänsliga nos. Det är nära nu. Musklerna i storjägarens kropp är beredda, lika så de sylvassa dolkarna till tänder. Pricken anar inget.

Så, med ett snabbt utfall följt av kast på flera decimeter, så känner storjägaren Millie hur dolkarna sjunker in i den enfaldiga tygzebrans mage. Pip pip pip klagar tygzebran i takt med huggen som storjägaren Millie utdelar. Vilket fåfängt försök! Storjägaren Millie är skoningslös. Pricken ska dö! Storjägaren Millie skakar Pricken kraftigt och saken är klar. Stolt som bara en storjägare kan vara, visar Millie upp sitt byte för husse och matte. Och det fina med Pricken är att han fungerar som Särimner och återuppstår på ett kick. Innan man vet ordet av så står den enfaldige tygzebran Pricken ute på savannen igen, redo för att helt ovetandes bli överfallen igen. Kan livet bli bättre för en storjägare?

Uppdaterad: fredag 27 maj 2011 klockan 07:22